Här en artikel ur Contra nummer 6 2005
Realister
och neokonservativa i amerikansk utrikespolitik
av Fredrik Runebert
Av I USA har de senaste decennierna den utrikespolitiska
debatten på den republikanska sidan svängt mellan ”realister”
och ”neokonservativa”. De som ser pragmatiskt på allianser
– med vem det vara må – och de som vill sprida friheten
till omvärlden.
Under Bush den äldre hade ”realisterna” ett försprång,
– medan Bush den yngre mer lutat åt den neokonservativa skolan.
Fredrik Runebert analyserar frågan med startpunkten i en artikel
av Charles Krauthammer i tidskriften Commentary.
Charles Krauthammer, som är en känd neokonservativ förespråkare
och bland annat kolumnist på Washington Post, har i den amerikanska
tidskriften Commentary (2005) skrivit en intressant uppsats med titeln
”The Neoconservative Convergence”. Uppsatsen handlar om den
utrikespolitiska idébildningen efter Kalla krigets slut. Han menar
att perioden efter det Kalla kriget har kännetecknats av ideologiska
experiment och att en ideologisk kamp har förts under de senaste
15 åren mellan realism (realpolitik), liberal internationalism och
neokonservatism.
En fjärde idébildning är isolationismen, men den har
ännu inte återhämtat sig från Pearl Harbor och enligt
författaren kommer den heller aldrig att göra det. Isolationismen
gick ut på att USA enbart skulle försvara sina gränser
och enbart sköta sitt och såg aldrig några samband mellan
aktiviteter i andra länder och nationella säkerhetsrisker. Noteras
bör att isolationismen var en utrikespolitisk ideologi som utvecklades
under 1800-talet då USA ännu inte hade blivit en politisk,
ekonomisk och militär stormakt. Idag när USA är den enda
stormakten i världen kräver det andra strategier än de
som var tillämpbara under den period då europeiska länder
hade en större makt än USA.
Bush-Clinton-åren
Den experimentella perioden börjar med George Bush den äldre,
som intog en klassisk realistisk inställning i utrikespolitiken.
Ett historiskt exempel från denna idébildning är Richard
Nixons och Henry Kissingers realpolitik. Realismen går ut på
att skapa stabilitet genom starka allianser för att därmed förhindra
den främsta fienden att föra fram sina positioner. Under Kalla
krigets dagar var en sådan pragmatisk och föga idealistisk
inställning nödvändig för att inte ställa till
med ett kärnvapenkrig. Kampen skulle föras indirekt och inte
direkt med huvudmotståndaren.
Bush lyckades genomföra två viktiga saker under sin presidentperiod.
Han bidrog till den fredliga återföreningen i Tyskland och
han lyckades slänga ut Saddam Husseins Irak ur Kuwait.
Bushs administration led, precis som alla andra realpolitikiska företeelser,
av en stor brist och det var avsaknad av fantasi. Administrationen stödde
återföreningen av Tyskland och Östeuropas befrielse från
kommunismen 1989, men den kunde inte se att befrielse var möjlig
även för sovjetmedborgarna. Tvärtom manade Bush den äldre
ukrainska nationalister att inte skapa kaos i området. Administrationen
verkade föredra stabilitet framför frihet. Bush misslyckades
också med att avsätta Saddam Hussein och att beskydda kurderna
i norr och shiamuslimerna i söder, som efter amerikanska uppmaningar
rest sig mot sin förtryckare. Mer idealism hade besparat irakierna
avrättningar och för folket smärtsamma FN-sanktioner.
Bill Clintons två presidentperioder var dock, enligt Krauthammer,
bortkastade. Clintons administration bekände sig till liberal internationalism
som främst går ut på att samarbeta internationellt och
att inte ingripa utan FN-stöd. Det enda Clinton lyckades någorlunda
med stred ironiskt nog mot den liberala internationalismens principer
då det skedde utan FN-stöd, och det var att rädda muslimer
på Balkan genom flygbombning. Utöver detta är Clintons
utrikespolitiska facit undermåligt. Bill Clinton agerade inte på
CIAs underrättelser om Usama bin Ladin, och hans passivitet i Rwanda
ledde till ett folkmord på minst 800 000 tutsier. Charles Krauthammer
beskriver perioden med ordet ”sleepwalking” och att administrationen
producerade det ena absurda och meningslösa fördraget efter
det andra.
George W. Bush får rätt
George W. Bush kom efter 11 september att etablera neokonservatismen,
vilken under 1990-talet utvecklades av tidigare vänsterideologer.
En historisk förebild för neokonservatismen är Ronald Reagan,
vars vision var att knäcka Sovjetunionen bland annat genom en militär
upprustning. Under George W. Bush har neokonservatismen uppnått
en mognad, och tidigare realister såsom Dick Cheney, Donald Rumsfeldt
och Condoleezza Rice är nu övertygade neokonservativa.
Den 11 september är en viktig milstolpe i amerikansk utrikespolitik.
Tidigare hade neokonservativa så kallade hökar haft en undanskymd
roll, men sedan det islamistiska hotet blivit uppenbart har neokonservatismens
makt stärkts betydligt.
Bush-administrationens utrikespolitik bygger på en kombination av
unilateralism och möjligheten att använda förebyggande
attacker (preemptive strikes) för att eliminera hot mot den amerikanska
säkerheten. Den andra Bush-administrationen har öppet deklarerat
att frihet ska spridas till varje mörkt hörn i världen.
I sitt andra installationstal sade George W. Bush följande: ”Genom
våra ansträngningar har vi tänt en eld – en eld
i människors medvetande. Den värmer dem som känner dess
kraft
den bränner dem som bekämpar dess framgång, och en dag
kommer denna otämjda frihetseld även lysa upp de mörkaste
hörnen av vår värld.” Några veckor efteråt
sade han på National Defense University att: ”Försvaret
av frihet kräver spridning av frihet”.
Inför presidentvalet 2004 hade opinionen för den neokonservativa
världsbilden stärkts så pass mycket, att den demokratiske
presidentkandidaten John Kerry mest riktade in sig på att kritisera
Irakkriget utifrån en realpolitisk världsbild. USA skulle inte
slösa sina krafter på Irak utan koncentrera sig på den
främsta fienden, det vill säga. Al Qaida och Usama bin Ladin.
Irakkriget kom att betraktas som ”fel krig på fel plats vid
fel tidpunkt”. Förvisso utgick John Kerry även från
den liberala internationalismens världsbild då han kritiserade
George W. Bush för att han inte fått stöd av FN innan
USA intervenerade i Irak. Därmed kom demokrater såsom John
Kerry att hamna på samma sida som den tidigare republikanske utrikesministern
och rådgivaren Henry Kissinger, som också motsatte sig Irakkriget.
Hittills verkar Bush få rätt i sin kamp för spridning
av frihet i Mellanöstern. Förutom att Bush återvaldes
med stora marginaler och att USAs bundsförvant i Irakkriget John
Howard återvaldes i Australien, har det börja hända positiva
saker i Mellanöstern. Allt fler börjar se att frihet och demokrati
är möjligt även i Mellanöstern och i muslimska länder.
Någorlunda fria och demokratiska val har genomförts i både
Afghanistan och Irak. De folkliga demonstrationerna i Libanon, som ledde
till Syriens militära tillbakadragande, visar på en positiv
spiral. Likaså de öppna demonstrationerna och den påbörjade
politiska konkurrensen i Egypten samt kvinnors påbörjade befrielse
i Kuwait.
Förändringar
Lite realism finns dock kvar trots George W. Bushs idealism om att sprida
friheten över hela världen. Det är orealistiskt att tro
att detta kan genomföras på en gång. Bushs visioner är
långsiktiga och vägen mot målet lång. Precis som
USA var tvunget att liera sig med skurken Stalin för att utplåna
den ännu större faran, Hitler, måste USA prioritera sina
krig i dag. Under Kalla kriget lierade USA sig med högerauktoritära
och nationalistiska regimer för att minska kommunismens makt. Idag
måste USA liera sig med länder såsom Saudi-Arabien, Ryssland,
Egypten och Pakistan i kampen mot terrorismen.
Men så fort världen förändras, och de tidigare största
hoten eliminerats, kan USA sätta stark press på dessa fyra
länder precis som USA satte press på diktaturer när Kalla
kriget var på upphällning. Redan 1986 började USA öppet
stödja den demokratiska oppositionens kamp mot Ferdinand Marcos på
Filippinerna. Samma sak skedde senare gentemot Pinochet i Chile, där
USA påverkade Pinochet att genomföra demokratiska val där
Pinochet sedan kom att förlora makten.
Krauthammers uppsats visar hur ideologier kan bidraga till samhälleliga
förändringar. Terroristattacken den 11 september 2001 blev en
vändpunkt i amerikaners syn på omvärlden. George W. Bush,
som före valet 2000 betraktades som en isolationistisk guvernör
från Texas, är nu en av neokonservatismens främsta förespråkare.
