Här en artikel ur Contra nummer 2 2006
Revolten mot
vänsterhegemonin
av Lukas Runsäter
För ett tag sedan läste jag en bok, South Park Conservatives
– The Revolt against Liberal Media Bias av Brian C. Anderson (Regnery,
Washington, D.C., 2005), som handlade om hur konservativa åsikter
börjar få utrymme i massmediala, kulturella och akademiska
sfärer. Den handlar om hur konservativa grupper och aktörer
börjar göra sina röster hörda i diskussioner och fora
som de varit uteslutna från av den liberala medie- och kultureliten.
Det bör påpekas att liberal i detta sammanhang ska förstås
som en synonym för någon med vänsteråsikter, en
person eller grupp med socialliberala eller rent socialdemokratiska åsikter
och inte som en liberal person i ordets svenska betydelse. Anderson påpekar
själv att han med en liberal journalist menar en person som ”tenderar
att ha europeiskt socialdemokratiska åsikter”.
Den liberala hegemonin, som varit aktuell inom media, kultur och akademi
börjar ifrågasättas av dem som inte köper den liberala
världsbilden, och med detta så har inte längre liberaler
det tolkningsföreträde som de historiskt sett har haft. Innan
Fox, AM-radion och konservativa bloggar hotade den liberala världsbilden
sågs den som given. Den liberala medieeliten hade tolkningsföreträde
och dess tolkningar av händelser presenterades som objektiva sanningar,
vilket de naturligtvis inte är. Det finns inga objektiva sanningar
eller återgivningar, eftersom själva återgivningen för
att vara möjlig är en abstrakt reduktion av den faktiska händelsen.
Detta är ett faktum och blir egentligen inget problem så länge
det finns olika tolkningar och olika sanningar samt att dessa presenteras
som vad de är.
Problematiskt
Däremot blir det problematiskt om någon presenterar sin tolkning
som en objektiv sanning eftersom denne då sätter sig över
de andra tolkningar som finns, och det är just detta som den liberala
medieeliten har gjort. Därför är det ironiskt när
dessa så kallade fria och demokratiska liberaler anser att andra
tolkningar än deras egna utgör ett hot mot demokratin, eftersom
de då förespråkar mediecensur, vilket borde vara något
de vänder sig emot om de tror på en fri demokratisk press,
i vilken allas röster – höger som vänster –
kan göra sig hörda.
Denna ideologi betecknar Anderson som illiberal liberalism och den syftar
till att göra de egna tolkningarna och utgångspunkterna till
dogmer. De som väljer att tro på något annat tystas ner
eller förlöjligas inom ramen för den illiberala mediala,
kulturella eller akademiska sfären.
Så till bokens struktur, där de första två kapitlen
fungerar som en introduktion till dels den liberala hegemonin inom media,
kultur och akademi, dels som en presentation av den illiberala liberalismen.
Anderson konstaterar att en stor andel av media, kultur och akademi i
USA kontrolleras av vad han kallar för illiberala aktörer. Dessa
avfärdar tolkningar av händelser som odemokratiska om de inte
stämmer överens med den egna världsbilden. Detta ser Anderson
och även jag som paradoxalt, eftersom det motsäger själva
idén med liberalismen, vilken borde ge utrymme för olika rösters
tolkningar av händelser.
De följande kapitlen fungerar som empirisk bevisning för de
antaganden som Anderson gör i det andra kapitlet. Han belyser i kapitel
tre hur AM-radion har blivit en viktig kanal för att nå ut
med konservativa åsikter. Detta ser den liberala eliten som ett
problem, något som hotar demokratin. Vidare diskuterar Anderson
Fox News (Fox TV-nyheter kan i Sverige ses av dem som har TV8 via kabel
– när TV8 inte har egna program rullar Fox) och dess inverkan
i den mediala sfären. Han tar upp hur kanalen har bidragit till en
breddning av det som sägs inom media; de liberala kanalerna har inte
längre tolkningsföreträde och detta ser de själva
som odemokratiskt. I kapitel fem diskuterar Anderson South Park och liknande
seriers förmåga att förmedla åsikter. Han konstaterar
att South Park många gånger är en brutal serie, men att
den ändå fyller en funktion som förmedlare av konservativa
åsikter, eftersom den gång på gång tar upp de
paradoxer som finns inom den illiberala kulturella sfären.
Vidare anser Anderson att dessa serier fungerar bra som åsiktsförmedlare
till personer som annars inte kommer i kontakt med konservativa tolkningar
– en grupp som han tar upp är unga personer. Anderson poängterar
att liberaler genom sin propaganda lyckats utmåla en stereotypisk
bild av konservativa, en bild som South Park kan vara med att bryta. I
kapitlet efter tar Anderson upp ett område där konservativa
har fått ett stort genomslag och detta är inom bloggsfären.
En blogg är ett mellanting mellan krönika och dagbok, den publiceras
på Internet och det går ofta att svara på dessa, vilket
gör att den skiljer sig från den klassiska krönikan. Att
konservativa har fått stort genomslag i bloggar ses av den liberala
medieeliten som något odemokratiskt.
Konservativt utrymme
I de två avslutande kapitlena behandlar Anderson dels hur bokförlag,
som ett svar på efterfrågan, börjat trycka allt mer konservativa
böcker och dels hur olika studentorganisationer börjat ifrågasätta
de utgångspunkter som finns för forskning på universiteten.
Att konservativa böcker samt att studenter börjar revoltera
mot de dogmer som finns inom universiteten ses av den liberala eliten
som odemokratiskt – föga överraskande.
Det Anderson gör med boken är att ge en bild av hur konservativa
åsikter börjar få utrymme i olika sfärer, hur dessa
nu finns representerade i allt från litteratur till tecknade serier
samt hur de tränger sig fram på Internet och universitet. Dessa
tendenser – en ökad åsiktsspridning – ses av den
liberala eliten som något odemokratiskt.
Det finns en paradox inom ramen för det illiberala resonemanget.
En paradox som går ut på att ”liberalerna”, samtidigt
som de vill ha en bred och fri diskussion i media, kultur och på
universitet, inte välkomnar åsikter utanför den egna diskursen.
Det är norm att vara liberal, och Gud nåde dig om du inte är
det, för faller du utanför den elitistiska illiberala sfären
så är du inte en demokrat som uppmuntrar frihet och borde således
inte ha rätt att yttra dig. Vidare kan det sägas att den illiberala
liberalismen karaktäriseras av ett överdrivet krav på
acceptans för avvikande beteenden och individer. Detta drivs det
med på ett roligt sätt i South Park när det kommer en
grupp människor som är pedofiler till stan och kräver acceptans
för detta.
Det motsägelsefulla i detta resonemang är att det inte finns
något utrymme för individer som inte vill acceptera alla: dessa
människor behöver inte accepteras och således motsäger
liberalerna sin egen dogm – att acceptera alla. Det är som
sagt paradoxalt att inte låta andra än de egna komma till tals
om det är frihet, acceptans och öppenhet som förespråkas.
Den andre behöver inte hålla med, men denne behöver heller
inte hålla tyst om det nu är demokrati som förespråkas.
Att det ser ut som det gör är skrämmande, och det är
konstigt är att så få ifrågasätter hegemonin.
Varför? Är det helt enkelt så att vi är så
normaliserade i den illiberala liberalismen att vi inte längre tänker
efter, att vi helt enkelt ser det som presenteras som sanningar?
Den liberala eliten
Poängen med boken är att den ifrågasätter hegemonin
inom media, kultur och akademi. Anderson försöker visa hur den
liberala eliten organiserar och normaliserar sina tolkningar och gör
dessa till sanningar genom olika processer. De liberala tolkningarna är
de sanna och demokratiska tolkningarna, alla andra tolkningar är
odemokratiska och falska – känns retoriken igen? Denna hegemoni
börjar nu ifrågasättas i USA genom att allt fler konservativa
och sant liberala röster börjar göra sig hörda i den
mediala, kulturella och akademiska sfären.
Genom att läsa boken fick jag ett nytt perspektiv på problemet,
jag förstod att det var illa men jag förstod inte hur illa det
var. Det faktum att hegemonin börjar bli ifrågasatt i USA är
intressant, att det äntligen är någon som vågar
visa en annan bild av verkligheten. Att diskussionen nu förs i USA
visar på den öppenhet som finns inom de olika sfärerna
– om än begränsad – till skillnad från Sverige,
där en liknande diskussion skulle vara omöjlig. För det
är skrämmande hur de konventionella medierna i Sverige behandlar
konservativa åsikter. Det finns inget utrymme för dessa i diskussionen,
och de inlägg som görs avfärdas.
Hur många konservativa journalister jobbar på SVT eller SR?
På SR anser till och med journalisterna att det är okej att
inte gilla Bush, trots att den journalistiska etiken säger något
annat. Huruvida en journalist kan vara opartisk och objektiv går
att diskutera, däremot är det farligt när åsikter
presenteras som objektiva fakta och vidare om dessa har monopol. Inom
ramen för public service borde alla åsikter få komma
till uttryck, eftersom alla är med och betalar den. Varför ska
just denna illiberala elit ha företräde i media, kultur och
akademi?
I ett större perspektiv går hela idén med statsfinansierade
media att ifrågasätta, eftersom den omöjligt kan svara
för allas behov, vilket den borde göra om det skulle vara rättvist.
Än mer relevant i Sverige
Den här boken fick mig verkligen att tänka till, och jag måste
säga att jag rekommenderar den varmt eftersom den visar på
den hegemoni som finns inom medierna, kulturen och akademin. Nu är
Andersons studie från USA, men jag kan anse den än mer relevant
i Sverige, eftersom vi har ännu mer likriktade medier, kultur och
akademi. Det skulle vara intressant att göra en mer djuplodande empirisk
undersökning om detta…
Fotnot: Något som är intressant är att Fox blir kritiserat
för sina utgångspunkter – Fox anses odemokratiskt för
att det är konservativtt. Det som blir intressant i det sammanhanget
är att man sänder en serie som Simpson, som driver med kanalen
och dess aktörer under bästa sändningstid. Det händer
inte på CBS och det händer inte på SvT.
