Här en artikel ur Contra nummer 3 2007
McCarthy och kommunismen i USA
av Tommy Hansson
Den 9 februari 1950 inleddes en av de mest uppmärksammade
politiska kampanjerna i modern tid. Denna dag höll nämligen
den republikanske Wisconsin-senatorn Joseph McCarthy ett tal i Wheeling
i West Viriginia, där han hävdade att den amerikanska administrationen
under president Harry Truman var infiltrerad av kommunister. Enligt den
då 41-årige senatorn befolkades det amerikanska utrikesdepartementet
av 57 kommunister. I sitt tal diskuterade McCarthy kommunismens syften
och det hot ideologin i fråga utgjorde mot det amerikanska samhället.
I år är det jämnt 50 år sedan senator McCarthy avled,
bara 48 år gammal. Under sin relativt korta tid i händelsernas
centrum hade han blivit bekant över hela världen som en outtröttlig
avslöjare av kommunister och kommunistsympatisörer och ett rött
skynke för alla rättrogna vänsteranhängare. Hans namn
gav också upphov till termen ”mccarthyism” som beteckning
för påstått hysteriska kampanjer – ordet ”häxjakt”
är oupplösligt förenat med sådana kampanjer –
riktade mot vänsterelement. Ordet ”mccarthyism” används
fortfarande relativt flitigt som ett skällsord i den politiska debatten.
Mot denna bakgrund kan det vara befogat att något erinra om vad
Joe McCarthy verkligen gjorde under sin aktiva tid och om denna tids anda.
Först skall sägas att McCarthy inte var först med att varna
för kommunistisk infiltration i den inledande fasen av det Kalla
kriget. Bara ett par veckor innan senatorn höll sitt ryktbara tal
i Wheeling hade kommunisten Alger Hiss av en jury i New York dömts
skyldig till mened för att under ed ha ljugit om sina politiska aktiviteter.
Hiss var en av de tilltalade i en process som utredde så kallad
oamerikansk verksamhet i regi av det amerikanska representanthuset, där
den blivande vicepresidenten och småningom presidenten Richard Nixon
var tongivande. Nixon hade satt sin tilltro till en avhoppad kommunist
vid namn Whittaker Chambers, en redaktör vid tidskriften Time Magazine,
vilken informerat om att han lärde känna Hiss under sin tid
i det amerikanska kommunistpartiet. 1950 var också året då
makarna Julius och Esther Rosenberg avrättades som spioner. En rad
andra spionfall ägde rum i hela västvärlden, också
i Sverige.
Sanningen om den kommunistiska infiltrationen i det amerikanska samhället
började rullas upp under den senare hälften av 1940-talet. Redan
1938 hade emellerid Kongressen tillskapat ett utskott för undersökning
av oamerikansk verksamhet. 1945 hade detta utskott permanentats under
namnet House Committee on Un-American Activities (HCUAA), och en av medlemmarna
1948 hette Richard Nixon. Ett av de mest sensationella vittnesmålen
i sammanhanget hade avgivits av den avhoppade kommunisten Elizabeth Bentley,
som avslöjade två vittförgrenade kommunistiska infiltrationsgrupper:
Silvermastergruppen och Perlogruppen. Sedan kom Chambers ännu mer
sensationella avslöjanden som till fullo bekräftade vad Bentley
tidigare hade sagt och som blottlade Hiss verksamhet.
Avgörande i Hiss-målet (även om han aldrig dömdes
för spioneri på grund av att detta brott var preskriberat)
var fem rullar med mikrofilm omfattande hemliga dokument från utrikesdepartementet
som Chambers hade gömt i en pumpa på sin gård i Maryland.
Det gjorde att den stilige UD-tjänstemannen Hiss dömdes mot
sitt nekande, under det att den lite luggslitne Whittaker Chambers bevisades
ha haft rätt. Vänsteropinionen i USA och den övriga västvärlden
skulle aldrig förlåta vare sig Nixon eller Chambers för
deras roller i dramat.
Så låg alltså landet då senator Joseph McCarthy
inledde sin verksamhet. Hans tal i Wheeling ledde till omfattande skriverier
och fick, enligt McCarthys sekreterare Mrs. Larry Lawrence Lent i boken
My Travels Through This World, tre resultat: 1. Omfattande publicitet
i pressen, det mesta kritiskt mot McCarthy. 2. Senatens beslut att undersöka
McCarthys anklagelser, men i verkligheten blev det McCarthy som kom att
granskas. 3. Det amerikanska kommunistpartiet myntade termen ”mccarthyism”
under angreppen mot McCarthy.
Den troligen bästa boken om McCarthys verksamhet och anklagelserna
mot honom författades 1954 av William F. Buckley, Jr. och L. Brent
Bozell under titeln McCarthy and His Enemies. Författarna konstaterar
inledningsvis att det under 1940-talet utmejslades kriterier enligt vilka
personer som anställdes i federala organ skulle granskas. Enligt
kriterier avfattade av Civil Service Commission 1942, skulle en person
vars lojalitet mot regeringen kunde omfattas av ”rimligt tvivel”
inte anställas. Ansträngningar av detta slag kunde emellertid
inte hindra att hundratals regeringstjänstemän, som bevisligen
var anslutna till kommunistiska frontorganisationer, anställdes inom
den federala apparaten. Detta framgick mycket tydligt genom en lång
rad personer som McCarthy utsatte för granskning under senatsförhören.
Om det var McCarthys Wheeling-tal som gjorde senatorn berömd över
en natt, så var det under de fyra månader långa underhandlingarna
i senatens Tyding-kommitté (uppkallad efter senator Millard Tyding)
som cementerade McCarthys rykte. I anhängarnas ögon var han
en lysande banérförare i kampen mot kommunistiskt inflytande,
medan han enligt belackarna här lade grunden för sin påstådda
teknik att ”smutskasta oskyldiga människor” i sin ”häxjakt”
på ”påstådda” kommunister. McCarthy gav
sammanlagt 110 namn han bedömde tvivelaktiga ur säkerhetssynpunkt
till kommittén; av dessa var 62 anställda vid State Department
(amerikanska motsvarigheten till UD). Samtliga friades av kommittén,
trots att vissa av personerna i fråga kunde bevisas ha varit anslutna
till ett 20-tal kommunistiska frontorganisationer.
Buckley och Bozell gör följande sammanfattning: ”För
att sammanfatta: Under Tydings-förhören förklarade UD-tjänstemän
tid efter annan att alla McCarthys fall hade blivit ’noggrant undersökta’
och, som ett resultat av dessa undersökningar, friade… Ett
år senare hade 80 procent av McCarthys fall placerats i lojalitets-
eller säkerhetskanaler [det vill säga blivit föremål
för förnyad granskning], och inom kort hade 29 procent av dem
separerats [från fortsatt tjänst].” Kontentan var alltså
att McCarthys till stor del hade haft rätt: trots amerikanska UDs
försäkran om att de av McCarthy namngivna tjänstemännen
var OK, blev de alltså utsatta för förnyad granskning
och i en del fall också skilda från sina tjänster.
Inte så få av de namn som McCarthy offentliggjorde hade varit
anhängare av Kommunistkina och under 1940-talet gjort betydande insatser
för att få USA att överge Chiang Kai-sheks nationalister
till förmån för Maos kommunister. Många var knutna
till tidskriften Amerasia. I det perspektivet avporträtterades kommunisterna
såsom huvudsakligen oförargliga bondereformatorer.
För att avrunda: McCarthy gjorde sig under sin karriär skyldig
till överdrifter, särskilt under angreppen mot den amerikanska
armén; han hade tyvärr också det dåliga omdömet
att omge sig med tvivelaktiga medarbetare som Roy Cohn och David Schine.
Detta bör emellertid inte undanskymma, att mycket av det han gjorde
var fullt motiverat och försvarsbart – USA var verkligen utsatt
för ett djupgående och omfattande undergrävande arbete
från aktiva kommunister som stod Sovjetunionen eller Kommunistkina
nära.
McCarthy satte ett välbehövligt strålkastarljus på
detta arbete.
