Frågor till Contra

-äldre frågor samlade, I

Ämnen: u-land och i-land, svensk arbetsmarknad, judeo-kristna kulturarvet, amerikanska presidentkandidater, planekonomin, Berlinmuren, Warszawa-pakten, arbetslösheten i Ryssland, Pragvåren, Suezkrisen

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Den här sidan innehåller frågor från den 12 maj 1999-17 maj 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

I-90 Jag vill veta allt om Suezkrisen
Jonna, Karlskrona (17 maj 1999)
bergjonna@hotmail.com

Suezkrisen avviker från flertalet övriga konflikter under tiden efter Andra världskriget genom att den inte var en enkel konfrontation mellan Öst och Väst. Tvärtom fanns västmakter på olika sidor av konflikten.

Bakgrunden till Suezkrisen var dels att söka i bildandet av staten Israel 1948, dels Gamal Abdel Nassers maktövertagande i Egypten 1952, då han störtade kung Farouk,

Nasser var nationalist och socialist. Han utvecklade diverse grandiosa nationella projekt, ett av favoritprojekten var byggandet av den stora Assuan-dammen i Nilen. Till att börja med var Västmakterna redo att stödja den utbyggnaden, men stödet drogs tillbaka och Sovjetunioen såg sin chans att få in ett fotfäste i Mellersta Östern. Man utlovade ett generöst stöd till projektet.

Under 1955 började Egypten att rusta upp sin militär med sovjetiskt stöd. 1956 nationaliserade Egypten Suezkanalen. Suezkanalen hade byggts av ett franskt bolag, som britterna sedan köpt in sig i. Suezkanalen var nyckeln till kommunikationslederna mellan Öst och Väst och förkortade transporttiden runt Afrika med 30 dagar.

När Nasser nationaliserade Suezkanalen svarade britterna, fransmännen och Israel med en militär aktion för att återta kanalen. Snabbt erövrades Sinai-halvön. Suezkrisen inträffade i tiden samtidigt med Ungerns misslyckade försök att frigöra sig från Sovjetunionen och Warszawa-pakten. Sovjetunionen passade på att uttala sitt stöd för arabvärlden och Nasser.

USA ställde emellertid också upp på Egyptens sida. Genom USAs ingripande tvingades Storbritannien och Frankrike att dra tillbaka sina militära styrkor och en FN-styrka skapades för att hålla isär Israel och Egypten. Genom det amerikanska ingripandet kunde Egypten och Nasser behålla kontrollen över Suez-kanalen. Israels ställning stärktes visserligen, men man tvangs dra sig tillbaka från Sinai-halvön. Storbritanniens och Frankrikes ställning i Mellersta Östern underminerades fullständigt och Sovjetunionen fick en mycket stark ställning i området. USAs insats för Egypten gav föga utbyte och Egypten blev nära lierat med Sovjetunionen ända till Nassers död 1970.

I-89 Jag vill veta allt om Pragvåren
Jonna, Karlskrona (17 maj 1999)
bergjonna@hotmail.com

Låt oss börja med att konstatera att namnet. "Pragvåren" ursprungligen användes för ett musikstycke av 1800-talskompositören Bedrich Smetana! Den användning som "Pragvåren" fått på de politiska händelserna i Tjeckoslovakien 1968 är alltså bara ett lån av namnet på ett klassiskt musikstycke.

Men Din fråga gäller naturligtvis de politiska händelserna.

Kommunisterna tog makten i Tjeckoslovakien genom en kupp 1948. Tjeckoslovakien var under Mellankrigstiden ett av världens mest ekonomiskt utvecklade länder och låg på tio i topp-listan, långt före exempelvis Sverige. Några års kommunism förde ner landet till B-laget. Repressionen efter kuppen 1948, de politiska proceserna mot regimens motståndare och följsamheten mot Sovjets minsta vinkar gjorde att Tjeckoslovakien länge sågs som ett av de politiskt mest efterblivna (för kommunister mest välartade) länderna i Östblocket. Repressionen gick så långt att kommunistpartiets generalsekreterare Rudolf Slansky (nummer 2 i den kommunistiska hierarkin) anklagades för spioneri och avrättades efter en antisemitiskt inriktad skådeprocess med påhittade anklagelser och bevis (1952).

Ända fram till december 1967 styrdes Tjeckoslovakien av stalinisten Anton Novotny. Men redan under senare delen av hans tid vid makten gjordes medgivandet att Tjeckoslovakien inte anpassat sig till landets egna förutsättningar, utan att man alltför slaviskt kopierat Sovjet. Bland annat började man fundera i banor av ändringar i det ekonomiska systemet, där man började prata om decentralisering, initiativ på företagsnivå och vinst som styrmedel. Den som utvecklade dessa för ett kapitalistiskt samhälle synnerligen banala och primitiva tankar, men för ett kommunistiskt samhälle helt revolutionerande, var ekonomen Ota Sik. Novotny fortsatte dock samma stalinistiska linje som han drivit sedan 1953.

I januari 1968 utsågs Alexander Dubcek till ny partiledare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Novotny stanande kvar som president. Dubcek var kommunist och hade gjort karriär inom det slovakiska kommunistpartiet, men han hade själv insett åtminstone den gamla stalinistiska kommunismens ohållbarhet. Han var inriktad på reformer. I början av mars föll en del gamla stalinister i den tjeckoslovakiska regeringen, liksom delrepubliken Slovakiens stalinistiske regeringschef Michal Chudik. I slutet av mars avgick Novotny från presidentposten. Dubcek fick garantier för att Sovjet inte skulle blanda sig i Tjeckoslovakiens inre angelägenheter. Efterträdare till Novotny blev Ludovik Svoboda - ett passande namn eftersom Svoboda betyder frihet på de slaviska språken.

Under april avgick alltfler gamla stalinister - en del begick dessutom självmord. En ny regering utsågs och i regeringsprogrammet hette det att det inte fanns någon väg tillbaka till den gamla stalinismen. I slutet av april publicerade partiorganet Rude Pravo en deklaration att Tjeckoslovakien förbehöll sig rätten att driva en "oavhängig socialism", utan styrning från Sovjetunionen. Censuren avskaffades, kulturlivet började blomstra och politiska reformer diskuterades brett i hela landet - inte minst bland studenterna. Regeringen talade om "socialism med ett mänskligt ansikte". Samtidigt försäkrade regeringen att den inte skulle tillåta oppositionspartier och det var aldrig tal om att Tjeckoslovakien skulle lämna Warszawa-pakten.

I början av maj genomförde Warszawa-pakten en stor militärmanöver i Polen, vid den tjeckiska gränsen. Kommunistledarna i Östeuropa samlades till en stor konferens i Moskva för att diskutera läget, tjeckoslovakerna var inte inbjudna.

I juni skrev många ledande tjecker under ett uppror som krävde en fortsatt demokratisering i landet. Kommunistpartiet började nu bromsa och fördömde uppropet, sedan påtryckningarna från de andra kommunistländerna blivit hårdare.

Under juli fortsatte de sovjetiska ledarna påtryckningarna på Tjeckoslovakien och krävde stopp på reformpolitiken och rättning i ledet. Dubcek gav dock klart besked att man inte tänkte finna sig i Sovjets krav.

Den 21 augusti marscherade trupper från fem Warszawa-paktsländer in i Tjeckoslovakien. De politiska ledarna fördes bort av de sovjetiska trupperna. Under flera veckor drevs ett märkbart civilt motstånd, till exempel genom underjordiska radiosändare, folkliga protester direkt mot de sovjetiska soldaterna osv. Dock kuvades alla frihetssträvanden och Tjeckoslovakien fördes under Gustav Husaks ledning åter in som sovjetisk satellitstat. Till skillnad från tidigare frigörelseförsök blev dock de tjeckoslovakiska reformledarna inte avrättade. Dubcek fick till exempel arbete som skogvaktare. Men förvisso bevisades med eftertryck att "socialism med ett mänskligt ansikte" inte var något som gick att genomföra i praktiken. Det skulle dröja ytterligare tjugo år innan Tjeckoslovakien blev fritt och det blev landet först sedan socialismen avskaffats.

I-88 hur hög är den ryska arbetslösheten?
Lina (17 maj 1999)
kraman82@hotmail.com

Det är förvisso inte lätt att svara på den fråga Du ställer. I en rapport skriven för IMF (International Monetary Fund, Internationella Valutafonden) av Pietro Garibaldi och Zuzana Brixiova, uppges att arbetslösheten i Ryssland, enligt Internationella Arbetsorganisationen ILOs definitioner skulle varit 5,6 procent 1993, 7,5 procent 1994, 8,9 procent 1995 och 9,6 procent 1996. Året 1997 var det första året av återhämtning efter de ekonomiska reformerna, så man kan anta att arbetslösheten sjönk då. Samtidigt som vi kan utgå från att arbetslösheten stigit kraftigt under 1998 och 1999 på grund av den ryska ekonomiska krisen.

Men de siffror som man kan ta fram måste tas med en stor nypa salt. Vad är en arbetslös? Den som har arbete i de gamla sovjetiska industrier som inte kan betala någon lön räknas inte som arbetslösa. Undersysslesatta personer i det ryska jordbruket som arbetar några timmar om dagen räknas inte som arbetslösa. De många småhandlarna som säljer ut familjens husgeråd på torget räknas inte heller som arbetslösa. Å andra sidan räknas alla de gangsters som jobbar åt maffian som arbetslösa...

Det finns också miljoner och åter miljoner ryssar som håller på med meningslösa byråkratiska arbeten som är minnen från den sovjetiska planekonomin och som inte fyller någon funktion i ett marknadsekonomiskt samhälle.

Det finns kort sagt en stor latent arbetslöshet som gör att de redovisade siffrorna säkert inte alls speglar verkligheten. Men de siffrorna visar ju också att det finns enorma produktivitetsvinster att göra om Ryssland får chansen att genomföra rejäla kapitalistiska reformer.

I-87 Jag vill veta allt om Warszawapakten!
Jonna, Karlskrona (17 maj 1991)
bergjonna@htomail.com

Allt kan vi inte bjuda på, men en liten introduktion.

Warszawa-pakten var kommunistländernas svar på Västländernas NATO. NATO bildades 1949, men det var först när Västtyskland blivit medlem i NATO 1955 som Warszawa-pakten bildades. Då bestod den av Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland och Ungern. Men det var egentliger en sovjetisk organistaion, eftersom alla de övriga länderna indirekt var kontrollerade av Sovjetunionen och dess kommunistiska parti.

Enligt pakten skulle den militära ledningen samordnas (med staber i Moskva) och det fanns också avtal om samordnad utveckling och tillverkning av krigsmateriel. Dessutom stationerades sovjetiska trupper under vissa tider i Polen, Rumänien, Östtyskland, Ungern och Tjeckoslovakien.

När Ungern, som fick en demokratisk regering på hösten 1956, förklarade att landet lämnade Warszawa-pakten för att bli neutrala marscherade sovjetiska trupper in, krossade revolten och satte in en ny kommunistisk regering. Utvecklingen var motsvarande 1968 då Tjeckoslovakien genomgick en demokratisering. Inte heller denna kunde tålas av Warszawa-pakten som marscherade in även i Tjeckoslovakien och krossade landets strävanden efter frihet. Den inmarschen var en samordnad Warszawa-paktsoperation där inte bara sovjetiska utan även östtyska, polska, ungerska, bulgariska och östtyska trupper deltog. Den tjecoslovakiska ledningen med Alexander Dubcek i spetsen fördes till Moskva, där den hölls fången tills den skrivit under ett dokument om att ge upp sin politik. Dubcek-regeringen i Tjeckoslovakien ersattes av en Moskva-trogen regering under Gustav Husak. 1980 var det snubblande nära att Warszawa-pakten för tredje gången skulle ha gått in och krossat demokratiseringssträvanden i ett östland, den gången i Polen. Styrkorna var uppställda för en invasion av Polen, men denna inställdes i sista stund. Den polska miliären genomförde en militärkupp den 13 december 1981, införde krigstillstånd och satte slut för demokratiseringssträvandena - Warszawa-pakten behövde aldrig ingripa.

Albanien och Rumänien upphörde med tiden i praktiken att vara medlemmar i Warszawa-pakten på grund av meningsskiljaktigheter inom östblocket. Och när demokratiseringen fällt de kommunistiska regeringarna i flertalet länder (1989) upplöstes pakten formellt den 1 april 1991.

Under tiden 1955-1989 var Warszawa-pakten en symbol för politiskt förtryck och kommunisterna beredvillighet att med militära medel krossa alla ansträngningar att införa demokrati i medlemsländerna.

Idag har två och ett halvt före detta medlemsländer i Warszawa-pakten blivit medlemmar i NATO: Polen, Ungern och Tjeckien (dvs halva Tjeckoslovakien). Flera andra före detta Warszawa-paktsmedlemmar strävar efter att också få bli medlemmar i NATO.

I-86 Jag vill veta allt om Berlinmuren, skapelse, varför byggdes den och dess fall!
Jonna, Karlskrona (17 maj 1999)
bergjonna@hotmail.com

Berlinmuren var en viktig ingrediens i det kalla kriget. Efter Andra världskrigets slut ockuperades Tyskland av segrarmakterna, USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Enligt en överenskommelse som träffats redan innan den militära slutstriden fick vardera segrarmakten en del av Tyskland på sin lott och vardera segrarmakten fick också ansvaret för en del av Berlin, som annars låg mitt inne i den sovjetiska ockupationszonen.

Efter krigsslutet dröjde det inte länge innan Västmakterna slog ihop sin ockupationsadministration till en enhetlig administration som kom att kallas Västtyskland respektive Väst-Berlin. Inom ett par år kunde administrationen överföras till civila händer och 1949 grundades Förbundsrepuybliken Tyskland av de delar som ockuperats av Västmakterna. Väst-Berlin ingick egentligen inte i Förbundsrepubliken, men i alla praktiska avseenden var Väst-Berlin en del av Västtyskland. Sovjet svarade med att grunda "Tyska Demokratiska Republiken", en av världens mest odemokratiska stater, helt kontrollerad av det kommunistiska Tyska Socialistiska Enhetspartiet (SED) och i slutänden av Röda armén som hade stor närvaro i Öst.

Landets bägge delar var förödda av kriget och industrin låg i ruiner. Väst och Öst hanterade sina delar av Tyskland mycket olika.

I Väst infördes demokratiska val och landet fick ett generöst ekonomiskt stöd i form av Marshallhjälpen. En hjälpplan som fick sitt namn efter den amerikanske utrikeseministern George Marshall, som såg till att det blev ett enormt inflöde av kapital till Europa för att bygga upp kontinenten efter krigets förödelse. Även östländerna inbjöds att vara med, men Sovjet satte stopp för detta. Viktigast var dock att Västtyskland fick bygga upp sin ekonomi på marknadsekonomins grund.

I Öst tog kommunistpartiet och Röda armén makten och det lilla som fanns kvar av tysk industri monterades ned och skickades österut till Sovjet som krigsskadestånd. Planhushållning genomfördes, vilket innebar att den industriella strukturen blev efterbliven och hela den östtyska industri som byggts upp rasade ihop som ett korthus efter Tysklands enande 1990.

Under de dryga tio år som följde efter krigsslutet inträffade "det tyska undret", vilket innebar att Västtyskland snabbt återuppstod som en industriell stormakt och landet, som varit så förstört av kriget, blev ett av världens rikaste länder.

I Östtyskland stod tiden stilla. 1953 gjorde arbetarna i Öst-Berlin uppror, men upproret slogs ned av sovjetiska stridsvagnar som sköt ned demonstranter på gatorna. Förtrycket hårdnade.

Gränsen mellan Öst och Väst var stängd. Östtyskar fick inte resa västerut. Men det fanns ett undantag. Berlin var en enad stad. Folk kunde bo i Öst och arbeta i Väst. Östberlinare kunde resa till Väst-Berlin med tunnelbanan och köpa det som inte fanns i Öst, även om den östtyska marken snabbt sjönk i värde, så var det i alla fall möjligt att få tag på de varor som inte fanns i resten av östblocket. Självklart lockade också Väst med demokrati och yttrandefrihet. Många valde att fly. Och i Västtyskland togs de emot med öppna armar i ett land som talade samma språk och skrek efter arbetskraft. Under tiden 1949-1961 flydde 2,7 miljoner människor till Väst via Berlin. Det var bara att ta tunnelbanan, som hade stationer både i Öst och Väst. Flyktingströmmen ökade och i bara i juli 1961 flydde 30.000 människor.

Månaden innan, den 15 juni, hade den östtyske diktatorn Walter Ulbricht förklarat att ingen hade för avsikt att bygga en mur. Byggnadsarbetarna behövdes för att bygga lägenheter. Men att bygga en mur var just vad som planerades. Natten till den 13 augusti spärrades gränsen mellan Öst- och Västberlin med taggtråd och bygget av muren påbörjades. Med tiden utvidgades muren, byggnader på östsidan revs för att lämna fritt skottfält och så småningom fanns det två murar där det var fritt fram att skjuta ned alla som kom över den första muren.

Trots muren var det naturligtvis många som tog sig från Öst- till Väst-Berlin, men det som varit en flodvåg blev till en rännil. Några tog sig genom tunnlar som grävdes från Öst. En tog ut sin flickvän genom att gömma henne i sin västregistrerade sportbil som var så låg att den gick under bommarna (öst svarade med nya bommar som var lägre). De första dagarna hoppade folk genom fönstren som vätte direkt mot Väst-Berlin, men de murades igen inom några dagar, så småningom revs hela husen.

Mer än 100 människor sköts genom åren ihjäl under flyktförsök till Väst.

I september 1989 öppnades en bakväg till Väst via Ungern, som inte längre stoppade östtyskar som försökte resa ut till Väst. Många östtyskar kunde resa till Ungern, som också var ett kommunistland, och den vägen ta sig vidare till Västtyskland. Inom kort följde Polen och Tjeckoslovakien efter. Rännilen blev åter en flodvåg. I november 1989 växte trycket, den östtyska ekonomin var i allt sämre skick och tillgången till västtysk radio och TV gjorde att östtyskarna till skillnad från invånarna i andra kommunistländer hade tillgång till fri information om hur det var i Väst. Den 9 november 1989 på kvällen förklarade plötsligt en talesman för den östtyska regeringen att det inte längre skulle resas några hinder för östtyskar att resa ut ur landet via Berlin. Något riktigt beslut i frågan hade inte fattats, men nyheten kablades ut via radio och TV och inom en timme var hundratusentals människor vid muren. Vakterna hjälpte till att riva Muren. Murens rivning blev början till slutet för den östtyska staten. Liksom ett avgörande steg i den process som ledde till kommunismens fall, demokrati och marknadsekonomi i Öst- och Centraleuropa.

I-85 Jag vill veta lite om planekonomi. Gärna en jämförelse med marknadsekonomi.
Robert Levisson (17 maj 1999)
levisson@hotmail.com

Det finns i världen tre sätt att organisera det ekonomiska livet. Den traditionella ekonomin, planekonomin och marknadsekonomin.

Den traditionella ekonomin är vad man hittar i de mest primitiva samhällen, den innebär att "man gör som man alltid gjort". Att sonen tar över fars sysslor, att dottern tar över mors sysslor. Ingen handel, inga pengar, men kanske ett visst utbyta av varor och tjänster inom stammens ram. En familj kanske traditionellt svarar för att ordna med timmer, en annan för att tillverka jordbruksredskap osv. Allt går i gamla hjulspår.

Den traditionella ekonomin ersattes av marknadsekonomi redan för flera tusen år sedan. Först i form av byteshandel, senare i form av penningekonomi. Var och en specialiserar sig på en viss uppgift i samhället och handelsmän svarar för uppgiften att förena utbud och efterfrågan. Saltet som bröts i Centraleuropa skickades norrut och i utbyte levererade nordbor pälsverk, bärnsten och annat som efterfrågades i söder.

Med tiden har vi fått en alltmer specialiserad ekonomi, vilket har lett till ökad effektivitet och högre levnadsstandard.

Den viktiga informationen, som är avgörande för vad som ska tillverkas av vem, sprids i en marknadsekonomi genom prissystemet. Vi har i vårt samhälle idag miljontals priser. Ingen har en fullständig överblick över priserna, men vi påverkas alla av dem. Det kanske i och för sig inte är skoj att äta kalvfilé varje dag, men det faktum att kalvfilé är dyrare än blodpudding styr konsumtionen. Och när vi efterfrågar olika varor talar vi om för producenterna vad de ska satsa på. Producentens uppgift är i sin tur att tillhandahålla det som marknaden efterfrågar till så låg kostnad som möjligt. Om efterfrågan stiger på en vara så flyttas blixtsnabbt resurser till tillverkning av den varan. Folk röstar varje dag med sina pengar. Varje dag Du handlar så talar Du om för ICA-handlaren att han är bättre än Vivo-handlaren, så Vivo-handlaren får skärpa sig, eller i värsta fall lägga ner. Information via priser är ett överlägset system eftersom informationen sprids blixtsnabbt, anpassningen till ändrade vanor och önskemål sker automatiskt genom prisförändringar och allt detta sker utan tvång eller politiska beslut. Dessutom sker besluten helt decentraliserat, det vill säga om Du är missnöjd med ICA-affären i X-köping kan Du i princip ta saken i egna händer och göra något bättre. Har Du rätt i Din förmodan att köpman Andersson är en usel handlare tar Du snabbt över kundkretsen och får Din belöning i form av en bra inkomst. Har Du fel får Du betala genom att förlora de pengar Du satsat. För hela samhället är det en enorm vbinst att det går bra för dem som satsat rätt, eftersom det är till de "riktiga iodéerna", de som har bärkraft på marknaden som kapitalet flödar, medan de som har fel och gör sådant som inte bär sig snabbt tvingas lämna marknaden och syssla med något annat.

Planekonomin skiljer sig på avgörande punkter från det marknadsekonomiska systemet. Och på nästan alla punkter till det sämre. Systemet är en teoretisk konstruktion som genomförts i samband med marxistiska experiment och kommunistisk diktatur. Det bygger på att en central myndighet vet bäst vad som ska produceras. I Sovjetunionen kallades den myndigheten Gosplan. Gosplan hade en enorm administration och försökte styra hela den komplicerade ekonomin med miljontals priser och miljontals produkter. Det gick inte. Sovjets ekonomi var usel och hamnade allt längre efter Väst, ända till kommunismens fall. Framförallt misslyckades man med att producera konsumtionsvaror, eftersom systemet aldrig brydde sig om att ta hänsyn till vad folk önskade. Det var planmyndigheten som bestämde vad som skulle tillverkas. Företagen fick order från myndigheten vad som skulle tillverkas och de fick sig tilldelade vissa råvaror och vissa maskiner. Den som var dagligt verksam i företaget hade bara begränsat inflytande på vad som skulle göras och hur det skulle göras. Planmyndigheten kunde till exempel sätta upp ett mål att företaget skulle tillverka så mycket spik som möjligt. Om måttet sattes i kilo blev resultatet ett enorm överskott på stora spikar och brist på småspik. Om målet istället sattes i antal spik blev det överskott på småspik och underskott på stora spikar. Det spelade ingen roll för företaget, för om planen uppfylldes fick de ut sin betalning.

Det sovjetiska planekonomiska systemet hade dessutom den egenheten att man i enlighet med marxistisk teori inte tillmätte knappheten på kapital någon kostnad. I ett marknadsekonomiskt system är även kapital en "vara" som har ett pris. Företagen försöker använda så lite kapital som möjligt, eftersom kapital kostar, antingen i form av ränta på lånade pengar eller i form av utdelning eller företagarlön till den som satsar aktiekapital. I Sovjet tilldelades företaget en maskin och den enda kostnaden för maskinen var förslitningskostnaden. Maskinen kunde stå outnyttjad veckor eller månader i sträck och det kostade inte företaget ett öre. Först när den började användas kostade den något lite. Det här innebar ett enormt slöseri med ekonomiska resurser, eftersom knappa resurser (ekonomi handlar om att använda knappa resurser så effektivt som möjligt) förslösades utan att komma till nytta.

En annan nackdel med planekonomin är centraliseringen av besluten. Man tror att man ska kunna fatta rationella beslut genom att ha överblick över allt. Men ingen kan ha överblick över allt och den som har överblicken över allt missar insikten om detaljerna. Inte ens med superdatorer är det möjligt att skapa modeller som styr ekonomin lika effektivt som marknadsekonomin, eftersom man inte kan skapa modeller utan tillgång till information och den informationen måste samlas in, analyseras och bearbetas och under den processen har marknaden ändrats. Markandsekonomin anpassar sig snabbare och mer effektivt till ändrade förhållanden.

Ytterligare en avgörande nackdel med planekonomin är maktkoncentrationen och politiseringen av besluten. Med en planmyndighet samlas enorm makt på en hand. Utnyttjas den makten fel blir det förödande för ekonomin och kan dessutom drabba oskyldiga individer hårt. I ett decentraliserat system med konkurrens finns det alltid utrymme för alternativ lösningar och alternativa företag. Hela landet behöver inte rusa rakt mot avgrunden om fel beslut fattas. Visserligen rusar ett företag i avgrunden om besluten är felaktiga även i en marknadsekonomi, men det är bara ett företag av många. Dessutom tenderar de ekonomiska besluten i en planekonomi att helt styras på politiska grunder och då skapar man ytterligare ett mellanskikt som gör besluten sämre och beslutsapparaten mer tungrodd.

Finns det nya idéer finns det alltid motståndare som säger nej. I planekonomin gör man inte karriär genom att satsa på svåra idéer. För svåra idéer är oftast omöjliga att genomföra. I marknadsekonomin finns det alltid personer som satsar på omöjliga idéer, som ingen annan tror på. De som satsar på de mest omöjliga idéerna är de som ger mänskligheten de största förbättringarna.

Ta till exempel Chester Carlson, mannen som uppfann kopieringsapparaten. Han försökte sälja sin idé till IBM, som sade nej, eftersom de varken trodde på en marknad eller på Chester Carlsons tekniska lösning. Men Chester Carlson trodde på sin idé och startade hemma i källaren Xerox Corporation, som under decennier var synonymt med kopieringsapparter. Till och med IBM kopierade senare Xerox tekniska lösningar och sålde själva kopieringsapparater för miljarder dollar, fast bolaget inte alls trott på dem bara några decennier tidigare. I planekonomin hade idén sågats redan av någon underchef på Gosplan och det hade inte funnits någon möjlighet för Chester Carlson att bevisa att Gosplan hade fel.

I-84 Hur ser ni på de olika kandidaterna i det kommande amerikanska presidentvalet?
Jerry Palmkvist, Stockholm (16 maj 1999)
cybercave@hotmail.com

Contra har i två omgångar frågat besökarna på hemsidan vad de anser om presidentvalet. I den första omgången utsågs George W. Bush till den bäste republkikanske presidentakandidaten. I den andra omgången slog George W. Bush med marginal ut demokraternas kandidat Al Gore.

Contra har inga större sympatier för demokraternas trolige kandidat Al Gore. Däremot skulle vi kunna sympatisera med en annan möjlig demokratisk kandidat som Bill Bradlee. Den för närvarande starkaste republikanen George W. Bush j:r skulle säkert vara ett mycket bättre alternativ än Al Gore. Men räkna inte bort kandidater som Elizabeth Dole, Gary Bauer, Dan Quayle, Steve Forbes (nyliberalernas favorit) eller John McCain (som kritiserat Bill Clinton för hans svaga aktion på Balkan). Contra har en positiv inställning till alla amerikanska politiker som vill värna om den västerländska demokratin i ett internationellt sammanhang och som är anhängare av ett begränsat centralstyre och ökad frihet inrikespolitiskt.

I-83 Exakt vad menas med "det judisk-kristna kulturarvet", som ni uppenbarligen är varma anhängare av?
Jerry Palmkvist, Stockholm (16 maj 1999)
cybercave@hotmail.com

"Det judeo-kristna kulturarvet" är den grundläggande etiska normen för hela den västerländska civilisationen såsom den ter sig idag. Den som omfattar exempelvis Tio Guds Bud, Kristi Bergspredikan och Kärlekens Lov, vilka fortfarande erkänns som värdenormer av de flesta västerlännningar.

Detta kan kontrasteras mot det muslimska "jihad", det heliga kriget, där en god muslim genom krigshandlingar når paradiset. Ett sådant tänkande är främmande för det judeo-kristna kulturarvet, där fredsbudskapet är mer grundläggande än krigsbudskapet.

I-82 Hur har den svenska arbetsmarknaden utvecklats under efterkrigstiden, t ex synen på invandrare och på könsfördelningen?
Daniel Tilly, Uppsala (12 maj 1999)
d_tilly@hotmail.com

En viktig startpunkt för arbetsmarknadens utveckling fanns i Saltsjöbadsavtalet, som träffades redan 1938. Det var SAF och LO som då gjorde upp om spelreglerna i ett avtal som gällde ända till 1994. Saltsjöbadsavtalet grundlade en samförståndsanda som var tongivande under hela 1950- och 1960-talen, då viktiga frågor löstes i samförstånd mellan SAF och LO utan inblandning av riksdag eller regering. SAF-chefen och LO-ordföranden kunde turnera utomlands och berätta om den unika svenska modellen som nästan helt eliminerade strejkerna under en lång period. Det enda stora undantaget var den stora metallstrejken 1945, som kom till stånd på grund av kommunistisk agitation i Metallettan i Stockholm.

Under hela den inledande samförståndstiden av Saltsjöbadsavtalet kännetecknades ekonomin av stark expansion och ett sug efter arbetskraft. Arbetskraftsinvandringen var omfattande från framförallt Finland, men även Italien, Grekland och Jugoslavien. LO drev den så kallade solidariska lönepolitiken som gick ut på att driva upp lönerna så att ineffektiva företag gick i konkurs. De som då sparkades kunde alltid hitta nya arbeten i expansiva och mer lönsamma företag som betalade bättre.

Omkring 1970 kom det första viktiga trendbrottet i arbetsmarknadspolitiken. LO ändrade till exempel sin inställning till invandrare och genomdrev en rad åtgärder som gjorde det svårare för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. När man inte lyckades uppnå de åtgärderna avtalsvägen drevs de igenom genom ett nära samarbete med den socialdemokratiska regeringen. Ett sådant beställningsarbete på invandrarsidan var en lag som tvingade företagen att på betald arbetstid erbjuda invandrare flera hundra timmars svenskundervisning. Plötsligt blev det olönsamt att anställa invandrare och arbetskraftsinvandringen upphörde. Också på andra områden genomdrev LO arbetsrättslagstiftning mot arbetsgivarnas vilja, till exempel lagen om anställningsskydd från 1974 som ersatte reglerna om uppsägning som tidigare funnits i Saltsjöbadsavtalet (där SAF och LO var överens).

Fortfarande var det dock sug efter arbetskraft och tillgången löstes med hjälp av ökat kvinnligt förvärvsarbete. Genom avskaffandet av sambeskattning blev det i ett slag mycket dyrt att ha hemmafruar och på tio års tid försvann den familjeform som tidigare varit dominerande.

1970-talets början kännetecknades på det stora hela av konfrontation där LO när de misslyckats med att komma överens med SAF fick igenom sin linje med hjälp av lagstiftning som beställdes från regeringen.

Strejker blev allt vanligare och det fanns inte längre någon svensk modell att berätta om för utlandet.

Konfrontationspolitiken tonades visserligen ner under 1980-talet, men de lagar som trätt ikraft under början av 1970-talet fanns kvar. Den borgerliga regeringen 1991-1994 gjorde vissa mindre justeringar i arbetsrätten, men dessa "återställdes" när socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1994. Vi har alltså fortfarande i grunden ett system som strider mot den ena partens uppfattning om vad som är en rimlig balans på arbetsmarknaden.

Som sista väsentlig punkt när det gäller arbetsmarknaden bör vi notera den kraftiga uppgången av arbetslösheten, framförallt efter lågkonjunkturåren i början av 1990-talet. Ändirngar på arbetsmarknaden har gjort det svårare för framförallt outbildad arbetskraft att hitta lämpliga arbetsuppgifter. Saken har inte gjorts lättare av en stelbent löne- och skattepolitik som gjort det olönsamt att anställa perosner för att utföra de arbetsuppgifter som tidigare svarade för huvuddelen av sysselsättningen hos okvalificerad arbetskraft.

I-81 Vad gör ett land till ett u-land och vad gör ett land till ett i-land? Vad är den huvudsakliga skillnaden mellan ett u-land och ett i-land?
Anna Björklund, Östersund (12 maj 1999)
em_bj@hotmail.com

Den enda väsentliga skillnaden mellan i-länder och u-länder är levnadsstandarden, mätt som BNP (bruttonationalprodukt) per capita (per invånare).

Tidigare har det funnits av FN fastställda defintioner av u-land och i-land med användning av BNP per capita som mått. Eftersom penningvärdet ändras och den verkliga levnadsstandarden också beror av kostnadsnivån i landet säger inte måttet allt. Men en hel del.

I-länderna (industriländerna) brukar vanligen definieras som medlemsländerna i OECD. Dit hörde länge länderna i Västeuropa, USA, Kanada, Nya Zeeland, Australien och Japan. Idag har även Mexiko, Polen, Tjeckien, Ungern och Sydkorea blivit medlemmar i OECD. Andra välbärgade länder som räknas till industriländernas krets är Singapore, Hongkong och Taiwan. Åtminstone de två första har en levnadsstandard över Sveriges nivå.

Det finns också rika länder som inte är industriländer. Dit kan i första hand oljeländerna räknas.

Och så har vi ett antal länder som står på tröskeln till OECD-medlemskap. Flera före detta kommunistländer i Östeuropa och flera länder i Ostasien. Chile, Argentina och Sydafrika anses också vanligen ha kommit bort från u-landsstadiet. Notera dock att Argentina på 1930-talet - jämte Uruguay - var ett av världens tio rikaste länder, en oansvarig ekonomisk politik förde både Argentina och Uruguay till u-landsnivå under 1950- och 1960-talen. Orsaken till bakslagen var en orimligt generös välfärdsstat som gav sociala förmåner utan att kräva arbetsinsatser från befolkningen. Efter några decennier tog pengarna - välståndet - slut och länderna fördes ner i ett ekonomiskt och politiskt elände som innebar att länderna åter blev u-länder.

Det är faktiskt annars förvånansvärt hur snabbt många länder tagit sig från u-landsstadiet till i-landsstadiet - förutsatt att de satsat på en kapitalistisk politik. Efter Andra världskrigets slut var Taiwan Kinas fattigaste provins och alldeles definitivt ett u-land. Idag är Taiwan ett av världens mest dynamiska i-länder med en levanadsstandard som raskt närmar sig Sveriges. Så sent som på 1960-talet skickade svenska hjälporganistaioner bistånd till Hongkong. Idag har Hongkong en levnadsstandard som ligger över Sveriges. Malaysia och Thailand närmars ig också raskt i-landsstatus. Brasilien måste visserligen fortfarande anses vara ett u-land. Men det gäller inte de centrala industriregionera kring Sao Paulo, som har en väl så utvecklad industri som i södra Europa.

I Indien, som definitvt är att betrakta som ett u-land, finns det områden som utvecklas snabbt och 80 miljoner indier anses tillhöra "medelklassen", dvs ha en levnadsstandard motsvarande den som är normal i till exempel Grekland och Portugal.

Riktigt fattiga u-länder finns framförallt i Afrika, men också i delar av Asien (Burma, Nepal, Bangladesh m fl) och Latinamerika (Colombia, Peru, Bolivia m fl). Vägen bort från den här situationen heter i första hand inte u-hjälp utan en helhjärtad satsning på en kapitalistisk utveckling. I-länderna kan hjälpa u-länderna på traven genom att montera ner handelshindren och släppa importen fri.

Tillbaks