Här en artikel ur Contra nummer 4 2005
Skattmasens
manifest
En bok skriven av Mikael Wokander presenterad av Fredrik Runebert
Mikael Wokander har i 37 år varit anställd inom skatteförvaltningen
och har efter sin pensionering skrivit en bok om skattemyndigheternas
arbetsmetoder, ineffektivitet och byråkrati. I boken framkommer
det tydligt att rättssäkerheten skulle kunna förbättras
mycket inom skatteförvaltningen. Författaren tar upp fyra exempel
på hur beslut om skatterevision har gått till.
Boken är uppdelad i två delar. Den första delen är
en personlig beskrivning av Mikael Wokanders erfarenheter från och
funderingar kring skatteförvaltningen. Den andra delen är en
handbok med praktiska råd till den som får besök av skatterevisorn.
I boken framgår det att skattemyndigheten är en mycket hierarkisk
organisation och att tjänstemännens makt är stor. Wokander
märkte att den borgerliga regeringen som tillträdde 1976 hade
svårt att verkställa sin politik på grund av liktänkande
tjänstemän.
Den stora fördelen med denna bok är att den är informativ,
personligt och humoristiskt skriven samt lättläst. Boken går
att läsa på en dag. Nackdelen med boken är att den blir
lite väl personlig och demagogisk emellanåt. Författaren
hade kunnat vinna i trovärdighet om han hade undvikit vissa formuleringar
såsom: ”Under den borgerliga perioden i slutet av 70-talet,
publicerade den socialdemokratiske ideologen Enn Kokk en artikel i tidskriften
Tiden. I artikeln slog han fast att när socialdemokraterna återtog
makten, var ett av de viktigaste målen att se till att hela statsförvaltningen
omvandlades till en kaderorganisation. Förebilden skulle vara AMS,
som hade skapats efter dessa linjer på 40-talet. Bland utländska
förebilder framstår nazisternas SS som ett lysande föredöme.
Enn Kokk nämnde dock inte SS i artikeln. Inte heller nämnde
han jesuitrörelsen”. (s. 16)
Visst kan det finnas anledning att kritisera Socialdemokraterna, Enn Kokk,
statsförvaltningen och AMS, men att dra paralleller eller exemplifiera
med SS känns lite väl magstarkt. Nog hade väl Wokander
kunnat hitta en bättre parallell för att beskriva problemen
med Enn Kokks förslag? Citatet ovan borde ha redigerats bort innan
tryckning. Wokander själv menar att exemplet med SS är rimligt
då SS är det främsta och mest typiska exemplet på
en kaderorganisation där alla i organisationen ska vara överens
i sitt tänkande. Frågan är dock om exemplet inte förtar
själva poängen som Wokander vill göra.
Det är sådana här passager som ger kritikerna vatten på
sin kvarn. Genom att vissa formuleringar skvallrar om att texten är
skriven i affekt och ilska kan man dra slutsatsen att Wokander bara är
bitter. Nu tror inte jag att detta var anledningen till att Wokander skrev
boken eftersom den annars är så välskriven och genomtänkt,
men desto mer onödigt är det att låta känslorna styra
formuleringarna.
I förordet skriver Stefan Fölster att två miljoner i arbetsför
ålder skulle vilja driva företag. Men antalet företag
är idag bara 400 000. Den nivån är rekordlåg. Många
som vill starta företag låter bli på grund av riskerna.
En del av riskerna är oundvikliga, såsom affärsrisken.
Men vissa risker är helt onödiga. Exempel på sådana
risker är tillståndsgivning där företagare kan komma
i kläm mellan olika förvaltningar. Skattehandläggarnas
godtycke är en annan onödig risk. Många företagare
lever med vetskapen att de när som helst kan utsättas för
en skatteprocess som kan knäcka både företag och liv.
För att gardera sig mot denna risk tvingas företagare att betala
höga försäkringspremier för skatterättsförsäkringar
samt dyra revisorer. Stefan Fölster menar att Mikael Wokanders bok
förbättrar kunskapen om skatteprocesser och att det därmed
minskar den uppfattade risken.
Under Wokanders 37 år har skatteverket organiserats om och bytt
namn ett otal gånger. Under 1960- och 1970-talen var arbetsledningen
väldigt svag vilket gav skatterevisorerna mycket frihet i sitt yrkesutövande.
Arbetsledningen var främst upptagen med att begära mer anslag
och förklara varför ingenting hände. Han anklagar även
skatteverket för att från 1980-talet relatera skatterevisorernas
löner till antalet höjningar efter revision. Därmed blev
skattehöjningar ett medel för att höja sin egen lön.
Detta system infördes för att höja effektiviteten genom
att efterlikna revisionsföretagens system med individuell lönesättning.
Före 1980-talet betalade skatteverket ut en fast lön.
Men detta påstående bestrids i Redovisningskonsulten nr 1
2005 av skattedirektör Vilhelm Andersson som är avdelningschef
för Rättsavdelningen på Skatteverket i Solna. Mikael Wokander
svarar att ”huvudkontoret inte vet hur det går till på
verkstadsgolvet”. Det finns ett internt statistiksystem, som används
flitigt i samband med löneförhandlingarna.” Vid en individuell
löneförhandling måste arbetsgivaren ha någon form
av effektivitetsargument.
Författaren ger också ett exempel på hur skattemyndigheten
ägnade sig åt att i 15 år fingranska en person på
grund av att han vann en process i kammarrätten. Skattemyndigheterna
startade en revision för att reda ut ett belopp på 900 kronor
i momsdeklarationen. Personen i fråga höll förvisso på
att trakassera skattemyndigheten sedan flera år men det kan ju inte
vara i skattebetalarnas intresse att betala för privata vendettor.
Enligt Mikael Wokanders beräkningar kostade enbart de fyra exempel
som tas upp i boken två miljoner kronor.
Det allvarligaste är dock att skattekontroller kan utvecklas till
brottmål om skatterevisorerna finner något brottsligt. Vid
skattekontroller förutsätts samarbete från den kontrollerade
till skillnad från brottmål där den misstänkte inte
förväntas hjälpa åklagaren att finna bevis. Därför
anser Mikael Wokander att skattemyndigheten ska delas upp i en servicefunktion,
som enligt enkäter fungerar bra idag, och en brottsutrednings-funktion.
I den andra delen av boken rekommenderar författaren läsaren
att alltid begära motivering för skattekontroll och partsinsyn
i själva skatteprocessen.
Boken Skattmasens manifest är utgiven av det nystartade förlaget
Efron & Dotter. Grundaren Vera Efron råkade själv ut för
en skatterevision som slutade med att hon tvingades lägga ner sin
rörelse eftersom skattemyndigheterna vägrade henne avdrag för
kostnaderna i rörelsen. Svaret blev en bok, Aktiebolaget Rysk Roulette,
som redogjorde för den ryska invandrarens igenkännande av orimlig
byråkrati och en Kafka-liknande kamp mot den övermäktiga
anonyma myndigheten.
