John Barron:
KGB idag
"KGB idag" är en bok om spioneri. Men den skiljer sig på
en avgörande punkt från vanliga spionböcker. Den laddade
handlingen är helt hämtad från verkligheten. "KGB idag"
handlar visserligen om en organisation som upphört i sin dåvarande
form. Men den sovjetiska hemliga polisens metoder lever kvar som en viktig
bakgrund till det som händer i Ryssland idag. Där ju för
övrigt många skurpelfria KGB-män idag skaffat sig maktpositioner
i maffian eller näringslivet, maktpositioner som helt grundar sig på
vad de lärde sig i KGB, de pengar de kunde lägga ebslag på
där och det kontaktnät de byggde upp.
Economist skrev om "KGB idag" att boken gav "en så
genomträngand ebahndling av den ryska hemliga polisen som det är
möjligt att få utanför den hemliga världen".
John Barron är en av västvärldens främsta kännare
av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Han har bland annat
arbetat vid Reader's Digest i Washington.
Den svenska utgåvan av boken kom urprungligen 1984.
Pris 70:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning. Betala helst in 95:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett utdrag ur John Barrons förord till boken
KGB idag:
Den som skriver om hemliga ting och vill bli tagen på allvar måste
förklara sina källor, sina arbetsmetoder och sitt syfte, och framförallt
komma med källhänvisningar.
Denna bok tog sin början en mörk, regnig kväll i november
1979 när major Stanislav Alexandrovitj Levtjenko kom till min bostad.
Det var inte många dagar efter det att Levbenko hade flytt till USA
från Tokyo, där han i nästan fem år hade befunnit
sig i centrum för omfattande KGB-operationer. Han kände fortfarande
av flyktens våndor, förlusten av sin familj och den slutgiltiga
brytningen med sin kultur, och att han gett sig av till ett främmande
samhälle som han uppfostrats att förakta.
Men från början uppträdde Levtjenko som en officer och gentleman,
som en rysk patriot, som även om han börjat hata KGB och det sovjetiska
systemet, fortfarande högaktade sitt fädernesland Ryssland och
sina landsmän. Jag fattade genast sympati för honom. Vi pratade
vid brasan och Iyssnade på grammofon, de flesta skivorna var okända
för honom. Han bad att en del skulle spelas gång på gång
- "Plaisir d'Amour", "Parlez Moi d'Amour", "Vår
Gud är oss en väldig borg", "The Battle Hymn of the
Republic".
Levtjenko hade bett att få träffa mig eftersom han läst
en tidigare
bok som jag skrivit om KGB. Vid tvåtiden på morgonen tog han
boken från min bokhylla och pekade på ett avsnitt som återger
ett brev som skrivits från ett sovjetiskt mentalsjukhus av en ung
universitetslärare, V. I. Tjernysjov. I brevet heter det:
"När man väl blivit begraven är det svårt att
bevisa att man är i livet, - om det inte sker ett mirakel, så
att någon öppnar graven innan man verkligen är död.
Det är svårt att bevisa sin psykiska hälsa när man
är innanför sinnessjukhusets murar.
Sedan jag avslutat kursen i mekanik och matematik vid LSU (Leningrads statliga
universitet) arbetade jag som matematiklärare med titeln assistent
vid Leningradavdelningen av Moskvainstitutet. Jag blev fascinerad av att
samla böcker och skivor, skrev dikter för mig själv, noveller
och filosofiska essäer. Jag skrev alltsammans på maskin och band
in det i tre anteckningsböcker: dikter och aforismer, noveller och
abstrakta utläggningar, filosofiska essäer och formuleringar av
mina antikommunistiska idéer. Under de fem år jag skrev filosofiska
reflektioner, lämnade jag dessa bara till två personer. I mars
1970 blev jag arresterad för "antisovjetisk propaganda".
En av dem som läst det jag skrivit, ångrade sig genast, och återfick
sin frihet. Den andre, V. Popov, som gått ut Konstakademin, och vars
brott var att han hade ritat en illustration till min bok, arresterades.
I fängelset undersöktes jag under trettio minuter, och en diagnos
ställdes: kronisk schizofreni av paranoid typ. Jag fick inte träffa
någon advokat, var inte närvarande vid rättegången,
och fick under en och en halv manad inte ens reda på diagnosen. Min
hustru berättade för mig om den under ett besök efter rättegången.
Samma diagnos ställdes för Popov...
I Amerika blev Angela Davis arresterad. Vid det här laget känner
hela världen till hennes öde, hon har advokater, och folk protesterar
till förmån för henne. Men jag, jag har inga rättigheter,
inte en enda gång har jag fått träffa en advokat, jag var
inte närvarande vid rättegången, jag har inte rätt
att klaga, jag har inte rätt att börja en hungerstrejk. Jag har
själv sett hur man på sinnessjukhus binder protesterande fångar,
som vägrar att inta mat eller "medicin", ger dem injektioner
så att de inte kan röra sig, och tvångs"behandlar"
dem. En man vid namn V. Borisov har protesterat under de två senaste
åren. De behandlar honom med aminazin, vilket medför förlust
av personligheten, avtrubbat intellekt, utplånat känsloliv och
minnesförlust. Detta är skaparförmågans död: de
som får aminazin kan inte ens läsa efteråt.
Fastän jag är rädd för döden, så må
de hellre skjuta mig. Hur vidrig och avskyvärd är inte tanken
att de kommer att förnedra och krossa min själ! Jag vädjar
till de troende. N. I. Broslavskij, en kristen, har försmäktat
här i över tjugofem år. Och Timonin, vars enda brott består
i att han hällt bläck i en valurna. De hånar Timonins religiösa
känslor, de kräver att han skall avsvärja sig sin tro, annars
släpper de inte ut honom. Kristna! Era bröder i Kristus lider.
Res er upp för deras själar! Kristna!...
Jag är rädd för döden, men jag kommer att finna mig
i den. Jag är fruktansvärt rädd för tortyr. Men det
finns en tortyr som är värst, och som väntar mig - kemisk
behandling av min själ. Det tjugonde århundradets vivisektörer
kommer inte att tveka att ta ifrån mig min själ - kanske får
jag förbli vid liv, men efter det här kommer jag inte att vara
i stånd att skriva en enda dikt. Jag kommer inte att kunna tänka.
Jag har redan fått veta hur man beslutat "behandla" mig.
Farväl."
Levtjenko förklarade, "Du förstår, jag är kristen."
Han anförtrodde mig också att hans mor var judinna, ett förhållande
som han alltid hemlighållit för KGB och alla andra.
Även om han i hemlighet varit kristen i femton år var Levtjenko
inte pacifist. Han ville kämpa mot KGB genom att för världen
avslöja allt om sin verksamhet inom KGB. Han ville inte ha betalt,
eller något annat som ersättning åt sig själv; han
begärde bara att hans berättelse skulle återges korrekt.
Med början i april 1980 tillbringade Levtjenko och jag tre veckor på
Maui och sammanställde där hela hans livs historia; och vi talades
ofta vid under de följande två åren. Dessa intervjuer utgör
grunden till kapitlen 2, 3 och 4.
Levtjenkos redogörelse gav mycket mer än det som rörde hans
eget fall. Han hade arbetat vid KGB-högkvarteret i Moskva, och i sovjetiska
frontorganisationer som försökt manipulera fredsrörelser
runt om i världen. Han visste vilka typer av spioneri som Sovjet för
närvarande är mest intresserat av, de kännetecken som skiljer
en KGB-officer från en äkta diplomat, och de tecken som avslöjar
sovjetiskt inflytande i legitima organisationer. Sedan vi tagit del av hans
redogörelser undersökte jag och mina medarbetare, huvudsakligen
genom öppna källor, hur KGB stal avancerad teknologi och försökte
påverka fredsgrupper. Dessa studier gav flertalet av de uppgifter
som presenteras i kapitlen 5 och 6.
I mars 1980 avslöjade FBI att överste Rudolf Herrmann, som hade
arbetat som illegal KGB-agent i Nordamerika i sjutton år, hade hoppat
av. Jag skrev till Herrmann genom FBI, och i november 1980, redogjorde han
i Williamsburg i Virginia för sitt livs historia. Kapitlen 7 och 8
återger denna berättelse.
En av överste Herrmanns viktigaste medarbetare var professor Hugh George
Hambleton, en kanadensisk ekonom som arbetat som KGB-agent i 23 år.
Sedan jag fått veta mycket om honom genom Herrmann, kontaktade jag
honom, och han gick med på att låta sig intervjuas, vilket gjordes
i Quebec i december 1980. Kapitel 9 berättar om honom.
Reader's Digest publicerade i oktobernumret 1982 ett sammandrag av kapitel
6, om rörelsen för "frysning" av kärnvapenstyrkorna.
Sammandraget tilldrog sig mycket stor uppmärksamhet och en viss debatt
sedan president Ronald Reagan citerat det som ett av skälen till att
han ansåg att Sovjetunionen försökte påverka rörelsen.
Därefter fördömde olika sovjetiska talesmän fränt
artikeln. Men så vitt jag känner till har ingen anfört något
som helst belägg för att det skulle finnas ett enda fel i det
som publicerades i Reader's Digest.
Att så är fallet beror på det exceptionellt noggranna och
skickliga utredningsarbete som redaktör G. William Gunn och utredningsmedarbetaren
David Pacholczyk vid Reader's Digest lade ned. Under nästan ett år
arbetade de sex och sju dagar i veckan på att kontrollera fakta, läsa
okänd litteratur och tråkig kommunistisk polemik, och intervjua
olika personer, av vilka en del var fientligt inställda. De gjorde
många egna upptäckter. En tryckande het söndagseftermiddag
kom exempelvis Bill Gunn till mitt kontor med ett gammalt nummer av den
kommunistiska tidningen Daily World och berättade: "Jag har hittat
något". En artikel i tidningen berättade att en viss Radomir
Bogdanov hade talat för kongressmedlemmar på Capitol Hill i Washington.
Jag visste, genom tidigare efterforskningar, att Radomir Bogdanov var veteran
som KGB-överste. Det var vårt första belägg för
KGB:s arbete bland amerikanska kongressledamöter till stöd för
"frysningsrörelsen". Representanthusets underrättelseutskott
publicerade i december 1982 protokollen från de förhör som
man hållit om sovjetiska "aktiva åtgärder". Vid
sidan av vittnesmålen finns bilagor som innehåller rapporter
eller dokument som framlagts av CIA och FBI. I samband med slutkontrollen
av några fakta studerade David Pacholczyk bilaga 11 i mitt kontor
sent en kväll. Plötsligt utbrast han "Gode Gud! De har förfalskat
dokumentet!" När bilaga 11 gjordes i ordning hade utskottet skickligt
utelämnat vissa delar av originaldokumentet. Dessa delar avslöjade
namnen på kongressledamöter som hade deltagit i nedrustningsmöten
på Capitol Hill tillsammans med sovjetiska agenter. (En del av de
uppgifter som detta utskott undanhöll allmän heten återfinns
i slutet av kapitel 6).
