Här en artikel ur Contra nummer 5 2007

Janis och Gunta Rozkalns är samhällets samvetsröst – en gång i sovjetiska fångläger, idag i ett demokratiskt Lettland

Intervjun med Janis och Gunta Rokalns är gjord av Maira Oeniece och tidigare publicerad av den lettiska tidskriften Tiksanas. Översättning till svenska av Janis Vikmanis.

Janis Rozkalns är en mycket känd och högt aktad person i Lettland. Anledning var att KGB inte lyckades kröka honom. Han är till övertygelsen kristen och det var så hans historia började. Detta beskriver han här i något som kan liknas med, en början till memoarsamling.

Janis Rozkalns låter oss titta in i en samhällsstruktur och vi får lära oss hur en förtryckarapparat fungerar. Hur en diktatur uppför sig mot sina medborgare. Under kommunisttiden i Lettland deltog han i en aktionsgrupp för mänskliga rättigheter och demokrati. Helsinki 86. Hela denna historia kring Janis Rozkalns är belysande ifall man vill se hur ens eget samhälle skall kunna undvika att bli en diktatur eller skaffa sig tendenser ditåt. Man märker det när Janis Rokalns får den högst aktuella frågan, om nu det Lettland som finns idag är vad han trodde och ville, skulle komma. Om Lettland blev vad han och andra demokratins förkämpar önskade Lettland skulle bli och vad idag skulle behöva göras åt dagens lettiska inrikespolitik.

Janis Rozkalns är sitt samhälles samvetsröst, kan man säga. En som står upp och strör olika dräpande sanningar kring sig. Så gjorde han under kommunisttiden. Så gör han idag. Ett bra exempel på civilkurage. En del kallar honom för ”den evige dissidenten”. Det är inte riktigt sant. Jag har lärt känna honom personligen och en del andra dissidenter. Vissa dissidenter som nu lever i friheten, känner att de inte har någon uppgift i livet längre. Så är inte fallet med Janis Rozkalns. Han ser klart fortfarande. Man måste hålla med en människa när den har rätt. Man måste också hindra sig när man är kritisk mot andra. Annars framstår man ju själv som vilsen. Politiskt korrekt är Janis Rozkalns inte, utan att för den skull vara rättshaverist. Han kan ta sig för att hålla med och tacka politiker som gör vad rättast är också.
Vare sig Estland, Lettland eller Litauen är speciellt stora länder. Lilleputtrepubliker, där nästan alla känner alla. Lettland är ett kärl som rymmer kring 2,5 miljoner människor. Men Lettland gränsar Sverige med samma juridiska gräns som Danmark. Vi i Sverige borde känna till Lettland bättre än vi gör. Jnis heter många i Lettland. Namnet är lika vanligt förnamn i Lettland som Andersson är efternamn i Sverige.
Janis Vikmanis

Berätta om koncentrationslägret i Perm
–Koncentrationslägret i Perm var bättre bevakat än en militärbas. Några kriminella fanns inte alls. Däremot flera från Andrej Sacharovs Helsingforsgrupp, en del präster som till exempel Gleb Jakunin, som då var välkänd i hela Sovjet. Han hade kämpat till sig en Bibel genom hungerstrejker och när han blev frisläppt glömde de att begära tillbaka den. Jag kunde använda den också till annat än att läsa i. I grannlägret fanns Natan Sharansky, som blivit medlem i den israeliska regeringen.
Jag lyckades skicka ut beskrivningar av många internerade. Det gjorde jag på den nämnda Bibelns försättssidor som saknade text. Jag snodde in dem i cellofan och förslöt dem i bägge ändar med tändstickor. Jag hade två sådana kapslar tills jag träffade Gunta. Vi fick träffas utan förvarning och tvingades klä av oss helt nakna. Visa munnen och böja oss framåt. Ibland hade jag kapslarna i näsan, ibland i munnen. Vi fick samtala i tre timmar genom dubbla glas med fem vakter hos mig och fem vakter hos henne. Men när vi skildes åt kunde jag stjäla till mig en kyss och lyckades med tungan peta över kapslarna till Guntas mun. Informationen kom sedan till Amnesty International och kom sedan ut i den internationella pressen. Så räddades flera människor till livet.

Hur många gånger reste Du Gunta till lägret?
–Sex gånger skulle jag få göra besök. Men det blev bara fyra. Två gånger nekades jag ett besök trots att jag rest hela vägen, 350 mil. Rigas KGB-män ville med detta tala om att de kunde göra vad de ville med mig. Vi var rättslösa. Två av gångerna fick vi träffas länge, tre dagar. Två gånger var det bara två timmar. Sista gången fick jag ta med mig barnen. Vid visiteringen tvingades jag klä av mig helt naken. Barnen stängdes under visiteringen in i ett skåp. Till och med nötterna jag tagit med knäcktes och äggen granskades mot en lampa.

Vanligtvis började en resa med ett skriftligt besökstillstånd från koncentrationslägrets chef. Jag hade alltid någon ledsagare med mig, min pappa till exempel. Resan gick med flyg till Moskva och sedan med tåg till staden Chusovaj. Sedan måste man gå 18 kilometer till lägret. Runt om låg tajgan och vid varje vägs slut låg ett koncentrationsläger. Lokalbefolkningen, som bestod av lägervakter, var strängt tillhållen att inte ta med någon människa med bil. Men en gång hörde Gud våra rop på hjälp. Vid vårfloden kom vi till en översvämmad å där en bro slitits bort av vattenmassorna. Där fick vi syn på en lastbil med kol som sakta kämpade sig genom ån. Vi stoppade bilen och bad att få skjuts. Det skulle gå bra, men lasten skulle köras 8 km bort. Vi fick alla tre pressa in oss i förarhytten, som bara var avsedd för en passagerare vid sidan av chauffören. När vi kom fram fick min pappa och den andre följeslagaren gå tillbaka till Chusovaj, varifrån de kom, och hämtade mig sedan tre dygn senare.

Janis, Du sa att Guntas kärlek hjälpte Dig att överleva.
–Ja, i så kritiska situationer är det viktigt med känslor och familjeband, äkta samförstånd. Vi klarade prövningarna utan att svikta. Även om vi blev krökta. Jag förstår att det var ännu svårare för Gunta än för mig.

Tursamt nog hade jag ett helt paket med fotografier på familjen. Jag bläddrade bland dem varje dag. Det var få av fångarna som kunde få besök av sin familj, så jag var lyckligt lottad. Och vi hade internationellt stöd. Gunta fick hundratals brev och flera gånger uppmärksammades vårt fall av USAs Kongress. KGB vågade därför inte göra vad som helst. Mot de fångar som övergetts av sina familjer och saknade internationellt stöd bar man sig mycket illa åt.

I lägret talade jag med många. En av dem, Viktor Moskovtsev, hade varit viceminister i Sovjetunionen. Han hade tillhört eliten och kom från en aristokratisk familj. Han hade njutit av livets goda och rest runt i världen. Han var klok, hade varit med i Partiet i tjugofem år och hade skrivit åtskilliga vetenskapliga verk. Några förflugna ord gjorde att han blev av med allt. Han fick ett tioårigt straff, betraktades som förrädare, och hans släktingar gick på anklagelserna. Hans hustru skilde sig från honom. I lägret kläddes han av, rakades på huvudet och kastades i en cell. Vad blir kvar av en sådan människa? Bara kärnan, människan själv. När den uppenbaras kan man föra en helt annan dialog än annars.

Viktor och jag samtalade i timmar. Till slut började han anförtro sig åt Gud, fick nytt hopp och började le igen. För KGB berättade han att han tagit avstånd från de kommunistiska idéerna och fått en ny övertygelse. Det visade sig att våra samtal spelats in av KGB. Jag drabbades av en ny process och Gunta fick i Riga veta att hennes man riskerade ytterligare åtta års fängelse.
I fängelset befann vi oss i en helt annan social miljö än utanför, Vi stod för våra åsikter, våra moraliska principer. Vi satte ofta våra liv i pant för detta. Jag har därför svårt att förstå hur Lettlands parlament så lättvindigt kan leka med folks intressen, ofta för egen vinnings skull.

Visste Du i förväg att Du skulle friges?
–I början av 1987 överfördes jag från koncentrationslägret till fängelset i Perm och fick speciell diet. Det var ett tecken på frigivning. Där fick man till och med lite smör, mjölk och ägg, så jag började se normal ut. Så en dag sa man till mig: ”Du Rozkaln! Du och prylarna”. Jag fick ett papper med ett datum för frigivningen. Jag fick också lite pengar till hemresan. De flesta fångarna bytte till civila kläder, men jag var av uppfattningen att fångenskap var sovjetmedborgarens normala tillstånd. Jag bytte bara ett fängelse mot ett annat och tog mig därför i fångkläderna till järnvägsstationen i Perm.

Svalt Du i lägret?
–Sju gånger placerades jag med tre–fyra veckors mellanrum i isoleringscell. Där var det från första dagen en kamp för att överleva. Kölden var svåruthärdlig. Det var ett stockvirkeshus med springor mellan stockarna och ute var det –40 grader. Under dagen fick jag inte sitta ner, det fanns för övrigt ingen plats att sitta på, den enda platsen som fanns var en rund betongklots som var avsedd som bord och den var iskall. Sängen var en bräda med ståltråd, men den låstes mot väggen med ett särskilt verktyg varje morgon. Hela dagen måste man vandra runt i cellen. På natten fick man inte lämna britsen. Om man lyckades somna blev man stel av kölden. Så var det dag efter dag, och för den minsta överträdelse mot reglementet gavs flera dagar extra.

Tid efter annan försökte KGB övertyga oss fångar att förråda våra vänner, då skulle vi få åka hem. De som ledde Rigas kommunistiska parti visste mycket väl var landsmännen hamnade, då och då kom delegationer på besök för att se hur det var.

När du släpptes 1987 var regimen i Lettland fortfarande sovjetisk
–Då hade inget ändrats. Men jag mötte många modiga människor. Familjen kom med blommor. Vi begav oss till Frihetsmonumentet där vi lade ner blommorna, i KGBs sällskap. Snart fick jag höra av Leipajas Helsingforskommitté. Vi hade en unik möjlighet att kunna ringa ostörda till journalisten Pavils och hans hustru Rita Bravers vid Radio Free Europe i München. De samtalen bröts nästan inte en enda gång. Och det vi berättade hördes samma kväll på Radio Free Europe. Men vi kunde organisera demonstrationer, till exempel på årsdagen för den första deportationen 1940 (14 juni). Liepajas Helsingforskommitté låg bakom den, men snart försvann de och vi fick ta över ansvaret för framtida aktioner själva. Det var Janis Vavers, Rolands Silaraups, Modris Plate, Juris Rubenis, Maria och Silvija Ludviks. Vi träffades och sammanställde dokument och diskuterade taktik. KGB följde efter oss och jag och Silaraups hade en bil efter oss var och varannan dag. Ibland måste vi sätta oss i bilen Vi fick frågor om vilka manifestationer som planerades och vi fick veta att vi kunde hamna i Sibirien igen.

Ni blev tvungna att resa till Västeuropa?
–Ja, hade vi avstått från de två två demonstrationerna hade nog trycket minskat, men efter minnesdagen den 23 augusti (Ribbentrop-Molotov-pakten) sa man rakt ut att våra medborgarskap skulle annuleras. Vi fick israeliska utreseviseringar. På den tiden krävde Washington att alla judar skulle släppas och därför blev alla som skulle kastas ur landet ”judar”. Ett kritiskt sista moment kom i Moskva på flygplatsen. Vi gick redan mot flygplanet, då jag kallades åt sidan och omringades av KGB-folk. Till Gunta sa de ”Gå, er man kommer att följa efter er”.

Gunta: Jag sa att jag går ingenstans och kom istället tillbaka med barnen.

Janis: Jag sa att om de inte lät mig gå skulle jag kontakta USAs ambassad. Diplomaterna där hade nämligen lovat att ingripa för mig om det blev problem. Det tog en bra stund. Alla andra hade gått ombord och de österrikiska flygvärdinnorna kom med passagerarlistan och undrade var de sista passagerarna var. Ryssarna kände att en internationell konflikt kunde blåsa upp och lät oss gå.

Hur var det i Tyskland?
–Tretton år av intensivt arbete. Vi reste runt i Västeuropa. Vi berättade om perestrojkan, om ockupationen av Lettland och så vidare. Vi var i USA och Kanada och ställde upp i oräkneliga intervjuer. Vi var med och bildade organisationen ”Demokrati och oavhängighet”, där alla de sovjetiska republikerna företräddes av före detta politiska fångar. Jag representerade Lettland. Organisationen leddes av Vladimir Bukovskij. Vi deltog också i internationella konferenser med deltagande av framstående personer som Tjeckiens Vaclav Havel, USAs FN-ambassadör Jeanne Kirkpatrick och den ryske schackmästaren Garij Kasparov. Parallellt ledde jag den baltiska grenen av organisationen Internationell Kristen Solidaritet, som skickade medicin och allehanda hjälp till pensionärshem, barnhem och sjukhus till ett värde av flera miljoner D-mark. Ibland kunde vår lägenhet vara proppfull med hjälpsändningar.

Vi hade en ännu viktigare uppgift, att ge tekniskt stöd till den unga demokratin. Men här väntade en stor besvikelse. Den förste av de oppositionella som blev utvisad, Rolands Silaraups, hade 1987 rest runt i Europa och samlat pengar. De deponerades hos PBLA, den lettiska världsfederationen. När vi kommit i ordning och specificerade vart kameror, kopieringsmaskiner och annat skulle skickas förklarade PBLA att det inte skulle bli några pengar. PBLA hade träffat folk från den sovjetiske marionettpresidenten Gorbunovs parti i Berlin och träffat en överenskommelse med dem. De lettiska oppositionella blev utan stöd, bortsett från det som kom från de lettiska organisationerna Bravabas Fonds och Daugavas Vanagi i Stockholm. Rolands blev så chockerad att han från att ha varit den ledande oppositionelle flyttade till USA och idag arbetar han inom US Army.

Varför återvände ni till Lettland år 2000?
–Det var inte lätt, inte minst av materiella skäl. Vi hade ju inte kunnat spara något någonstans. Men att vi skulle återvända stod hela tiden klart. Våra barn återkom också med större och större kraft till saken. De var ju när allt kom omkring födda i Lettland och hade förstått att människorna är hjärtligare i sina relationer här. Speciellt är det så bland ungdomar och i skolorna.

Blev Lettland det land Du kämpade för?
–Det är en tung fråga. Jag hade nog inte drömt om de här omständigheterna. Min första krock med det lettiska samhället efter återkomsten blev EU-medlemskapet. Jag kände att folk inte hade någon uppfattning om vad EU var för något. Det vore en sak om vi blev inbjudna att gå med i en politisk och ekonomisk union. Men i EU begär man, precis som i Sovjetunionen, att man ska böja sig för deras andliga grundvärderingar. Ändå argumenterade präster och pastorer, även från predikstolarna, för medlemskapet. När jag en gång var i en sådan kyrka reste jag mig och gick. Efter det skrev jag skriften ”EUs stövel vid den lettiska själens dörr”. Jag skickade ut skriften till alla baptistkyrkor och lutherska kyrkor. Sedan försökte jag engagera mig i samhällsdebatten. För en tid sedan avstod ärkebiskopen Janis Vanags från att predika på oavhängighetsdagen i protest mot regeringens cynism. Många frågade honom: Vad ska vi göra? Intelligentian samlades hos ärkebiskopen och den samlades kring visa idéer. Det blev direktsända samhällsdebatter i den statliga TV-kanalen.

Vid makten avlöses det ena partiet av det andra. Nästan alla partier har stött bort de moraliska principerna. Men ondskan består och breder ut sig. Sedlighet och moral bärs upp av allmänheten, inte av de politiska partierna. Intelligentian var redo att skriva under kraven på frisläppandet av maffialedaren Haritonov. liksom på att tillåta Pride-festivalen i Riga. Kyrkan står oftast vid sidan och tjurar. Det finns visserligen enskilda präster från skilda samfund som vill ställa upp som ledare för det lettiska folkets moral. Men kyrkan som sådan gör det inte.

Gunta: Min djupa övertygelse är att endast genom att stödja familjen kan vårt samhälle leva normalt och utvecklas. När man som idag träder tillbaka inför de homosexuellas krav är det en medveten förgiftning av folket.
Men när man träder tillbaka inför de homosexuellas krav, är det inte då en fråga om att man är mer intresserade av överleva och fostra sina barn?

–Givetvis, det är en av anledningarna. Men inte den enda. Det homosexuella lägret har obegränsade medel, man kan räkna med tiotals miljoner. Mot den bakgrunden ska man vara stolt över vad det lettiska folket har uträttat för att försvara traditionella värden.

Enligt min mening vilar en stor del av ansvaret för omoralens framgångar på de lettiska affärsmän som tjänar stora pengar, men inte satsar ens en procent av sin rikedom på ändamål som människorättsorganisationer, familjefonder och annat. Men de som satsar på omoral satsar osjälviskt. George Soros har under de senaste åtta åren gått in med 60 miljoner dollar i Lettland. Hans program är att traditionella moraliska värden inte ska vara ledande, de ska underkastas juridiska normer och inte anpassas till folkets vilja. Ett stort antal ideologibärande institutioner kommer till oss från utlandet. Tidingar, TV-kanaler, organisationer och till och med statliga experter i departementen som finansieras utifrån.

Lista över alla nummer

Beställ här!