Här en artikel ur Contra nummer 4 2006
Reformerad arbetsrätt ger lägre
sjukfrånvaro
av Fredrik Runebert
Hur påverkar arbetsrätten och anställningstryggheten
sjukfrånvaron? Effekterna av en reformerad arbetsrätt har länge
varit väldigt svåra att studera. Men riksdagens beslut 2001
att reformera turordningsreglerna i LAS (Lag om AnställningsSkydd)
för företag med färre än tio anställda har gett
nationalekonomerna unika möjligheter att studera sambanden. Assar
Lindbeck, Mårten Palme och Mats Persson har tagit tillfället
i akt att jämföra förändringarna i småföretag
med färre än tio anställda med förändringarna
i småföretag med 11 till 20 anställda före och efter
reformen. Slutsatsen av den jämförelsen är att den totala
sjukfrånvaron sjönk med 0,2-0,3 dagar per år och anställd.
Studien visar också att de anställda som har hög sjukfrånvaro
i högre grad avbryter eller förlorar sina anställningar
i de företag som påverkas av lagändringen. Men samtidigt
visar studien att människor med en diger sjukdomshistoria lättare
får jobb inom dessa företag.
Nationalekonomerna Assar Lindbeck, Mårten Palme och Mats Persson
har för Stockholms universitet skrivit ett ”Seminar paper”
med titeln ”Job security and work absence: Evidence from a natural
experiment”. Författarna menar att den allmänna förståelsen
för att bidrag och arbetsrätt påverkar och påverkas
av hur arbetsmarknaden fungerar har ökat. Turordningsreglerna i Lag
om AnställningsSkydd (LAS) ger de anställda incitament att hellre
sjukskriva sig än att byta till ett mer lämpligt jobb. Anledningen
är att de som har varit anställda länge i ett företag
har byggt upp ett seniorkapital vilket betyder att de är mer skyddade
från arbetslöshet än de med mindre seniorkapital. Eller
med andra ord, den som är först anställd i ett företag
är den som sägs upp sist medan den som är senast anställd
är den som först blir uppsagd när företagen behöver
minska sin arbetsstyrka.
Lagen leder också till att företag har ett intresse av att
undvika individer med ett förflutet av lång sjukfrånvaro
eftersom kostnaden för själva sjukfrånvaron samt avbräcket
i produktionen påverkar ett företag väldigt negativt.
Därför blir det mycket viktigt för arbetsgivaren att noggrant
undersöka de kandidater som söker ett visst jobb på företaget.
Samtidigt finns också incitament hos de anställda att överutnyttja
sjukförsäkringssystemet när risken för att bli uppsagd
är så pass liten som den är för de som har ett stort
seniorkapital.
Dessa logiska resonemang och hypoteser är ofta svåra att testa
i verkligheten eftersom arbetsrätten i regel är lika i hela
landet. Därmed är det också svårt att separera effekterna
av arbetsrättslagarna. Men om arbetsrätten skiljer sig åt
mellan företag och/eller industrier får man problem med urvalet
eftersom individer med en hög risk för mycket sjukfrånvaro
samt preferenser för en stark arbetsrätt tenderar att välja
företag som har en stark arbetsrätt. Därmed erhålls
ett snedvridet urval.
Så tack vare lagförändringen som beslutades i riksdagen
11 oktober, 2000 och som implementerades 1 januari, 2001 går det
att jämföra två grupper; en behandlingsgrupp och en kontrollgrupp.
Kontrollgruppen definieras som småföretag med 11-20 anställda
och valet av den gruppen grundar sig på att de två grupperna
ska vara så lika varandra som möjligt eftersom det kan finnas
stora skillnader mellan storföretag och småföretag. Lagen
röstades fram av Miljöpartiet och de borgerliga partierna och
den går ut på att företag med upp till tio anställda
ska ges rätt att undanta två anställda från turordningsreglerna.
Något självurval existerar troligen inte före 2001. Möjligtvis
kan det misstänkas att företag och anställda redan under
2000 anpassade sig efter det som man då kunde ana skulle bli verklighet
inom en snar framtid. Det var under den första halvan av 2000 som
det blev sannolikt att en lagändring var möjlig. Därför
har Lindbeck, Palme och Persson testat för både år 1998
och 1999 som startår.
Tidigare empiri visar att det finns ett samband mellan sjukfrånvaro
och arbetslöshet. Vid recessioner, då arbetslösheten stiger,
sjunker i regel sjukfrånvaron. Anledningen är att många
då känner sig mindre säkra på att de har ett jobb
kvar att gå till. Det finns också studier som visar att ett
samband mellan arbetsrätt/anställningstrygghet och sjukfrånvaro
existerar. Sjukfrånvaron tenderar att vara lägre under provanställningar
än under fast anställning.
Forskarnas individuella paneldata ger möjlighet att skilja på
kompositionseffekter och beteendeeffekter. Med andra ord, forskarna kan
se om en viss förändring beror på en lägre benägenhet
att sjukskriva sig eller om det beror på förändringar
i behandlingsgruppens komposition. De sistnämnda förändringarna
kan uppstå på tre sätt; 1. Anställda med diger sjukdomshistoria
sägs upp, 2. Företagen blir mindre noga med att anställa
människor med låg sjukfrånvaro och 3. Den anställde
som ofta är sjukskriven och som premierar en stark arbetsrätt
säger upp sig självmant för att söka sig till ett
företag som inte berörs av lagändringen. Alla dessa punkter
kan leda till en bättre matchning på arbetsmarknaden. Det kan
leda till lägre sjukfrånvaro då den anställde kan
byta från ett jobb där den anställde vantrivs och mår
dåligt till ett jobb där han eller hon trivs mycket bättre.
Denna bättre matchning kan i sig minska sjukfrånvaron på
sikt.
Men det finns vissa problem med studien som författarna själva
presenterar i slutsatsen. Det första problemet är att de enbart
kunnat mäta den sjukfrånvaro som är längre än
två veckor eftersom databasen LISA enbart registrerar sjukfrånvaro
som betalas av det offentliga. Under den tidsperiod som studien mäter
effekterna av reformen hade arbetsgivaren enbart finansieringsansvar för
de två första sjukfrånvaroveckorna. Detta leder till
att studiens resultat ger en lägre gräns för hur stora
effekterna är eftersom moralproblemet, dvs. risken för fusk
i sjukförsäkringssystemet, bör vara mer frekvent ju kortare
sjukfrånvarotiden är. Ett annat problem är att det inte
går att separera effekterna uppsägning och självvalt byte
av arbete från varandra. Därför har författarna slagit
samman dessa två effekter till en effekt.
Studiens slutsats fastslår att följande tre effekter existerar;
1. Antalet uppsägningar och frivilligt byte av arbete ökar i
behandlingsgruppen, 2. Företagen i behandlingsgruppen är mer
benägna att anställa människor med mycket sjukfrånvaro
och 3. Beteendet hos de som är kvar i behandlingsgruppens företag
förändras. Den mest betydelsefulla effekten är beteendeeffekten,
dvs. den sistnämnda punkten, då sjukfrånvaron för
de som stannade kvar i de företag som berörs av lagändringen
sjönk med ungefär en dag per år. Den totala sjukfrånvaron
sjönk med 0,25 dagar per år och anställd eller med cirka
3,3 %. I företag som har två till tre anställda, som påverkas
mest av lagförändringen då alla anställda i företaget
förlorar sitt seniorkapital, föll sjukfrånvaron med 0,4-0,65
dagar per år och anställd. Effekterna kan verka modesta, men
då måste man komma ihåg att uppluckringen av arbetsrätten
också var väldigt modest. Författarna uppskattar att effekterna
är ännu större med en mer omfattande reform av arbetsrätten.
Det kan på en aggregerad nivå sägas vara ett nollsummespel
mellan de som förlorar sitt seniorkapital och de som ökar sin
sannolikhet att behålla sitt jobb, dvs. de med ett lägre seniorkapital.
Det är också ett nollsummespel på så sätt
att de som slutade självmant eller blev uppsagda kompenserades av
att en bättre jobbmatchning kom till stånd. Totalt sett har
undantaget från turordningsreglerna gett en välfärdsvinst
då; 1. Kostnaden för sjukfrånvaron har minskat, 2. Möjligheten
att få ett nytt arbete för de som har en historia av mycket
sjukfrånvaro har förbättrats samt 3. Att en bättre
allokering av resurser på arbetsmarknaden har tillskapats.
