Här en artikel ur Contra nummer 5 2000
En lönsam bransch: Socialgeschäftet
av Alf Enerström
Omhändertagande av barn har utvecklats till en lönsam bransch. Så lönsam att det finns betydande ekonomiska intressen i saken. Den som råkar i "socialödlornas klor" har ofta svårt att göra sig trodd - sådant händer ju inte i Sverige - men det händer i Sverige. Och många drar sig för att överhuvudtaget berätta vad som hänt. De drar sig tillbaka och isolerar sig socialt med många tragedier som följd.
Var är mitt barn ikväll? (sång: Einar Ekberg*)
Vissa människor klarar inte av att leva. Automatiken fungerar inte. Vissa människor lever på att utnyttja andra. Det blir stommen i deras liv. Så har det varit i tusentals år. Dessa människor har levt vid sidan av dem som lever på egen livskvalitet. De är många och lätta att känna igen, särskilt för en läkare.
Och om det hade fått vara så, så hade den här artikeln inte blivit till. För att ändra den treenigheten, så att de inbördes grupperna förskjuts mot det bättre, krävs nämligen oanade krafter och det var kanske det som Jesus trodde att han hade och troligtvis, det kan man nog se utan att behöva fråga påven, skulle världen varit mycket sämre om Jesus inte funnits. Men vad tänkte han när han gick här på jorden och såg bedrövelsen. Det får vi aldrig veta.
Albert Viksten*, den kände arbetarförfattaren, var enligt egen utsaga panteist, men han läste Bergspredikan, och i sina tusentals anföranden som alla gick ut på att blåsa liv i arbetarrörelsen, utgick han från Bergspredikan och det tyckte gamle kungen, Gustav VI Adolf, mycket om. För han var likadan, arbetarvän, plikttrogen och anspråkslös.
Statens våldsmakt i "vällovligt syfte"
Men så fick det alltså inte vara länge till. Ytterligare en grupp människor utkristalliserade sig genom avknoppning för cirka fyrtio år sedan och hur det skall gå med detta vet vi inte än, men den förste som oroade sig, mig veterligen, var läkaren Gustav Jonsson*. Han skickade en bok till mig i slutet av sextiotalet och han var mycket orolig. Han gjorde inte alltid rätt, för gissningsvis fick han inte de resurser som han behövde, men han tänkte rätt och gör man det så har man kommit en bit på väg.
Varför var Gustav Jonsson så orolig? Jo, han såg farorna med att använda statens våldsmakt i "vällovligt" syfte under förevändningen att man sysslade med vetenskap till samhällets och människornas bästa. Charlataner skulle enligt Gustav, under alltför många år få chansen att berika sig själva på två vägar, själsligt och pekuniärt. Dessutom skulle tekniken gå att använda politiskt, grigorenkosyndromet* då man med lysenkoismen* som måttstock använde vetenskapliga trick för att straffa oliktänkande. En av världens största vetenskapsmän genom tiderna, Nikolaj Vavilov, bekämpade detta med stor energi. Han mördades av Stalin.
Moderna häxprocesser
Små uppstickare av denna teknik har säkert alltid funnits med eller utan "vetenskaplig" grund. Häxprocesserna på 1600-talet och incesträttegångarna i 1980-talets Sverige.
Personliga intressen styr. Kyrkan hade intresse av att hålla folket på mattan och incestioterna såg chanser att göra snabba karriärer. En av de ledande advokaterna i Stockholm anser att cirka 300 domar avkunnades innan vi med politiska metoder fick stopp på galenskapen. Fäder tog livet av sig och särskilt ett fall, som jag som läkare fick insyn i, blev tragiskt.
Även ateister som Vilhelm Moberg citerade ibland Bibeln. "Må rätten flöda fram såsom vatten" (Amos 5:24). Vilhelm krävde att man satt tyst och lyssnade på honom och det är inte lätt att glömma vad han sade.
Ondskans departement gjorde den kände advokaten Lennart Hane till ett samlingsnamn på "fjärde ståndpunkten", som gjorde Gustav Jonsson så orolig 1970. Han tjänstgjorde då som klinikchef på Karolinska Sjukhuset och han såg att någonting höll på att hända, som skulle kunna skada folket på ett icke tidigare fantiserbart sätt. Långt värre än häxprocesserna.
Ondskans departement omfattar mycket, en sorts sump som utan annan jämförelse kan liknas med Göran Perssons nya superdepartement. En sump som luktar förfärligt illa för den som kommer i närheten, men är osynlig för de flesta medborgare.
De som hamnar i den sumpen får ofta social fobi, dvs smiter undan även det som är uppenbart bra för dem själva.
Fienden, statens våldsmakt, får därmed ett allt starkare grepp, och om det som i så många fall gäller den egna familjen och därmed barn i det så kallade socialgeschäftet, "KinderGulag" enligt tidningen Der Spiegel, så drar man sig undan även de allra närmaste och hamnar i en fälla som man inte tar sig ur.
Även berömda och socialt starka kan råka ut för detta och jag brukar ta Alfried Krupp* som ett exempel. En av mina nära vänner efter kriget. Efter att helt felaktigt ha dömts till fängelsestraff, men släppts efter mindre än halva tiden, så var han inte densamme, som tog över världens största företag efter sin pappa 1943. Han var ju bara sin fars son och alls ingen nazist. Han var också bara 35 år. Jag märkte att han ville umgås med mig, eftersom jag dels var från Sverige och dels läkarstuderande.
Journalisternas reaktion är viktig
Det jag kallar statens våldsmakt och som på sjuttiotalet blev en integrerande del i palmeismen, och som grasserar i Sverige än idag femton år efter Palmes död, är en så vidrig företeelse att de som drabbas av den inte tror att de är i Sverige och de aningslösa medborgare som ryktesvis får del av galenskapen menar att det är falska rykten.
Först när man beskriver saken i en regelbundet utkommande tidning eller tidskrift, så inser de många att det är verklighet och många blir också mycket skrämda. Det har jag upplevt som läkare. Journalister har således stor makt. Makt över liv och död, vilket de inte alltid förstår.
Alfried Krupp menade att om det funnits tio journalister i Tyskland som Kurt Tucholsky*, så hade Hitler kanske till och med kunnat bli en nyttig person. Det gäller att hela tiden iaktta maktens män och kvinnor och så fort en socialödla dyker upp för att omhänderta en fattig ensam moders barn, så skall man fråga sig om hon har bot eller byte i blicken.
Tusentals människor har skadats i den intellektuella och moraliska dynga som kallas socialgeschäftet, trots att tanken bakom lagstiftningen var god. Lagstiftaren tänkte nämligen inte på att mycket skulle hamna i ondskans departement. Hur skulle de kunna tro detta. Inte heller jag fattade förrän jag gick kursen i barnpsykiatri. Jag ville inte hämta ut mitt betyg. Det var för galet och jag ville inte detta, men i Gustav Jonsson fick jag en kompis och som klinikchef tyckte han som jag. Det var för svårt, bara ett fåtal skulle klara jobbet som barnpsykiater. Han tog liknelsen att göra en fullständig omusikalisk till violinist. Alla förstår att det inte går, men små barn blev en slit- och slängvara.
"Spräng de barnpsykiatriska klinikerna", sa Gustav Jonsson i en stort uppslagen artikel i Expressen 1970.
En violinist måste visa upp sig för folket och godkännas. Det behövde aldrig socialgeschäftets folk göra under de närmaste trettio åren och orimliga är de skador i den svenska folksjälen som man åstadkommit. Det som hade kunnat stoppas inom några år om samhällets kontrollorgan hade fungerat. Men journalisterna stod i kö för det politiskt korrekta och var någonstans i kön man stod, det visste man inte. Allt fler betydelselösa jobb med guldkant inrättades när landshövdingestolarna inte räckte till och folket blev en slit- och slängvara.
Slit och släng var just det motsatta mot vad Gustav Möller och Tage Erlander hade tänkt sig. Men Rickard Sandler* befarade redan 1917 i ett tal på Brunnsvik*, vad som komma skulle, om vi inte passade oss. Han var en av dem som varnade för Olof Palme, men varningen gick inte fram. Han hade läst Albert Vikstens bok från 1961. Valter Åman var en annan som fattade.
När Palme tog över 1969 låg arbetarrörelsen som en sårbar nyfödd som kunde utvecklas i vilken riktning som helst. Det hade kunnat gå bra. .
Förklarande anmärkningar
Brunnsvik, LOs folkhögskola strax utanför Ludvika i Dalarna
Einar Ekberg (1905-1961), känd kyrkosångare, pingstvän
Piotr Grigorenko (1907-1987), sovjetisk general som degraderades till
menig och spärrades in på mentalsjukhus sedan han uttalat sig
för yttrandefrihet
Gustav Jonsson (1907-1994), barnpsykiater, känd som Skå-Gustav.
Han var förespråkare för "fri barnuppfostran"
och grundade "Barnbyn Skå".
Alfried Krupp (1907-1967), arvtagare till Krupp-koncernen, som en tid
var världens största företag. Han tillträdde som chef
för företaget mitt under Andra världskriget 1943. Han dömdes
efter kriget till fängelse, men återinträdde på
sin post 1953.
Trofim Lysenko (1898-1976) var genetiker. Han förespråkade
teorin att förvärvade egenskaper kunde ärvas. Alla vetenskapliga
studier har visat att detta är helt felaktigt, men tanken tilltalade
Stalin och Lysenko kunde därför dominera sovjetisk genetik ända
fram till 1964, med förödande resultat bland annat för
växtförädling och husdjursavel.
Gustav Möller (1884-1970), främst känd som socialminister
(1924-1926, 1932-1938 och 1939-1951).
Rickard Sandler (1884-1964), statsminister 1925-1926, flera andra statsrådsposter
både före och efter. Sandler var marxist och översatte
bland annat Das Kapital till svenska.
Kurt Tucholsky (1890-1935), tysk vänsterradikal författare.
Han bodde under de sista sex åren av sitt liv i Sverige och är
begravd i Mariefred.
Albert Viksten (1889-1969), välkänd arbetarförfattare och
agitator
