Frågor till Contra

-äldre frågor samlade, H

Ämnen: kalla krigets personligheter, Kambodja, rätten till nationalitet, feminism, NATO som världspolis, Contras förutfattade mening om socialism, Europeiska Arbetarpartiet (EAP), Eritrea, Nordirland, Sydafrika

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Den här sidan innehåller frågor från den 11 april 1999-5 maj 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

H-80 Hur har Sydafrika utvecklats de senaste 50 åren? Vilka konflikter finns det nu?
Sofie, Halmstad (5 maj 1999)
fiffigafiffi@altavista.net

År 1948 vann National Party valet och införde då apartheidsystemet, vilket gick ut på att raserna skulle hållas åtskilda. I praktiken blev de vita de dominerande. Fyra rasgrupper fastställdes: vita, svarta, färgade och asiater. De vita utgjorde ungefär 20 procent av befolkningen, medan de svarta var en stor majoritet.

Efter hand tvingades dock den vita regimen till eftergifter och i slutet av 1980-talet var i praktiken nästan alla apartheidlagar borta. När F. W. de Klerk blev president 1989 lät han frige Nelson Mandela ur fängelset. Mandela hade dömts till livstids fängelse, eftersom han förespråkat militärt våld för att störta regeringen. Om han hade avsvutrit sig våldet hade han, framhöll Nationalistpartiet senare, släppts fri. Mandela, som grundat ANC:s väpnade gren Umkhonto we siswe (Nationens spjut) var som revolutionär snarast kommunist, men som president agerade han på ett modererande sätt.

Mandelas auktoritet kan dock inte undanskymma att Sydafrika har betydande problm idag. ANC har i stort sett misslyckats med att förverkliga sina vallöften om minskad arbetslöshet, ökat bostadsbyggande etc. Inte heller har våldet i samhället minskat. Tyvärr finns en tendesns hos ANC att skylla alla brister på "de vita", vilket inte bådar gott för framtiden. AIDS är också ett stort och växande problem.

Ändå förblir Sydafrika Afrikas mest välmående land. Det måste, trots allt, framhållas att det var boerättlingarna som skapade det välstånd som nu finns.

H-79 Vad är det som händer på Nordirland, i och med fredsavtalen? Vad ligger bakom konflikterna? Varför blir det en massa Konflikter? När, Var, varför, hur?
Johan Bunnstedt, Halmstad (5 maj 1999)
grodanboll@innocent.com

För närvarande tycks situationen på Nordirland vara under kontroll, men risken finns naturliogtvis att extremister inom IRA och på den protestantiska sidan skapar en oönskad kris. Litet oroande är det trots allt att det IRA närstående partiet Sinn Fein leds av en före detta IRA-terrorist vid namn Garry Adams, vilken var fängslad 1973-1977 och 1979 blev chef för IRAs arméråd.

IRA var namnet på den militärt inriktade upprorsrörelse som genomdrev Sydirlands självständighet på 1920-talet. Namnet togs åter i bruk på 1960-talet i Nordirland, när vissa representanter för den katolska minoriteten försökte förena Nordirland och Irland - då skulle ju den protestantiska majoriteten på Nordirland bli en minoritet i ett Irland med katolsk majoritet.

Den irländska konflikten går långt tillbaka i tiden. Irland har varit en del av det brittiska riket (Förenade Kungadömet) sedan Medeltiden, men först 1541 erkändes den brittiske kungen Henrik VIII som kung också av Irland (han hade tidigare kallats Lord av Irland). Reformationen på de brittiska öarna genomfördes aldrig på södra Irland, vars befolkning förblev katoliker. Under tidigt 1920-tal tilltvingade sig Irland självständighet, som erkändes av den brittiska regeringen 1922. Dock hade Irland samme kung som det gamla moderlandet. Först 1938 blev Irland republik. I Nordirland, med protestantisk majoritet, önskade man kvarstå som en del av Förenade Kungadömet. Det gick bra att ha det så mellan 1922 och 1968, då de första våldsamma kontakterna ägde rum mellan polis och katolska medborgarrättsaktivister i Nordirlands näst största stad i Londonderry (enligt katolikerna Derry). Det var då den nuvarande konflikten - The Troubler - tog sin början.

Under den tiden som The Troubler varat har över 3000 männsikor dött som en följd av konflikten, varav en majoritet civila. 35.000 har skadats, många för livet. Även om katolska IRA stått för de flesta våldsdåden har militanta protestantiska grupper inte varit sena att genom nya terrordåd hämnas på det som IRA genomfört.

Under 1998 slöts ett fredsavtal om Nordirland och det gamla nordirländska parlamentet i Stormont (Belfast) nyvaldes och sammanträdde för första gången. Våldet har i stort sett upphört, men fortfarande kan missnöjda smågrupper, både bland katoliker och protestanter, genomföra terrordåd. Värst hittills var ett sprängattentat som genomfördes av "The Real IRA" - en utbrytargrupp ur katolikernas IRA som vägrat att erkänna fredsavtalet - i den lilla staden Omagh i augusti 1998. 28 människor miste livet och över 200 skadades när en bilbomb sprängdes mitt i lördgasrusningen på stadens affärsgata.

John Hume (katolik) och David Trimble (protestant) delade på Nobels fredspris 1998 för att de uppnått ett fredsavtal, som i bästa fall fått slut på 30 års våld.

Se även fråga Q-164. (Contra hade i nummer 4 1994 en artikel om situationen på Irland - och Nordirland).

H-78 Vad har hänt mellan Eritrea och Etiopien och varför har konflikten blossat upp igen?
Sofie, Halmstad (5 maj 1999)
fiffigafiffi@altavista.net

Eritrea blev en italiensk koloni på 1890-talet. En stor del av befolkningen är muslimer. Italienarna använde Eritrea som bas för ett angrepp mot Etiopien 1936. Etiopien ockuperades under några år, delvis med hjälp av trupper som rekryterats i Eritrea. Senare under Andra världskriget kastade britterna ut italienarna och efter krigets slut införlivades Eritrea med Etiopien. Det fanns stora kulturella skillnader mellan Eritrea och Etiopien. Eritreas befolkningsmajoritet är muslimsk, medan etiopierna främst är kristna. Eritreanerna bildade en befrielserörelse 1958, en rörelse som 1991 besegrade det då av en marxistisk galen diktator, Mengistu Haile Mariam, försvagade Etiopien. Under 1993 ordnades en folkomröstning och Eritrea blev självständigt och upptogs som medlem i FN.

Eritrea har bara 3,5 miljoner invånare (mot Etiopiens 50 miljoner). Efter 30 års krig har Eritrea blivit ett av Afrikas - och därmed världens - fattigaste länder. Några demokratiska val har det aldrig varit tal om, utan presidenten Isaias Afwerki har styrt självsvåldigt. Efter flera års fred mellan Eritrea och Etiopien bröt strider ut på nytt i början av 1998. I februari 1999 blev det krig och ett regelrätt fältslag utkämpades i mars. Eritrea uppges ha 180.000 man vid fronten, vilket naturligtvis är fullständigt orimligt för ett land med 3,5 miljoner invånare. Striderna började 1998 när eritreanerna ockuperade en liten gränsby, Badme. Byn har numera återtagits av Etiopien.

Konflikten rör till synes obetydliga gränsområden och det förefaller för en utomstående fullständigt horribelt att två av världens fattigaste länder ska bekriga varandra istället för att satsa på ekonomisk uppbyggnad. Etiopien har blivit av med den marxistiska diktaturregim som länge styrde landet och Eritrea har uppnått den självständighet som landet så länge kämpat för. I den mån Eritrea haft någon ekonomi har den till stor del varit beroende av möjligheterna att exportera till Etiopien. Allt detta är nu spolierat.

De två länderna är fattiga och styrs av auktoritära regimer. Sådana vänder ibland landet mot yttre fiender för att avleda befolkningens intresse från den egna regimens inkompetens. Det är nog dessvärre vad som har hänt i både Eritrea och Etiopien denna gång.

H-77 Vad är EAP för ett parti?
Krister Thorén, Linköping (29 april 1999)
m96krith@embassaden.liu.se

Av alla märkliga partibildningar är nog EAP den märkligaste.

Partiet grundades i USA av den gamle kommunisten och vänsterextremisten Lyndon H. LaRouche Jr (född 1922). Han hade varit medlem i både Socialist Workers Party och US Communist Party samt den radikala studentorganisationen SDS - Students for a Democratic Society. LaRouche och hans anhängare bröt sig ur SDS 1969 och bildade en egen organisation som drev extremvänsterns politiska idéer. Så småningom tog sig organisationen namnet US Labor Party. Med desertörer från amerikanska försvaret tog sig rörelsen över till Europa, där den etablerade sig i framförallt Tyskland och Sverige. I Sverige under namnet Europeiska Arbetarpartiet.

LaRouches parti fick ett svårt avbräck i USA när partiledaren dömdes till femton års fängelse 1989. Domen handlade om ekonomiska bedrägerier, inte minst förfalskade kreditkorts-slipar som användes för att finansiera partiets verksamhet. LaRouche släpptes villkorligt i mitten av 1990-talet. Men flera andra ledande partimedlemmar sitter fortfarande i fängelse för ekonomiska brott.

EAP har alltså en solid bakgrund i extremvänstern. I medlemstidningen Ny Solidaritet hade man en helsidesannons den 30 januari 1976: "Gå med i EAP. Bygg internationellt kommunistparti". Ingen behöver alltså tveka om var EAP stått. 1979 backade man upp Sovjets invasion av Afghanistan och 1981 kunde man i Ny Solidaritet läsa följande: "För ett år sedan var Polen världens tionde viktigaste industrination. Idag - efter ett års destabiliserande verksamhet av den brittisk-infiltrerade fackföreningen Solidaritet - står landet inför ekonomisk undergång, svält och socialt kaos". Hellre en dos av nystalinism än marknadsekonomi och fria val alltså.

Ändå kallas organisationen ibland för högerextremistisk. Men den beteckningen bygger nog mest på att EAP har tyckt illa om några av vänsterns kultfigurer. Olof Palme inte minst.

I EAPs värld finns det alltid skurkar som konspirerar mot mänsklighetens bästa. Palme var en. Familjen Rockefeller var en annan (här är hatobjektet samma som hos vänstern, vilket skulle kunna motivera beteckningen vänsterextremistisk). Brittiska kungahuset är en tredje samling av skurkar. Och naturligtvis går brittiske premiärministern - oavsett om hon/han heter Margaret Thatcher, John Major eller Tony Blair - kungahusets smutsiga ärenden.

Lösningen på världens problem är en allians mellan Ryssland och USA. Men en hake är att det finns andra skurkar i ledningen för de här nationerna. Till exempel vicepresidenten Al Gore som nog är dagens främsta hatobjekt för EAP - näst drottning Elizabeth förstås. Den positiva inställningen till Ryssland gällde också under Sovjettiden.

EAP driver verksamhet bland annat genom det så kallade Schiller-institutet. Där vill man främja klassisk kultur och musik och motarbeta popmusik och andra moderna påfund. Det finns också andra frontorganisationer, till exempel har man haft en anti-knarkorganisation under namnet Antidrogkoalitionen.

När det gäller teknologi och infrastruktur ska det satsas stort och med modernaste teknologi. EAP är varm anhängare av kärnkraft, fusionskraft, gigantiska satsningar på infrastruktur och människans kolonisering av Mars. En miljöorganisation som Världsnaturfonden (med prins Philip av Storbritannien - kungafamiljen igen! - som internationell förgrundsfigur!) bedriver däremot folkmordspolitik i Östafrika.

Dagens viktigaste ekonomiska fråga tycks vara att stoppa Internationella Valutafondens (IMF) verksamhet. Det är IMF som ställer upp med finansiella resurser till länder i kris (Ryssland till exempel).

Många frågor som EAP drivit har enkla slogans som säkert de flesta Contra-läsare ställer upp på. "Sverige med i NATO! Nej till knarket! Stöd familjen! Skydda rättssamhället!" Men det måste sättas i sitt samband. Och sambandet har vi sett ovan.

EAP är ett minimalt parti. I riksdagsvalet 1998 fick EAP 117 röster. Det drivs av något tiotal personer, men dessa jobbar intensivt och effektivt. Tidigare har EAParna deltagit på presskonferenser i företag och myndigheter för att få propagera för sin linje. Ofta har deltagarna i dessa evenemang varit väl pålästa. De flesta har tröttnat på att upplåta sina egna presskonferenser till fora för politiska kampanjer och släpper nu bara in journalister från "etablerade media".

Ordföranden för EAP heter Michael Ericson och vice ordföranden Ulf Sandmark. Sandmark har en intressant bakgrund. Han utsågs till infiltratör av EAP på uppdrag av Socialdemokratiska Studentförbundet. Han blev då EAPare på riktigt, men talade inte om detta för sina gamla partikamrater, som länge trodde att de hade en infiltratör i EAP, trots att det i själva verket var EAP som hade en infiltratör i Socialdemokratiska Studentförbundet!

H-76 Ni talar i detta nummer av Contra om era förutfattade mening om socialister. Jag är lite osäker på vad ni står för och vad de åsikterna innebär.
A B (27 april 1999)
harsas@hotmail.com

När det gäller politiskt betingade våldsdåd står socialismen i en klass alldeles för sig. Man kan naturligtvis diskutera siffornas storlek, men den amerikanske professorn Rudolph J. Rummel listar de värsta politiska våldsdådarna och de tre värsta är alla socialister. Josef Stalin nummer ett, Mao Tse-tung nummer två och Adolf Hitler nummer tre.

Om vi ser på politiska våldsmän vid makten idag är många av dem uttalade socialister och kommunister, till exempel Fidel Castro, Kim Jong-il och Slobodan Milosevic.

Också när det gäller småskaligt politiskt betingat våld intar socialister en framträdande roll. I Sverige är det grupper kring AFA ("Antifascistisk Aktion"), Ung Vänster och nationalsocialistiskt inriktade grupperingar som står för nästan allt politiskt betingat våld. Åtminstone sådant som är lagfört av polis och åklagare. Därutöver finns veganer (med klara personmässiga kopplingar in i AFA och närstående grupper och idémässiga kopplingar till nationalsocialismen). När det gäller grov kriminalitet - rån, misshandel etc - finns det inte så få svenska gangsters och fängelsekunder som kallar sig nationalsocialister och på det sättet försöker skaffa sig en politisk kappa till den kriminella verksamheten. Och den jugoslaviska maffians ledare Arkan, efterlyst för bland annat bankrån i Sverige, opererar ju nu i Kosova som en av kommunisten Slobodan Milosevics handgångna män.

Därför strök det vår förutfattade mening medhårs när vi i svenska media såg att mördarna i Littleton, Colorado, var nationalsocialister. Precis vad man kunde vänta sig!

När vi vände oss till amerikanska källor för att få veta mer visade det sig emellertid att bilden där var en annan. Inte alls den som spreds i Sverige. Svenska media hade hållit tyst om de första förklaringarna till våldsdådet från USA - för de var inte politiskt vad som förväntades. När en ny variant - nationalsocialisterna - kom spreds uppslaget dock i Sverige och sedan var det tyst om nya teorier som dök upp senare... Senaste nyheterna som tagits upp i Sverige är för övrigt också missvisande, när Dylan Klebold begåvats med en "flickvän" som kanske köpte ett av vapnen. I USA har flickan i fråga beskrivits som hans "prom date", vilket är mycket långt ifrån flickvän. Just isoleringen och känslan av att vara utstötta kan vara en del av förklaringen till det oförklarliga. Och då blir en icke existerande flickvän ett villospår.

Det är möjligt att den nationalsocialistiska varianten visar sig vara den riktiga. Om det vet vi inget nu. Vad vi hade synpunkter på var att media presenterade den versionen som den enda förklaringen, trots att det sakliga underlaget för påståendet var i högsta grad bristfälligt. Genom påståendet skulle man förklara det oförklarliga. Det är dock att göra det enkelt för sig, för inte ens "normala" nationalsocialister (om man nu kan kalla en nationalsocialist för normal) bär sig åt som Eric Harris och Dylan Klebold. Det måste alltså finnas ytterligare förklaringar. Och de förklaringarna är ju inte nödvändigtvis sådana som kan klädas i politiska termer. Psykiatriska förklaringar borde trots allt vara mer nära till hands att leta efter.

H-75 Visst skulle ni kapitalister behöva komma till rätta med en del saker. Ni har ingen resonabel plan, ni vill sänka skatten så att enbart de som har råd att gå till privatiserade läkare m.m ska kunna överleva, ni vill att de starka ska överleva, jag tycker att ni liknar nazister som vill utrota de svaga! Min fråga? Jo Hur ser ni på NATO-bombningarna, är det kommunismens fel att USA leker världspolis?
nataz, Karlskrona (26 april 1999)
nataz@kurir.net

Vi anser inte att det är någons "fel" att USA "leker världspoliser". Vi ska nog vara väldigt tacksamma för det. Det har räddat oss undan nazism och kommunism. Din inledning orkar vi inte ens kommentera. Den säger nog mer om Dig än om oss.

Vad Contras internetbesökare tycker om NATO-bombningarna kan man hitta på sidan med gamla omröstningsresultat.

H-74 Hur ser ni på feminismen? Om ni är feminister, är ni i så fall likhets- eller särartsfeminister?
Gunnar Stenmark, Stockholm (16 april 1999)

Feminismen är ett begrepp som fått en mycket negativ klang p.g.a. att den använts flitigt i vänstersammanhang. Däremot är den ursprungliga, liberala feminismen en självklarhet. D.v.s. alla skall ha samma rättigheter och behandlas lika oavsett kön eller andra kategoritillhörigheter. Mer finns egentligen inte att säga. Det är en självklar princip i ett rättsamhälle.

På våra universitet och högskolor har dock vänsterfeminismen i någon mån ersatt kommunismen som den stora ideologiska utopin som man "måste" bekänna sig till. Detta är särskilt tydligt på vissa institutioner som den statsvetenskapliga i Stockholm. Nu har "de patriarkala strukturerna" ersatt "det borgerliga samhället" som benämning på vad som störtas skall. I övrigt handlar det dock om samma fantasifulla ideologiska konstruktioner. Vi vet ju vad som hänt när andra kollektivistiska skrivbordskonstruktioner praktiserats. Varningslampa med andra ord!

H-73 Jag håller på med ett arbete om FN:s bestämmelser om människans rättigheter och jag undrar vad de menar med att skriva så här: Envar har rätt till en nationalitet. Ingen må godtyckligt berövas sin nationalitet eller förmenas rätten att ändra nationalitet. Ge gärna exempel på detta.
Johan Bunnstedt, Halmstad, (14 april 1999)
grodanboll@innocent.com

Det här står i artikel 15 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. I den officiella svenska översättningen står det "nationalitet", men just i FN-sammanhang används ordet nationalitet på det sätt som man i dagligt tal använder ordet medborgarskap. Grunden är alltså att alla ska ha rätt att vara medborgare i något land. FN har också engagerat sig för att så kallade statslösa ska kunna skaffa sig någon form av hemhörighet mer än bostadsorten. Statslös kan den bli som faller "mellan stolarna" när det gäller att vinna medborgarskap i ett land. Det gäller framförallt människor som har flyttat mellan olika länder, inte minst i samband med politiska omvälvningar.

Artikeln säger vidare att att ingen ska berövas sitt medborgarskap godtyckligt. I den svenska grundlagen står det också att man inte kan berövas sitt svenska medborgarskap, om man inte skaffar sig ett annat medborgarskap, då blir man automatiskt av med det svenska medborgarskapet (vilket ishockeyspelaren Ulf Samuelsson upptäckte när han blev diskvalificerad från det svenska OS-laget i Nagano, sedan det kommit fram att han blivit amerikansk medborgare). För i tiden kunde man dömas till att bli landsflyktig, men det är inte längre möjligt. Alla svenska medborgare har rätt att förbli svenska medborgare så länge de lever - om de själva vill. Undantag kan gälla för den som lurat till sig ett medborgarskap under till exempel falskt namn, då är medborgarskapet en fiktion, som kan upphävas, den person som fått medborgarskapet kanske inte ens existerar.

Man kan naturligtvis tycka att alla ska ha rätt till en nationalitet i den meningen att till exempel kurder i Irak skulle ha vissa rättigheter, att samer i Sverige skulle ha vissa rättigheter etc. Det är emellertid inte något som sägs i den här artikeln i FNs deklaration. Den handlar lite mer inskränkt om medborgarskapet, inte nationaliteten i den mening som vi vanligen brukar använda.

H-72 Hur är läget i Kambodja nu?
Sara Eriksson (12 april 1999)
ersa55@hotmail.com

Kambodja är ett av de länder som drabbats allra svårast av kommunismen. Ja, sett i relation till befolkningen är det nog Kambodja som råkat allra värst ut. Under de röda khmerernas (Pol Pot) skräckregemente på 1970-talet dödades två miljoner av landets sju miljoner invånare. I slutet av 1970-talet invaderade Vietnam Kambodja och tillsatte en ny regim. Även om den inte var så fasansfull som de röda khmererna var det en kommunistregering av klassiskt snitt med Heng Samrin som ledare. Landet kännetecknades av politiskt förtryck och centraliserad ekonomi. De vietnamesiska trupperna stannade kvar till 1989. Men kommunistregeringen, då under Hun Sen, satt kvar vid makten även efter vietnamesernas uttåg.

Under 1993 hölls val i FNs regi. Segrare var prins Norodom Ranariddhs parti FUNCINPEC. Men hans svaga militära position tvingade fram en koalition med kommunisterna under Hun Sen. Både Rannaridh och Hun Sen blev premiärministrar. Rannaridh förste premiärminister och Hun Sen andre premiärminister. Under 1996 gick de röda khmerernas andre man Ieng Sary över till regeringssidan tillsammans med största delen av de gerillastyrkor som bekämpat regeringen sedan 1979. Ieng Sary, en av mördarna under de röda khmerernas skräckvälde, benådades av kung Sihanouk och fick plats i regeringen. Under 1997 tog kommunisterna till våld och lyckades driva Rannaridh på flykt ur landet. Regeringen leddes därefter åter av Hun Sen, som dock inte erkändes i omvärlden.

Under 1998 genomfördes nya val i FN-regi. Premiärministern Hun Sen styrde opinionsbildningen inför valet och oppositionen förklarade att den skulle bojkotta valet, men ställde sedan upp. Sedan valet genomförts och gjort Hun Sens parti till det största partiet protesterade oppositionen mangrant mot valfusk. Efter valet bildades en ny regering med Hun Sen som premiärminister och med FUNCINPEC som mindre partner.

Den riktiga oppositionen under Sam Rainsy (med partinamnet Sam Rainsys parti) står utanför regeringen. Sam Rainsy har själv tvingats fly från landet.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns något bättre yttrandefrihet i Kambodja än i de värsta diktaturstaterna, men att regeringen har alltför stor makt och inte tillåter oppositionen att agera fritt och dessutom är valen manipulerade. Regeringen uttalar sig för ett återinförande av marknadsekonomin, men i praktiken görs inget för att genomföra detta.

I bakgrunden har hela tiden funnits de Röda khmererna. Bödlarna som dödade två av Kambodjas sju miljoner invånare i mitten av 1970-talet. Under 1998 avled den värste bödeln, Pol Pot (en gång svenska talmannen Birgitta Dahls favorit) i djungeln och under början av 1999 utplånades de sista resterna av de röda khmererna. Dock har fortfarande Ieng Sary ett betydande politiskt inflytande och regimen bryr sig inte om att ställa de övriga ledarna för röda khmererna inför rätta. Det märktes när två av massmördarna Khieu Samphan och Nuon Chea hoppade av de Röda khmererna i januari. Istället för att ställas inför rätta för sina brott mot de mänskliga rättigheterna kunde de åka på badsemester vid Kambodjas sydkust.

H-71 Vilken roll spelade aktuella politiska ledare under kalla kriget?
Linda Pettersson (11 april 1999)
Pettersson_linda@hotmail.com

Många var det som bidrog till demokratins seger över kommunismen. En av de allra största var Ronald Reagan som det står mycket om på annan plats på Contras Frågor och Svar-sida. Margaret Thatcher var en annan av betydande dignitet.

De var två skolor som stod mot varandra under det kalla kriget.

Den första var var de som ville ha avspänning och nedrustning mellan väst och öst för att minimera risken för ett storkrig. De prioriterade den egna säkerheten framför möjligheten att få till stånd en demokratisering i kommunistländerna. Två av dess företrädare var Willy Brandt och Olof Palme.

Den andra skolan, som skulle stå som segrare, var den som inte ville ha avspänning och vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen till vilket pris som helst. De såg som det viktigaste att tyrannerna störtades och att Östeuropa och Sovjet skulle få demokrati och kapitalism. Även om det krävde upprustning och konfrontation. Dennas skolas främsta företrädare var just Ronald Reagan och Margret Thatcher. Det är lätt att se att det var USAs upprustning under Reagan-eran som knäckte Sovjets ekonomi slutgiltigt (även om den hade knäckts ändå p.g.a. kommunismens ekonomiska ineffektivitet, men det hade tagit längre tid) och medförde att Ryssland idag håller på att bygga upp ett fungerande demokratiskt och kapitalistiskt system.

Andra viktiga förgrundsfigurer var Winston Churchill som myntade uttrycket "järnridån" för att beskriva att Europa hade klyvts i en demokratisk och en kommunistisk halva efter andra världskriget. Det var också Churchills beslutsama antikommunism som medförde att inte fler länder hamnade under sovjetisk kontroll. (t.ex. Grekland där kommunisterna försökte ta makten genom ett inbördeskrig).

På östsidan har vi framför allt Nikita Chrustjev som trots sin grymhet med invasionen i Ungern 1956 som ett exempel lyckades bli ganska populär i väst. Under hans tid vid makten pågick det kalla kriget som allra värst.

Efter honom kom Leonid Brezjnev som 1964 kuppade bort sin företrädare efter att denna ansågs förlorat ansiktet på hemmaplan efter reträtten i samband med Kubakrisen. Under Brezjnevs tid blev det viss avspänning p.g.a. att den första av ovannämnda skolor hade sitt avgörande inflytande över västpolitiken. Detta ledde till att många såg det som omöjligt att få till stånd en förändring i dessa länder.

Men 1980 valdees alltså Ronald Reagan till USAs president. Han fick se ett antal åldrande kolleger i Moskva passera förbi fram till 1989 då Västs seger stod klar. Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste ledare, försökte få till nedrustning, och blev därför populär bland de som inte förstod bättre. USA upprustade dock under 1980-talet, varpå Sovjet när de försökte följa efter fick så dålig ekonomi, att politiska och ekonomiska reformer blev nödvändiga. Detta ledde til slut till imperiets upplösning.

Det finns många, många fler förgrundsgestalter, både "hjältar" och "skurkar". Om dem kan man läsa i Contras artikelserie om det kalla kriget.

Tillbaks