Här en artikel ur Contra nummer 6 2003
Islamismen
- den tredje våldsideologin
av Fredrik Runebert
Islamismen framstår som den tredje av vår tids totalitära
ideologier efter nationalsocialismen och kommunismen. Contra förutspådde
i en artikel av Tommy Hansson redan i nr. 6 1993 att islam skulle kunna
bli nästa globala hot mot västvärlden efter kommunismens
fall.
Likheterna mellan nämnda ideologier är många – till
exempel hat och oförsonlighet mot såväl interna som externa
fiender, aggressiv utrikespolitik gentemot omvärlden med våld
och terror som vapen, dyrkan av ledargestalter. Enligt en del bedömare,
är bara en liten del av den islamiska rörelsen att anse som
”islamistisk”. Enligt andra är hotet från den extrema
delen av islam betydligt mer omfattande.
Nedan reder Fredrik Runebert ut begreppen!
Islamismen är, enligt Per Ahlmark och många andra, den tredje
totalitära världsåskådningen. De två första
är givetvis nazismen och kommunismen. Är detta en rättvis
bild av ideologin islamism eller är det en västerländsk
nidbild?
Skillnaden mellan totalitära ideologier och mer demokratiska ideologier
är att de förra inte tillåter avvikare. Demokrati bygger
på folkstyre via fria och allmänna val samt religionsfrihet,
yttrande- och tryckfrihet. Islamismen behöver inte vara samma sak
som religionen islam, men bygger sin ideologi på Koranen och sunna,
det vill säga sharialagen. Många arabiska ledare har använt
religionen för att legitimera sin politik och sitt hat mot västerländska
värden.
Islamisk retorik
Religionen har då fungerat som en gemensam faktor som enar många
fraktioner inom islam. Exempel på personer som använt islamisk
retorik är Egyptens tidigare ledare Jamal Abd an-Nasser och den nu
avsatte Saddam Hussein som med sitt socialistiska Baath-parti har sökt
stöd hos andra arabiska länder. Exempel på länder
som bygger på mer renodlad islamism är Libyen och Iran.
Den libyske ledaren Muammar al-Khadaffi har skrivit en bok om islamism
som ligger till grund för Libyens islamism. I mångt och mycket
påminner denna islamism om socialism eftersom folket, det vill säga
staten, ska äga näringslivet i landet. Men å andra sidan
anser många muslimer att islam inte kan förenas med kommunismens
ateistiska och materialistiska syn. Då kan en social marknadsekonomi
vara mer förenlig med islam, men enbart om staten och de religiösa
utövarna hjälper sina medmänniskor som är svaga.
Det är också oklart om islam förespråkar nationalism
eller internationalism. Det sistnämnda lämnar fältet öppet
för en aggressiv spridning av islam till andra delar i världen,
alltså imperialism.
Det som talar för islamistisk nationalism är att många
islamska förespråkare har använt islam som en gemensam
nämnare för att enas mot kolonialmakterna, västvärlden,
Israel och judarna med mera. Det som talar för internationalism och
imperialism är att så gott som alla islamska förespråkare
är eniga om att islam är en universalistisk religion, en religion
för alla människor.
Allomfattande
Kännetecknande för en islamisk stat är att den bygger på
teokrati och inte på demokrati. Man kan med andra ord inte rösta
bort statsreligionen såsom gjorts i Sverige där stat och kyrka
har skilts åt. En teokrati bygger på att Gud styr landet och
de som tolkar Guds (Allahs) lag är de skrift- och rättslärda
(ulama). Islam skiljer sig från andra religioner på så
sätt att det är en allomfattande lära som sträcker
sig längre än till privatlivets helgd och till den individuella
moralen. Dock kan islamism och demokrati förenas genom att folket
alltid bör rådfrågas innan ett beslut fattas, samt genom
att folket väljer det parlament som utser en ledare på ett
visst mandat, oftast på livstid.
Mawlana Mawdudi, som av många betraktas som den ende islamisten
som skapat en ideologi, har myntat begreppet teodemokrati som betyder
att människor är förnuftiga och att människor måste
använda detta förnuft för att tolka Guds suveräna
ord. Därmed begränsas möjligheterna till ett elitstyre.
Men det betyder också att folket inte kan bestämma om allting
eftersom det finns delar av naturen och i samhället som är förutbestämda
av Gud. Detta kan jämföras med en konstitutionell demokrati
där individuella rättigheter inte utan vissa begränsningar
kan röstas bort av folket. En alltför omfattande demokrati är,
för islamisten, samma sak som att försöka beröva Gud
makten.
Genomsyra samhället
För att förstå islamismen bättre kan det vara bra
att skilja på shiamuslimer och sunnimuslimer. Shia-inriktningen
bygger, precis som i Iran, på en mer elitistisk grund där imamer
upphöjs till ofelbara och fullkomliga uttolkare av islam medan sunni-inriktningen
bygger på en mer gemensam kunskapsprocess, där alla muslimer
har rätt att yttra sig. Den shia-muslimska inriktningen anser att
islams djuplodande budskap inte kan förstås av alla utan måste
förbehållas en viss elit, vilket lättare leder till en
teokrati medan sunni-inriktningen är mer inne på att sprida
budskapet till alla, vilket kan öppna för en mer demokratisk
syn på islamismen.
En faktor som komplicerar bilden än mer är idén om att
enbart de som känner till sina rättigheter och har kunskap om
islam kan ställas inför krav och skyldigheter. Det betyder att
samhället inte kan straffa den som stjäl någonting i nöd.
Därför måste samhället först garantera att ingen
svälter innan samhället kan ställa krav på medborgaren
att inte stjäla. Det finns också historiska exempel på
islamska styren där andra religioner har respekterats bland annat
genom att icke-muslimer inte var tvungna att genomföra värnplikt,
men skyldiga att betala mer i skatt.
De icke-muslimer som ville få sänkt skatt kunde göra värnplikt.
Men samtidigt anser många muslimer att avfall från islam är
ett grovt brott mot samhällets gemenskap. Detta grova brott bör,
enligt Mawdudi och andra teologer, bestraffas med döden. Med andra
ord är denna islamism en mycket kollektivistisk och totalitär
ideologi.
Problemet med att förena demokrati och islamism är att många
muslimer betraktar islam som både en religiös och en politisk
rörelse som inte går att åtskilja. Till skillnad från
kristendom och judendom strävar islam efter att genomsyra hela samhället
istället för att hänvisa till det individuella ansvaret.
Denna slutsats är dock något orättvis, då även
kristendomen kan betraktas som en religion som ska genomsyra hela samhället.
Jean Calvin ansåg exempelvis att ett samhälles lagar skulle
styras av Bibeln och kristendomens lagar. Det är också viktigt
att veta vad som menas med att genomsyra hela samhället, då
även kristna och judar vill ha en allmän moral som bygger på
kristen respektive judisk moral. Många, särskilt kristdemokraterna,
betraktar till exempel svensk lag som påverkad av kristna värderingar.
Så svaret på frågan om islamismen är en totalitär
ideologi beror mycket på definitionen av ”genomsyra samhället”.
En teori är att kristendomen började skilja på den världsliga
världen och den andliga världen på grund av yttre tryck
från bland annat upplysningsfilosoferna och från världsliga
härskare. Om islamen utsätts för samma tryck kan samma
sak ske med islamismen.
Turkiet är ett exempel på ett land som gått den vägen
efter revolutionen 1921. Den nya konstitutionen utgick från att
all makt skulle utgå från folket. Den nye härskaren Kemal
Atatürk var skeptisk till panislamismens idé om en ledare
(Kalif) över världens alla muslimer eftersom han strävade
efter en nation sammanhållen av etnicitet och språk. Han tyckte
också att det var viktigt att hålla isär stat och religion
vilket har lett till att Turkiet i dag är en sekulariserad stat.
Men trots detta ville Atatürk hålla sig väl med muslimerna
eftersom det är en del av landets kultur. Islamska partier i Turkiet
kan då jämföras med kristdemokratiska partier i Europa
som vill att samhället ska genomsyras av islamska respektive kristna
värderingar men att religionen som helhet ska vara en privatsak.
Trovärdigt scenario?
Om man tittar på de islamska styren som finns idag har Per Ahlmark
helt rätt. Men enligt islamologen Jan Hjärpe utgör de muslimska
fundamentalister som propagerar för självmordsdåd, antisemitism
och västhat enbart en minoritet bland muslimer. Teoretiskt behöver
inte islamism leda till diktaturer och totalitära stater. Men som
Allan C. Brownfeld påtalar i Contra 5/2003 finns det stora risker
med att förena stat och religion.
Det kan också vara viktigt att ta hänsyn till kulturers särarter
och undvika en eurocentrisk syn på världen, där alla ska
rätta sig efter västvärldens värderingar. Men detta
får ju inte överdrivas så att vi betraktar vissa kulturer
som mindre lämpade för demokrati och frihet. Varför skulle
araber vara emot demokrati och frihet?
Så länge den enskilda medborgaren kan bestämma själv
om han/hon ska leva efter Koranens bud med en islamsk ledare behöver
inte islamism vara totalitär. Frågan är om detta är
ett trovärdigt scenario.
