Här en artikel ur Contra nummer 6 2006
Philip Agee
– vänsteridol på dekis
av Tommy Hansson
Vem minns 70-talsvänsterns stora hjälte Philip Agee?
Det vill säga den avhoppade CIA-mannen som 1975 blev beryktad genom
att redogöra för sina erfarenheter inom den amerikanska underrättelsetjänsten
i en tegelstenstjock bok som kom ut på 27 språk, där
han bland annat avslöjade namn och/eller kodnamn på cirka 250
CIA-tjänstemän, -agenter eller
-medarbetare. I dessa dagar, när det återigen tillhör
den politiska korrektheten att tala om ”USA-imperialismen”
och liknande, kan det vara befogat att erinra om Agees landsförrädiska
verksamhet.
Islamister av olika schatteringar, liksom bland andra våra kvarvarande
kommunister i Vänsterpartiet, brukar allt som oftast ondgöra
sig om något de kallar ”den amerikanska imperialismen”.
Denna så kallade imperialism kan antingen innefatta USAs militära
närvaro i olika delar av världen eller också amerikanska
företags verksamhet inom ramen för det fria handelsutbytet i
världen.
Det var i mitten av 1960-talet, och framförallt i samband med Vietnamkriget,
det på allvar började bli politiskt gångbart att orda
om ”USA-imperialismen”. V.I. Lenin hade dock redan i början
av 1900-talet torgfört idén om den västerländska
”imperialismen” som kapitalismens sista möjlighet att
skjuta upp den oundvikliga världsrevolutionen genom att suga ut länder
i den mindre utvecklade delen av världen; vid denna tid var det främst
den brittiska imperialismen som hamnade i blickfånget. Att det var
oerhört kostnadskrävande och besvärligt på många
andra sätt för de västmakter som alltjämt höll
sig med utländska besittningar framgick inte i Lenins analys.
Intressant redogörelse
När den avdankade CIA-tjänstemannen Philip Agee publicerade
sin bok Inside the Company. CIA Diary 1956-74 (1975), på svenska
CIA inifrån. Dagbok 1956-74 (Prisma förlag), var således
marken väl förberedd. Agee berättar i inledning, fem kapitel
samt två appendix om sina erfarenheter från tolv år
i Central Intelligence Agency (CIA): först utbildning i Camp Peary
och därefter tjänstgöring i Quito, Ecuador, Montevideo,
Uruguay och högkvarteret i Washington, D.C. Sista anhalten i karriären
blev uppdraget som ”olympisk attaché” vid de olympiska
spelen i Mexico City 1968. Därefter uppehöll sig Agee en tid
i Mexiko innan han tog sig för att arbeta på sitt Stora Avslöjande
i London, Paris och Havanna.
Det som väckte mest uppmärksamhet då boken kom ut (vilket
skedde ungefär samtidigt som USA tvingades ut ur Indokina) var det
appendix i vilket Agee avslöjade namn och/eller kodnamn på
omkring 250 personer med anknytning till CIA i egenskap av tjänstemän,
agenter eller annan typ av medarbetarskap. Agees avslöjanden ledde
till att en rad CIA-medarbetare runt om i världen utsattes för
livsfara och i några fall möjligen fick betala med sina liv
för Agees förräderi.
Det skall sägas med en gång att Agees redogörelse för
sin tid i CIA 1956-68, om man bortser från de vänsterideologiska
villfarelserna, är på sitt sätt intressant. Man påminns
om det Kalla krigets spänning och om den ibland långt ifrån
”kalla” krigföring som ägde rum mellan västdemokratiska
och kommunistiska intressen i den del av världen som föll på
Philip Agees lott, Latinamerika. Särskilt intressant är redogörelsen
från Uruguay, ett land som under 1900-talets första hälft
var ett välmående samhälle men som efter hand, främst
på grund av skenande statsutgifter, gick in i en nedåtgående
spiral som ledde fram till den marxistiska Tupamaros-gerillans strupgrepp
över landet. Det var först åtskilliga år efter Agees
förflyttning till CIA-högkvarteret i Washington som militärregeringen
i Montevideo slutligen kunde få bukt med den av Raul Sendic grundade
stadsgerillan Tupamaros.
Philip Agee hävdar i sin bok att han gradvis började tvivla
på sin mission och komma till insikt om kapitalismens förkastlighet
och den revolutionära socialismens överlägsenhet.
Söp och tafsade
Det är egentligen, bortsett från inledningen, först i
slutet av boken som Philip Agee – vars kodnamn inom KGB för
övrigt var Punt – kastar masken och avslöjar exakt var
han står ideologiskt i ordalag som förvisso hade en bred resonansbotten
i mitten av 1970-talet då han skrev ner sina iakttagelser i den
fiktiva dagbokens form. Han skriver (sidan 393 i den svenska upplagan):
”Nu mer än någonsin är det omöjligt att ställa
sig likgiltig till orättvisor hemma och utomlands. Nu demonstrerar
den extrema fattigdomen och den extrema rikedomen tydligare än någonsin
den oförsonliga klasskonflikt som endast en socialistisk revolution
kan lösa.” Ord som i en del kretsar tycktes vara höjden
av medvetenhet då de skrevs, men som i dag framstår som pinsamt
nattståndna.
Allra intressantast är emellertid vad Agee föredrar att inte
skriva. Inte med ett ord berör han Sovjetunionens destabliserande
verksamhet, varken i Latinamerika eller annorstädes, eller att de
sovjetiska underrättelseorganisationerna KGB och GRU ägnade
sig åt understödjande av väpnade upprorsgrupper, politiska
mord och desinformation i en omfattning som får CIAs verksamhet
att framstå som tämligen söndagsskolemässig.
Den direkta orsaken till att han tvingades sluta vid CIA, och genomgå
skilsmässa, var vidare (enligt uppgifter på nätet på
sajten www.videofact.com/english/agee.html) alkoholmissbruk, ekonomisk
inkompetens och tafsande på de amerikanska diplomaternas hustrur.
1973 erbjöd han vidare KGB-residenten i Mexico City information om
CIAs verksamhet men blev avvisad, eftersom KGB-chefen gjorde bedömningen
att det rörde sig om en CIA-provokation! Därefter vände
sig den nu fullfjädrade kommunisten Philip Agee till kubanerna och
blev mottagen med öppna armar.
Under den tid Agee uppehöll sig i London för att samla material
till sin bok hade han likväl, enligt uppgift, kontakt med KGB. 1977
blev han utkastad ur England och bosatte sig därefter i Holland.
Sedan han gjort sig omöjlig även där bosatte han sig i
Hamburg i dåvarande Västtyskland. 1978 började en grupp
av Agees anhängare publicera the Covert Action Information Bulletin
som ett (med Agees ord) led i en ”världsvid kampanj att destabilisera
CIA genom att exponera dess operationer och personal”. Ytterligare
ett led i Agees fanatiska ansträngningar att avslöja CIAs verksamhet
blev att, tillsammans med Louis Wolf, 1978 redigera boken Dirty Work.
The CIA in Western Europe.
Philip Agees verksamhet kan på goda grunder betecknas som landsförrädisk,
även om han aldrig ställdes inför rättl. Däremot
drog de amerikanska myndigheterna 1979 in Agees amerikanska pass, sedan
han 1979 blandat sig i situationen med den amerikanska gisslan som satt
inspärrad i Teheran. Han bedömdes då som en säkerhetsrisk.
I det läget sökte Agee – och fick – medborgarskap
i Grenada, som vid denna tid styrdes av kommunisten Maurice Bishop. Efter
USAs invasion 1983 blev Philip Agees situation i Grenada av naturliga
skäl ohållbar, varför han i stället sökte sig
till det av sandinistregimen kontrollerade Nicaragua.
Dök upp på Kuba
Men inte heller sandinistregimen blev särskilt långlivad. I
februari 1990 segrade Violeta Chamorro över sandinisternas Daniel
Ortega i ett demokratiskt val och blev landets nya predident. Efter elva
års marxistisk mardröm hade Nicaragua fått en demokratisk
regering. Den CIA-avslöjande kommunisten Philip Agee valde då
att åter flytta till Tyskland. (Ortega har nyligen valts till president
i Nicaragua, dock märkbart ”högervriden” jämfört
med hur det var tidigare).
År 2000 dök Agee så upp på Kuba. För närvarande
leder han, vid 70 års ålder, ett reseföretag som heter
Cubalinda. Agee lever – men politiskt är han stendöd.
