Här en artikel ur Contra nummer 4 2007
Oljepriserna kommer att sjunka –
men det finns andra goda skäl att minska oljeberoendet
av C G Holm
Oljepriset, som för några år sedan låg
kring 20 dollar per fat har gått upp till en nivå på
mellan 60 och 70 dollar. Håller oljan på att ta slut? Och
kan oljepriserna bli hur höga som helst? Anhängarna av teorin
om ”Peak Oil” menar att oljeeran är nära sitt slut
och att produktionen kommer att minska, eftersom de ändliga oljetillgångarna
kommer att ta slut, Talet om ”Peak Oil” är dock en bluff
och inget annat.
Under den moderna människans historia har ofta råvaror spelat
en nyckelroll i den internationella ekonomin. Under sekler var det saltet
som var dominerande i internationell handel. Salt var det enda kända
konserveringsmedlet och en nyckelvara för livsmedelsförsörjningen.
Den som kontrollerade salthandeln kontrollerade världen. Och staterna
ville naturligtvis vara med och ta del av de rikedomar som saltet medförda.
Förutom strikta regleringar av handeln införde många länder
saltskatt eller salttullar, som finansierade en stor del av statens verksamhet.
Idag är saltet en ytterst perifer produkt, även om en del länder
in till våra dagar bevarat statliga saltmonopol.
Under 1800-talet var tillgångarna på kol avgörande för
den industriella utvecklingen och länder med stora koltillgångar
blev de som dominerade i världen och världshandeln. Idag är
det en högst ordinär råvara.
OPECs utpressning gick bra 1973…
På samma sätt har oljan varit en nyckelråvara under 1900-talet.
Detta utnyttjades av de oljeproducerande ländernas organisation OPEC
när de viktigaste oljeländerna 1973 gick samman för att
höja oljepriset, vilket kunde ske genom att länderna dominerade
produktionen och fattade beslut om produktionsbegränsningar. På
ett halvår fyrdubblades oljepriserna räknat i dollar, från
cirka 2,5 till 11 dollar per fat.
De höjda oljepriserna fick långtgående konsekvenser för
ekonomierna i Väst. För Sverige stod oljenotan vid den här
tiden för nära en fjärdedel av importvärdet. Idag
är bilden en helt annan och oljepriserna har inte alls lika långtgående
konsekvenser för samhällsekonomin.
Råolja utgör bara 5,7 procent av Sveriges import (första
fem månaderna 2007, efter prisuppgången) och huvuddelen av
den oljan kommer från Norge. Eftersom en hel del olja raffineras
i Sverige och exporteras vidare är det egentliga beroendet av olja
i vår import mindre, nettot mellan import och export är 4,6
procent av utrikeshandeln, men då är att märka att importen
till största delen består av lågförädlad råolja
och exporten av högförädlade raffinerade produkter. Den
egentliga exponeringen för oljeprodukter i importnotan torde ligga
på omkring 3 procent.
…men det är annorlunda idag
Oljepriserna har gått upp och den internationella efterfrågan
har ökat. Priserna fördubblades mellan 2004 och 2005, från
30 till 60 dollar per fat. Framförallt är det Indien och Kina
som köper alltmer olja på den internationella marknaden. Kina
opererar internationellt för att binda upp oljeleveranser till landet.
Man satsar hårt på politiskt inflytande i länder med
potentiella oljetillgångar i framförallt Afrika och skaffar
sig även kontroll över oljeprospekteringsbolag och oljeproducenter
runt om i världen. Det har även varit problem på utbudssidan.
Konflikten i Irak har begränsat produktionen i ett av de stora oljeländerna,
i Nigeria har olika brottssyndikat stört produktionen (och framförallt
distributionen) och i Venezuela har president Chávez politik medfört
en kraftig nedgång i produktionen.
Priserna sjunker till 2010
De höga priserna på olja leder till ökade investeringar
i prospektering och utvinning, men det tar normalt fyra–fem år
från investeringsbeslut till produktion. När den produktion
som initierats av de ökade priserna 2005 kommer igång bör
priserna sjunka tillbaka, om inte till 25 dollar så troligen till
cirka 40 dollar, vilket är vad marknaden förväntar sig
omkring 2010.
Men det finns en del som inte tror på marknaden och dess sätt
att fungera.
Det finns en hel ”rörelse” som talar om ”Peak
Oil”, att vi av fysiska skäl upplevt en topp i oljeproduktionen.
Det finns enligt dessa en begränsad mängd olja att utvinna,
och när huvuddelen av den oljan är utvunnen kommer produktionen
att sjunka. Man anser att vi snart passerat toppen och att produktionen
framöver kommer att gå ner. Toppen anses av en något
svårförklarlig anledning bli nådd när hälften
av det som kallas utvinningsbara reserver har förbrukats.
”Peak Oil” är en bluff
Vid en diskussion som hölls på Nationalekonomiska Föreningen
2006 avvisade församlingen, med ekonomiprofessorn Marian Radetzki
i spetsen, samfällt detta resonemang. Radetzki menar att resursbasen
är betryggande stor, även om naturligtvis en lågkonjunktur
eller politiska oroligheter i Mellanöstern kan leda till sjunkande
produktion.
Peak Oil-anhängarna talar om utvinningsbara oljeresurser, men de
utvinningsbara resursernas storlek påverkas i hög grad av priset.
När oljepriserna under en lång tid varit låga har prospekteringen
begränsats till ”säkra områden” och teknikutvecklingen
för utvinning av olja med ny teknik där så krävs,
har inte varit så snabb som tidigare. Skulle priserna gå upp
kan man räkna med att tekniken för ytterligare utvinning i redan
bearbetade fält kommer att utvecklas snabbt. Vidare kommer teknik
att utvecklas för utvinning i Arktis (i närheten av Grönland
räknar man med att det ska finnas stora oljetillgångar, geologin
liknar den i Nordsjön), liksom teknik för utvinning av olja
på stora havsdjup.
Oljesand och oljeskiffer har inte räknats in i reserverna
Det finns vidare stora oljeresurser som inte alls ingår i reserverna,
för att de med nuvarande prisnivå är ointressanta att
ens försöka utvinna. Det gäller till exempel oljesand i
Kanada och oljeskiffer runt om i världen. Den kanadensiska oljesanden
motsvarar cirka 20 procent av världens kända oljereserver, men
den har inte alls räknats med, eftersom den blir lönsam att
utvinna först vid priser över 25 dollar per fat. Det kanske
är dags att börja räkna nu när priset legat på
60-70 dollar i två års tid?
Oljeskiffer har använts för utvinning av olja i Sverige under
Andra världskriget och decennierna närmast därefter. Det
var oljebolaget Svenska Skifferolje AB som från 1941 bearbetade
oljeskifferfyndigheter i Kvarntorp i södra Närke och som distribuerades
genom bensinstationskedjan Koppartrans. Med de låga oljepriserna
under 1960-talet blev verksamheten olönsam och Kvarntorp lades ned
1966. Shell köpte Koppartrans 1963, men varumärket levde kvar
under något decennium därefter. Idag utvinns inte oljeskiffer
i Sverige, oljepriserna är för låga, men i Estland svarar
oljeskiffer för större delen av energiproduktionen. Tillgångarna
på oljeskiffer runt om i världen är mycket stora och det
är en pris- och i viss utsträckning en miljöfråga
när dessa tillgångar kan exploateras.
Sasol gör olja av kol!
Ännu större oljeresurser finns i världens koltillgångar.
Under Andra världskriget började Tyskland, som inte kontrollerade
några större egna oljetillgångar, utvinna olja ur kol
med hjälp av Fischer-Tropsch-processen. Inte heller Fischer-Tropsch-processen
har kunnat producera olja till tillräckligt låga priser när
produktionskostnaderna för oljeutvinning i Saudiarabien varit så
låga. Men processen drivs kommersiellt av det sydafrikanska bolaget
Sasol, som även byggt några kommersiella anläggningar
i andra länder. Kostnaden för utvinning av olja ur kol med Fischer-Tropsch-processen
lägger ett effektivt tak på framtida tänkbara oljeprishöjningar.
Om priset långsiktigt skulle stiga över 100 dollar per fat
(med dagens penningvärde) skulle det inte ta många år
innan världen översvämmades av Fischer-Tropsch-anlägningar
och då skulle de utvinningsbara oljetillgångarna i världen
i ett slag mångdubblas.
Oljereserverna ökar!
Peak Oil-anhängarna låter sig dock inte påverkas av sådana
trivialiteter som ekonomi och teknik. De hävdar att nyupptäckt
olja sedan några decennier, inte svarat upp mot förbrukningen
och att nyupptäckt olja under senare decennier är mindre än
de upptäckter som gjordes på 1960- och 1970-talen. Radetzkis
granskning av fakta visade att nyupptäckta oljefält stod för
ungefär 14 miljarder fat per år under perioden 2000-2005. Samtidigt
uppgick produktionen till 30 miljarder fat.
Har Peak Oil-anhängarna alltså rätt? Nej, inte alls menar
Radetzki. De 14 miljarderna är nyupptäckta fält, men regelmässigt
uppgraderas storleken på nyupptäckta fält med åren,
så i själva verket lades mer än 30 miljarder fat till
reserverna varje år – om man räknar in vad som hänt
med gamla fält, där tillgångarna dels ökat på
grund av nya upptäckter, men också genom att ny teknik utvecklats,
som gör att mer olja kan utvinnas än vad man tidigare kalkylerat
med. Därtill kan läggas att man i de oljerika länderna
i Mellanöstern i stort sett lade ner oljeprospekteringen under 1970-talet,
då strategin från de länderna var att begränsa produktionen
för att driva upp priserna, inte att utveckla ny produktionskapacitet.
I stort sett misslyckades OPEC under två decennier med sina ambitioner
eftersom en rad nya oljeländer kom ut på marknaden, Skottland
och Norge till exempel. Därmed sjönk priserna. Därtill
kom att övergången till kapitalism i det forna Sovjetunionen
medfört en kraftig ökning av kända utvinningsbara oljetillgångar.
OPECs andel av världens oljeproduktion minskade från 70 procent
till långt under hälften. OPEC lyckades därför inte
driva upp priserna förrän den snabba ökningen i efterfrågan
2004.
1945 ansågs världens kända oljereserver vara 51 miljarder
fat. Under perioden 1945–1998 utvanns 605 miljarder fat och det
återstod 1998 kända reserver på 1035 miljarder fat. Idag
är reserverna snarare uppe i 1200 miljarder fat…
Högre priser driver fram ökad utvinning
När priserna har varit höga har oljebolagen satsat mycket på
dyra utvinngsmetoder, men när priserna har sjunkit har man inte brytt
sig om att använda de mer sofistikerade och dyrare utvinningsmetoderna.
Så sjönk kostnaden för utvinning från 29 till 9
dollar per fat mellan 1981 och 1999 – oljetillgångar med högre
utvinningskostnader var inte lönsamma att exploatera. Idag har utvinningskostnaden
åter ökat, för de höjda priserna gör det värt
att satsa på mer tveksamma tillgångar med dyrare teknik.
Men på lång sikt behöver man inte tillgripa de dyra metoderna
(innan det blir verklig oljebrist). Projekt som är på gång
för 2010 beräknas bara kosta 6,3 dollar per fat. Det finns alltså
utrymme för betydligt bredare utvinning än den idag, men oljebolagen
avstår från satsningen eftersom man inte räknar med att
det nuvarande efterfrågeöverskottet ska vara långsiktigt.
Den som däremot tror att nuvarande priser ska bestå tio år
framöver kan göra sig en förmögenhet genom att köpa
andelar i oljefält som värderas efter förväntade långsiktiga
priser på olja i intervallen 30–40 dollar per fat.
Skurkstaternas utpressningsmöjligheter
Men olja är inte bara ekonomi och teknik. En stor del av världens
oljetillgångar kontrolleras av skurkar som slösar bort naturens
rikedomar, använder oljan för att otillbörligt tillskansa
sig makt över det egna folket och för att utöva politisk
utpressning mot demokratiska stater.
Saudiarabien, som har mest olja av alla, dessutom till den lägsta
utvinningskostnaden, kontrolleras av en kungafamilj som styr landet på
snarast ett medeltida sätt. Invånarna saknar yttrande- och
åsiktsfrihet och det är kungafamiljen som har all makt. Landet
använder dessutom sina oljerikedomar för att sprida islam i
världen – det var med saudiska pengar som moskén i Malmö
byggdes och det är med saudiska pengar som en moské ska byggas
i Göteborg. Men i Saudiarabien finns inte en enda kristen kyrka,
ingen får byggas. Inte ens de många miljonerna kristna gästarbetare
(från Filippinerna, Sydkorea, Västeuropa och Nordamerika bland
annat) har möjlighet att utöva sin religion. Saudiarabiens egen
befolkning växer snabbt, men de förses med pengar från
oljeexporten och nödvändigt manuellt arbete utförs av importerad
arbetskraft.
Flera av de andra stora oljeländerna i Mellanöstern styrs av
liknande auktoritära regimer. Moammar Khadaffi kontrollerar Libyen
(där det finns några få kyrkor byggda för den italienska
minoriteten, men de stängdes när Khadaffi tog makten). Iran
har rika oljetillgångar, men slösar bort dem genom att subventionera
bränsle långt under Irans egna låga produktionskostnader!
Konsumtionen drivs upp på orimliga nivåer genom de låga
priserna. I Irak slåss olika grupper om kontrollen över oljan,
vilket går ut över civilbefolkningen.
Vladimir Putins Ryssland är näst Saudiarabien den viktigaste
oljeexportören i världen. Pengarna används för att
vända Ryssland i auktoritär riktning och till att bygga upp
den ryska krigsmakten som återigen börjar bli ett hot mot omvärlden.
I Hugo Chávez Venezuela används olja till en hejdlöst
generös och ansvarslös ekonomisk politik. Genom att oljepriserna
drivits upp som de har, kan Chávez ”köpa” stöd
för sin politik, han kan nämligen fylla igen de hål som
skapas av en sanslös ekonomisk politik som främjar ineffektivitet
och slöseri med landets resurser. På grund av prishöjningarna
på olja märker inte befolkningen att den ekonomiska politiken
i sig snarast är att påminna om den som förs av Robert
Mugabe i Zimbabwe (men eftersom Zimbabwe inte har någon olja känns
Mugabes brottsliga politik rätt in på bara kroppen för
zimbabwierna). Att misshushålla med jordens resurser på det
sätt som Chávez gör borde falla in under rubriken ”brott
mot mänskligheten”.
Visst finns det olja i stora mängder i mer ansvarsfulla länder,
som USA, Norge och Mexiko. Men en alltför stor del av världens
oljetillgångar används av tvivelaktiga regimer för att
förtrycka människorna och förslösa jordens rikedomar.
Det finns all anledning att begränsa de här skurkarnas möjlighet
att utöva inflytande på världen. Det uppnås bäst
genom att vi i Väst efter bästa förmåga begränsar
användningen av olja. Det är alltså inte en ekonomisk
fråga utan en politisk om vi vill begränsa vårt beroende
av olja. Och skälet till att vi bör begränsa beroendet
är att vi inte ska göra oss politiskt beroende av utländska
skurkregimer som inte fattar rationella beslut och använder sina
höga intäkter för att konsolidera ett auktoritärt
styre och förtryck av det egna folket.
