Här en artikel ur Contra nummer 1 2007
Euron firar åtta år
av C G Holm
Det blev ingen euro i Sverige. I folkomröstningen den 14 september 2003 sa väljarna nej med 56,1 procent mot och bara 41,8 procent för. De opinionsundersökningar som gjorts senare visar att inställningen är i stort sett oförändrad. Det lär inte bli någon svensk euro inom överskådlig tid, även om euron successivt vinner mark i Europa, nu vid senaste årsskifte var det Slovenien som införde euron och avskaffade sin gamla valuta tolaren.
Var det ett förnuftigt beslut att rösta nej till euron? De undersökningar
som gjorts visar att Sverige har tappat en del i sin utrikeshandel, hur
mycket kan man tvista om. Forskarna Harry Flam och Håkan Nordström
hävdar att den svenska exporten skulle vara drygt 10 procent större
om Sverige haft euro. Men genom att vårt landet övergett den
gamla höginflationspolitiken och samtidigt satsat på en balanserad
budget har den ekonomiska utvecklingen sedan euron införande varit
gynnsam. Mer gynnsam än i de länder som faktiskt införde
euron.
Det mest grundläggande och rättvisande måttet på
ett lands välstånd är bruttonationalprodukten justerad
för köpkraften. Contra har valt att göra en sådan
jämförelse mellan euro-länderna och icke-euro-länderna
i Europa. Eftersom ett stort antal av länderna i Östeuropa under
decennier varit kuvade under kommunismen valde vi att inte ta med dem
i jämförelsen. Frigörelsen från kommunismen var så
genomgripande att det skulle bli missvisande att räkna med dem. Skulle
man ta med dem skulle den snabba ekonomiska tillväxten i samband
med införandet av kapitalism och marknadsekonomi göra jämförelsen
högst orättvis – till eurons nackdel. Inget av de gamla
kommunistländerna (utom Östtyskland som del av det förenade
Tyskland) införde euron vid starten och först den 1 januari
2007 följde det första gamla kommunistlandet Östtyskland
i spåren.
Euron infördes den 1 januari 1999 i elva länder. Under de första
tre åren fanns det ingen fysisk gemensam valuta, men växelkursen
mellan de tio valutorna (Belgien och Luxemburg hade redan samma francs)
fastställdes oåterkalleligt och oföränderligt. Kursen
gällde vid övergången till den fysiska euron den 1 januari
2002. Under mellantiden hade Grekland kommit med i euro-området,
den 1 januari 2001, och drachmen försvann samtidigt med de andra
tio valutorn den 1 januari 2002.
Eftersom det bara finns tre länder inom gamla ”EU15”
som står utanför jämförelsen är det rimligt
att förstärka jämförelsegruppen "ej euro"
med länder som arbetat under samma förutsättningar som
icke-euro-gruppen. Det har vi gjort genom att räkna in hela EES-området
vid vår jämförelse. Vi får då bland icke-euroländerna
med Storbritannien, Danmark, Sverige, Norge och Island. Den gruppen jämför
vi med euro-gruppen vilken omfattar Finland, Tyskland, Nederländerna,
Belgien, Luxemburg, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Iland och Österrike.
Grekland ställer vi ”utom tävlan” eftersom de kom
med i euro-området först 2001.
Resultatet av vår jämförelse visas i diagrammet. det visar
den ekonomiska utvecklingen i euro-länderna jämfört med
icke-euro-länderna.
Ländernas tyngd har viktats på så sätt att de mätts
efter hur stort bidrag de gör till Europas BNP. Tyskland räknas
därmed ungefär 300 gånger så mycket som Island,
Frankrike 5-6 gånger så mycket som Sverige osv.
Resultatet är entydigt. Det har gått bättre för länderna
som avstod från euron. De har, räknat från sista icke-euro-året
1998, ökat sin köpkraftsjusterade produktion med 20,0 procent,
medan euro-länderna ligger märkbart efter med 14,9 procent.
Under de första åren var skillnaden obetydlig och till och
med 2001 (året innan den fysiska valutan kom) fanns ingen skillnad
alls – bägge grupperna hade ökat med 9,2 procent. Sedan
dess har det gått märkbart bättre för icke-euroländerna
varje år. Dock är det ett euro-land – Irland –
som ligger i topp med 56 procent. Sedan är det ett långt hopp
till småländerna Luxemburg med 36,7 och Island med 33,4 procent.
Flertalet icke-euroländer hamnar kring 20 procent och euro-länderna
fem procent lägre.
Resultatet stämmer väl överens med teorin om optimala valutaområden
(belönad med Nobelpriset i ekonomi 1999 till Robert A. Mundell).
Den ökade flexibiliteten i de mindre valutaområdena gör
det enklare att anpassa sig till förändringar i ekonomin.
