Här en artikel ur Contra nummer 2 2007
Kriget i Tjetjenien fortsätter
att skörda offer
av Tommy Hansson
Kriget i Tjetjenien inleddes i början av 1990-talet men
fortsätter att spela en central roll i Rysslands inrikes– och
utrikespolitik, även om kriget officiellt är slut. Att rikta
alltför långtgående kritik mot de ryska styrkornas agerande
i Tjetjenien kan medföra en ond, bråd död för självständigt
verkande medieaktörer vilket exemplen Aleksander Litvinenko och Anna
Politkovskaja visar. Vera Efron har skrivit en detaljerad historik över
Rysslands krig.
Samtiidgt som Putins Ryssland trakasserar och hotar den närmaste
omvärlden och klämmer åt alla tendenser till oliktänkande
i det egna landet, rullar det tröstlösa kriget i Tjetjenien
vidare. Få i omvärlden tycks bry sig om det som nu händer.
En som brydde sig var den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaja,
som skrivit om såväl kriget i Tjetjenien som om Putins Ryssland.
Politkovskaja valde framförallt att ta den enskilda människans
parti. En annan kvinnlig skribent med rysk bakgrund som behandlat den
tjetjenska konflikten är den i Sverige bosatta Vera Efron, som publicerat
boken Kriget i Tjetjenien (Bokförlaget Efron & Dotter 2006, 310
sidor).
Jeltsin gav signalen
Efron presenterar en överskådlig och samtidigt detaljrik bild
av de krigiska förvecklingarna i Tjetjenien, som under sovjettiden
ingick som en autonom republik i Ryska federativa republiken. Signalen
till de tjetjenska självständighetssträvandena gav Boris
Jeltsin 1991, då han som nyvald president i Ryska federativa republiken
uppmanade de gamla autonoma republikerna att ”Ta så mycket
frihet ni bara orkar svälja!” Många av de så kallade
autonoma republikerna valde då att förklara sig självständiga
och oberoende, men det var bara Tjetjenien som verkligen ansträngde
sig för att förverkliga sina planer.
De medvetna tjetjenska självständighetssträvandena inleddes
på sluttampen av Michail Gorbatjovs era som sovjetisk härskare.
I augusti 1991 försökte ett gäng missnöjda stalinister
störta Gorbatjov medan denne var på semester i Foros på
Krimhalvön. ”Kuppförsöket mot Gorbatjov blev en katalysator
som spred konflikter och lokala kupper över hela det forna Sovjetunionen
på ett explosionsartat sätt”, konstaterar Efron (sidan
28). Tjetjenien var inget undantag, och den mest betydande självständighetskämpen
var inledningsvis officeren i flygvapnet, Dzjochar Musajevitj Dudajev,
som sedan 1990 var ordförande i oppositionspartiet OKTjN. Han hade
senast tjänstgjort i Estland. De oppositionella var missnöjda
med Doku Zavgajevs, ordförande i Högsta Sovjet i Tjetjeno-Ingusjien,
sätt att hantera den uppkomna situationen.
8-9 juni 1991 förklarade Dudajev på OKTjNs andra partikongress
Tjetjenska republiken som oberoende från Sovjetunionen och Ryska
federationen, en enligt Efron ”djärv utmaning som tyvärr
förbisågs av både Sovjetunionens ledare Gorbatjov och
Ryska federationens president Boris Jeltsin” (sidan 26). Dudajev
lyckades i rask takt skaffa fram vapen och annan behövlig militärmateriel
till en oberoende tjetjensk armé. Det var medan han gjorde detta,
bland annat genom att konfiskera vapenförråd på regementen,
som det misslyckade kuppförsöket i Moskva skedde.
Stark Dudajev
Dudajev skaffade sig efter hand en allt starkare maktposition i Tjetjenien,
inte minst därför att Jeltsin föredrog honom som ledare
i Tjetjenien framför kommunisten Zavgajev. Denne tvingades avgå
under kuppartade former då Dudajev utlyste nyval till parlamentet.
Konflikten mellan kommunistorienterade styrkor och Dudajevs styrkor fortsatte
dock, samtidigt som brottslighet och laglöshet grep omkring sig.
Moskva bestämde sig för att stödja upprorsmännens
strävan att upplösa Tjetjeno-Ingusjiens Högsta Sovjet med
hjälp av församlingens talman, Ruslan Chasbulatov. Snart upplöstes
också det tjetjenska KGB efter en väpnad attack ledd av Dudajev.
Även utrikesdepartementet attackerades.
Moskva fick kalla fötter i takt med att situationen i Tjetjenien
urartade. Den ryska ledningen föreslog att Högsta Sovjets auktoritet
skulle återupprättas, att ”alla olagligt beväpnade
styrkor skall lämna in sina vapen” och att val till Högsta
Sovjet skulle förberedas. Dudajev och OKTjN sparkade nu bakut och
utlyste mobilisering av alla män mellan 15 och 55 år och manade
till ”försvar av fosterlandet”. Märkligt nog förhöll
sig Moskva passivt. Den 27 oktober 1991 valdes Dudajev till president
i Tjetjenska republiken med 85 procent av de avgivna rösterna.
Så kan upprinnelsen till alla de efterföljande konflikterna
i Tjetjenien beskrivas.
Läget förvärrades
Efterhand förvärrades läget i Tjetjenien, icke minst till
följd av Dudajevs misslyckade ekonomiska politik och separatistiska
planer vilket ledde till att oppositionen växte. Stridigheter uppkom.
Den 31 mars 1992 genomfördes ett försök till statskupp
i huvudstaden Groznyj vilken enkelt slogs ner. Dudajev hade därmed
stärkt sin ställning vilket också föranledde Moskva
att backa upp honom i stabiliserande syfte. Någon högre grad
av ”stabilitet” skulle dock inte inträffa, i Tjetjenien
lika litet som i många andra delar av det kollapsade Sovjetunionen,
där kriminalitet och laglöshet snabbt spred sig i det vakuum
som uppstått efter sovjetmaktens nedmontering.
Den 27 maj 1994 inträffade ett av de första gisslandramerna,
då fyra tjetjenska terrorister kapade en buss i det ryska Stavropol-distriktet
som gränsar till Tjetjenien och tog de 35 passagerarna som gisslan.
Kravet var 10 miljoner dollar och en helikopter för att flyga till
Tjetjenien. Kraven uppfylldes, gisslan släpptes och terroristerna
kom undan. Händelsen sporrade givetvis andra tjetjenska terrorister,
och kapnings- och gisslandramerna avlöste varandra. Varje gång
fick terroristerna igenom sina krav. Det rörde sig här av allt
att döma om rent kriminell, inte politisk, verksamhet.
I december 1994 bedömde president Jeltsin och hans regering läget
i Tjetjenien så allvarligt att man beslöt sätta in trupper.
Därmed hade det första kriget i Tjetjenien officiellt börjat.
Uppenbarligen betraktade Moskva inte Tjetjenien som en egen stat utan
som en bråkig delrepublik som skulle näpsas med alla medel.
Så här skiver Vera Efron (sidan 109): ”Varför behövde
man sätta stopp för oroligheterna i Tjetjenska republiken? Svaret
är oljan, men inte oljan i Tjetjenien för där fanns inga
stora fyndigheter, men däremot i Kaspiska havet. Naturen har ordnat
det så att under Kaspiska havet finns ytterligare ett hav. Men det
är inte vatten som fyller detta underjordiska hav utan olja och gas.
Fyndigheterna är verkligen stora och anses vara större än
de i Persiska viken och de största ligger i Azerbajdzjan på
den västra kusten och i Kazakstan på östra sidan.”
Följaktligen måste Tjetjenien hållas inom Ryssland och
proryska grupper inom Tjetjenien understödjas. Det innebar att ryssarna,
efter en hel del vinglande fram och tillbaka, nu övergick till att
bekämpa separatistledaren Dudajev.
Nytt moment: terrorn
Det visade sig dock snart att de ryska styrkorna var betydligt sämre
förberedda och motiverade än Dudajevs styrkor; Dudajev hade
dessutom försänkningar djupt inne i de ryska kommandorummen
och hade inga svårigheter att i förtid få reda på
vad som planerades i Moskva. Ett stort slag kring Groznyj slutade dock
med att den tjetjenska armén förlorade 7000 man i stuptade
mot 1426 ryssar. Dudajev hade dock lyckats föra ut större delen
av sin armé från huvudstaden och därefter omgruppera
den. I juni 1995 undertecknades ett fredsavtal.
Den 14 juli 1995 inträdde ett nytt moment i den tjetjenska krigföringen:
terrorn. En grupp tjetjenska styrkor som anfallit den ryska staden Budjonnovsk
tog ett helt förlossningssjukhus som gisslan. Ledare för terrorattacken
var Basajev Sjamil, som agerat utan Dudajevs vetskap. När ryska militärstyrkor
stormade sjukhuset uppgav ryska media att 129 personer dött och 415
sårats. Liknande terrorattacker skulle sedan svepa över Ryssland.
Den 17 december 1995 hölls så ett nytt presidentval i Tjetjenien
under Moskvas överinseende med påföljd att ”Moskvas
man”, Doku Zavgajev, valdes med stor majoritet. Eftersom Dudajev
inte hade för avsikt att ge upp eller lägga ner vapnen fortsatte
striderna.
Den 22 augusti 1996 lyckades den ryske generalen Alexander Lebed få
till stånd ett fredsavtal med den tjetjenske ledaren Aslan Maschadov
i Chasavjurt varefter de ryska militären packade ihop och lämnade
Tjetjenien. ”Kriget var slut”, skriver Efron (sidan 199).
”Det var slut officiellt, på papperet, men striderna fortsatte.
De tjetjenska befälen i fält tänkte inte lägga ner
vapnen och underställa sig Maschadovs regering, som redan från
början gjort sig löjlig i deras ögon genom att skriva under
ett fredsavtal med ryssarna.” Ett nytt presidentval hölls 1997,
och nu blev ryssarnas nya gunstling, Maschadov, president. Maschadov kom
från en anrik tjetjensk klan och sågs som adelsman. Dudajev
hade å sin sida dödats vid en raketattck 1996. Sjamil Basajev
tänkte dock inte ge upp utan organiserade en motståndsrörelse
som grundade sig på den extrema islamiska gren som kallas wahhabismen
med ursprung i Saudiarabien.
Nya offer
Striderna fotsatte alltså med oförminskad styrka, och inte
bara det – våldet trappades stegvis upp, och tortyr kom att
användas ymnigt av såväl ryssar som tjetjener. Efron (sidan
224) hänvisar till den tjetjenske hälsovårdsministern
Umar Chanbijev, som sammanställt en systematisk beskrivning av terrormetoder
som använts under Tjetjeniens krig: ”1. Psykisk tortyr –
individuell; i grupp; 2. Fysisk tortyr – individuell; i grupp. 3.
Tortyr i syfte att förstöra människans reproduktionsförmåga.
4. Tortyr till döds.” Slagen blev extra blodiga genom att inga
av de stridande ville riskera att hamna i fångenskap för att
därigenom bli utsatta för tortyr.
En av de värsta händelserna under den fortgående Tjetjenien-konflikten
var terroristaktionen mot Skola No 1 i Beslan, Nordossetien under den
första skoldagen, den 1 september 2004 då alla som befann sig
på skolan – barn, föräldrar, lärare –
togs som gisslan i en aktion som beordrats av Sjamil Basajev. När
dramat var över den 7 september beräknades 330 personer, inklusive
186 barn, ha dödats. 30 av de cirka 50 terroristerna som medverkade
dog vid militärens stormning. Tio elitsoldater stupade. Beslandramat
var det tredje stora terrorattentatet: i Budjennovsk 1995 dog drygt 100
människor och i samband med ett gisslandrama vid en teater i Moskva
2002 dog 129 människor sedan militären släppt in gas i
teaterbyggnaden.
Konflikten i Tjetjenien fortsätter på en lägre nivå
men med nya offer. Ett av de mest prominenta offren var den tjetjenske
presidenten (2001-2004) Achmad Kadyrov som dog i ett terroristattentat
på Dynamostadion den 9 maj 2004 under firandet av Segerdagen. Så
här i början av 2007 fortsätter Tjetjenien att spela en
huvudroll i rysk utrikes- och inrikespolitik. Anna Politkovskaja, som
ägnade mycket tid och kraft åt att kartlägga Rysslands
agerande i Tjetjenien, fick plikta med sitt liv då hon sköts
ner i hemmet i oktober 2006.
