Här en artikel ur Contra nummer 3 2003
Dörren
till Sverige stängd för Ukraina-svenskarna
av Tommy Hansson
I Gammalsvenskby är det fint och fejat inför (den ortodoxa)
påsken. Utanför kommunalhuset mittemot kyrkan vajar ukrainska
och svenska flaggorna – båda blågula – vackert
i vinden.
– Nu ska vi ha brännvin! säger Maria Norberg och plirar
med ögonen mot de långväga gästerna från Sverige
som slagit sig ned vid bordet i stugan. Och snart hälls högtidsdrycken
upp i ett antal glas som ackompanjemang till de många läckra
påskrätterna. Helst bör drycken inmundigas i ett svep,
som seden är, men det klarar inte de veka svenska magarna.
Varken vodkan eller påskmaten tillhör vardagen i detta hörn
av det moderna Ukraina. Festmåltiden är resultatet av åtskillig
försakelse i syfte att erbjuda delegationen från Sverige ett
varmt välkomnande!
Till Gammalsvenskby kommer man på ojämna vägar via den
större orten Kachovka, där de vita styrkornas sista hopp, general
Peter Wrangel, fick pisk av de röda för över 80 år
sedan. Omkring 150 år innan dess hade en grupp etniska svenskar
anlänt från Dagö i Estland efter svåra strapatser
till vad som kom att kallas Gammalsvenskby. De hade utvisats till södra
Ukraina av Rysslands kejsarinna Katarina II, den stora kallad.
De svenska bönderna ansågs utgöra ett välbehövligt
nytillskott i ett område som ryssarna nyligen erövrat från
Turkiet. De utlovades goda villkor i det nya landet. Egen kyrka och präst
skulle man också få. Det var den 20 augusti 1781 som de knappt
tusen svenskarna gav sig av från Dagö. Med sig hade man kreatur
och kärror. Färden från Östersjön till trakterna
av Svarta havet och den mäktiga floden Dnjepr tog nära nio månader
i anspråk. När man kom fram den 1 maj 1782 hade en tredjedel
dukat under för vedermödorna; andra hade rymt medan några
av de tilltänkta kolonisatörerna aldrig kommit i väg.
Det visade sig att att de ryska löftena var av noll och intet värde
– vid slutstationen fanns inget av det utlovade. Hur det var lyckades
man ändå etablera en ordnad bosättning, och en präst
fick man också efter en tid. Runt omkring den svenska bosättningen
etablerades så småningom ryska och tyska byar. Även judar
kom till dessa trakter. 1783 återstod endast 150 personer av den
ursprungliga kontingenten från Dagö.
Genom åren kom invånarna i Gammalsvenskby, som envist värnade
om sin svenska särart, att drabbas av mångahanda prövningar:
Krimkriget, bolsjevikrevolutionen, inbördeskriget mellan vita och
röda, Stalins skräckvälde, Första och Andra världskrigen.
På något sätt lyckades man överleva. Den av Stalin
medvetet framkallade svälten i Ukraina och det ständigt ökade
trycket från den kommunistiska Sovjetunionen ledde till att svenskbyborna
slutligen röstade för att bege sig av till det ursprungliga
hemlandet. Och ansökan att lämna Ukraina beviljades! Den 1 augusti
1929 evakuerades 885 gammalsvenskbybor från Ukraina till Sverige.
Men Sverige blev en missräkning för många. De hade räknat
med att få bo i en sammanhållen by som självständiga
bönder men spreds i stället ut över landet som lantarbetare.
1931 tog 243 svenskbybor steget att resa tillbaka till Sovjet, delvis
som ett resultat av kommunistisk propaganda. Några aktiva kommunister
följde med på resan. Nära hundra personer, som hade en
mer realistisk inställning till Stalins rike, valde att emigrera
till Kanada. Själv hade jag under ungdomsåren flera skolkamrater
vars familjer kommit från Gammalsvenskby.
I dag är dörren till det gamla landet stängd för svenskarna
från Ukraina. Till skillnad från tyskarna i samma trakter,
som när som helst har rätt att bosätta sig i Tyskland,
har svenskbyborna inget realistiskt hopp om att kunna slå sig ner
i Sverige. Vilket inte hindrar att en del försöker. Maria Norberg,
som bor i Gammalsvenskby med man, ett antal vuxna barn, barnbarn och husdjur,
visar ett foto på en man i yngre medelåldern – hennes
son:
– Han är i Sverige nu och har lovat höra av sig om han
har något positivt att berätta. Men vi har inte hört något
sedan han for…
1995 var senaste året några personer med rötter i Gammalsvenskby
tilläts bosätta sig i Sverige.
För Maria Norberg har tillvaron varit prövosam. Född på
Öland tillhörde hon som liten flicka återvändarna
till Ukraina. Under kriget fördes hon och andra svenskbybor till
Tyskland för att jobba på jordbruk. Tillbaka i Ukraina inlemmades
hon med de andra byborna i en sovjetisk kolchostillvaro. Något hon
tänker tillbaka på med viss nostalgi:
–När vi arbetade på kolchos på den tiden fick man
lön två gånger i månaden och allt annat man behövde.
Barnen hade tillgång till bra skola. I dag är allt osäkert
och skolan fungerar inte som den ska. Våra höns och små
täppor förslår inte långt.
En viktig person för invånarna i Gammalsvenskby är Sven
Bjerlestam. Sven är anställd av SIDA och verksam i Ukraina.
Han bekräftar att mycket är besvärligt:
–Det händer inte mycket här. Byggmaterialfabriken i Kachovka,
där många från byn arbetade, är nedlagd eftersom
det inte byggs något här längre.
