Här en artikel ur Contra nummer 6 2008
Se mer på www.contra.nu!
Sveriges krigsbistånd till Afrika
av Tommy Hansson
I Sverige har det så kallade enprocentsmålet blivit
en helig ko. Det vill säga att en procent av statsbudgeten skall
användas till internationellt bistånd. Hur sedan biståndet
används kommer i andra hand. Och hur används det? Enligt utrikesreportern
Bengt Nilsson har det svenska biståndet till Afrika i många
fall använts av mottagarländerna till att finansiera de krig
och konflikter som förhärjat den afrikanska kontinenten ända
sedan avkolonialiseringen genomfördes för ett halvt sekel sedan.
En stor del av det svenska biståndet till Tredje världen ges
i form av budgetbistånd, det vill säga regeringen i mottagarlandet
får en ”påse pengar” som skall användas till
vissa ändamål såsom fattigdomsbekämpning, sjukvård,
brunnsborrning eller något annat. Så ser det ut i teorin.
I praktiken kan de pengar som går direkt in i mottagarlandets budget
användas efter gottfinnande. Utrikesreportern Bengt Nilsson, som
nyligen givit ut den uppmärksammade boken Sveriges afrikanska krig
(Timbro förlag 2008, 304 sidor), säger:
– Under en resa till Kenya såg jag hur det kenyanska samhället
gradvis korrumperats på grund av biståndet, först under
Jomo Kenyatta och därefter under Daniel arap Moi. Ändå
fortsatte de svenska biståndspengarna att strömma in i landet.
Om ett land som får budgetbistånd befinner sig i krig kommer
biståndspengarna att användas för att finansiera kriget.
Exemplet Uganda
Bengt Nilsson ger Uganda, som han själv känner till mycket väl,
som exempel på hur det kan se ut:
– I norra Uganda pågår sedan 20 år tillbaka ett
krig mellan regeringsarmén och gerillarörelsen Lord's Resistance
Army [LRA, på svenska Herrens motståndsarmé]. Uganda
har haft jättestora problem att redovisa vad man gjort för att
bekämpa fattigdomen, vilket var det de svenska biståndspengarna
skulle användas till. Sverige avbröt visserligen det bilaterala
budgetstödet 2006, men vi ger fortfarande budgetstöd till Uganda
via EU och Världsbanken. Det gör att det svenska biståndsorganet
SIDA kan fortsätta mörka och blanda bort korten, precis som
man alltid gjort. SIDA måste redan från början ha känt
till att biståndet gick till kriget.
Det är i och för sig inte förbjudet för mottagarländer
av svenskt bistånd att avsätta resurser till krigsmakten, men
då skall resurserna gå till ett ”rimligt försvar”.
I fallet Uganda, menar Bengt Nilsson, handlar kriget mot LRA mycket om
den ugandiska regeringens försök att bekämpa en viss folkstam.
Ett avsnitt i Nilssons bok handlar om just Uganda, det land i vilket galningen
Idi Amin grep makten 1971 och snart började sätta till alla
klutar för att få medborgare med asiatisk härstamning
att lämna landet. Amins Uganda kom alltmer att ses som ett hot av
grannländerna, och 1979 invaderade Tanzania landet vilket tvingade
Idi Amin i landsflykt. Efter ett maktvakuum erövrade Yoweri Museveni*
1986 regeringsmakten i spetsen för sin gerillagrupp National Resistance
Army. I norra Uganda inleddes dock ett väpnat motstånd mot
Musevenis regim av den karismatiska Alice Lakwena, grundare av rörelsen
The Holy Spirit Mobile Forces (Den helige andes rörliga styrkor).
Lakwenas uppror handlade mer om gamla stammotsättningar än något
annat. För folken i norr var Museveni en usurpator, eftersom de själva
aspirerade på centralmakten i huvudstaden Kampala. Alice Lakwenas
trashanksarmé hade inget att sätta emot regeringstrupperna,
men så småningom tog hennes kusin Joseph Kony över motståndsrörelsen
och gav den namnet Herrens motståndsarmé (LRA). Denna fick
stöd av den sydsudanesiska gerillan SPLA, som bekämpade regeringen
i Khartoum. LRA upprättade baser i södra Sudan och genomförde
räder in i norra Uganda, där civilbefolkningen utsattes för
grymma massakrer. LRA existerar fortfarande, men har inget sammanhängande
handlingsprogram.
Massmedia har visserligen rapporterat om att LRA och Joseph Kony vill
störta Musevenis regim och etablera ett rike styrt av Tio Guds bud,
men det är förvisso svårt att förstå hur en
gerillaarmé som mördar, torterar, våldtar och bränner
ner byar skall kunna göra trovärdigt att man hyllar de tio budorden…
Pengar till krig
Uganda började få svenskt bistånd via SIDA på 1990-talet.
1996-99 erhöll Museveni-regimen omkring 600 miljoner kronor från
Sverige. Bengt Nilsson upprördes över att ett land invecklat
i ett utdraget stamkrig mot delar av den egna befolkningen fick svenskt
bidstånd och ställde SIDA mot väggen. Han skriver (sidan
184): ”Fotsoldaterna i LRA var till allra största del tvångsrekryterade
småpojkar, ofta dåligt utrustade med gammaldags vapen. I denna
situation pumpade Sverige in stora penningsummor i landet, år efter
år. Ugandas statsbudget – där de svenska budgetstödspengarna
hamnade – bestod till 50 procent av biståndsmedel.”
Förutom budgetstödet gav de svenska skattebetalarna till Uganda
även pengar som var öronmärkta för ”demokratiutveckling”,
en term som är svår att få grepp om. I fallet Uganda
är det dessutom så att landet varit en enpartistat sedan långliga
tider. När Bengt Nilsson frågade SIDAs Per Karlsson om saken
försvarade denne det svenska stödet med motiveringen, att det
var ett sätt att ”hela landet”. Nilsson skriver (sidan
186): ”Museveni måste ju ha uppfattat Sveriges och andra biståndsgivares
attityd som ett carte blanche att tillgripa vilka metoder som helst för
att slå vakt om sin maktställning. Bekriga det egna folket
och förbjuda politisk opposition med välvilligt penningstöd
från utlandet.”
Ugandiska oppositionella är mycket kritiska till det förbehållslösa
stöd som från utlandet gick rakt in i Ugandas statskassa. En
av kritikerna som Nilsson intervjuat är parlamentsledamoten Reagan
Okumu, vilken utan att tveka förklarade att biståndspengarna
finansierar kriget. Det gick till så att budgetbiståndet kom
in i statsbudgeten och först allokerades till ett lämpligt departement,
som gjorde gällande att pengarna skulle användas till exempelvis
”fattigdomsbekämpning”. På så sätt uppfylldes
formellt villkoren för budgetbiståndet. I departementet ifråga
– Nilsson tar hälsodepartementet som exempel – fanns
en budget för byggande av kliniker på landsbygden.
”Men av olika diffusa skäl”, skriver Nilsson (sidan 189),
”lades det ena klinikprojektet efter det andra ned utan att detta
redovisades i departementets papper. Pengarna kunde då slussas vidare
till andra konton inom statsförvaltningen och till sist hamnade de
i krigsmaktens budget.” På så sätt blev det omöjligt
för biståndsgivarna att spåra sina pengar. Enligt Reagan
Okumu är biståndsgivarna till betydande del okunniga och låter
sig lätt manipuleras av de afrikanska ledare som kommer i åtnjutande
av biståndet. Ett samtal som Nilsson hade med den svenske Uganda-ambassadören
Erik Åberg bekräftar den analysen.
Exemplet Etiopien
Ett annat exempel i Bengt Nilssons bok rör det svenska biståndet
till Etiopien, som har en lång tradition. Det svenska utvecklingsbiståndet
till detta afrikanska land på Afrikas horn inleddes redan i mitten
på 1950-talet, då kejsar Haile Selassie – ”Lejonet
från Juda” som räknade sina anor tillbaka till konung
Salomos och drottningen av Sabas tid – hade makten. Sverige och
det kejserliga Etiopien upprättade vänskapliga förbindelser
i samband med Italiens erövringsförsök 1935, då Röda
korset i Sverige samlade in pengar för att bekosta en ambulans.
De första svenska hjälparbetarna i landet var kristna missionärer,
och därefter följde svenska militärexperter, flygare och
tekniker som redan på 1930-talet hjälpte till att bygga upp
det etiopiska flygvapnet sedan det fascistiska Italiens invasion slagits
tillbaka. Mest känd i sammanhanget var flygaren Carl Gustaf von Rosen.
1974 störtades emellertid Haile Selassie i en blodig militärkupp
ledd av Haile Mariam Mengistu, som upprättade en stalinistisk diktatur
och invaderade Ogadenprovinsen i Somalia. Den gamle kejsaren kvävdes
med en kudde. Militärjuntan, den så kallade dergen, genomförde
i slutet av 1970-talet ”den röda terrorn” mot oppositionella
och dödade uppskattningsvis en halv miljon människor.
1991 störtas dock dergen av en koalition bestående av olika
gerillagrupperingar; Mengistu flyr till Robert Mugabes Zimbabwe. 1993
erhåller det tidigare under Etiopien lydande Eritrea självständighet,
men förhållandet länderna emellan är spänt.
1998–2000 råder krig mellan Etiopien och Eritrea. 2005 hålls
val i Etiopien, vilka dock utmynnar i kaos med dödsskjutningar och
gripanden som följd. 2006 invaderar så Etiopien Somalia.
Under alla dessa vindlingar i Etiopiens moderna historia fortsätter
det svenska biståndet att strömma in. Precis som i Uganda kommer
de svenska biståndspengarna till användning för att finansiera
regeringens krig inom och utom landet. Liksom Ugandas regering bollar
den etiopiska motsvarigheten skickligt biståndspengar över
till krigiska och folkförtryckande ändamål. Kritiker av
Sveriges etiopiska äventyrligheter misstänkliggörs både
i Etiopien och Sverige, och en av dem som råkar illa ut är
ekonomen Stefan de Vylder som kommer till tals i Nilssons bok. Det framgår
också mer än väl att det inte varit någon skillnad
om regeringen varit socialdemokratisk eller borgerlig.
”Slutsatsen framträder tydligt”, konstaterar Bengt Nilsson
(sidan 72). ”Det är tjänstemän på SIDA som
styr biståndspolitiken, inte utrikesdepartementet. Det viktigaste
är att ha ett utflöde av biståndspengar. Om det visar
sig att pengarna kommer på avvägar och förvandlas till
vapen och soldater så kan man blunda för det, hävda att
man inte känner till det eller betrakta det som ett isolerat olycksfall
i arbetet som inte påverkar den totala, positiva bilden av biståndet.”
Andra exempel
Bengt Nilsson redovisar också i sin bok hur svenskt biståndet
gått till krigiska ändamål i Sudan, Liberia, Angola och
Zimbabwe. Till Liberia, en gång ett huvudmål för svenskt
biståndsarbete genom företaget Lamco, har även det svenska
granatgeväret Carl-Gustaf med Bofors som tillverkare kommit på
omvägar. Sverige exporterade Carl-Gustaf till exempelvis Ghana och
Nigeria, och därifrån har vapnet förutom till Liberia
hittat vägar till länder såsom Botswana, Kenya, Libyen,
Malawi och Zambia.
Sverige har sedan 1960-talets mitt med förkärlek understött
kommunistiska-marxistiska regimer och rörelser i Tredje världen,
vilket under det Kalla kriget medförde att Sverige främjade
Sovjetunionens imperialistiska strategi. Listan skulle kunna göras
mycket lång, men två upprörande exempel är Zimbabwe
och Angola.
– I Angola satsades alla pengar på MPLA som befann sig i inbördeskrig
med främst UNITA, säger Bengt Nilsson. Sverige stöttade
primärt socialistiska så kallade befrielserörelser av
denna typ. Vi ställde oss därmed systematiskt på Sovjetunionens
sida genom stöd till socialistiska rörelser i Angola, Moçambique,
Zimbabwe och Tanzania. Ingenstans i dessa länder tilläts oppositionen
komma fram. Angola är rikt på diamanter och olja, men 70 procent
av befolkningen lever under fattigdomsstrecket.
Enligt Nilsson är det ingen tillfällighet att svenskt bistånd
gått till enpartistater:
–Sverige är av tradition nästan en enpartistat, varför
det blir naturligt att acceptera enpartistater i Afrika. Som till exempel
i Angola.MPLA-regimen bedrev massivt valfusk nyligen därför
att MPLA behövde 80 procent av rösterna för att kunna skriva
om konstitutionen så att president Dos Santos kan sitta kvar. Det
har varit likadant i Uganda.
2000 miljoner
Bengt Nilsson konstaterar att Sverige genom åren spenderat 2000
miljoner kronor i budgetbistånd till Afrika och att 40 procent av
de afrikanska krigskostnaderna har kommit från biståndspengar.
– Självklart skall vi hjälpa människor i nöd,
men hur skall vi göra om biståndet används till till exempel
krig? Jag är skeptisk till utbetalningsmål, som exempelvis
enprocentsmålet.
Det stora problemet med det svenska biståndet är att det inte
gjorts någon ordentlig analys av till vilka ändamål pengarna
har gått. Alla riksdagspartier är i princip överens om
att Sverige skall ge en procent av bruttonationalinkomsten i bistånd,
men politikerna överlåter åt SIDA – som till stor
del befolkas av biståndsromantiker och vänsterfolk –
att göra utbetalningarna.
Då kan det inte bli annat än fel.
