Här en artikel ur Contra nummer 1 2009
Se mer på www.contra.nu!
Efter Georgien - står Ukraina på tur?
av Bertil Häggman
Efter den ryska invasionen av Georgien kom Ukraina att stå
i fokus som nästa mål för rysk aggression. Ukraina är
ett av Europas till ytan största länder och med en befolkning
ungefär lika stor som Frankrikes. Landet har stor geopolitisk betydelse
genom sitt strategiska läge mellan Polen och Ryssland. Historiskt
sett är Ukraina ett östslaviskt land med stark anknytning till
västerländsk civilisation.
Den östslaviska civilisationens vagga stod i Kiev (Kyjiv).
Moskva blev inte aktuellt förrän mot slutet av medeltiden som
ett mindre furstendöme. Kievrikets inflytande minskade efterhand,
och Polen kom att få ökad makt över kosackerna i Ukraina.
Dessa reste sig vid 1648 års ukrainska revolution men begärde
1654 Ryssland som skyddsmakt mot Polen.
På 1650-talet var det svenska inflytandet i området betydligt,
och år 1657 slöts ett svenskt-ukrainskt avtal i Korsun vilket
syftade till att Sverige skulle ersätta Ryssland som skyddsmakt.
Ukrainas hetman (statsöverhuvud) avled dock det året, och Karl
X Gustav, Karl XIIs farfar, tvingades lämna Polen efter en dansk
krigsförklaring.
Allians Sverige-Ukraina
De svensk-ukrainska förbindelserna fortsatte, och under det Stora
nordiska kriget kom en allians mellan Sverige och Ukraina till stånd
1708–09 mellan Karl XII och hetman Ivan Mazepa. Alliansens 300-årsminne
högtidlighålls 2008–09 i både Ukraina och Sverige.
Vid mitt senaste besök i Kiev hade jag tillfälle bese en välgjord
och stort uppslagen utställning på det Ukrainska nationalmuseet
om Sverige och Ukraina 1657-1743. Det senare året avled hetman Filip
Orlik, Mazepas efterträdare, som var bosatt i Sverige (Kristianstad)
1716-19 medan hans regering vistades i Stockholm.
Under den första ukrainska självständighetstiden spelade
Sverige en viktig roll för de så kallade mazepisterna, som
i exil bekämpade tsardömets kontroll av Ukraina. Senare har
Ukraina varit självständigt under Ryska inbördeskriget
och under Andra världskriget, då ukrainska patrioter utropade
en ukrainsk regering under premiärminister Jaroslav Stetsko i Lviv
i västra Ukraina strax före den tyska inmarschen 1941.
Den brittiske ukrainaexperten Robert Conquest har bekräftat att den
ukrainska regeringen då påträffade tusentals döda,
som inför den sovjetiska reträtten mördats av sovjetiska
säkerhetsorgan.
Första frihetskampen
Efter den tyska invasionen av Sovjetunionen bildades den ukrainska upprorsarmén
Ukrainskaja Postanskaja Armija (UPA), som bekämpade både nationalsocialister
och kommunister. 1943 hölls en första internationell konferens
på befriat område, ”De förtryckta nationernas förenade
befrielsekamp”. Med fanns bland andra kosacker, vitryssar och armenier.
Enligt försiktiga beräkningar lär de ukrainska frihetskämparna
ha hållit 160 000 kvadratkilometer med omkring 15 miljoner
människor. Under våren 1944 inledde sovjetiska styrkor en storoffensiv
mot UPA, och efter 1945 lades huvudansvaret för bekämpningen
av ukrainarna på sovjetiska inrikes säkerhetsstyrkor. Under
slutet av 1940-talet lyckades UPA-enheter ta sig genom dåvarande
Tjeckoslovakien och Österrike till Västtyskland. Det anses av
militärhistoriker att motståndet i praktiken upphörde
1952-53. Ingen större hjälp från väst lämnades
till UPA.
Sedan Ukraina blev självständigt har sovjetisk-ukrainska strukturer
länge lyckats hålla sig vid liv, och det var först efter
den orangefärgade revolutionen som landet kunde starta kampen för
att bygga upp ett fritt och demokratiskt land. Under 2000-talet har landets
president Viktor Jusjtjenko med hjälp av premiärminister Julia
Tymosjenko lyckats bygga upp en blomstrande ekonomi och inleda arbetet
med att förändra attityder från den sovjetiska tiden.
Ukraina har stora stål- och kolindustrier, och jordbruket står
för omfattande intäkter. Utländska investeringar har ökat
kraftigt. Skörden 2008 beräknades vara rekordstor.
Den som i dag ankommer till Kiev med flyg möts av en välfungerande
internationell flygplats. Man måste då ha i åtanke att
sovjetregimen medvetet gav storstaden Kiev en mindre landsortsflygplats.
Viktiga resurser fördes till Moskva, vars flygplats dominerade i
sovjetväldet. Den långa och raka åttafiliga vägen
in mot centrum omges av imponerande höghusbyggen. Kievs centrum härstammar
från tidig medeltid då staden var centrum i den östslaviska
civilisationen. Kring floden Dnjepr finns imponerande medeltida kloster
och en rad förnäma byggnader, ofta i tysk empirestil.
Den akademiska konferens jag deltog i var ägnad åt den svenskallierade
hetmanen Ivan Mazepa som historisk gestalt. Den hölls i den historiska
Myholakademien, Ukrainas nationaluniversitet. Till akademien hade Mazepa
skänkt stora summor (han var en av Europas rikaste män) och
upphöjde den från gymnasium till akademi. Akademien kom under
den orangefärgade revolutionen att bli ett centrum för motstånd,
och studenterna deltog entusiastiskt med lärarna i möten och
demonstrationer. Jag träffade flera yngre akademiker och äldre
lärare som deltagit.
Mot Poltava
Andra dagen av konferensen avhölls i Poltava, med starka svenskminnen.
Resan till denna stad i östra Ukraina företogs med bil, en resa
på 600 kilometer. Vägen höll på att byggas ut till
motorväg och hade stark såväl lastbilstrafik som personbilstrafik.
Ändå gick det att köra i omkring 100 kilometer i timmen,
eftersom vägen gick utanför tätorterna.
Staden Poltava är väl underhållen med stora ryska empirestilsbyggnader
i centrum. Slagfältsminnena är välhållna och museet
stort och väl underhållet. Från svensk militär sida
har man skänkt en rad gåvor så att det nu finns fler
målningar av svenska generaler i museet än ryska. Fortfarande
dominerar dock tsar Peter den store. Till jubileet i år med anledning
av slaget vid Poltava den 28 juni 1709 planeras omfattande konferenser
och högtidligheter.
Kanske kommer också en trupp svenskar i Karolinerunifomer att kunna
delta.
Står Ukraina i tur?
I augusti 2008 intervjuades Ukrainas vice statsminister Hryhoniy Nemirya
i International Herald Tribune och citerades då bland annat:
”Krisen i Georgien har tydliga implikationer för den regionala
säkerheten och naturligtvis för Ukraina. Krisen gör det
kristallklart att det säkerhetsvakuum som har existerat i det post-sovjetiska
området förblir farligt. Efter Georgien kommer Ukraina. Den
Europeiska unionen och Förenta staterna kan inte ta sina ögon
från Ukraina nu. Ryssland kommer att göra allt som är
möjligt för att försäkra sig om att NATO inte kommer
att erbjuda Ukraina möjligheten att inleda anslutningsförhandlingar
i december 2008.”
Nemyria har naturligtvis satt fingret på den ömma punkten.
Om inte väst ställer upp med kraft för Ukraina kan Ryssland
lyckas förhala medlemsskapsprocessen vad gäller NATO och EU.
Det finns en viss risk att den finansiella krisen kommer att överskugga
den för Ukraina så viktiga frågan
Washington Post publicerade den 25 augusti 2008 en artikel av Ukrainas
president Viktor Jusjtjenko som slutade med orden:
”Detta veckoslut firade Ukraina årsdagen av sin självständighet.
Denna konflikt har än en gång bevisat att det bästa sättet
att säkerställa Ukrainas och andra länders nationella säkerhet
är att delta i de fria demokratiska nationernas kollektiva säkerhetssystem,
i dag exemplifierat av NATO. I enlighet med nationell lagstiftning och
dess utrikespolitiska prioriteter, kommer Ukraina att fortsätta följa
det euro-atlantiska integrationsspåret. Detta är demokratins,
frihetens och självständighetens spår.”
Rysslands nästa mål kan vara Ukraina. Det hävdade Rysslands-experten
Leon Aron vid American Enterprise Institute i en artikel i Wall Street
Journal den 10 september 2008:
”Vid sidan av Estland och Lettland – där etniska ryssar
utgör över en fjärdedel av befolkningen, men där NATO-medlemskap
höjer risken för Kreml – är Ukraina det klart troligaste
målet… Nära en av fem ukrainska medborgare är etniskt
rysk (sammanlagt nästan åtta miljoner) och lever huvudsakligen
i landets nordöstra del i närheten av den ryska gränsen.”
Möjligt blodbad
När USAs vicepresident Dick Cheney i september 2008 besökte
Kiev var det uppenbart att det skedde i syfte att sända ett budskap
till Moskva: USA stödjer helhjärtat den demokratiska staten
Ukraina.
Ett av de stora, kommande problemen är Krimhalvön. Nästan
tre fjärdedelar av staden Sevastopols invånare är etniska
ryssar, och det finns också omkring 14 000 man rysk militär
personal där. Om Ryssland tog över Sevastopol, dess största
flotthamn vid Svarta havet, skulle det inte gå för Ukraina
att ta tillbaka den utan ett större krig. Ett möjligt ryskt
scenario skulle, enligt Aron, kunna se ut så här:
”Ett potentiellt djärvare (troligen blodigare) scenario skulle
kunna involvera en provokation av Moskva-stödda, och kanske väpnade,
ryska nationalister (eller de ryska specialstyrkorna spetsnaz maskerade
som återföreningssträvare). De skulle kunna förklara
rysk överhöghet över en mindre stad (Alushta, Evpatoria,
Anapa) eller en remsa inlandsterritorium. Som svar är det troligt
att ukrainska väpnade styrkor baserade på Krim utanför
Sevastopol går till motattack. Det påföljande blodbadet
skulle förse Moskva med den interventionistiska ursäkten att
skydda sina landsmän – denna gång, i motsats till Sydossetien,
etniska ryssar.”
En betydande del av Ukrainas befolkning vänder sig mot väst,
och här är det EU-medlemskap som gäller. Den ryska invasionen
av Georgien har gjort ukrainarna ännu mer bestämda härvidlag.
Medlemskapet måste komma så snart som möjligt (och även
NATO-medlemskapet). Majoriteten av ukrainarna är positiva till ett
EU-medlemskap.
När det gäller NATO är opinionen ungefär som i Sverige.
Mycket informationsarbete återstår inför en tänkt
folkomröstning om medlemskap i NATO. Det gäller dock att man
inte talar tyst, som i Sverige, utan öppnar för NATO-information.
När USAs vicepresident besökte Ukraina prisade han landet:
”Ukraina är det enda icke NATO-land som stödjer varje
NATO-uppgift, från Afghanistan till Kosova. Ukrainarna har en rätt
att välja huruvida de vill gå med i NATO. Och NATO har rätten
att inbjuda Ukraina att gå med i alliansen när vi tror att
ni är redo och tiden är den rätta. Inget utanförstående
land får ett veto. De allierade kom i Bukarest överens om att
Ukraina slutligen kommer att bli en NATO-medlem. Och detta åtagande
står fast i dag.”
Visar Europa svaghet?
I en artikel i Wall Street Journal 27 augusti 2008 klagade den franske
filosofen Bernard-Henri Levy över Europas svaghet. Han konstaterade
att rysk politik nu har blivit brutal. Det nya Ryssland lyssnar inte till
protester och varningar. Europeisk diplomati är svag. Det gäller
tack och lov inte Sverige, kan man säga. Levy konstaterar:
”Vi måste undersöka allt detta på nytt. Vi måste
med större djup analysera de blindhetens mekanismer som kan, om vi
inte är försiktiga, föreviga det västerländska
’avtagande mod’ vilket vi trodde tillhörde det förflutna.”
Förnuftet kräver att vi räddar Europa i Tbilisi och Kiev!
