Här en artikel ur Contra nummer 6 2006

Philip Agee
– vänsteridol på dekis

av Tommy Hansson

Vem minns 70-talsvänsterns stora hjälte Philip Agee? Det vill säga den avhoppade CIA-mannen som 1975 blev beryktad genom att redogöra för sina erfarenheter inom den amerikanska underrättelsetjänsten i en tegelstenstjock bok som kom ut på 27 språk, där han bland annat avslöjade namn och/eller kodnamn på cirka 250 CIA-tjänstemän, -agenter eller
-medarbetare. I dessa dagar, när det återigen tillhör den politiska korrektheten att tala om ”USA-imperialismen” och liknande, kan det vara befogat att erinra om Agees landsförrädiska verksamhet.



Islamister av olika schatteringar, liksom bland andra våra kvarvarande kommunister i Vänsterpartiet, brukar allt som oftast ondgöra sig om något de kallar ”den amerikanska imperialismen”. Denna så kallade imperialism kan antingen innefatta USAs militära närvaro i olika delar av världen eller också amerikanska företags verksamhet inom ramen för det fria handelsutbytet i världen.

Det var i mitten av 1960-talet, och framförallt i samband med Vietnamkriget, det på allvar började bli politiskt gångbart att orda om ”USA-imperialismen”. V.I. Lenin hade dock redan i början av 1900-talet torgfört idén om den västerländska ”imperialismen” som kapitalismens sista möjlighet att skjuta upp den oundvikliga världsrevolutionen genom att suga ut länder i den mindre utvecklade delen av världen; vid denna tid var det främst den brittiska imperialismen som hamnade i blickfånget. Att det var oerhört kostnadskrävande och besvärligt på många andra sätt för de västmakter som alltjämt höll sig med utländska besittningar framgick inte i Lenins analys.

Intressant redogörelse
När den avdankade CIA-tjänstemannen Philip Agee publicerade sin bok Inside the Company. CIA Diary 1956-74 (1975), på svenska CIA inifrån. Dagbok 1956-74 (Prisma förlag), var således marken väl förberedd. Agee berättar i inledning, fem kapitel samt två appendix om sina erfarenheter från tolv år i Central Intelligence Agency (CIA): först utbildning i Camp Peary och därefter tjänstgöring i Quito, Ecuador, Montevideo, Uruguay och högkvarteret i Washington, D.C. Sista anhalten i karriären blev uppdraget som ”olympisk attaché” vid de olympiska spelen i Mexico City 1968. Därefter uppehöll sig Agee en tid i Mexiko innan han tog sig för att arbeta på sitt Stora Avslöjande i London, Paris och Havanna.

Det som väckte mest uppmärksamhet då boken kom ut (vilket skedde ungefär samtidigt som USA tvingades ut ur Indokina) var det appendix i vilket Agee avslöjade namn och/eller kodnamn på omkring 250 personer med anknytning till CIA i egenskap av tjänstemän, agenter eller annan typ av medarbetarskap. Agees avslöjanden ledde till att en rad CIA-medarbetare runt om i världen utsattes för livsfara och i några fall möjligen fick betala med sina liv för Agees förräderi.

Det skall sägas med en gång att Agees redogörelse för sin tid i CIA 1956-68, om man bortser från de vänsterideologiska villfarelserna, är på sitt sätt intressant. Man påminns om det Kalla krigets spänning och om den ibland långt ifrån ”kalla” krigföring som ägde rum mellan västdemokratiska och kommunistiska intressen i den del av världen som föll på Philip Agees lott, Latinamerika. Särskilt intressant är redogörelsen från Uruguay, ett land som under 1900-talets första hälft var ett välmående samhälle men som efter hand, främst på grund av skenande statsutgifter, gick in i en nedåtgående spiral som ledde fram till den marxistiska Tupamaros-gerillans strupgrepp över landet. Det var först åtskilliga år efter Agees förflyttning till CIA-högkvarteret i Washington som militärregeringen i Montevideo slutligen kunde få bukt med den av Raul Sendic grundade stadsgerillan Tupamaros.
Philip Agee hävdar i sin bok att han gradvis började tvivla på sin mission och komma till insikt om kapitalismens förkastlighet och den revolutionära socialismens överlägsenhet.

Söp och tafsade
Det är egentligen, bortsett från inledningen, först i slutet av boken som Philip Agee – vars kodnamn inom KGB för övrigt var Punt – kastar masken och avslöjar exakt var han står ideologiskt i ordalag som förvisso hade en bred resonansbotten i mitten av 1970-talet då han skrev ner sina iakttagelser i den fiktiva dagbokens form. Han skriver (sidan 393 i den svenska upplagan): ”Nu mer än någonsin är det omöjligt att ställa sig likgiltig till orättvisor hemma och utomlands. Nu demonstrerar den extrema fattigdomen och den extrema rikedomen tydligare än någonsin den oförsonliga klasskonflikt som endast en socialistisk revolution kan lösa.” Ord som i en del kretsar tycktes vara höjden av medvetenhet då de skrevs, men som i dag framstår som pinsamt nattståndna.

Allra intressantast är emellertid vad Agee föredrar att inte skriva. Inte med ett ord berör han Sovjetunionens destabliserande verksamhet, varken i Latinamerika eller annorstädes, eller att de sovjetiska underrättelseorganisationerna KGB och GRU ägnade sig åt understödjande av väpnade upprorsgrupper, politiska mord och desinformation i en omfattning som får CIAs verksamhet att framstå som tämligen söndagsskolemässig.
Den direkta orsaken till att han tvingades sluta vid CIA, och genomgå skilsmässa, var vidare (enligt uppgifter på nätet på sajten www.videofact.com/english/agee.html) alkoholmissbruk, ekonomisk inkompetens och tafsande på de amerikanska diplomaternas hustrur. 1973 erbjöd han vidare KGB-residenten i Mexico City information om CIAs verksamhet men blev avvisad, eftersom KGB-chefen gjorde bedömningen att det rörde sig om en CIA-provokation! Därefter vände sig den nu fullfjädrade kommunisten Philip Agee till kubanerna och blev mottagen med öppna armar.

Under den tid Agee uppehöll sig i London för att samla material till sin bok hade han likväl, enligt uppgift, kontakt med KGB. 1977 blev han utkastad ur England och bosatte sig därefter i Holland. Sedan han gjort sig omöjlig även där bosatte han sig i Hamburg i dåvarande Västtyskland. 1978 började en grupp av Agees anhängare publicera the Covert Action Information Bulletin som ett (med Agees ord) led i en ”världsvid kampanj att destabilisera CIA genom att exponera dess operationer och personal”. Ytterligare ett led i Agees fanatiska ansträngningar att avslöja CIAs verksamhet blev att, tillsammans med Louis Wolf, 1978 redigera boken Dirty Work. The CIA in Western Europe.

Philip Agees verksamhet kan på goda grunder betecknas som landsförrädisk, även om han aldrig ställdes inför rättl. Däremot drog de amerikanska myndigheterna 1979 in Agees amerikanska pass, sedan han 1979 blandat sig i situationen med den amerikanska gisslan som satt inspärrad i Teheran. Han bedömdes då som en säkerhetsrisk. I det läget sökte Agee – och fick – medborgarskap i Grenada, som vid denna tid styrdes av kommunisten Maurice Bishop. Efter USAs invasion 1983 blev Philip Agees situation i Grenada av naturliga skäl ohållbar, varför han i stället sökte sig till det av sandinistregimen kontrollerade Nicaragua.
Dök upp på Kuba

Men inte heller sandinistregimen blev särskilt långlivad. I februari 1990 segrade Violeta Chamorro över sandinisternas Daniel Ortega i ett demokratiskt val och blev landets nya predident. Efter elva års marxistisk mardröm hade Nicaragua fått en demokratisk regering. Den CIA-avslöjande kommunisten Philip Agee valde då att åter flytta till Tyskland. (Ortega har nyligen valts till president i Nicaragua, dock märkbart ”högervriden” jämfört med hur det var tidigare).

År 2000 dök Agee så upp på Kuba. För närvarande leder han, vid 70 års ålder, ett reseföretag som heter Cubalinda. Agee lever – men politiskt är han stendöd.


Lista över alla nummer

Beställ här!