Här en artikel ur Contra nummer 2 2008
Se mer på www.contra.nu!
När muslimerna erövrade Indien
av C G Holm
När muslimerna erövrade Arabien och Levanten (området
kring östra Medelhavet) visades ingen misskund mot dem som inte gick
över till den nya läran, även om det fanns obetydliga kristna
och judiska grupper som lyckades stå emot trycket och inte heller
blev ihjälslagna. Muhammed hade själv fastställt (eller
snarare förmedlat Allahs direktiv) att besegrade otrogna skulle få
välja mellan att konvertera till islam eller avrättning. För
kristna och judar gällde dock att de kunde slippa undan med att betala
en straffskatt för otrogna (jizyah).
Därför blev den muslimska erövringen av Persien värre,
där en av de stora världsreligionerna med rötter på
1000-talet före Kristus, zoroastrismen, blev utplånad. Zoroastrismen
lever idag ett undanskymt liv i Indien och på en del andra ställen.
Anhängarna kallas i Indien parser – från ordet perser
– och är en välbeställd grupp. Den förmögna
biltillverkarfamiljen Tata, som nyligen köpte Land Rover och Jaguar,
tillhör parsernas grupp.
När muslimerna försökte vidga sitt välde ytterligare
och erövra Indien var emellertid hinduismen så starkt förankrad
att muslimerna inte lyckades tränga ut religionen. Visserligen blev
många i Indien (och framförallt då de delar av Indien
som idag utgör Pakistan och Bangladesh) muslimer. Den stora majoriteten
höll dock kvar vid hinduismen, trots att de styrdes av muslimska
lokala erövrare.
Det förtjänar att noteras att inte heller Siddharta Gautama
(Buddha), som verkade i just Indien lyckades tränga undan hinduismen
i sitt eget land. Buddhismen finns idag i länder som Sri Lanka, Burma,
Thailand, Japan och Tibet, men i endast mycket begränsad utsträckning
i Indien.
Muhammed bin Qassim erövrade, men blev avrättad
av sina egna
De första muslimska angreppen mot Indien gjordes redan på 600-talet,
men då var det fråga om plundringståg, inte erövringar.
Kalifen Umar skickade 636 en expedition för att plundra staden Thana
på Indiens västkust. Flera angrepp följde, men indierna
slog dem tillbaka och angriparna dödades eller tvingades dra sig
tillbaka.
Sämre gick det när araber under Hajjaj (som var guvernör
över Irak) invaderade Indien år 712. Attacken riktades mot
Sind, som idag ligger i sydöstra Pakistan. Befolkningen var i huvudsak
buddhister och därmed pacifister som inte var beredda att ta strid.
Motstånd kom dock fran traktens hinduer.
När muslimerna under befäl av Muhammed bin Qassim stormade templet/fortet
i staden Debal erbjöds de besegrade möjligheten att gå
över till islam. När de vägrade avrättades samtliga
män, medan kvinnor och barn sattes i slaveri. Templet jämnades
med marken och en moské byggdes i dess ställe. Hajjaj fick
en femtedel av krigsbytet, medan fyra femtedelar delades ut till soldaterna.
Mönstret upprepades vid en rad framtida militära operationer
mot Indien.
Muhammed bin Qassim själv utvecklade dock senare den islamska läran
vad avser behandlingen av icke-troende. ”Profeten” Muhammed
tillkännagav som Allahs vilja att människor som besegrats skulle
få välja mellan avrättning och konvertering till islam.
Därför utsträckte bin Qassim den ynnest som Muhammed gett
kristna och judar (att istället för avrättning betala straffskatt)
till att omfatta även hinduer. Men den liberala linjen följdes
ju inte av särskilt många andra muslimska befälhavare.
Muhammed bin Qassim härjade under tre år i västra Indien,
men kallades sedan tillbaka till Irak och avrättades. Orsaken till
avrättningen var antagligen att han tagit hand om två prinsessor
som skulle ha skickats till kalifens harem. I och med att bin Qassim försvann
kunde hinduerna ta tillbaka initiativet och de kvarvarande muslimska soldaterna
integrerades och gick över till hinduismen. Dock fanns det kvar en
del muslimer i städerna,
Mahmud Ghaznavi erövrade Pakistan
Det skulle dröja trehundra år innan muslimerna gjordes något
nytt större försök att erövra delar av Indien. Mannen
bakom det angreppet var sultanen Mahmud Ghaznavi. Mahmud erövrade
bland annat Peshawar och sände expeditioner till Kashmir. Där
han var framgångsrik fick de besegrade på sedvanligt sätt
välja mellan att konvertera eller dö. Han började sina
angrepp omkring år 1000 och höll på i mer än tjugo
år. Under den perioden lades stora delar av nuvarande Pakistan i
muslimska händer. Så fort någon gjorde motstånd
mot Mahmuds framfart besvarades motståndet med massakrer. Många
motståndare togs till slavar och såldes i Arabien eller Centralasien.
Andra flydde för att komma undan muslimerna och det är dessa
flyktingar som är urprunget till Europas zigenarbefolkning. Utöver
mördandet och tagandet av slavar kom plundringarna. Området
var rikt och det fanns mycket ädelmetaller och ädelstenar. De
muslimska erövrarna plundrade allt de kom över och bytet skickades
västerut.
Mahmuds söner konkurrerade efter hans död 1030 om makten och
bägge försökte sig på erövringståg mot
Indien. Bland annat intogs och plundrades Varanasi, men de fick problem
hemmavid i Afghanistan och muslimernas attacker mot Indien tynade bort
under de kommande 150 åren.
Muhammed Ghauri etablerar muslimer i Delhi
Under slutet av 1100-talet var det åter dags. Och det var åtrerigen
från Afghanistan som attackerna utgick, när Muhammed Ghauri
erövrade Peshawar 1180 och Lahore 1187. Bådae städerna
är belägna i dagens Pakistan. Ett försök att marschera
vidare mot kungariket Ajmer-Delhi misslyckades och Muhammed blev själv
sårad. Året därpå lyckades han dock nå hämnd
och kungen Prithviraj togs tillfånga och dödades. Efter muslimernas
seger i slaget vid Naraina kunde de erövra den ena staden efter den
andra. Mönstret upprepades överallt. Männen slogs ihjäl,
templet revs och en moské byggdes på templets plats. Också
Delhi erövrades under den här kampanjen och framöver styrdes
Delhi av en sultan som formellt underordnade sig kalifen, men som i praktiken
var helt suverän som härskare. Av muslimer betraktades han dock
inte som en fullgod härskare, han var bara erövrare av de otrogna
och beskyddare av islam. Majoriteten av befolkningen var fortfarande hinduer.
En riktig muslimsk härskare skulle också ha muslimska undersåtar.
Den av Muhammed påbjudna skatten på icke-muslimer, jizyah,
ledde till en viss lokal rekrytering av muslimer. Jizyah var av naturliga
skäl synnerligen impopulärt hos befolkningsmajoriteten, men
lockade samtidigt opportunister och karriärister att konvertera till
islam.
Sultanen i Delhi byggde upp en administration efter persisk modell, men
i den omfattande byråkratin sattes tilltro främst till muslimska
ämbetsmän, trots den stora hinduiska majoriteten i landet. För
att stärka muslimernas ställning lockades mängder av trosfränder
in i landet från Arabien, Centralasien, Persien och Afrika.
Indien var ett rikt och bördigt område, som gav betydligt bättre
utkomstmöjligheter. De som satt i administrationen var ofta adelsmän,
adelskapet var något som förlänades dugliga administratörer.
Och det var då främst utlänningar. Med tiden var 70 procent
av adelsmännen utlänningar och av de återstående
30 procenten var ungefär hälften muslimer. Administrationen
upplevdes därför naturligt som en främmande ockupationsmakt,
något som underlättade för britterna att etablera sig
i Indien.
Samma problem gällde i armén. Härskarna litade inte på
det egna folket som rekryteringsbas utan man kallade in soldater från
väster om floden Indus, inte bara för att leda armén,
utan också för att utgöra basen av manskapet. I den mån
det fanns hinduer i armén fick de tjänstgöra i infanteriet
som én fick de tjänstgöra i infanteriet som ”paiks”.
Kanonmat skulel vi ha sagt på svenska.
Staten var i praktiken en militärdiktatur där en liten minoritet
kontrollerade vapnen och därmed makten.
En mjukare politik lockade nya hårdföra
erövrare
Timur Lenk (1336–1405) återupprättade för en kort
tid i princip mongolväldet. Timur Lenks grymhet var vida beryktad
och stod inte Djinghis Khans efter. Han var också mycket riktigt
ättling till Djinghis. Men Timur ledde en persisk-turkisk kultur,
till skillnad från Djinghis mongoliska. Timur var i motsats till
Djinghis muslim.
Det hävdas att när Timur erövrade staden Isfahan lät
han bygga en pyramid av 70 000 halshuggna fiender, att 70 000 personer
halshöggs i Tikrit (Saddam Husseins födelsestad) och 90 000
i Baghdad. De norra delarna av dagens Irak var i stort sett assyriskt
kristna områden innan Timur Lenks erövring. Efteråt fanns
nästan inga kristna kvar.
År 1398 invaderade Timur Lenk norra Indien. Han ansåg att
den muslimske sultanen i Delhi, Nasir Din Mehmud var alltför eftergiven
mot sina hinduiska undersåtar. Sultan Mehmuds trupper var försvagade
av inre motsättningar och Timur Lenk kunde lätt erövra
Delhi. En kort tid innan slaget om Delhi lät Timur Lenk döda
100 000 fångna hinduer. När staden erövrats plundrades
den och förstördes. Timur Lenk skröt om saken i sina egna
memoarer: ”På en kort tid lades invånarna i New Delhis
fort under svärdet. På bara en timme skildes 10 000 otrognas
huvuden från kropparna. Islams svärd tvättades i de otrognas
blod. Gudabilder, skatter och säd som förvarades i fortet blev
mina soldaters byte. De satte eld på husen som lades i aska. Byggnaderna
jämnades med marken... Alla de otrogna hinduerna dödades, deras
kvinnor, barn och ägodelar blev segrarnas krigsbyte. Jag lät
tillkännage att varje man som hade en otrogen som fånge skulle
döda honom och att den som inte lydde ordern själv skulle avrättas
och att hans byte skulle tilldelas den som tjallade. När det tillkännagavs
att detta var en del av islams erövring av nya områden tog
männen fram sina svärd och dödade på en enda dag
100 000 människor”. De dödade var nästan alla
hinduer.
Här finns en öppen redogörelse för hur det gick till,
skriven av en av huvudpersonerna själv. Annars är det ont om
icke-muslimska källor till vad som hände vid de muslimska erövringstågen
mot Indien. Inte för att det inte fanns skrivkunniga historiker med
hinduisk eller buddhistisk bakgrund, men på grund av att den litteratur
som skrevs förstördes av de muslimska erövrarna.
Erövrarna sögs dock flera gånger upp av den inhemska hinduiska
kulturen. Efter några generationer blev araber, tatarer, turkar
och mongoler integererade i det hinduiska samhället. men då
kunde det komma en ny erövringsvåg från väster.
Mogulerna skapar en isolerad muslimsk härskarklass
Dryga hundra år efter Timur Lenk kom en av hans ättlingar,
sonsonsonsonen Babur, i spetsen för en armé till området.
Babur var född i Fergana-dalen i nuvarande Uzbekistan och hade bland
annat kontrollerat Samarkand och Kabul. Han förlorade tidigt makten
i Samarkand och sökte då andra områden att erövra.
I norra Indien låg Delhi där Baburs farfarsfarfar Timur Lenk
en gång lämnat en vasall på tronen som sultan av Delhi.
Den vasallens ättling hade störtats och Babur gjorde anspråk
på tronen, som rättmätig arvinge till Timur.
Babur lanserade både kanoner och luntlåsgevär i Indien
och kunde därför ganska lätt utmanövrera sina sämre
utrustade fiender. Han erövrade 1526 Delhi och installerade sig där
som mogul – kejsare. Lokala härskare kunde fortsätta,
men bara om de erkände mogulens överhöghet och betalade
skatt. Babur marscherade vidare till Agra, där det fanns enorma rikedomar
att plundra. Men Baburs son Humayun hade redan några dagar tidigare
påbörjat arbetet och kunde bland annat överlämna
den berömda Koh-i-noor diamanten till sin pappa, när pappan
kom till Agra. Humayun var för övrigt uppfinnare av exekutionsplutonen.
När han vid ett tillfälle tagit hundra fångar gjorde han
inte som brukligt. förvandlade dem till slavar. Med de nya luntlåsgevärens
hjälp lät han skjuta dem allihop.
Rama-templet i Ayodhya
Bland de områden som erövrades av Babur fanns staden Ayodhya,
drygt 50 mil öster om Delhi. Ayodhya var en av hinduismens heligaste
platser och i Ayodhya fanns ett tempel som var byggt på guden Ramas
födelseplats. Rama var en av Vishnus inkarnationer och son till en
av Ayodhyas kungar. Ayodhya, som idag är en ganska obetydlig stad,
var i forna tider både ett politiskt och religiöst centrum
av stor betydelse, med stora rikedomar. Babur lät rasera templet
på Ramas födeleseplats – hans trupper kom till Ayodhya
1527 – och byggde där en moské. Moskén har alltsedan
dess varit en nagel i ögat på hinduerna, särskilt sedan
de på 1800-talet hindrats att använda den för att hylla
Rama. Det gjordes åtskilliga försök att rasera moskén
och detta lyckades i december 1992, då 150 000 hinduer stormade
området och jämnade moskén med marken. Armén
tog snart kontroll över området som sedan dess har varit avstängt
för både hinduer och muslimer. Muslimerna hävdade att
hinduernas påstående om att moskén var byggd på
ruinerna av ett gammal hinduiskt tempel var en myt. Men de arkeologiska
undersökningar som gjorts på platsen efter 1992 visar att så
faktiskt var fallet.
Hinduiska grupper har gång på gång försökt
att igångsätta bygget av ett nytt tempel på platsen,
men varje gång stoppats av militär.
Den tredje mogulen, Akbar, var född och uppvuxen i Indien och hade
därför på ett annat sätt än de två första
mogulerna påverkats av den lokala kulturen. Han visade också
en för muslimska härskare sällsynt tolerans gentemot företrädare
för andra religioner. Jizyah (skatten på de otrogna) avskaffades
1562, vilket gjorde mogulen populär även bland hinduerna. För
att understryka sin religiösa tolerans gifte han sig med tre prinsessor,
en muslim, en kristen och en hindu. Visserligen var det den muslimska
drottningen som hade det största palatset i Akbars huvudstad Fatehpur
Sikri, men själva förhållandet att det fanns representanter
för alla tre religionerna på Akbars palatsområde var
ett uttryck för tolerans. Akbar lät också ordna religiösa
seminarier där inte bara muslimer deltog utan även hinduer,
sikher, jesuiter och ateister. Akbar skapade en egen ”gudomlig kult”
som var en form av dyrkan av Akbar själv, men den försvann efter
Akbars död. Men trots den relativa toleransen fortsatte den repressiva
politiken mot hinduiska tempel och Akbar lät rasera ett flertal hinduiska
helgedomar, precis som hans företrädare Babur och Humayun.
Även om Ayodhya är det mest kända exemplet när ett
hinduiskt tempel har raserats och ersatts av en moské, har det
inträffat på ett otal ställen. Visserligen bidrog möjligheten
att kunna beslagta templens materiella rikedomar i form av ädelstenar
och guld till förstörelsen, men det handlade också mycket
om att symboliskt underkuva den hinduiska religionen. Aurangzeb (även
kallad Alangir), den sjätte mogulen, bröt mot en period av viss
religiös tolerans (som började med Akbar) och han visade ingen
misskund när han expanderade mogulväldet mot söder. Han
återinförde också den spceciella skatten för icke-muslimer
(dvs för den stora majoriteten), som hade avskaffats av Akhbar. Protesterna
mot den nya skatten, som infördes 1679, blev början till slutet
för mogulväldet i Indien, men det skulle dröja nästan
200 år innan den siste mogulen lämnade Delhi (1858).
Sedan länge hade mogulerna förbjudit byggandet av nya hinduiska
tempel, men Aurangzeb satte på allvar igång med att förstöra
de tempel som redan fanns. Det stora templet i Mathura jämnades med
marken och en moské byggdes på platsen. Templets gudabilder,
som var översållade med juveler, fördes till Agra där
de grävdes ner under trappan till en moské, så att mogulens
trosfränder skulle trampa på dem varje gång de gick in
i moskén. Namnet Mathura ändrades dessutom till Islamabad
(staden ska inte blandas ihop med dagens Islamabad, som är Pakistans
nybyggda huvudstad, Mathura, som ligger 15 mil söder om Delhi, har
idag fått tillbaka sitt gamla namn).
Det islamska styrets nedgång och fall
Genom erövringar under främst 1200-talet kom Indien under muslimskt
styre. Men de styrande var en isolerad grupp som fylldes på utifrån
för att kunna kontrollera landet. När Aurangzeb avled 1707 började
mogulväldet vittra sönder. 1739 invaderades Indien av perserna
och mogulen Muhammed Shah tvingades underkasta sig Nadir Shah. År
1803 erövrades Delhi av britterna, som lät mogulen sitta kvar
som en frontfigur, men sedan han anslutit sig till ett uppror 1857 blev
han avsatt för gott och deporterad till Rangoon i Burma. Därmed
var egentligen de sista resterna av det muslimska väldet i Indien
utplånade, men det fanns många muslimer i landet, särskilt
väster om Indus. När landet blev självständigt delades
det efter konfessionella linjer och därmed skapades det muslimska
Pakistan (som 1971 delades mellan Pakistan och Bangladesh), det buddhistiska
Sri Lanka och det hinduiska, men sekulärt styrda, Indien. Pakistan
och Bangladesh är muslimska länder på ett helt annat sätt
än vad Indien är hinduiskt. Emellanåt har visserligen
Indien styrts av hindu-nationalistiska partier, men under större
delen av landets självständighet har det varit det på
sekulära och brittiska socialistiska traditioner grundade Kongresspartiet
som haft makten. Men inte ens under de hindu-nationalistiska perioderna
har landet avvikit från den sekulära grundlinjen. Så
har till exempel alla försök att bygga upp hindutemplet i Ayodhya
förhindrats av den indiska armén. Och den stora muslimska
minoriteten på 150 miljoner människor respekteras.
