Frågor till Contra

-äldre frågor samlade, G

Ämnen: Ronald Reagan, arbetslösheten, kriminalitet, abort, Olof Palme, amerikansk militär strategi i Vietnamkriget, Schweiz, kommunism och fascism, järnvägarna under andra världskriget, kalla krigets historiska betydelse

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Den här sidan innehåller frågor från den 29 mars 1999-11 april 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

G-70 Vilka följder hade händelserna under kalla kriget för den historiska utvecklingen idag?
Linda Pettersson (11 april 1999)
Pettersson_linda@hotmail.com

Händelserna under det kalla kriget kanske inte har någon direkt effekt på vad som sker idag. Däremot indirekt i och med att det som ledde fram till Västs seger (t.ex. USAs kompromisslösa agerande i samband med koreakriget och Kubakrisen samt upprustningen på 1980-talet) gjorde att (nästan) hela Östeuropa och Ryssland i dag har demokrati.

Visst kan vissa av det kalla krigets händelser sägas ha även direkt betydelse, dock mest lokalt. T.ex ledde vietnamkriget dessvärre till att hela Vietnam nu lider under en kommunistisk diktatur. De stora händelserna i vår tid, t.ex. Irakkriserna och Kosova har dock inget samband med några av det kalla krigets händelser.

G-69 Vad hade järnvägarna i Sverige för betydelse för oss under andra världskriget?
André Borchert-Strandberg (10 april 1999)
leif.strandberg@swipnet.se

Tack för förtroendet för oss! Du förväntar Dig tydligen att vi ska ha svar på allt. Även det som ligger långt från vår politiska verksamhet.

"Sunda förnuftet" är vårt enda hjälpmedel för att svara på Din fråga. Järnvägarna var utomordentligt betydelsefulla, mycket mer betydelsefulla än idag. Flyg var inte att tänka på vare sig för gods- eller persontransporter. Bilar var ovanliga, en tiondel så många som idag, och de bilar som fanns kunde inte drivas på bensin på grund av oljebrist utan måste byggas om till veddrift (gengas). Lastbilsparken var blygsam och drabbades även den av behovet att bygga om till gengasdrift.

Järnvägen kunde däremot i hög utsträckning drivas med inhemsk el och i viss utsträckning med ved (ånglok). Järnvägen var helt enkelt tidens centrala kommunikationsmedel på ett helt annat sätt än anrda kommunikationsmedel idag.

Våra järnvägar hade för övrigt inte bara betydelse för Sverige. När Tyskland var i militärt överläge utverkade de tillstånd att utnyttja de svenska järnvägarna för tyska militära ändamål. Transport av vapen och permittenter mellan Tyskland och Norge samt överförandet av en hel division tyska soldater från Norge till Finland för vidare transport till fronten mot Sovjet. Först när det började gå dåligt för Tyskland i kriget vågade den svenska regeringen sätta stopp för denna trafik.

G-68 Vad finns det för likheter och olikheter mellan fascism och nazism? Hur kunde tyskarna acceptera nazisternas propaganda och förföljelse mot judarna? Vad finns det för kopplingar mellan 1:a och 2:a världskriget? Hur kunde Sverige klara sig från 2:a världskriget? Vilka var Churchill, Roosevelt och Stalin? Vad hade de för ställning till 2:a världskriget?
Maria, Upplands Väsby (9 april 1999)
fa.sylven@upplandsvasby.mail.telia.com

Det finns många likheter mellan fascism och kommunism. Båda ideologierna avvisar demokrati och kapitalism. Båda är kollektivistiska och låter individens rättigheter vara underordnade kollektivets påstådda väl. Om sedan kollektivet utgörs av en klass eller en ras spelar inte så stor roll för de som blir utsatta. En mängd personer har vandrat mellan nazistiska/fascistiska rörelser och kommunistiska/socialistiska. Mussolini är den mest kända av dem.

Frågan hur tyskarna kunde acceptera nazisternas propaganda och förföljelser mot judarna besvaras väl enklast med att, det gjorde de inte. Hitler fick aldrig majoritet i ett fritt val. Efteråt var det väl för riskabelt att opponera sig. En förklaring till att de trots allt fick så stort stöd som de fick kan vara att människor, speciellt i orostider, gärna dras till någon person eller ideologi som säger sig ha svar på alla frågor och som har hittat en syndabock i form av judarna eller överklassen.

Den enklaste kopplingen mellan första och Andra världskriget är att det första lämnade efter sig en nyskapad monsterdiktautur som hette Sovjetunionen samt att ett orimligt krigsskadestånd lades på Tyskland som hjälpte Hitler till makten. Alliansen mellan dessa monsterdiktaturer ledde senare fram till det Andra världskriget.

Hur Sverige egentligen kunde klara sig från Andra världskriget är aldrig ordentligt klarlagt. En starkt bidragande orsak var dock sannolikt eftergiftspolitiken gentemot Tyskland med malmförsäljning och tillåtelse för tyskarna att använda Sveriges järnväg för trupptransporter.

Winston Churchill var Storbritanniens premiärminister, Roosevelt USAs president och Stalins Sovjetunionens diktator. Stalin möjliggjorde det andra världskriget genom sin allians med Hitler, där han garanterade dem att de skulle slippa tvåfrontskrig även om de angrep Polen.

G-67 Jag läste att Schweiz är världens rikaste land räknat per capita. Hur har dom lyckats med det?? Finns det någon lista över övriga länder?
Erik Löwenmark, Göteborg (8 april 1999)
lowenmark@hotmail.com

Om Schweiz är allra rikast kan diskuteras. USA, Förenade Arabemiraten och en del andra länder gör ibland Schweiz rangen stridig, men helt klart är att Schweiz ligger i toppskiktet. Andra länder som slåss om förstaplatsen är Japan och Luxemburg med Frankrike och Tyskland kort efter. Och länge har gjort så. För tjugofem år sedan var Schweiz, USA och Sverige i en klass för sig, men idag ligger Sverige neråt tjugonde plats på rankinglistan.

Schweiz ligger dock kvar i toppskiktet. Varför?

Det finns många förklaringar, ingen räcker. Men tillsammans skapar de ett mönster. Förklaringarna som nämns nedan är inte angivna i någon turordning.

Schweiz byggde en bra bas genom att stå utanför Andra världskrigets förödelse (men det försprånget har ju Sverige tappat idag)
Protestantisk arbetsmoral. Arbetet som ett av livets främsta mål ingår i den så kallade protestantiska arbetsetiken. Den ekonomiska analysen av denna livsfilosofiska inställning har gjorts av sociologen Max Weber. Onekligen är det bestickande att de skandinaviska länderna, Schweiz och Nederländerna länge har befunnit sig i Europas toppskikt ekonomiskt sätt. Det är i dessa länder som den protestantiska arbetsmoralen har varit förhärskande dogm, även om befolkningen inte har varit särskilt religiöst engagerad.
Hård satsning på ett elitinriktat utbildningssystem.
En flexibel inställning till invandring. Schweizarna har tidvis - när konjunkturen varit bra - öppnat portarna och släppt in hundratusentals invandrare - dock utan att ge dem schweiziskt medborgarskap eller ens permanent uppehållstillstånd. När tiderna har blivit sämre har arbetstillstånden dragits in och begränsningarna i den schweiziska socialförsäkringen har gjort att invandrarna åkt hem (för att komma tillbaka i nästa högkonjunktur). Schweiz har därmed ekonomiskt kunnat isolera sig från lågkonjunkturernas statsfinansiella verkningar.
Tur - Schweiz har varit i rätt branscher. Den finansiella sektorn och läkemedelsindustrin har traditionellt varit viktiga i Schweiz och det är ju några av världens mest expansiva branscher. Den finmekaniska industrin - urindustrin - har ju inte skördat samma lagrar, men här har schweizarna visat sin anpassningsbarhet genom att bli nästan lika stora på kvartsklockor som på mekaniska klockor.
Låga skatter främjar företagsamhet. Schweiz har länge haft Europas lägsta skatter.
Hög soliditet i näringslivet. Trots det utvecklade bankväsendet har de schweiziska företagen i allmänhet en hög andel egen kapital, något som gör dem starka. Om ett typiskt svenskt företag har en tredjedel eget kapital kan ett schweiziskt företag arbeta med två tredjedelar eller tre fjärdedelar i eget kapital.
Internationalisering är inbyggd i schweizaren. Med fyra språk i landet - varav tre stora internationella språk - finns alltid kontaktvägar öppna utåt. Tillväxten i Västeuropa har till stor del skett genom att vi bättre utnyttjat möjligheten till samordning över språk-, kultur- och nationsgränser. För schweizarna har det inte krävts någon ansträngning att komma dithän. De har funnits där från början.

Synpunkterna på Schweiz bör kompletteras med en aktuell tabell över världens rikaste länder. Tabellen är gjord av OECD och omfattar bara de 29 medlemsländerna, vilket gör att oljeländerna i mellanöstern, Singapore och Hongkong inte finns med. De skulle hamna högt i tabellen, i alla fall före Sverige. Siffrorna avser köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt per invånare 1997 i dollar. Schweiz trillar ner efter USA och Norge jämfört med vanliga BNP-tal, eftersom prisnivån är hög i Schweiz. Men Luxemburg är etta i bägge tabellerna. (Siffror inom parentes avser BNP till löpande växelkurser)

1 Luxemburg 33119 (37346)
2 USA 29326 (29326)
3 Norge 26771 (34815)
4 Schweiz 25902 (35897)
5 Danmark 25514 (32179)
6 Island 24836 (27292)
7 Japan 24574 (33212)
8 Kanada 23761 (20064)
9 Belgien 23242 (23820)
10 Österrike 23077 (25549)
11 Nederländerna 22142 (23280)
12 Tyskland 22049 (25470)
13 Australien 21949 (21202)
14 Frankrike 21293 (23789)
15 Italien 21265 (19913)
16 Irland 20634 (21104)
17 Finland 20488 (23314)
18 Storbritannien 20483 (21740)
19 Sverige 20439 (25746)
20 Nya Zeeland 17846 (17272)
21 Spanien 15990 (13530)
22 Portugal 14562 (10184)
23 Sydkorea 14477 (9622)
24 Grekland 13912 (11438)
25 Tjeckien 13087 (5050)
26 Ungern 9875 (4461)
27 Mexiko 7697 (4298)
28 Polen 7487 (3509)
29 Turkiet 6463 (2979)

G-66 Vilka strategier och vilken krigsföring använde sig USA av i Vietnamkriget?
Gunilla Lindh (8 april 1999)
guli@swipnet.se

Eftersom Vietnamkriget pågick under lång tid - mellan 1960 och 1975 - hann strategin ändras många gånger. USAs engagemang pågick ju dessutom under flera presidenter, som hade olika synpunkter på hur kriget skulle föras. John F. Kennedy var den som först engagerade USA militärt i Vietnam. Lyndon B. Johnson var den som ansvarade för uppbyggnaden av reguljära stridskrafter i Vietnam och Richard M. Nixon var den som svarade för avvecklingen av det amerikanska engagemanget och överlåtandet av huvudansvaret för krigföringen på den sydvietnamesiska armén. Att detta misslyckades kan förklaras med att avvecklingen av de amerikanska truppinsatserna i Vietnam enligt Nixon skulle vara kombinerat med ett massivt stöd med militärmateriel till Sydvietnam, men successivt kringskar Kongressen presidentens befogenheter och i slutänden stod Sydvietnam med en stor krigsmakt, men med begränsad tillgång på moderna vapen.

USAs engagemang genomgick som nämnts ett antal faser som kännetecknades av olika strategier.

Enligt stilleståndsavtalet från 1954 hade USA rätt att ha högst 685 militära rådgivare i Sydvietnam. När kommunisterna - i strid mot stilleståndsavtalet - påbörjade den militära aktiviteten i Sydvietnam byggde USA ut rådgivarstyrkan över den fastställda gränsen och i slutet av 1961 hade USA 4 000 militära rådgivare i Sydvietnam. Det var fråga om just rådgivare, som gav de lokala sydvietnamesiska befälhavarna råd om hur m ilitära operationer mot kommunistguerilla skulle läggas upp.

Den sydvietnamesiske presidenten Ngo Dinh Diem skrev i december 1961 till president Kennedy och bad om stöd. Han fick omgående ett positivt svar. Och följande år hade USA 11 000 rådgivare i Sydvietnam. Några stridande förband hade USA däremot inte. Kommunistguerillan utökade successivt sina militära operationer och det blev alltmer uppenbart att nordvietnamesiska trupper var direkt inblandade.

Den 2 augusti 1964 skedde en ny vändpunkt i strategin. Den amerikanska jagaren USS Maddox anfölls på internationellt vatten. Två dagar blev det en ny konfrontation med Maddox och två nordvietnamesiska motortorpedbåtar sänktes. USAs president - vid det här laget Lyndon B. Johnson - vände sig till Kongressen för att få stöd för militära insatser mot Nordvietnam och genom den så kallade Tongking-resolutionen (efter Tongking-bukten, där Maddox angripits) fick presidenten rätt att "vidta erforderliga åtgärder för att slå tillbaka varje väpnad attack mot Förenta Staternas trupper och för att förhindra vidare aggression". Resolutionen gav presidenten rätt att vidta de åtgärder han fann lämpliga och successivt byggdes engagemanget ut. Den 8 juni 1965 fanns det för första gången amerikanska stridande förband i Sydvietnam.

Kommunisterna byggde också upp sina styrkor och USA ökade instasen. När den amerikanska insatsen var som störst fanns 550.000 amerikaner i Sydvietnam, vartill kom 50 000 sydkoreaner, 12 000 thailändare, 8 400 australiensare samt dessutom mindre styrkor från Filippinerna, Nya Zeeland och Taiwan.

När den militära insatsen var som störst var strategin främst att med militära medel förhindra infiltrationen av nordvietnamesiska trupper till Sydvietnam samt förhindra vapentransporter. För att åstadkomma detta användes i ganska stor omfattning strategiskt bombflyg mot transportlederna i de glesbefolkade djungelområdena på gränsen mot Laos och Kambodja.

Under 1968 genomförde den nordvietnamesiska armén under det vietnamesiska nyåret Tét en våldsam offensiv mot flera stora städer i Sydvietnam. Under en kort tid kontrollerade kommunisterna Sydvietnams tredje största stad, Hué. Offensiven fick stor uppmärksamhet och påverkade opinionen i USA, eftersom man där började anse att kravet på resurser och manskap från USA var för stort. Rent militärt blev Tét-offensiven ett förkrossande nederlag för kommunisterna. Alla de erövrade städerna återtogs och guerillan slogs tillbaka så att den behövde år på sig för att återhämta sig. USA ansåg sig kunna trappa ner sitt engagemang och överlåta mer på den successivt uppbyggda sydvietnamesiska armén. Det var president Nixons vietnamiseringspolitik som inledningsvis var mycket framgångsrik. Från 1969 skars den amerikanska insatsen ner och 1972 hade USA mindre än 50 000 man i Sydvietnam och nästan inga stridande förband.

De viktigaste militära insatserna under den här perioden var faktiskt civila, att bygga upp den lokala administrationen för att skydda jordbruk och kommunikationer från kommunistiska angrepp.

Fram till 1972 konsoliderade alltså Sydvietnams regering den militära positionen, men då, i april, var nordvietnameserna åter redo att gå till offensiv. Det blev början till slutet för det demokratiska Sydvietnam.

USA hade som nämnt inga styrkor att tala om kvar i Vietnam och tyvärr kringskars den amerikanske presidentens möjligheter att ge Sydvietnam erforderligt stöd i form av vapen och förnödenheter genom olika beslut i kongressen. När kommunisterna i form av reguljära nordvietnamesiska arméförband under 1975 marscherade in i Saigon hade den sydvietnamesiska armén sedan länge lidit svår brist på ammunition och andra förnödenheter.

G-65 Jag undrar vad ni hade emot Olof Palme?
Jessica Johansson, Ängelholm (6 april 1999)
bessie00@hotmail.com

Våra invändningar mot Olof Palme avsåg helt och hållet hans politik och det sätt han framförde den på.

Olof Palmes politik var kraftigt avvikande från den gängse i resten av den demokratiska världen. Han tog gång på gång ställning för kommunistiska diktaturer och strategiska projekt som initierats från Moskva och som naturligtvis därmed gynnade i första hand sovjetiska och inte svenska intressen. Han förde också en inrikespolitik som var nära att fjärma Sverige från det marknadsekonomiska systemet.

Som politiskt intresserade människor arbetade vi - dvs dem av oss som är tillräckligt gamla för att ha varit politiskt aktiva då - för att få till stånd en ändring av den politik som fördes under Olof Palmes tid. Vi kände oss personligt berörda och hotade av den politik han förde och det var därför med största glädje vi deltog i valkampanjerna 1976 och 1979 som ledde till att Thorbjörn Fälldin blev statsminister, samtidigt som vi var missbelåtna med utfallet av valen 1982 och 1985 och kämpade för att få en ny ändring till stånd i valet 1988.

På det utrikespolitiska området gjorde Olof Palme officiella besök hos diktatorer som Fidel Castro på Kuba och Erich Honecker i Östtyskland. Ingen kan uppfatta ett sådant besök annat som än ett uttryck för samförstånd, särskilt mot bakgrund av de uttalanden som gjordes. Han planerade vid sin död att inom kort resa till Moskva och vi var mycket skeptiska till att något gott kunde uppnås vid ett sådant besök.

Olof Palme deltog personligen i ett fackeltåg i Stockholm till stöd för ett kommunistiskt maktövertagande i Sydvietnam och detta tillsammans med angriparens, Nordvietnams, ambassadör i Moskva.

Olof Palme arbetade för en kärnvapenfri zon i Norden enligt ett sovjetiskt förslag, vilket skulle innebära full frihet för Sovjet att ha kvar sina kärnvapen i Estland, Lettland och Litauen, men ett åtagande att övriga Östersjöländer skulle åta sig att aldrig tillåta stationering av kärnvapen på sitt territorium (Danmark och Norge som var - och är - med i NATO hade viserligen uttalat att inga kärnvapen stationerades där i fredstid, men ville hålla möjligheten öppen vid ett sovjetiskt angrepp).

Olof Palme var med i den så kallade Palmekommissionen där han tillsammans med bland annat ledande män från den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU utarbetade en internationell politisk agenda som inte främjade svenska säkerhetsintressen.

Olof Palme styrde Sveriges u-hjälp till socialistiska diktaturer, vilket innebar att hjälppengarna fick dålig effekt och dessutom motverkade kampen för mänskliga rättigheter. Vi hade uppfattningen att även negrer och kineser var människor. Olof Palme menade att dessa människor hade en annan kulturell bakgrund och därför inte såg på demokratin som vi gjorde i Väst. Regimerna gjorde det förvisso inte, men det var människorna i fängelsehålorna och fånglägren som vi sympatiserade med.

Olof Palme motarbetade konsekvent Sveriges traditionella goda förbindelser med demokratierna i Väst - i första hand USA. Han såg personligen till att det blev stopp för alla förhandlingar om medlemskap i EU (dåvarande EEC), vid en tidpunkt då Sverige verkligen hade varit betjänt av ett medlemskap.

Sverige blev internationellt isolerat genom den extrema utrikespolitik som Olof Palme förde. Hans namn blev förvisso känt, men främst på grund av det märkliga förhållandet att en statsminister i ett demokratiskt land kunde ta så markant ställning för odemokratiska regimer. Trots ihärdiga försök blev aldrig Palme inbjuden till att besöka Washington, något som såväl Ingvar Carlsson som Carl Bildt gjort.

Det var under Olof Palmes ledning som förslaget om löntagarfonder lanserades och röstades igenom. Det var ett redskap för att föra Sverige in i ett planekonomiskt samhälle, som bara kunde föra oss i sovjetisk riktning. Lyckligtvis avskaffades fonderna av Carl Bildts regering 1992.

Olof Palme motarbetade alla försök att demokratisera etermedia och det var under hela hans tid vid makten otänkbart att ens seriöst diskutera fri etablering inom radio och TV. Hela den kommersiella radion och TV4 tillkom sedan Palme försvunnit ur svensk politik. (TV3 etablerades och drevs från London, eftersom verksamheten var förbjuden i Sverige under Palmes tid).

Olof Palme medverkade till att avskaffa balansen mellan fackföreningar och arbetsgivare som varit kännetecknande för den "svenska modellen" ända från 1938 års Saltsjöbadsavtal fram till början av 1970-talet. Vi har dessvärre fått uppleva konsekvenserna i form av en allt sämre svensk ekonomi.

Så upplevde vi Olof Palme när han verkade. Vi byggde vår uppfattning på vad som sades officiellt. Nu har det i efterhand framkommit att Olof Palme bakom hela svenska folkets rygg gjort upp långtgående planer på militärt samarbete med USA och Storbritannien i händelse av en konflikt med Sovjet. Det hela stämmer inte alls med den officiella bild han ville att vi skulle ha. Det hela är mycket förbryllande och svårt - för att inte säga omöjligt - att tolka. Hade han berättat vad han gjorde i hemlighet hade vår syn på honom varit betydligt mer positiv. Men en demokrati måste bygga på öppenhet och förtroende. Så var det inte i det här fallet.

G-64 Vad talar för fri abort och vad talar emot? Vilka argument finns det? Vem är det som har rätten att bestämma, var ligger ansvaret?
Lars P (5 april 1999)
larsasprivat@hotmail.com

Det finns inom Contra olika ståndpunkter i abortfrågan.

Främsta motargumentet är nog det mänskliga livets okränkbarhet. Efter befruktningen är det ofödda barnet genetiskt sett en människa. Det är odiskutabelt.

Argumentet att "kvinnan måste ha rätt till sin egen kropp" är därför vetenskapligt felaktigt. Fostret är inte en del av hennes kropp. Man skulle däremot kunna invända att eftersom graviditeten påverkar henne i så hög grad bör det ändå vara upp till henne om graviditeten skall få fortgå. En del libertarianer har argumenterat utifrån kvinnans rätt att vräka "hyresgästen" - fostret.

Om abort är tillåtet är det nog ingen annan än kvinnan som kan fatta beslutet. Men det finns från amerikansk rättspraxis exempel på män som stämt kvinnor som gjort abort med deras foster.

Det liberala axiomet säger att du har rätt att göra vad du vill så länge du inte skadar andra. Om det ofödda barnet är en egen människa blir det således en liberal ståndpunkt att vara kritisk till fri abort (Om vi utgår från att det är en skada att bli aborterad). I den libertarianska amerikanska tidskriften Reason har vid ett tillfälle argumenterats för att defintionen på en människa med egna rättigheter inte är det befruktade ägget utan ett foster vars hjärnaktivitet kan mätas med EEG, innan detta är det inte fråga om en självständig individ (det skulle då bli en abortgräns vid cirka 12 veckor). Konservativa brukar använda moralskäl.

Även de som motsätter sig fri abort brukar dock anse att det bör finnas undantag. Våldtäkt och incest är två sådana exempel.

Förespråkarna brukar som huvudargument framföra att kvinnan har rätt att bestämma över sitt eget liv, inkluderat när hon vill föda barn. De brukar även hävda att alla barn har rätt att födas önskade.

G-63 Hur är kriminaliteten i Sverige i förhållande till andra länder? Varför är kriminaliteten så stor i t ex USA? Hur skiljer sig de amerikanska lagarna från de svenska? Vad är det som leder till hög kriminalitet? Leder alkohol, droger m m till att man utför kriminella handlingar? Varför är det så svårt att minska kriminaliteten? Vad skulle man kunna göra för att minska den?
Johan Bunnstedt, Halmstad (31 mars 1999)
grodanboll@innocent.com

Låt oss börja med svårigheten att jämföra brottsligheten i olika länder. Det som kallas för brott är olika i skilda länder. Och polisen är olika effektiv. Det finns nig helt klart områden som är mer brottsbenägna än andra, men sådana finns i alla länder. Det begås säkert fler registrerade brott i Stockholms förorter än i Norrlands inland. Men så anmäls också väldigt få fall av hembränning och tjuvjakt... Det begås fler brott i Bronx och Watts än i Middle America... Ska man kunna jämföra Bronx med Tensta eller Muskogee, Oklahoma med Junsele?

FN gör en del försök i genren och vi ska inte försöka vara bättre än dem. Kolla in på http://www.crime.org/links_intern.html eller http://www.ifs.univie.ac.at/~uncjin/ccrimes/ccrimes.txt

I svenska media är allt amerikanskt ont och alltså är även brottsligheten hög i Amerika. I vissa delar av USA är brottsligheten hög. Men jämfört med vad? Och framförallt vid vilken tidpunkt. Antalet mord och dråp har exempelvis gått ned från 2.200 per år till 600 per år i New York, från 1992 till 1998. Det innebär att New York, med ungefär Sveriges befolkning, har ungefär lika många mord och dråp. med tanke på att hela New York är en storstad och bara en del av Sverige kan man fråga sig om inte brottsligheten i Sverige egentligen är högre än den i New York.

Så var det som synes inte för några år sedan. Och i New York och i många andra delar av USA har man lyckats få ner brottsligheten ordentligt. I populärpressens framställningar är det ofta den så kallade nolltoleransen som gjort susen, dvs polisen har inte tolererat något med tanken att den som finner att det är OK att kissa på gatan snart tycker att det är OK att råna gamla tanter och efter ytterligare en tid ägnar sig åt både mord och våldtäkter. Nu är det inte så att det är nolltoleransen som gett effekt. Visserligen har man i New York tillämpat så kallad nolltolerans, men det som gett verklig effekt på brottsligheten är nya sofistikerade datasystem. Omedelbar registrering av all brottslighet i dataregister har gett polisen möjlighet att styra sina resurser till de kvarter där brotten begås. "Närpoliser" som går på det lokala gymet, talar med lärarna på skolan och servitriserna på pizzerian, lär känna dem och skapar förtroende har gjort enormt mycket för att ge polisen information som används i bekämpandet av brott.

I jämförelse med detta sofistikerade analyssystem är svensk polis ett dåligt skämt. Ungefär som den svenska brottsstatistiken. När häromåret en kvinna anmälde sin före detta make för 700 våldtäkter ökade våldtäktsbrotten plötsligt med 100 procent på ett år. Året därpå sjänk de med 50 procent...

Helt visst är alkohol och andra droger något som påverkar brottsligheten. På två sätt. När hjärnan påverkas av droger begränsas ofta hämningarna och människor gör sådant som de inte skulle göra i nyktert tillstånd. Beroendeskapande narkotika kräver dessutom ordentligt med pengar för att betala knarkarna och då blir brott den enda utvägen för många...

G-62 Varför är det stor arbetslöshet i Sverige?
Rikard Olsson, Karlstad (31 mars 1999)
rikard78@hotmail.com

Det första och enklaste svaret är att vi har för få företag och för få företagare i vårt land. I många länder driver 15-20 procent av den arbetsföra befolkningen egna företag. I Sverige är det närmare 5 än 10 procent som driver egna företag. Den enskilt viktigaste förändringen som skulle få ned arbetslösheten i Sverige är bättre klimat för företagande. I de delar av Sverige där företagsklimatet traditionellt ansetts vara som bäst, Gnosjö och Anderstorp med omnejd, är arbetslösheten också mycket lägre. På hälften eller en tredjedel av riksnivån.

Ibland tror politiker att de kan ordna ett bättre företagsklimat genom politiska reformer. Men så enkelt är det inte. Företagsklimatet består visserligen till en del av skatter, byråkrati, regleringar, arbetsmarknadspolitik osv. Men företagsklimatet består också av den sociala miljön, attityder, intresse för utbildning och risktagande. Det är inte faktorer som man kan ändra på några få år eller genom enkla politiska åtgärder. Trygghetsideologin som varit dominerande dogm i vårt land i decennier är till själva sin karaktär företagarfientlig. För företagande innebär alltid en risk. Och trygghetsmålen som drivits av fackföreningsrörelse och socialdemokrati har strävat efter att eliminera alla risker. Först när fler är beredda att ta risker och avstå från tryggheten som anställd får vi fart på företagandet igen. Och först då kan arbetslösheten sjunka.

Det skall då sägas att det finns vissa tecken på att ungdomen idag har en annan attityd till risktagande än för tjugo-trettio år sedan. Det ska förhoppningsvis märkas om femton-tjugo år. De flesta företagen startas nämligen av människor mellan 35 och 40 år. Det är först när dagens mer riksbenägna ungdomar nått den åldern som vi kommer att se någon ordentlig effekt på nyföretagande och sysselsättning av en ändrad attityd.

Det finns naturligtvis en rad andra faktorer som bidrar till den höga arbetslösheten. En faktor är den svenska lönestrukturen. Produktiviteten i samhället mäts ungefärligt av lönenivån. Dvs den som anställer är beredd att betala nästan så mycket i lön som den anställde förväntas bidra med i produktivt arbete. Problemet är framförallt de människor som på grund av bristande (eller icke efterfrågad) utbildning, dåliga språkkunskaper, dålig motivation eller ett avvikande uppträdande (som kan omöjliggöra arbeten som bygger på kundkontakt) har låg produktivitet. Eftersom de flesta löneavtal bygger på en någorlunda hög ersättning i form av lön trillar de som inte kan producera tillräckligt helt bort från arbetsmarknaden. För några decennier sedan var de här människorna springpojkar, lärlingar, bodtomtar eller liknande. De hade dåligt betalt, men allteftersom de kom in arbetet kunde de avancera till mer fullödiga arbeten. Det var ett mycket bättre sätt att ta hand om folk än dagens, då lönestrukturen är sådan att företagen inte har råd att anställa de svagproducerande alls och de istället försörjs genom olika sociala stödsystem.

Vid sidan av en attitydförändring rörande företagandet skulle ett systemskifte som bättre tar tillvara den produktiva kraft som trots allt finns hos de som är lågproducerande vara ett av de mest kraftfulla bidragen till en gynnsam ekonomisk utveckling och lägre arbetslöshet i Sverige.

G-61 Jag skulle vilja veta mycket om Ronald Reagan
Mikael R A Svensson (29 mars 1999)
mikael_104@hotmail.com

Du har god smak. Seklets kanske störste amerikanske president. Mannen som genom sin politik vann en fullständig seger för demokratin och friheten i det kalla kriget.

Ronald Reagan föddes 1911 i den lilla staden Tampico i Illinois (fjorton mil från Chicago). Hans pappa var av irländskt ursprung och arbetade som expedit i olika skoaffärer. Så småningom blev han delägare i en egen skohandel. Familjen levde under små ekonomiska omständigheter.

Ronald tog tidigt olika sommarjobb. Pengarna han tjänade sparade han för att finansiera utbildning på college. De räckte inte, men han lyckades också få ett stipendium, delvis på grund av att han vbar duktig fotbollsspelare (amerikansk fotboll). Det blev Eureka College i Illinois, alltså ett okänt och ganska litet universitet. Studieinriktningen var ekonomi och sociologi. Han hade deltagit i en rad andra aktiviteter förutom fotbollen, bland annat i studentkåren och i ett dramatiksällskap, där han vann pris för sin skådespelarkonst.

Ronald Reagans första arbete efter studierna var som sportreporter i radio. Och han fortsätte sedan att arbeta på flera radiostationer. När han var 26 år fick han ett filmkontrakt i Holywood. Som alla nya skådespelare fick han börja med småroller för att så smånigom avancera tiull huvudroller i så kallade B-filmer. Reagans motståndare har därför ofta illasinnat kallat honom för B-skådis. Så fel, så fel! Först engagerade han sig i skådespelarnas fackförening, som tog alltmer tid. Det var under den här tiden som Hollywood var fullt av kommunister och Reagan förstod ännu inte vad kommunismen egentligen innebar. Han lärde sig dock genom sina aktiviteter i skådespelarfacket. Han var under flera år ordförande i Screen Actor's Guild, som fackföreningen heter.

Ronald Reagan insåg i början av 1950-talet att TV var det nya mediet för en framåt man i branschen. Han sökte sig alltså bort från filmen och blev istället programledare på TV. Under åtta år var han programledare för ett program på bästa sändningstid, klockan nio på lördagskvällarna. Programmet låg länge i tittartoppen och trillade ner på andra plats först när den för äldre svenskar välkända programserien "Bröderna Cartwright" började sändas på en konkurrerande kanal. Det fantastiska med Ronald Reagans program var att han på bästa sändningstid kunde bjuda in gäster till politiska diskussioner!

Efter tiden som programledare i TV började Ronald Reagan engagera sig alltmer politiskt. Han hade gått över från demokraterna till republikanerna och ställde upp i guvernörsvalet i Kalifornien 1966. Han van en storseger över den sittande demokratiske guvernören. Som guvernör arbetade Reagan för lägre skatter och minskad offentlig sektor. Han blev omvald 1970 och var guvernör i sammanlagt åtta år.

1980 ställde Ronald Reagan upp i presidentvalet och slog ut den sittande presidenten Jimmy Carter. Reagan drev mycket framgångsrikt sin ekonomiska politik, som kallades Reganomics. Genom skattesänkningar fick han fart på ekonomin och USAs ekonomi utvecklades mycket positivt under Reagans år vid makten. Hans främsta insats var dock den hårda och principfasta hållnigen mot Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer. Reagan insåg att Sovjet använde en alltför stor andel av sin produktionskapacitet för militära ändamål. Genom att satsa mer på det amerikanska försvaret och genomdriva det tekniskt avancerade rymdförsvarsprogrammet, populärt kallat Stjärnornas Krig, genom kongressen hamnade Sovjet i en omöjlig situation. De hade inte en chans att svara mot USAs satsning vare sig ekonomiskt eller tekniskt. Resultatet blev en helomvändning i fredlig riktning från Sovjet och sedan Sovjetunionens totala sammanbrott och upplösning 1991 (visserligen under Reagans efterträdare George Bush som president, men det var Ronald Reagan som lade grunden till Västs totala seger i det Kalla Kriget.

Ronald Reagans bakgrund som skådespelare och programledare i TV gjorde att han var överlägsen som kommunikatör. Han talade alltid direkt till det amerikanska folkets hjärta. Vad han sa gick alltid hem. Han hade också en sällsynt förmåga att koncentrera sig på det väsentliga och delegerade med fullt förtroende viktiga beslut till sina medarbetare. Hans krav var att staben skulle sammanfatta det väsentliga beslutsunderlaget på en sida. Så lyckades man också ofta göra.

Ronald Reagan har drabbats av Alzheimers sjukdom och han tog i sjukdomens inledningsfas ett sentimentalt avsked från det amerikanska folket och berättade vad han drabbats av. Idag känner han bara igen sin hustru Nancy.

Om Du vuill läsa mer om Ronald Reagan finns det dels en biografi om honom skriven av Lee Edwards (svensk översättning 1981), dels hans memoarer Ett amerikansk liv (svensk översättning 1991).

The Ronald Reagan Presidential Library & Museum har en egen hemsida på internet. Det finns ocksp en sida som heter The Ronald Reagan Home Page.

Tillbaks