Baltutlämningen

Valentins Silamikelis var själv en av de utlämnade balterna 1946. Han blev efter återkomsten dömd till tjugofem år i Gulag, men blev frigiven 1955. Han hade redan i Sverige lyckats smuggla ut sina anteckningar och dagböcker till släktingar i Nordamerika och efter Lettlands frigörelse kunde han använda detta rika material för en unik bok. För första gången berättar en av de utlämnade balterna själv om vad som hände. Alla kan inte berätta. Flera blev avrättade, sedan den svenska socialdemokratiska regeringen med Östen Undén som främste ansvarig lämnat ut 146 baltiska ungdomar till Stalins Sovjet.

Pris 235:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Betala in 275:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.

Ur dagboken för den 25 januari 1946
Tidigt på morgonen rycktes sjuksalens dörrar upp och in stormade svartklädda poliser som såg ut som dödens sändebud. De ställde sig tre och tre vid varje säng, visiterade oss och beordrade oss att klä på oss. (Jag darrar fortfarande av skräck när jag minns detta ögonblick). De tog tag i våra armar och ben och började släpa oss till bussarna. Vi protesterade och sade att vi kunde gå själva. Och det gjorde vi, trots att vi inte fått gå på länge. Ilskan gav oss kraft. Men ändå höll de ett fast grepp om oss.

I bussen pratades det om att vi nu bara hade ett par timmar kvar av vårt liv, den tid som återstod av resan till Trelleborgs hamn. Ryssen skulle inte få oss! Två timmar kvar. Under färden kunde jag knappast uppfatta någonting av omgivningen. I Malmö skymtade en röd kyrka och någonstans på vägen en allé. "För säkerhets skull" tog man ifrån mig glasögonen för att jag inte skulle skada mig på glasen. Bredvid mig satt en polis som gång efter annan kontrollerade min högra hand. På några av bussarna var fönstren täckta med fanérskivor. Svenskarna var tydligen väldigt måna om vår hälsa!

Livet kändes som en film och jag visste inte om den skulle fortsätta eller ta slut. Det är egentligen oväsentligt om livet består av glädje eller sorg, det viktigaste är att det fortsätter. Livets röda tråd måste fortsätta. Mycket av det som tidigare känts viktigt verkade här i dödsskuggans dal litet och obetydligt. Värderingar förändrades och en ny djupare förståelse uppstod, om än bara för en kort stund. Timmen vi ännu hade kvar.

Det går varken att skriva eller förklara känslan. Den kan bara förstås av dem som en gång själva insett att de snart ska dö. En sådan upplevd insikt består för hela livet. Med tiden blir den blekare, men den försvinner aldrig ur det undermedvetna.

Vi som drabbats av två ockupationer, vad ont hade vi gjort Sverige? Varför måste vi skickas iväg till fortsatt lidande som för flera av oss ledde till döden?

Strax för Trelleborg korsades vår väg av en personbil. Korpral Osvalds Licis hämtades ur vår buss. Vi förstod att han inte skulle bli utlämnad för hans fru, som också befann sig i Sverige, hade tagit sig in på försvarsstaben och hotade med att hänga sig där om hennes man skulle utlämnas till ryssen.

Av olika anledningar lyckades också Vilis Krumins, Eiriks Zilinskis, Olgerts Gebauers och Gunars Zvejnieks få stanna i Sverige. Jag kan tänka mig vad de upplevde före och efter utlämningen! I synnerhet Osvalds de sista timmarna väl medveten om sin hustrus beslutsamhet.

Innan vi föstes in i bussarna lämnade de äntligen ut våra saker som vi inte haft tillgång till på sjukhusen. Jag hade en resväska med en ny kostym (i lägret hade jag varit klädd i en gammal svensk uniform), vindtygsjacka, skor och andra småsaker och mina dagböcker från Kurland och Sverige. När jag öppnade resväskan saknade jag kostymen. Jag frågade hur den hade kunnat försvinna från det bevakade förrådet. Man svarade mig cyniskt att jag inte längre skulle behöva en kostym och att saker som jag skaffat mig i Sverige måste stanna här. Det var så uppenbart, den kungliga svenska polisen hade helt enkelt stulit den.

Vad skulle jag göra med sakerna, vem skulle jag lämna dem till? Vi fick inte ta med oss någonting, men det borde ju sparas. Alla mina dokument, mina sista anteckningar, fotografierna lade jag i resväskan tillsammans med en lapp till Valdis far att han skulle vidarebefordra det till min far när det blev möjligt. Jag bad en äldre polisman skicka allt till Karlis Krumins i Stockholm. Jag känner en djup tacksamhet till denna okända svenska polisman som gjorde vad jag bad honom om. Det är bara tack vare honom ni nu kan läsa mina anteckningar från Sverige och titta på fotografierna.

En stor del av polisen tänkte och kände på samma sätt som hela det svenska folket, men utförde ändå detta smutsiga arbete. De svenska soldaterna hade protesterat, men det gjorde inte den svenska polisen.

I bussen satt en polis bredvid var och en av oss. Vi fördes till hamnen i Trelleborg. Den del av hamnen där ångaren Beloostrov var förtöjd var avspärrad med plankor och taggtråd. En stridsvagn med kulspruta lär ha stått i stridsberedskap. Ingen obehörig fick komma i närheten.

Soldaten Herberts Íülmanis förlorade förståndet, fick kramper och blev så styv att flera poliser inte lyckades lossa hans leder. Han lämnades kvar i Sverige.

Fänrik Peteris Vabulis transporterades i en annan buss. Vid tiden för kapitulationen låg han sårad på ett sjukhus i Liepåja tillsammans med en tysk flygare. De lyckades i dessa kaotiska sista dagar få tag på ett tremotorigt transportflygplan, en Ju 52 som de flög i väg med tillsammans med flera andra soldater. Över Östersjön sköts de ner av ryska flygplan, men svenska fiskare räddade dem.
Nu i bussen hade någon av kamraterna frågat om han tänkte gå ombord på fartyget eller inte. Han lär ha svarat att det berodde på om han gillade fartyget eller inte!

Peteris hade lyckats gömma en kniv och befriade händerna genom att resa sig upp från sin plats i bussen. Mycket snabbt skar han av halspulsådern på vänster sida. Det forsande blodet gick inte att stoppa omedelbart.

Han dog på väg till Trelleborgs sjukhus.

Historien kommer aldrig att kunna tvätta bort vårt blod från Trelleborgs kullerstenar likaså kommer svenskarnas tårar aldrig att torka. Detta blod och dessa tårar förenar oss mer än alla vackra tal och avtal.

Baltikum har många vägar till Golgata, en av dem finns i Sverige och leder till Trelleborg.
Nervspänningen var fruktansvärd. När jag fick syn på fartyget var sista ögonblicket inne. I rockfickan hade jag en glasskärva, men jag kunde inte komma åt den för polisen bredvid mig höll i min högra hand. Med den vänstra slog jag snabbt sönder fönsterrutan i bussen och skar mig i handleden. Omedelbart greps jag av tre poliser som släpade ut mig och förband mig lite vårdslöst. Några svenskar, läkare eller myndighetspersoner, tittade på såret och förmodligen konstaterade de att det inte var livshotande så de beslöt sig för att lämna ut mig. De lade mig på en bår där de höll fast mig medan de bar mig uppför landgången. Jag skrek och svor och förbannade Sverige och försökte komma loss. Det lyckades nästan då jag skulle överlämnas till ryssarna. Jag knuffade undan dem och slängde mig mot relingen. Vi hade tidigare talat om att försöka hoppa i vattnet från landgången om inget annat hjälpte. Men landgången var inhägnad och svenska poliser höll alla i ett fast grepp på kajen och senare gjorde ryssarna det när vi kommit ombord. Flera av dem bar ner mig i båten. Att jag skulle ha blivit mycket brutalt behandlad och att jag skulle ha skrikit slagord har någon journalist hittat på. Förmodligen för att skildringen skulle bli lite färggrannare. Detta upprepades senare i pressen, i böcker och i filmen. Det var inte sant. Vi sådana tillfällen har man inga slagord i huvudet, man är bara ilsken och förbannad.

Curt Ekholm, historiedoktor vid Uppsala universitet, skriver:

Balt- och tyskutlämningen 1945-1946 (avhandling vid Uppsala Universitet 1984)
"När kolonnen från Gälltofta vid 12.30-tiden anlände till Trelleborg, begick den 38-årige lettiske löjtnanten Peteris Vabulis självmord i bussen. På något sätt hade han liksom ltn Plume lyckats gömma undan en dolk, vilken han, just medan poliserna i bussen höll på med avlastningen, stack i halsen, så att halspulsådern skadades. Vid ankomsten till Trelleborgs lasarett var han redan död. Även när kolonnen från Fridhem ankom, inträffade ett uppmärksammat och i synnerhet i bild ofta återgivet intermezzo. En lettisk soldat Valentins Silamikelis, kastade sig mot bussens bakruta och skar sina händer blodiga på det krossade glaset. Han gjorde motstånd mot poliser och sjukvårdare, när han fördes till behandling. För att få honom ombord måste poliserna föra honom fasthållen på en bår. Flera poliser hade full möda att hålla kvar den skrikande och sparkande ynglingen. På landgången gjorde han flera försök att slå sig fri och hade så när lyckats.
Ett antal besättningsmän från "Bjeloostrov" strömmade då till och ingrep, enligt, Eksjö-Tidningens korrespondent hårt. En sovjetisk läkare följde med, när båren fördes ner i fartyget. Detta torde ha varit enda gången, som självmords-, självstympnings- och panikmotståndssituationer, vilka var så vanliga bakom lägrens avskärmade fasader, utspelades till allmän åskådning.
Då endast 146 av de ulämnade var balter
kl 18.15 avgick "Bjeloostrov". Liksom förut var den okända destinationsorten Libau. Den sovjetiska minsveparen lämnade Ystad kl 16.00"

Jag bars in i en särskild hytt och de varnade mig för att göra några dumheter, det skulle inte hjälpa. Jag skulle få arbeta och sedan bli fri. Jag trodde inte på det, men det verkade åtminstone som om jag inte skulle bli skjuten omedelbart. Då hade de varit betydligt oförskämdare mot mig. I hytten fanns bara en madrass. Sådana borgerliga bekvämligheter som lakan, kudde, handduk och filt tycktes var alltför flott för oss. Som madrass och filt använde jag här och länge efteråt den vida svenska armékappan. Fartygets läkare kom och förband min arm. För att kunna göra det ordentligt tog han av mig min klocka som svenskarna när de förband mig inte hade gjort. Det var första gången jag såg en välklädd och intelligent rysk officer. Ändå glömde han att lämna tillbaka klockan, så intelligent var han!

Medan fartygen fortfarande låg i hamn kom en svensk myndighetsperson för att kontrollera om jag fortfarande levde. Jag kommer inte ihåg om jag spottade honom i ansiktet.

Fartygsläkaren gav mig åtminstone tillbaka något annat, mina glasögon. En av de svenska poliserna hade ju tagit ifrån mig dem som ett potentiellt självmordsvapen. Glasögonen var värdefullare för mig än klockan för som krigsfånge skulle jag inte ha möjlighet att skaffa nya.

De andra placerades på kala tvåvåningsbritsar i lastrummen. Vi insåg att ett nytt hårdare liv tog sin början, men åtminstone liv.

Två civila letter, Osvalds Melecis och Harijs Ciritis, skickades med oss internerade balter. I början av 1946 hade de flytt från Polen till Sverige där de hade fått sitta i fängelse nästan en månad utan förhör och utan att anklagas för något. Blev inte de utlämnade i stället för Herberts Sulmanis och Osvalds Licis? Så att antalet utlämnade skulle stämma!

Varken i Sverige eller den övriga världen visste man på den tiden vad som hände i det totalitära, lögnaktiga och terrorfyllda land som kallades för Sovjetunionen. De kunde inte förstå varför människor inte ville resa till ett land som besegrat den grymma nazismen, till ett där det rådde socialism och där det inte fanns arbetslöshet. Det var ju där vi hörde hemma. Kriget vi flytt från var ju slut. Det var ju klart att vi ville stanna i Sverige bara för att vi skulle få ett bekvämare liv. "Där kommer ni inte att kunna ligga så här som i lägren och på sjukhusen, där måste ni arbeta."
Flyktingarna försökte förklara för Sverige och världen vad som hänt i Baltikum åren 1940-41, om den tyska ockupationen och om kampen om Kurland. Att balterna varit tvångsmobiliserade och att de varken varit fascister eller ens deras medlöpare, men att man kämpat mot en för Baltikum fasansfullare fiende än fascismen. Att man kämpat mot bolsjevismen som i och med den första ockupationen omedelbart börjat utrota be baltiska och estniska nationerna. Att man redan gjort sig av med intellektuella och soldater. Att kampen mot dem var ett naturligt svar på försöket att utplåna våra länder, ett svar på alla frihetsberövanden och mord, på deportationerna 1940-41.
Balterna utanför lägren hjälpte till. Det svenska samhället började så småningom att begripa, innan dess hatade man tyskarna och gjorde ingen skillnad mellan alla dem som varit i den tyska armén. De såg ju också att större delen av de internerade balterna bara var stora barn 17-20 åringar och att officerarna bara var unga fänrikar. Större delen av dem hade aldrig tidigare krigat.
I det lugna och fridfulla Sverige där man aldrig tidigare haft någon hungerstrejk utgjorde den tillsammans med vårt memorandum, våra brev och utsagor, självmord och självmordsförsök, en aldrig tidigare skådad sensation. Hittills hade man trott att allt det onda som berättats om Sovjet bara varit Tysklands och Göbbels propaganda. Det som nu hände fick dem att åtminstone börja tänka. Tidningar, radio och biografer visade ofta nyheter från balternas och tyskarnas läger. Vi var dessutom förstasidesnyheter i hela världens press och man skrev om oss ända borta i Amerika. Det mesta som skrevs var fördelaktigt för balterna.

Boklistan

Övriga produkter

Beställ här!