Här en artikel ur Contra nummer 3 2008

Se mer på www.contra.nu!

”Rättvisemärkt” – halvdåliga produkter och en organisation som skär emellan med 80 procent
av Fredrik Runebert

Handeln med rättvisemärkta varor, såsom kaffe och choklad, har ökat mycket under de senaste åren. Många politiker, främst socialdemokrater, har börjat ställa krav på att kommuner enbart ska köpa in rättvisemärkta produkter. Av denna anledning är det viktigt att grundligt granska vad rättvisemärkning egentligen innebär. Den här artikeln kommer att ge en översiktlig bild av bakgrunden till rättvisemärkningen samt ta upp argument för och emot en sådan märkning. Artikeln utgår främst från Rättvisemärkts hemsida, http://www.rattvisemarkt.se, en granskande artikel i tidningen Reason (2006), skriven av Kerry Howley, samt en granskningsrapport från Timbro (2007) skriven av Karl Malmqvist och Lydiah Wålsten.

Idén att märka varor som mer rättvisa än andra uppstod under 1950-talet men fick sitt första genombrott 1989 i Nederländerna då företaget Max Havelaar påbörjade en sådan affärsverksamhet. Den har därefter spritt sig till många västerländska länder; i USA uppstod Transfair USA 1998 och i Sverige Företaget Rättvisemärkt i Sverige AB 1997. Ägare till det svenska företaget är LO och Svenska kyrkan. Bolaget svarar för produktmärkning och licensiering av varor och inkomsterna härstammar från licensintäkter. Det finns även en förening, Föreningen för Rättvisemärkt, som lever på medlemsintäkter främst från LO och Svenska kyrkan samt bidrag från svenska staten. 1997 gick organisationer från 21 olika länder samman i paraplyorganisationen Fairtrade Labelling Organization (FLO). I dag har FLO 1,4 miljoner medlemmar i 57 olika länder. Det är FLO som definierar villkoren och kraven på vad som ska bedömas som rättvisa produkter. De utfärdar även certifikat och kontrollerar att kraven uppfylls av de företag som använder rättvisemärkningen.

Kaffe var basen för ”Rättvisemärkt”
Att idén slog igenom just 1989 kan förklaras av att kaffepriset hade varit stabilt ända fram till kommunismens fall. Det som hade skapat prisstabiliteten var ett internationellt protektionistiskt avtal, The national Coffe Agreement, som innehöll tullar, import- och exportkvoter och andra handelshinder. Efter 1989 avreglerades kaffemarknaden och fler aktörer i bland annat Taiwan och Papua new Guinea började odla kaffe. Då produktionen av kaffe ökade samtidigt som ny teknologi uppnådde samma resultat fast till en lägre kostnad sjönk kaffepriserna. Kaffet är den främsta rättviseprodukten men verksamheten har expanderat till att även omfatta te, bananer, frukter, fotbollar, kakao och ris.

Mot den bakgrunden skapades FLO som satte upp främst två mål med sin verksamhet. Det ena var att erbjuda odlarna ett skäligt pris. Med detta åsyftades ett pris som åtminstone översteg produktionskostnaderna. Det andra målet var att kapa mellanhänderna, dvs. uppköpare och återförsäljare, så att odlarna fick en större andel av slutpriset. Enligt FLO tar mellanhänderna en allt för stor andel av konsumentpriset och hindrar därmed de lokala producenterna att utveckla det lokala samhället samt förbättra förutsättningarna för demokrati, bättre hälsa och sjukvård. Att kapa mellanhänder är också viktigt för att öka transparensen mellan odlare och konsumenter, rättvisemärkt vill skapa en direktkontakt mellan dessa två aktörer. Ett annat mål är att konsumenter ska betala en premie för att förbättra sitt samvete gentemot de mindre lyckligt lottade. Därmed kan man bidra till att hjälpa fattiga människor i fattiga länder att klara sig på egen hand utan att behöva ta emot bistånd.

De grundläggande målen för FLO är att avskaffa fattigdom, barnarbete, dåliga arbetsvillkor och brott mot mänskliga rättigheter. Så när det gäller den goda viljan kan nog de flesta vara överens med rättvisemärkts ambitioner. Frågan är om det är FLOs konkreta verksamhetsmål som bäst uppnår dessa grundläggande mål.

Marknadsekonomisk lösning?
I grund och botten kan man säga att rättvisemärkning är en marknadsekonomisk lösning på ett samhällsproblem. Ett antal aktörer på marknaden går samman för att förbättra sina villkor och sitt förhandlingsläge. De gör detta utan något tvång, de tvingar inte via staten människor att köpa deras produkter. Förvisso får Föreningen för Rättvisemärkt bidrag från skattebetalarna och Rättvisemärkt i Sverige AB har lanserat konceptet Fairtrade city som innebär att kommuner förbinder sig att engagera sig för etisk konsumtion vilket innebär en etisk upphandling, ett aktivt informationsarbete samt att butiker och arbetsplatser har ett utbud av etiskt märkta produkter. Bland annat har Malmö kommun certifierats som Fairtrade city. Men detta tvång begränsas till att skattebetalarna i Malmö tvingas betala mer i skattepengar för att kommunpolitikerna ska köpa rättvisemärkt och sprida information om denna märkning. Dina egna pengar, efter skatt, har du dock rätt att förfoga över, om du inte vill köpa rättvisemärkt behöver du inte göra det.

Därmed kan man något krasst påstå att vänstern har frångått de planekonomiska lösningarna för att i stället använda sig av marknadsekonomiska mekanismer för att uppnå sina mål. För om man ser till kriterierna inser man snart att det inte enbart handlar om att uppnå förbättringar för lokala odlare i utvecklingsländer eftersom ett kriterium handlar om att det är lokala kaffeodlare och familjeföretag som organiseras i stora demokratiska organisationer, det vill säga kollektiv, som ska premieras. Enskilda odlare, medelstora familjeföretag eller stora nationella eller multinationella företag med många anställda erhåller inte samma status.

I Afrika är det till exempel vanligt att organisationerna är uppbyggda efter stammar och inte efter demokratiska principer. Ska de förbli fattiga bara för att de i dag är organiserade på ett felaktigt sätt? Ett argument för rättvisemärkts kriterium är att det skapar demokratiska öar i en odemokratisk omgivning.

För vissa produkter såsom te och bananer finns certifiering av anställda som har bra villkor, såsom skälig minimilön. Men där premieras facklig organisering framför andra alternativ. (Kriterierna skiljer sig dock åt mellan olika produkter och ursprungsländer.)

Men planekonomin smyger sig in…
Samma vänstervridning syns i kravet på ett minimipris som garanterar ett pris som överstiger produktionskostnaden. Det är ett sätt att upplösa lagen om utbud och efterfrågan med privata metoder. Även i retoriken märks en skepticism mot globaliseringen och marknaden, där man slår fast att den globala marknadsekonomin har misslyckats. Det är för att korrigera detta som rättvisemärkt behövs.

Men kritik mot rättvisemärkningen kommer från både höger- och vänsterhåll. Högerkritiken handlar främst om att rättvisemärkningen snedvrider marknaden och skapar en privat kartellbildning som i praktiken fungerar som en prisreglering. Då FLO garanterar ett visst pris till odlarna betyder det att priserna hålls uppe på konstgjord väg vilket skapar överproduktion då utbudet kommer att överstiga efterfrågan, samt att nödvändiga strukturomvandlingar uteblir. Högern och liberalerna invänder också mot den antiglobaliseringsretorik som är vanlig bland dem som förespråkar rättvisemärkning. Resultatet av rättvisemärkningen blir också en viss protektionism där inhemska företag i u-länder ska skyddas mot internationell konkurrens. Det är ursprungslandet som är viktigt, inte själva produkten. Joakim Lundblad anser i Nyliberalen nummer 1 2008 att rättvisemärkt monopoliserar begreppet rättvisa och att detta monopoliserade begrepp lutar alltför mycket åt vänster. Därför föreslår han en märkning och kontroll av märkningar. För att den konsumentmakt som rättvisemärkt talar om, måste även all märkning utsättas för konsumentinformation.

Kommersialism tar över
Kritiken från vänstern handlar främst om att en gräsrotsrörelse har bolagiserats och övergått från solidaritet till kommersialism. Andra punkter, som även högerkritiker till viss del delar, är att många bönder är missnöjda, kunderna är lurade och byråkratin är alltför utbredd.

Det sistnämnda gör att FLO och rättvisemärkningen i sig blir en mellanhand, och det är inte så konstigt eftersom förädling, förpackning och transporter fortfarande behöver utföras för att produkterna ska nå konsumenterna. Mellanhänder utför ett arbete som måste utföras av någon samtidigt som många mellanhänder tar risker genom att köpa upp produkter till ett visst pris av odlarna för att sedan sälja det vidare till butiker. Från den tiden att produkterna köpts in tilsl de sålts har handlarna tagit en risk eftersom priserna varierar över tiden. Med andra ord övertar mellanhänder en del av riskerna och behöver därför ta betalt för denna risk. (Givetvis tar även de lokala odlarna ekonomiska risker, som ett exempel behöver de ofta låna pengar för att klara sig mellan skördarna då odlarna får ersättning för sitt arbetsresultat). Ett exempel på mellanhändernas positiva inverkan är att de stora multinationella företagen i regel betalar ett garantipris för att garantera att produktionen inte stannar av. Men till skillnad från FLOs långsiktiga minimipris, som garanterar ett pris ovanför produktionskostnaden, kan inte de multinationella företagens garantipris lösa de långsiktiga problemen med för låga priser. Medan FLO förhindrar en nödvändig strukturomvandling och göder på en överproduktion av olika produkter, kommer garantipriset att fungera som en mjuk övergång från överproduktion till en produktion som matchar efterfrågan.

Starbucks skapar välstånd
När det gäller priset är det viktigt att notera att Starbucks står för 2,2 procent av världens kaffeuppköp och de betalar 1,2 dollar per pund. Rättvisemärkt garanterar ett pris på 1,26 dollar per pund. Därmed erbjuder Starbucks ett pris som marginellt understiger rättvisemärkts prissättning men erbjuder samtidigt ett pris som är två gånger så högt som det genomsnittliga världsmarknadspriset. Anledningen till detta är att Starbucks även erbjuder specialkaffe, eller lyxkaffe, vilket gör att prissättningen blir högre än genomsnittet. Starbucks, kafferostare och många kaffeexperter har kommit fram till att människor är beredda att betala en premie för rättvist kaffe. Men i slutändan är det kvaliteten som avgör, och därför övergår de förr eller senare till det kaffe de drack från början. Tidigare, före 1995, var kaffe något som man drack för att hålla sig vaken och produktiv. Kaffe var drycken för arbetsnarkomaner. Men nu är kaffe mer en dryck för epikuréer, det vill säga njutningsmänniskor och kaffesnobbar. Kaffe är en sofistikerad njutning och en identitetsbärare, att beställa kaffe på exempelvis Starbucks har blivit en självdefinierande ritual där det har blivit trendigt att sitta länge på ett kafé och enbart dricka kaffe, för att sedan beställa in en ny kopp. Folk är nu villiga att betala mer för bättre bönor. Därmed finns det ett alternativt sätt att höja kaffepriserna på marknaden. I stället för att skapa en konstgjord marknad kan man skapa en mer differentierad marknad där vissa kaffesorter uppnår ett högre prissegment än andra sorter. Förespråkarna för denna trend har vinbranschen som en förebild.

Rättvisemärkt sänker kvalitén
Den här trenden inom kaffebranschen stimuleras inte inom rättvisemärkt eftersom odlarna i regel saknar incitament till att förbättra kvaliteten på produkterna. Oftast blandas kaffebönorna samman med andra odlares bönor. Och eftersom vinsterna delas lika mellan medlemmarna i en rättvisemärkt organisation finns det heller ingen belöning till den som jobbar mer än sin granne. Detta håller tillbaka utvecklingen i utvecklingsländer eller i tredje världen. Dock finns det en liten öppning för specialprodukter med högre kostnadsnivå, om det finns en minoritet av producenter inom en fairtrade-organisation som producerar sådana produkter kan de få kompensation för den högre kostnadsnivån.

Rättvisemärkt har rätt i att odlarna av exempelvis kaffebönor och bananer saknar tillräcklig kunskap för att ta vara på sina egna intressen på bästa sätt. Det är främst tre faktorer som spelar en avgörande roll här. 1. Odlarna känner inte till värdet på sin egen skörd, 2. Odlarna saknar kunskap om hur produktionen kan maximeras och 3. Odlarna saknar kunskap om hur de ska marknadsföra sina produkter på ett effektivt sätt. Här kan möjligtvis rättvisemärkt hjälpa till att utöka kunskaperna hos lokala odlare. Men frågan är om inte denna hjälp kan utföras på något annat sätt, ett sätt som inte snedvrider marknaden.

Rättvisemärkt vill även motverka fattigdom och barnarbete, men frågan är om det bästa är att bojkotta produkter som producerats av barn eller om det är bättre att köpa dessa produkter för att barnen ska få någon form av inkomst. De flesta föräldrar vill sina barn väl och vill inte annat än att de ska få gå i skolan. Anledningen till att de inte gör det är inte sadistiska föräldrar utan brist på pengar. Familjen, och därmed barnen, klarar sig inte om barnen inte arbetar. Om konsumenter enbart köper rättvisemärkt som garanterar att inget barnarbete utförs, då förlorar ju barnen sin sysselsättning. Om valet står mellan skola och sysselsättning är ju detta bra, men då utgår man från att det är föräldrarna som hindrar barnen från att gå i skolan. I regel står valet mellan barnarbete och svält eller barnarbete och prostitution. Mellan två dåliga val väljer man det minst dåliga, eller hur? Det valet fick vi även göra i Sverige om vi går tillbaka hundra år i tiden. Ett mer effektivt sätt att minska barnarbete är att som Percy Barnevik gör, köpa ut barnen från sina uppdragsgivare, i bland annat Indien, för att sedan sätta dem i skola. Det är ett långsiktigt biståndsarbete som bygger på hjälp till självhjälp. Om rättvisemärkt köper ut barn från barnarbete och sätter dem i skola för den premie de tar ut från konsumenterna, då kan man köpa deras resonemang. Men någon sådan verksamhet framgår inte av hemsidan.

Vad”Rättvisemärkt” inte berättar
För övrigt har Johan Norberg i Globaliseringsrådets rapport Världens välfärd: Fyra decennier som förändrade planeten visat att den beskrivning av verkligheten som förespråkarna för rättvisemärkt gör inte stämmer. Med dagens globalisering och marknadsekonomi har fattigdom halverats i absoluta tal sedan 1980. Även barnarbetet har halverats sedan 1960-talet. Norberg betonar även att forskningen visar ett samband mellan ökad handel och minskat barnarbete. Om något kan påskynda en sådan positiv utveckling vore det ett avskaffande av EUs och USAs alla protektionistiska handelshinder såsom tullar och subventioner.

Enligt Timbros rapport Vad rättvisemärkt inte berättar – Kalla argument för en varmare konsumtion finns det främst tre brister med rättvisemärkningen: 1. För lite pengar går fram till odlarna. 2. Certifikaten är dyra vilket är ett problem för de allra fattigaste. 3. Konsumenter gör mer nytta med att inte handla rättvisemärkt eftersom de kan köpa mer konventionella produkter vars styckpris är lägre.

Det högre konsumentpriset för rättvisemärkt går inte oavkortat till producenterna, vilket utlovas. Uppköpare som ICA betalar 2 procent av konsumentpriset till Rättvisemärkt i Sverige AB för att få använda märkningen. Vidare är kostnaden för att garantera producenterna några extra kronor alltför högt. Hela 80 procent går inte fram till producenterna vid ett världsmarknadspris på 120 dollar. För att ge odlarna/producenterna 100 miljoner i merpris kostar det 500 miljoner kr. för konsumenterna. Samma förhållanden med höga avgifter som fastnar i byråkratin råder i USA där en märkning kostar ungefär 2 cent per pund kaffe, men där Transfair USA tar ut 10 cent.

Det högre konsumentpriset handlar också om sämre resursutnyttjande då de rättvisemärkta produkterna måste hållas åtskilda från övriga konventionella varor. Då går det inte att i lika stor utsträckning utnyttja stordriftsfördelar.
När Rättvisemärkt i Sverige AB ställs inför den kritik som Timbros rapportförfattare har riktat mot organisationen försvarar de sig med att marknaden klarar sig själv. Ett lustigt svar från en organisation vars existensberättigande bygger på att marknaden har misslyckats med att ge lokala odlare i tredje världen skäliga priser.

Certifikaten kostar som lägst 22 000 kr. och den årliga avgiften är 12 600 kr. För en nicaraguansk bonde som tjänar drygt 2 000 kr. per år blir detta en hög tröskel att komma över. Själv kan bonden inte certifiera sig, men tillsammans med andra kan han det. Frågan är dock om en fattig bonde har tid över till att organisera sig med andra lika fattiga bönder och att de har tillgång till Internet och andra kanaler för att ta sig igenom den krångliga ansökningsprocessen. Kanske är det de mest fattiga odlarna som får överta kostnaderna för överproduktionen då de inte har råd att delta i rättvisemärkningen.

När det gäller den tredje bristen kan inte FLO garantera arbetsvillkoren genom hela produktionskedjan. Då vinner inte producenten så mycket på att konsumenten köper rättvisemärkt. Men viktigare är att en konsument kan köpa fler kaffepaket för samma summa om de köper konventionella produkter, eftersom de är billigare, än rättvisemärkta produkter. Detta gör att mer pengar kommer fram till producenterna än vid köp av rättvisemärkta produkter.

Rättvisemärkningen har ett gott syfte men det är långt ifrån klart att märkningen har någon generell positiv effekt. Mycket talar för motsatsen.

Lista över alla nummer

Beställ här!