Här en artikel ur Contra nummer 3 2009
Se mer på www.contra.nu!
George Reisman: Lösningen på finanskrisen
är ökat sparande
av Fredrik Runebert
George Reisman är en ekonom som ingår i den österrikiska skolan och därmed går i Ludwig von Mises och Friedrich Hayeks fotspår. Han har skrivit böcker såsom The Government Against the Economy (1979) och Capitalism: A Treatise On Economics (1996) som bland annat förklarar varför allmänna prissänkningar inte alltid är av ondo och varför det inte går att konsumera sig ur finansiella kriser. På sin blogg ger han en grundlig förklaring till dagens finanskris samt hur den bör mötas.
Dagens finanskris byggdes, precis som tidigare kriser, upp av en stor kreditexpansion. Husbubblan i USA uppstod genom att den amerikanska centralbanken Federal Reserve skapade pengar ur tomma intet. Genom låga räntor under 2000-talet, garantilåneprogram via de statligt understödda instituten Fannie Mae och Freddie Mac och lagar som tvingade banker att låna ut pengar till personer som inte var kreditvärdiga skapades en tillgångsbubbla. De bostäder som skapades av byggföretagen och de medel som bankerna finansierade husköpen med motsvarades inte av husköparnas upparbetade tillgångar och framtida inkomstpotential.
När tillgångarna sedan steg i värde på grund av att efterfrågan på hus ökade i takt med den ökade kreditgivningen kom fler och fler att känna sig allt rikare. Därmed började de konsumera mer genom att bland annat låna pengar med bostäder som säkerhet. En räntehöjning räckte för att bubblan skulle spricka och tillgångsvärdena sjunka. Det medförde att många inte kunde amortera på sina lån och att de därför var tvungna att sälja sina bostäder.
Bensin på elden
Att i det tillståndet uppmuntra en ökad konsumtion genom stimulanspaket,
lägre räntor och propåer om att köpa mer inhemska
produkter, är som att slänga bensin på elden. Det som
saknas är kapitalackumulation. Det som har konsumerats motsvaras
inte av ett lika högt sparande. Därför måste företag
och hushåll öka sitt sparande samt flytta sitt sparande från
aktier och fastigheter till likvida medel och stabila tillgångar
som guld. När tiderna blir sämre minskar möjligheterna
att låna pengar av banken och därmed ökar behovet av egna
sparade medel för att kunna betala sina räkningar och andra
nödvändiga utgifter.
Att stimulera ekonomin genom att staten ger konsumenterna ökad köpkraft innebär att den initiala kapitalförlusten inte kompenseras av ett högre sparande. De förlorade värden som har uppstått på grund av att husbubblan har spruckit måste ersättas av produktiva värden. Keynesianismen utgår från logiken att om staten ger en individ bidrag för att köpa en tv, kommer det att leda till att tv-handlaren måste köpa in en ny tv-apparat för att ersätta den som han har sålt. Detta leder till att tv-tillverkaren måste tillverka en till tv-apparat, vilket leder till att tv-tillverkarens underleverantörer också får mer att göra.
Därmed ökar konsumtionen och sysselsättningen. Problemet är bara att samhället inte blir rikare på grund av att ekonomiska kriser, krig och naturkatastrofer leder till att företag måste ersätta förlorade värden.
En liknelse kan göras med det psykiska besväret sömnbrist. Det finns medel som gör att en person som lider av sömnbrist kan hålla sig vaken och jobba hårt och funktionsdugligt trots en hel natt utan sömn. Men det fungerar inte på sikt eftersom grundproblemet inte försvinner av en sådan drog. I stället kommer den redan avtagande energireserven att minska ännu mer och så småningom uppstår en total utmattning. På samma sätt fungerar stimulanser i ekonomin. Ett stimulanspaket kan få igång den ekonomiska aktiviteten i samhället, men aldrig till den nivå som rådde innan krisen.
Stimulanserna kommer inte heller att lösa grundproblemet med att det saknas kapital. Det är kapitalet i form av hushållens och företagens tillgångar som används för att skapa inkomster. Kapitalet eller det ackumulerade välståndet utgör motorn i ekonomin.
Kapitalförstöring
Författaren menar att keynesianismen enbart ser till konsumtionen.
Den börjar och slutar sin analys med konsumtionen och bortser från
produktionens funktion i samhällsekonomin. Keynes idéer handlar
om att finna en balans mellan den totala efterfrågan och det totala
utbudet. Full sysselsättning är bara möjlig när dessa
två storheter balanserar varandra, och det är statens uppgift
att se till att de är i balans. Staten ska vid lågkonjunkturer
öka aktiviteten i ekonomin genom indirekt eller direkt inverkan på
marknaden.
Det indirekta sättet är att justera lågkonjunkturen med hjälp av sänkt ränta, sänkta skatter och ökade offentliga utgifter via bidrag med mera för att öka efterfrågan på marknaden. Den direkta metoden bygger på att staten aktivt går in på marknaden och ökar efterfrågan genom att öka de offentliga investeringarna. Vid högkonjunktur ska staten göra tvärtom, det vill säga dra in pengar från marknaden genom höjd ränta, höjda skatter och neddragna offentliga utgifter.
En fri marknadsekonomi kan inte, enligt Keynes, garantera en full sysselsättning eftersom lönenivåerna är fasta eller stela vilket gör att arbetslöshet uppstår när den totala efterfrågan försämras. Lönerna anpassas inte efter lågkonjunkturer och därmed blir arbetsgivarna tvungna att friställa folk. Men om lönerna å andra sidan vore så flexibla som tidigare nationalekonomer antog skulle det påverka efterfrågan så mycket att det skulle förvärra lågkonjunkturen.
Den andra anledningen är att sparandet ibland överstiger investeringarna. Detta gör att konsumtionen, det vill säga efterfrågan, inte är tillräcklig. Ett utbudsöverskott uppstår då och nationalinkomsten kommer att anpassas till detta, därmed uppstår en lågkonjunktur. Detta utbudsöverskott kan staten råda bot på.
Men att staten skapar pengar ur tomma intet genom bland annat statsobligationer, för att sedan ge konsumenterna en högre köpkraft, leder till att den totala ekonomin fråntas kapital. Ju mer resurser som konsumeras desto mindre investeringar kan genomföras.
En annan aspekt är syftet med de investeringar som ändå görs via olika stimulanspaket. Ekonomen Henry Hazlitt förklarar detta med en statligt finansierad bro. Om staten investerar pengar för att bygga en bro som behövs för att förbättra företagsklimatet och transportmöjligheterna kommer staten att sträva efter att få en så bra bro, till en så låg kostnad som möjligt. Det innebär restriktivitet med antalet anställda som ska bygga bron. Men om staten i stället investerar pengar i en bro som ett led i ett stimulanspaket kommer målet däremot att vara att få så många människor som möjligt i sysselsättning. Det leder till att kostnaden för bron stiger eftersom det främsta syftet inte är att förbättra infrastrukturen. Det sista alternativet innebär kapitalförstöring.
Full sysselsättning
Till skillnad från Keynes menar Reisman att full sysselsättning
är möjlig på en fri marknad. De skilda slutsatserna beror
mycket på skilda definitioner av grundläggande ekonomiska begrepp.
Deflation och inflation definieras ofta som allmänna prissänkningar
respektive allmänna prisstegringar. Enligt Reisman utgår definitionen
från symptomen i stället för själva fenomenet. Deflation
och inflation är i själva verket förändringar av penningmängden;
inflation är en ökning av penningmängden medan deflation
är en minskning av densamma. Man kan även säga att inflation
innebär en för hög efterfrågan och deflation en för
låg efterfrågan. Prisförändringarna upp och ned
är enbart symptom på dessa fenomen. Därmed är det
fel att rädas allmänna prissänkningar utan att ta reda
på orsakerna till prissänkningarna.
Om prissänkningarna beror på ökad produktivitet och ökad konkurrens är de allmänna prissänkningarna inget problem, snarare en lösning på problemet deflation. Anledningen är att sänkta priser gör att en konsument kan köpa lika mycket som tidigare trots att penningmängden i det ekonomiska systemet har sjunkit. Så minskade vinster, konkurser och stora kreditförluster beror på deflationen, inte på den allmänna prissänkningen.
Under ett system med guldmyntfot ackompanjeras i regel en allmän prissänkning som beror på ökad produktivitet av försiktigt ökade vinster och bättre möjligheter för företag och hushåll att amortera på sina lån. Priserna sjunker så länge produktionen av vanliga produkter stiger i en högre takt än produktionen av guld.
Reisman menar därmed att dagens finanskris ska mötas med sänkta priser och löner för att därmed kompensera för minskningen av bankernas och andra finansinstituts kreditgivning. Många ekonomiska bedömare begår det misstaget att de kräver av regeringarna att de ska stoppa prissänkningarna på tillgångar som fastigheter. Men en sådan strategi kommer att motverka en återhämtning eftersom höga tillgångspriser gör att färre människor har möjlighet att köpa en fastighet.
Det är bättre att låta priserna och lönerna sjunka till den punkt där tillgången på pengar balanserar efterfrågan på pengar för sparande. Att låta priser och löner förändras fritt kommer inte bara att stabilisera dagens finanskris, det kommer även att leda till full sysselsättning utan att reallönerna sjunker över tiden.
Anpassas
När staten ökar penningmängden genom olika stimulanspaket
och genom att rädda företag som är konkursfähiga kommer
den allmänna prisutvecklingen att stiga och lägga grunden för
nästa finansiella kris. Reismans rekommendation är därför
att låta priser och löner anpassas efter marknadens faser samt
att avstå från och avveckla alla påbörjade stimulanspaket.
