Här en artikel ur Contra nummer 5 2008
Se mer på www.contra.nu!
Ryssland invaderar Georgien i gammal
sovjetisk stil
av C G Holm
Ryssland vill få fysisk kontroll över olje- och gastillförseln
till Västeuropa. Nordstream, den planerade gasledningen mellan de
två före detta svenska städerna Viborg och Greifswald,
som ska passera några mil från Gotland, är ett redskap
för detta. Ett annat är att om möjligt ta kontroll över
de enda icke-ryska gasledningarna från Kaspiska havet till Svarta
havet. De går genom Georgien. Önskan att kontrollera oljeledningarna,
kombinerat med motviljan mot ett alltmer demokratiskt och västvänligt
Georgien låg bakom invasionen i augusti.
Kaukasus är ett myller av skilda kulturer. Och det har varit en naturlig
gräns mellan de olika imperierna som kontrollerat de lägre områdena
omkring. Persien (Iran), det mediska riket, Turkiet (det osmanska väldet),
mongolerna och Ryssland har vid olika tillfällen kontrollerat hela
eller delar av området. De omgivande stormakternas intresse för
Kaukasus har inneburit att områdets invånare kunnat liera
sig med den som för tillfället varit i underläge. De grannarna
har gärna stöttat det som kunnat försvaga en hotfull stormaktsgranne.
Naturen har gjort att försvararna haft ett övertag. Tjetjenien,
där ryssarna skaffade sig starkt inflytande på 1780-talet och
försökte erövra helt på 1850-talet, kunde aldrig
helt kontrolleras av Ryssland, vare sig under tsaren, Stalin eller Putin.
Sammanlagt finns det mer än 50 olika folk i Kaukasus. De är
för närvarande fördelade mellan Ryssland (Ryska federationen,
där Ingusjien, Dagestan, Nordossetien, Adygeya, Kabardino-Blakarien,
Kalmuckien, Karachai-Tjerkessien och Tjetjenien är autonoma republiker),
Georgien (med de autonoma områdena Sydossetien, Abchasien och Adzjarien),
Azerbaidjan och Armenien. De södra delarna av Kaukasus ingår
i Turkiet.
Uråldrig tradition
Georgien är ett av Europas äldsta kulturländer. Georgierna
hade en egen stat redan före Kristi födelse. Landet blev kristet
på 300-talet och medeltida kyrkor och kloster finns runt om i landet.
Georgiskan skrivs med ett eget alfabet som kom till på 400-talet.
Under 1400-talet erövrades Georgien av turkarna och perserna. Mot
1700-talet lierade sig georgierna med de kristna ryssarna för att
försöka undkomma osmanernas och persernas muslimska förtryck.
När ryssarna erövrade östra Georgien 1801 skedde det dock
utan att georgierna var införstådda med det. Senare under 1800-talet
erövrade ryssarna successivt också resten av Georgien.
När det ryska tsardömet föll i slutet av första världskriget
utropades Georgiens självständighet och Georgien var en självständig
nation mellan 1918 och 1921. Det var mensjevikerna som styrde i Georgien,
det socialdemokratiska parti som så hänsynslöst förföljdes
av Lenin i Ryssland. År 1921 marscherade Röda armén
in och lade under sig landet. Den ryska erövringen följdes av
Sovjetunionens bildande och sammanslagning med grannländerna Armenien
och Azerbajdzjan till Transkaukasiska sovjetrepubliken, som dock upplöstes
i sina beståndsdelar igen 1936. Gränserna mellan de tre republikerna
inbördes och mot Ryssland sattes dock ganska godtyckligt, utan att
hänsyn togs till etniska eller ekonomiska förhållanden.
Den värste av alla var georgier
Den värsta bolsjeviken av alla, Iosif Dzjugasjvili (det georgiska
namnet) med det revolutionära ryska namnet Josef Stalin, var georgier
och född i staden Gori. Han, tillsammans med de georgiska kumpanerna
Lavrentij Beria och Sergo Ordzjonikidze svarade för en hänsynslös
utrensning av mensjeviker och nationalister. En av Georgiens skamfläckar
är att statyn av Josef Stalin fortfarande står kvar på
stora torget i Gori. Trots intensivt flygbombardemang från Ryssland
nu i somras klarade sig statyn. Många byggnader i omgivningen jämnades
med marken, men Stalin-statyn står kvar. Ryska flygvapnet visade
sig besitta goda kunskaper i precisionsbombning.
I samband med Sovjetunionens fall 1990–1991 var Georgien en av få
sovjetrepubliker som fick en demokratisk regering. Presidenten var inte
en gammal kommunistpamp, som i så många av de andra före
detta sovjetrepublikerna, utan en välkänd dissident, Zviad Gamsachurdia.
Gamsachurdia valdes till president i demokratiska val i november 1990,
men hans självständiga politik störde Ryssland. Ryssland
låg bakom en statskupp som genomfördes den 22 december 1991.
Efter statskuppen utsågs den gamle KGB-chefen för Georgien
och senare sovjetiske utrikesministern Eduard Sjevardnadze till president.
Gamsachurdia bildade en exilregering och försökte återinsätta
den demokratiskt valda regeringen, men dödades den 31 december 1993.
Sjevardnadze höll sig kvar som president till 2003 då han efter
valfusk störtades i den så kallade ”rosornas revolution”,
som genomfördes efter ukrainsk modell och inspiration. Vid de val
som senare hölls valdes den USA-utbildade advokaten Michail Saakasjvili
till president.
Under 1993 hade fullt krig rått i Georgien, varvid Abchasien förklarade
sig självständigt. 300.000 georgier och andra minoriteter fördrevs
från Abchasien. Efter det kriget har Abchasien, som tidigare hade
georgisk befolkningsmajoritet, fått abchasisk majoritet. De kvarvarande
abchasierna har i en ”folkomröstning” röstat för
Abchasiens oberoende, men den fördrivna befolkningsmajoriteten fick
naturligtvis inte delta i folkomröstningen. Som svar har den ordnat
en egen folkomröstning öppen för fördrivna georgier
och abchasier (men de sistnämnda har inte kunnat delta i praktiken
om de var kvar i Abchasien) förklarat att Abchasien ska vara en autonom
del av Georgien.
Idag finns 260 000 internflyktingar i Georgien. 60 000 av dem georgier
som flytt undan ryska trupper nu i augusti och återstoden de som
flydde 1992–1993.
Rysslands välplanerade angrepp
Redan i april-maj i år började ryssarna trappa upp sin militära
närvaro i området. Angreppen mot Georgien blev fler och fler,
men georgierna uppmanades av Väst att inte låta sig provoceras.
I mitten av juli genomförde Ryssland stora militärmanövrer
som en slags generalrepetition inför det som skulle hända i
augusti. Den 1 augusti överfölls georgiska poliser under transport
från Georgien till georgiskkontrollerade byar i den autonoma georgiska
provinsen Sydossetien. Fem poliser skadades svårt. Den 2 augusti
skadades sex civila georgier och en polis vid sydossetisk/rysk granatbeskjutning
av byar. Alla byarna kontrollerades av den autonoma (Georgien-vänliga)
sydossetiska regeringen. Den 6 augusti öppnade sydossetiska separatister
granateld mot fler byar. Den 7 augusti fortsatte beskjutningen av georgiska
byar och militärstyrkor. Först den 8 augusti besvarades attackerna
av Georgien. Följderna känner vi, de ryska angreppen på
Georgien och ockupation av de norra delarna av även det ”egentliga”
Georgien. De georgiska styrkorna intog snabbt Sydossetiens huvudstad Tsjinvali,
men omgående rullade 58e ryska armén in genom Roki-tunneln
från Nordossetien och krossade på ett par dagar den georgiska
armén. Att sätta en hel armé på stridsfot är
naturligtvis inte något som görs på ett par dagar. Den
stod stridsberedd och invasionsredo på andra sidan gränsen
och när georgierna fallit för ryssarnas provokationer var det
bara att trycka på startknappen.
Maria Persson Löfgren, Sveriges Radios Moskvakorrespondent, rapporterade
den 25 augusti om den tjetjenske fotografen Said som strax innan invasionen
rest till Sydossetien för att ta naturfotografier. När han tog
in på hotell i den lilla huvudstaden Tsjinvali den 7 augusti förvånades
han över att det bara fanns soldater – ingen befolkning –
i staden. Hotellet hyste däremot 30 ryska journalister från
Moskva. De hade bott där sedan den 3 augusti. Det är inte varje
dag eller varje år som de stora ryska TV-kanalerna rapporterar något
från Sydossetien. Men nu fanns de alla på plats, tillsammans
med korrespondenter för nyhetsbyrån Itar-Tass och reportrar
från de stora tidningarna i Moskva. Vad väntade de på?
Georgien var under Sovjettiden känt för främst två
saker, sina fina jordbruksprodukter och då inte minst viner, samt
att inte ens KGB lyckades hålla Georgien under kontroll. Georgierna
levde gott på att producera och sälja jordbruksprodukter vid
sidan av den officiella statliga kontrollen. Den enligt sovjetisk syn
illegala verksamheten gav utrymme för en georgisk organiserad brottslighet,
som delvis finns kvar än idag. En rysk journalist, Julia Latynina,
har kallat Sydossetien ett joint venture mellan KGB-generaler och ossetiska
gangsters (smugglare), som gemensamt sätter sprätt på
de pengar som Moskva avdelar för kriget.
Ryska sanktioner
År 2006 hade den gamle KGB-mannen Eduard Sjevardnadze fallit och
den västutbildade advokaten Michail Saakasjvili tagit över.
Ryssarna vidtog genast ekonomiska sanktioner och förklarade till
exempel det georgiska vinet för hälsovådligt och stoppade
därmed importen till landet. Georgien var (vid sidan av Moldavien)
Rysslands viktigaste vinleverantör, men vinhandeln betydde naturligtvis
mycket mer för Georgien än för Ryssland. 40 procent av
Georgiens vinexport gick till Ryssland (och en hel del av återstoden
till andra före detta Sovjetrepubliker). Inför hotet om att
inte en ekonomisk grundpelare skulle falla letade georgierna efter nya
marknader och hittade dem i USA, Tyskland, Kanada med flera länder.
De upptäckte dessutom att de nya exportländerna var beredda
att betala betydligt mer för georgiska kvalitetsviner (Georgien anses
av många experter vara vinodlingens historiska vagga, arkeologerna
säger att det funnits vintillverkning i landet i 8000 år).
Det finns numer ett georgiskt vin som finns tillgängligt på
Systembolaget, Saperavi.
Georgiens gränser, inklusive de autonoma områdena Abchasien,
Sydossetien och Adzarien, erkänns av FN och den europeiska säkerhetsorganisationen
OSSE. Samtliga länder har till augusti 2008 erkänt dessa gränser
– alltså även Ryssland. Men i praktiken har Georgien
inte kontrollerat hela sitt internationellt erkända territorium.
Ryssland har lagt under sig stora områden. Samma sak har skett i
Moldavien, där området öster om floden Dnjestr bildat
den av Ryssland kontrollerade utbrytarrepubliken Transdnjestr.
Den 26 augusti 2008 erkände Ryssland Abchasien och Sydossetien som
självständiga nationer. De har senare följts av Nicaragua
och den egna skapelsen Transdnjestr. I praktiken uppfyller inte Abchasien
och Sydossetien de krav som ställs på en själständig
nation, att ha kontroll över det egna territoriet. Det är Ryssland
som har kontroll över territoriet. Det är också ryska
rubel som används som valuta och Ryssland står för utbetalning
av pensioner till landets åldringar.
Efter konflikterna 1992–1993 träffades en överenskommelse
om att ”fredsbevarande soldater” skulle övervaka Abchasien
och Sydossetien. De fredsbevarande soldaterna visade sig i praktiken vara
ryska soldater försedda med blå hjälmar. Idag är
de ockupationssoldater och inget annat. Utom i propagandauttalanden från
Kreml.
Adzarerna i sydväst, som talar georgiska, men till skillnad från
de kristna georgierna ofta är muslimer, förklarade sig också
självständiga i början av 1990-talet, men ingår nu
återigen i det av Georgien kontrollerade territoriet.
Ryssland hävdar att Sydossetien (och Abchasien) i folkomröstningar
valt självständighet och att de därför inte ska tillhöra
Georgien. Dock har Ryssland ända tills nu erkänt Georgiens territoriella
integritet. Först tisdagen den 12 augusti har det från officiellt
ryskt håll hävdats att de ockuperade områdena är
”omtvistade”. Till och med den 11 augusti rådde inte
heller från det officiella Ryssland någon tvekan om att områdena
var georgiska. Ryssland har delat ut ryska pass och ryska medborgarskap
till invånarna i Abchasien och Sydossetien. De pass som utfärdats
av myndigheterna i Abchasien och Sydossetien har inte godkänts utomlands.
Ryssland har hänvisat till FN-beslutet att stödja ett självständigt
Kosova och dragit paralleller med Abchasien och Sydossetien. Det finns
förvisso paralleller i så måtto att Kosovas serbiska
befolkning (i norra delen av landet) inte har haft möjlighet att
säga sitt. Men en stor skillnad är att Kosova sedan länge
haft en minst 80-procentig albansk majoritet, medan Abchasien haft georgisk
majoritet och Sydossetien haft i alla fall 30 procent georgisk befolkning.
Ryssland motiverar de militära överfallen med att man ska skydda
ryska medborgare. Men det ryska medborgarskapet är artificiellt och
skapat genom att Ryssland själv delat ut medborgarskapen. ”Att
skydda ryska medborgare” låter för övrigt oroväckande
med tanke på det icke obetydliga antalet ryska medborgare i länder
som Estland, Lettland och Litauen. Befolkningsmajoriteten där kan
bli lika åsidosatt som den georgiska befolkningsmajoriteten när
det gäller att slå vakt om Rysslands militära intressen.
Få insatta bedömare tror att Ryssland bryr sig särskilt
mycket om folken i de båda georgiska separatistenklaverna Sydossetien
och Abchasien och Georgiens fåfänga försök att
rätta in dessa i ledet. I stället bör man betrakta det
ryska militära svaret som en fingervisning om att Ryssland nu
återvunnit sitt självförtroende och inte tvekar att
göra precis som man vill gentemot små nationer inom den
ryska intressessfären.
Som den engelska tidskriften The Economist uttrycker saken: ”Det
handlar om Ryssland, nationalistiskt och återuppvaknande, som banar
sig väg tillbaka till Kaukasus och jagar ut andra, och spegelvänder
de förluster Ryssland känner att det lidit sedan det Kalla
krigets slut.”
Georgien var, tillsammans med Ukraina, påtänkt som ny
NATO-medlem, men det har efter den ryska invasionen blivit ett avlägset
mål. Militära aktioner från västs sida måste betraktas
som lika uteslutna som i samband med Ungernrevolten 1956.
Den kommer att ställa stora krav på den person som de
amerikanska väljarna placerar i Vita huset som ett resultat
av presidentvalet den 4 november. Den ene av kandidaterna, republikanernas
John McCain, har sagt på följande sätt om Vladimir Putin:
-När jag blickar in i Putins ögon ser jag tre bokstäver:
K. G. B. Här har McCain visat betydligt större realism
än George W. Bush, som hävdade att han under motsvarande omständigheter
kunde se Putins själ och att det var en god och redbar mans
själ han såg.
