Här en artikel ur Contra nummer 5 2005
Islams
våldsamma rötter
av C G Holm
Av de stora världsreligionerna är det bara
islam som bygger sin existens på militärt våld –
från profeten Muhammeds tid till våra dagar. Det är säkert
en av förklaringarna till att muslimer är den ena parten i nästan
alla världens religiösa konflikter.
Det må finnas vad som ibland kallas moderna eller moderata muslimer
som utvecklat en mer tolerant inställning till sin omvärld,
inte minst i de länder där muslimerna är en liten minoritet.
Men den toleransen motvägs mer än väl av den fanatiska
intoleransen hos dem som utbildats i den gamla sortens koranskolor i de
länder där det är muslimska härskare som fastställer
den politiska agendan.
Det är där vi ser personer som Osama bin-Ladin växa fram.
Och ibland finner de sina proselyter också i Väst, som terroristerna
bakom sommarens våldsdåd i Londons tunnelbana.
Islam är den enda världsreligionen som byggt upp sin existens
på våld. Redan under profeten Muhammeds tid började man
sprida sin religion med vapen i hand och islamsk expansion har alltid
kopplats till krig och erövring. I Muhammeds lära är spridning
av islam, med användande av våld om så behövs, en
viktig ingrediens.
De andra världsreligionerna må ha utnyttjats av världsliga
härskare för att uppnå politiska och territoriella maktambitioner,
men de är inte till sin grund kopplade till militär makt, militär
erövring och underkastelse, på det sätt som islam är.
Buddhismen grundades av Siddharta Gautama (Buddha) ungefär 500 år
före Kristus. Buddhismens i grunden pacifistiska natur gjorde spridningen
av religionen till enbart en fråga för obeväpnade munkar.
Till att börja med samexisterade buddhismen med hinduismen i ett
mångreligiöst Indien, men några hundra år in på
vår tideräkning försvann buddhismen i stort sett från
Buddhas eget hemland. I stora delar av Ostasien är det dock idag
den dominerande religionen. Dit har inga militära erövrare fört
den.
Jesus själv sade inför Pontius Pilatus: ”Mitt rike hör
inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen
hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli
utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag”
(Johannes 18:36). Också kristendomen blev en världsreligion
genom enkla mäns missionerande i fred. Kristendomen kunde inifrån
och utan våld ta över världens dittills starkaste makt,
Romarriket. I början av 300-talet, innan kejsar Konstantin år
337 antagit kristendomen, hade kristendomen 30 miljoner anhängare
i Romarriket. Då hade de romerska kejsarna i ett par hundra år
ägnat sig åt förföljelse av de kristna
Konfucius, som snarare var lärare än religionsgrundare, var
samtida med Buddha. Hans lära anammades av det kinesiska kejsardömet.
Men det kejsardömet fanns redan på plats och konfucianismen,
som kan sägas vara en byråkratins egen religion, har inte heller
den använts för militära äventyr, även om naturligtvis
många militära ledare i det kejserliga Kina varit uppfostrade
i konfuciansk anda.
Hinduism är liksom Konfucianism en regionalt begränsad region,
som inte haft ambitionen att bedriva någon världsvid mission.
Hinduismen har följt indier som flyttat runt i världen, men
indierna har varit typiska arbetskraftsinvandrare som så gott som
överallt (utom hemma i Indien) befunnit sig i minoritet, och därmed
inte heller haft några ambitioner på militär och politisk
expansion.
Buddhism och kristendom innehåller moment av missionerande och önskan
att alla människor ska nås av budskapet, men bägge religionerna
är uttalat icke-politiska till sin grund. Konfucianism och hinduism
är inte missionerande till sin karaktär, men åtminstone
när det gäller konfucianismen mycket politisk till sin inriktning.
Islam är annorlunda – och våldsam
Islam har en helt annan grund. Redan profeten Muhammed själv kombinerade
det religiösa budskapet med militärt våld. När han
flydde från Mecka till Medina år 622 satsade han omgående
på att med militära medel kunna återvända till Mecka.
Det var dock genom en kombination av militärt våld och utstuderade
allianser som han lyckades. Allianserna var dock ofta kortlivade. Mot
motståndarna var han skoningslös. Två judiska stammar
jagades bort från Medina, all deras kvarlämnade egendom delades
ut bland Muhammeds anhängare. En tredje till Muhammed fientlig stam
utplånades till sista man, varefter stammens barn och kvinnor såldes
som slavar.
År 630 tvingade Muhammed Mecka till underkastelse och när han
dog två år senare hade han i stort sett militär kontroll
över hela den arabiska halvön.
Det heliga kriget – Jihad
En av Muhammeds uppenbarelser handlade om jihad, det heliga kriget. Det
gav rätt att gå till angrepp mot trons fiender med militärt
våld. Kort efter Muhammeds död blev det en plikt att föra
det heliga kriget. Jihad ska fortsätta tills hela världen underkastat
sig islam. Dock ska de otrogna först erbjudas att ge med sig och
övergå till islam. Vägrar de och gör motstånd
ska de göras till slavar.
De som kämpar för islam mot de otrogna blir martyrer: ”Den
som kämpar för Allahs sak, vare sig han faller eller segrar,
honom ska Vi ge en stor belöning” (sura 4:76).
Muhammeds efterträdare kombinerade ett religiöst och militärt
ledarskap och därigenom fick islam en helt annan grund, jämfört
med de andra stora världsreligionerna. På hundra år lyckades
Muhammeds efterträdare lägga under sig Syrien, Persien och hela
Nordafrika, ja till och med Spanien. Först år 732 stoppades
araberna av Karl Martell vid slaget i Poitiers i södra Frankrike.
Då började en 700 år lång process innan hela Spanien
åter var kristet igen (Granada återgick till de kristna först
år 1492). Islams militära offensiv hade tvingat fram en kristen
militär motoffensiv, något som inte varit aktuellt tidigare
i samband med kristendomens utbredning. Efter ytterligare några
hundra år försökte de kristna med begränsad framgång
återta också de områden som muhammedanerna erövrat
omkring det Heliga Landet (korstågen).
Idag finns det – desbättre – en del muslimska grupper
som anser att ”Det heliga kriget” främst handlar om inre
andlig utveckling. Men så har inte tanken i Muhammeds uppenbarelse
varit. Först sedan det islamska världsliga väldet upprättats
finns det möjlighet att ta itu med den inre andliga odlingen.
De mest fanatiska islamisterna anser för övrigt att de har en
rätt till alla områden som en gång varit i muslimsk kontroll,
det vill säga hela Spanien och hela Balkan.
Kalifatet
Men åter till den första tiden efter Muhammeds död. De
fyra första efterträdarna till Muhammed hade alla haft personlig
kontakt med honom och de kombinerade det religiösa ledarskapet med
en mycket offensiv militär politik. Den förste kortlivade kalifen,
Abu Bakr (632-634), ägnade sig helt åt kriget mot ”avfällingarna”.
Det vill säga arabiska stammar som försökte återvinna
sitt förlorade oberoende efter Muhammeds död. Den andre kalifen,
Omar, erövrade både Syrien och Egypten. Regionens stormakter,
Persien och Bysans, hade genom sina inbördes konflikter försvagats
så, att deras perifera provinser blev ett lätt byte för
de offensiva araberna. De två följande kaliferna Utman och
Ali (bägge svärsöner till Muhammed) mördades, men
expansionen kunde fortsätta. Och Koranen (sura 8:65) uppmanade profetens
anhängare att gripa till vapen, eftersom tjugo muslimer skulle besegra
200 otrogna och hundra muslimer skulle besegra tusen otrogna.
Under den arabiska expansionen i Mellanöstern och Nordafrika slaktades
de kristna som inte gav efter för erövrarnas krav, kloster och
kyrkor plundrades och revs.
I nordöst stoppades arabernas expansion av de kinesiska kejsarna,
men det gick sämre för indierna, där islamistiska erövrare
tog över delar av landet med början på 700-talet. Hinduiska
och buddhistiska tempel revs, människorna såldes som slavar,
men till en del försvann de muslimska härskarna i det indiska
folkhavet. De lyckades inte på samma sätt som i Mellanöstern
och Nordafrika helt underkasta sig de breda folklagren. På de gamla
helgedomarnas ruiner byggdes moskéer, vilket av de troende hinduerna
sågs som ett särskilt helgerån. Tyngdpunkten i den muslimska
offensiven mot Indien låg på 1300- och 1400-talen och en inte
obetydlig del av Indiens invånare är idag muslimer. Vartill
kommer Pakistan och Bangladesh, som 1947 avskildes från Brittiska
Indien, just på grund av ländernas muslimska majoritet.
Ofta har muntlig tradition bevarats om vad som hände. I den nordindiska
staden Ayodhya fanns innan den muslimska invasionen ett tempel till guden
Ramas ära. Han ansågs vara född i Ayodhya. Den muslimske
kungen rev templet och lät på 1500-talet bygga en moské
på samma plats. 1992 rev en folkmassa på ett par hundratusen
hinduer moskén i syfte att senare bygga upp det en gång rivna
templet. Den indiska armén försökte förgäves
stoppa rivningen, men har dock hittills stoppat alla försök
att bygga upp det hinduiska templet igen. Dock har opartiska arkeologer
under mellantiden konstaterat att den folkliga legenden var sann. Det
hade funnits ett hinduiskt tempel på moskéns plats.
Nya expansionsperioder
Den snabba expansionen efter Muhammed kunde inte upprätthållas
och i och med att den utåtriktade offensiven stannade av började
en inre upplösning och från 800-talet stannade islams offensiv
av. Men det skulle komma nya härskare som tog itu med fortsatt muslimsk
expansion. I Indien pågick det som nämnts i många hundra
år från 700-talet och framåt. I Indonesien kom den muslimska
framstöten under 1200- till 1400-talen. Turkarna jagade iväg
grekerna från Anatolien och invaderade Balkan. Den turkiska expansionen
pågick från 1300-talet fram till 1600-talet, då det
vände och det ena folket efter det andra kunde befria sig från
turkarnas och islams välde på Balkan fram till 1900-talets
början.
Ständig offensiv
Dagens islamska skriftlärda bygger sitt offensiva tänkande på
tankar som Abu Ala Al-Mawardi utvecklade på grundval av Koranen
för tusen år sedan. Världen delades in Islams Hus och
Krigets Hus. Islams Hus befinner sig i ständigt krig med resten av
världen och detta krig avbryts bara av tillfälliga taktiska
överenskommelser. Tanken är att muslimerna i en minoritetssituation
(dar al sulh) måste acceptera den icke-muslimska omgivningen och
finna sig i att vara i minoritet, men så snart man ser chansen,
i ljuset av en växande minoritet, ska man avancera till dar al harb,
då man för krig mot de otrogna för att med tiden kunna
omforma området till dar al islam, ett stadium då islam helt
kontrollerar området och då de otrogna i bästa fall kan
tolereras – om de helt underodnar sig de muslimska härskarna.
Om inte har Koranen lösningen: ”När ni möter dem
som är otrogna, så halshugg dem, tills ni anställt ett
blodbad bland dem” (sura 47:4)
Religiösa konflikter
Visst har det funnits religiösa inslag i människans många
krig och konflikter genom årtusendena. Men i de moderna samhällenas
framväxt har legat att politiska makthavare utnyttjat religionen
för sitt syfte, medan de genuint religiösa ledarna normalt inte
varit inblandade i de politiska förvecklingarna på storpolitisk
nivå.
Världsreligionerna i gemen har valt att expandera den andliga och
inte den politiska kontrollen. Påven har satt en ära i att
vara påve för alla kristna länder och ledare och det var
bara under påvedömets mörkaste tider på medeltiden
som den katolska kyrkan direkt lierade sig med den ena eller andra sidan
i de politiska konflikterna (under perioden 1309–1376 på grund
av att påven i praktiken var fånge i franska Avignon).
Av dagens större militärt inriktade konflikter är det egentligen
bara en som har en religiös bakgrund där islam inte är
en part och det är konflikten mellan katoliker och protestanter på
Nordirland. Men den konflikten är lika mycket en social och nationell
konflikt där de socialt mer väletablerade nordirländarna
med engelska rötter tagit sina protestantiska seder som ett symboliskt
uttryck för sin kulturella identitet, med motsatsen för de mindre
välbeställda irländarna och katolikerna. Konflikten har
mer fått en religiös yttre form än en verklig religiös
bakgrund.
Annat är det med andra konflikter med religiösa förtecken.
I Indien är det muslimer som är i konflikt med hinduerna –
och konflikten mellan Pakistan och Indien är ytterligare en form
av den i grunden religiösa konflikten. I södra Thailand står
muslimer mot landets buddhistiska majoritet. I Mellanöstern är
konflikten mellan muslimer och judar – total. De en gång stora
judiska folkgrupperna i länder som Irak, Iran och Tunisien har tvingats
fly till Israel, där muslimerna i sin tur i betydande utsträckning
har lämnat landet. I Indonesien attackerar muslimska extremister
kristna och hinduiska områden på Moluckerna respektive Bali.
De senaste årens konflikter på Balkan har också i huvudsak
haft en muslimsk komponent. Både i Bosnien och Kosova har det varit
muslimer på ena sidan och kristna på den andra. Eftersom muslimerna
(trots månghundraårigt turkiskt välde) är i minoritet
på Balkan (om än med lokal majoritet i vissa områden)
har man sett sig tvungna att tillfälligt liera sig med icke-muslimska
krafter för att nå framgångar på kort sikt. Med
de framgångar som nåtts kommer man dock knappast att låta
sig nöjas på längre sikt, vilket innebär att potentialen
för fortsatta våldsamma konflikter på Balkan är
stor. Inte minst eftersom man i många muslimska länder ser
de små muslimska grupperna på Balkan som ett brofäste
inför erövringen av Europa. I Bosnien och Albanien kan muslimer
påräkna mycket generöst finansiellt stöd från
oljeländerna vid Persiska Viken och under krigen på 1990-talet
deltog åtskilliga icke-européer på den muslimska sidan.
Det finns inga liknande och omfattande konflikter där religionen
är dominerande konfliktorsak mellan de andra stora religionerna.
Visst finns det – och har funnits – konflikter där religionen
varit ett viktigt inslag (och ibland har det även rört sig om
olika riktningar av kristendomen). Men konflikter där själva
basen är religionen har idag nästan alltid islam som den ena
konfliktparten.
Islam i sig bygger på en tradition där våldet varit en
integrerad del av den religiösa strukturen ända sedan Muhammeds
tid. Islams företrädare har mycket mindre tolerans för
andra uppfattningar, än vad som är normalt inom de andra stora
världsreligionerna. Det är fritt fram för den som så
önskar att försöka omvända människor i de demokratiska
länderna till islam. Men i ett stort antal islamska länder är
det förenat med dödsstraff att försöka omvända
en muslim till en annan religion. I den mån icke-muslimer över
huvud taget har möjlighet att utöva sin religion i ett muslimskt
land måste det ske i det fördolda och utan åthävor
som kan stöta den muslimska majoriteten. Medan kristna. buddhister
och hinduer på ett helt annat sätt accepterar också andra
åskådningars rätt att inte bara i det fördolda utöva
sin religion.
Därför kan vi förvänta oss fortsatta konflikter och
fortsatt meningslöst våld, ända till den dag då
islam reformeras i grunden.
