Ämnen:  Harry S. Truman, USA och vapenlagar, Kvinnlig rösträtt, Konservatism, John Maynard Keynes, Bertil Ohlins påverkan på svensk politik, EU:s institutioner, USA och de internationella domstolarna,  Nedre Norrlands fackförening, NAFTA

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 25 oktober 2006-24 januari 2007.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

BE-630 NAFTA (North American Free Trade Area). Historik, bakgrund. Vad har de haft för motgångar respektive framgångar? Hur ser det ut idag? Hur har samhället påverkats? Regler inom NAFTA?
Anna Johansson, Alingsås (24 januari 2007)
the_drunk_taz[snabel-a]hotmail.com

NAFTA är en förkortning för North American Free Trade Agreement och är en frihandelszon bestående av Kanada, USA och Mexiko. Samarbetet startade den 1 januari 1994 och omfattar över 500 miljoner människor. Denna frihandel anses ha varit framgångsrik då investeringarna har ökat och tillväxten i regionen har förstärkts. Särskilt Mexiko har nått stora ekonomiska framgångar efter att de övergivit sin tidigare protektionistiska linje.

NAFTA gör det möjligt för ett svenskt företag att agera på hela denna marknad genom att etablera sig i ett av dessa tre länder. Det avtal som länderna i NAFTA har godkänt är att avlägsna tullar och andra handelshinder mellan länderna, att underlätta handelsrelationer med länder utanför NAFTA samt att öka investeringarna mellan länderna. Med andra ord är NAFTA en motsvarighet till EU, fast utan all byråkrati, bidrag till jordbrukare, detaljregleringar mm. som blivit kännetecknet för EU.

NAFTAs regler innebär att ett land eller en delstat eller någon annan beslutande region inte får skapa en lagstiftning som hämmar konkurrensen eller som förhindrar ett företag från att investera i ett visst land. Det är heller inte tillåtet med lokala investeringsvillkor eftersom det missgynnar företag som inte är lokala. Anledningen till detta är att konkurrensen ska förbättras och att den offentliga sektorn ska få ned sina kostnader. Kritiken mot detta är att det förhindrar länder och regioner att införa demokratiskt fattade beslut om vart skattepengarna ska ta vägen. Det kan också leda till att länder och regioner som vill ha skarpare miljölagstiftning inte har rätt till det. Det kan ju tyckas att det borde vara upp till de lokala väljarna att själva välja om de vill ha skarpare miljölagstiftning och därmed en högre skatt (eller priser) eller mindre restriktioner i den offentliga upphandlingen och därmed en lägre skatt (eller priser).

NAFTA-överenskommelsen kritiseras starkt av många amerikaner i de södra delstaterna för att de låga lönerna i Mexiko dumpar priserna på produkter i USA och att arbetslösheten därmed ökar eftersom de inhemska företagen inte kan konkurrera med de mexikanska. Statistiken visar dock på motsatsen. Kritiken hör ofta samman med en skepticism mot att många mexikaner överträder den amerikanska gränsen för att söka jobb i USA. Vissa begränsningar av fria rörligheten har redan gjorts och fler kan tänkas komma då både republikaner och demokrater kräver hårdare tag. George W. Bush har dock försökt stå emot propåerna och fått mycket kritik för det. Så det finns spänningar som kan förhindra en fortsatt utveckling av NAFTA.

Det finns också planer på ett ännu större frihandelsområde bestående av 34 demokratiska länder från Alaska till Argentina med en total befolkning på 800 miljoner. Målet var från början, år 1994, att ett samarbetsavtal skulle vara klart 2005, men det har misslyckats och förhandlingarna är uppskjutna på obestämd tid.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BE-629 Vad vet ni om Nedre Norrlands Fackförening, NNF (www.nedrenorrlandsfackforening.com)? Dom säger sig vara partipolitiskt obundna. Det är emellertid påfallande fattigt med information på deras hemsida om bakgrunden till att fackföreningen bildades samt vilka personer som verkar bakom kulisserna. Är dom verkligen så politiskt obundna som dom påstår sig vara eller är det trots allt ett projekt längre ut på vänsterkanten?
Folke B. Jansson, Finspång (16 januari 2007)
folke.b.jansson[snabel-a]finspong.com

Nedre Norrlands fackförening är en liten och relativt nystartad fackförening med cirka 300 medlemmar. Föreningen är bildad i Hudiksvall 1995 och medlemmarna kommer från många olika fackförbund och yrkesområden. Men den dominerande andelen av medlemmarna har bytt från Kommunal eller IF Metall till NNF. De är, som du nämner, en partipolitiskt obunden fackförening, precis som många andra fackföreningar såsom TCO påstår sig vara trots att de hela tiden visar var preferenserna ligger åt för håll. (LO skryter däremot om att de samarbetar med Socialdemokraterna medan LO-anslutna såsom Kommunal inte verkar vilja vara lika tydliga). Om NNF verkligen är partipolitiskt obundet till skillnad från många övriga fackföreningar är givetvis svårt att svara på. Men ett faktum som talar för NNF:s uppriktighet är att de inte är anslutna till varken TCO eller LO. Ett annat är att de stämt företaget Pacwire inför arbetsdomstolen för att de brutit mot föreningsfriheten när de erbjöd metallanslutna en krona mer i timlön än NNF-anslutna. Företaget backade och gav NNF rätt. Dessutom är NNF-medlemmar anslutna till den statliga a-kassan Alfakassan.

Följande står att läsa på Nedre Norrlands fackförenings hemsida under rubriken ”Lagar”: ”Oavsett att lagen om föreningsrätt och förhandlingsrätt är lagstadgad är det mycket vanligt att företrädare för fackliga organisationsenheter försöker förmå medlemmar som avser att byta facklig tillhörighet att tro att det föreligger någon form av tvång att tillhöra en viss organisation. Detta är givetvis helt felaktigt! Lag är lag och skall tillämpas som sådan. Att man, företrädesvis inom den partipolitiskt inriktade fackföreningsrörelsen, hävdar ett önskemål om att monopol inte får ligga som grund för ditt val av fackliga företrädare, det är inte mångfalden som är viktig utan Din personliga möjlighet att få dina rättigheter tillgodosedda.”

NNF:s ombudsman Curt Olsson, som arbetat fackligt i 45 år, i NNF sedan 2001, menar att det främsta argumentet för att vara med i facket inte är att maximera lönenivån utan att skydda den enskilda medlemmen vid problem med arbetsgivaren. En anställd är enligt förbundet chanslös mot en stor arbetsgivare. Individen ska sättas före kollektivet. Men samtidigt har, som jag nämnt ovan, många medlemmar från Kommunal övergått till NNF på grund av att de känner sig lurade efter Kommunals strejk. De ville alltså ha högre löner vilket talar emot Curt Olssons uttalande. Vidare kan talet om individen också tyda på anarkism och syndikalism, men jag har inte kunnat se några andra tendenser till det så det verkar inte särskilt troligt. Däremot kan man vara ganska säker på att bilden av företag och företagare är densamma i NNF som i andra fackförbund, eftersom företag målas upp som fiender och inte som samarbetspartners eller jämlika förhandlingspartners.

En medlem vid namn Benny Harrisson bytte från Pappers till NNF på grund av att han inte kunde stå ut med att Pappers gav 20 miljoner kr i bidrag till Socialdemokraterna under valrörelsen. Han anser också att ett fackförbund inte ska ta ställning i politiska frågor såsom EU-frågan, vilket Pappers har gjort då de pläderade för EU-medlemskapet. NNF tar också ut en lägre avgift vid extraarbete under speciella förhållanden. Konkurrensen verkar börja fungera även inom fackföreningsrörelsen.

Läs mer här:
http://www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=376276
http://www.st.nu/nyheter/arbete.php?action=visa_artikel&id=319741

Mer information än så här har jag inte lyckats samla in. Men jag anser det vara värt att följa detta fackförbund för att se om de verkligen menar allvar med sina ord om decentralisering, individen före kollektivet, partipolitiskt obundet och liknande värdeord. LO-förbund och övriga fackförbund behöver verkligen utsättas för ett större konkurrenstryck.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BE-628 Varför vill USA ha rätten att inte ställas inför rätta i domstolen ICC?Har USA skrivit under Genève, Haag och alla de stora avtalen om t ex folkrätt?
Irfan Bulut, Nässjö (9 januari 2007)
Bulut_irfan[snabel-a]hotmail.com

Det finns främst två typer av internationella domstolar. Den ena är den internationella domstolen ICJ som instiftades 1945 och som är det främsta juridiska organet i FN. Syftet med den internationella domstolen är att lösa internationella konflikter med fredliga metoder. Sätet för ICJ är fredspalatset i Haag, Nederländerna. Domstolen kan döma mellan två länder som är i konflikt med varandra, förutsatt att båda länder har godkänt ICJ:s domsrätt, dvs. jurisdiktion. Domarna är bindande för de länder som berörs och idag har 67 länder erkänt Internationella domstolens jurisdiktion. Under 2006 firade ICJ 60 årsjubileum.

Internationella domstolen består av 15 domare från olika delar av världen. Det är generalförsamlingen och säkerhetsrådet som utser domarna under en 9-årsperiod. De utses för sina juridiska meriter och inte som representanter för sina länder.

Under kalla krigets dagar anmälde Nicaraguas regering USA för förbrytelser under inbördeskriget då landet stödde rebellerna contras, minerade inloppet till nicaraguanska hamnar samt kränkte nicaraguanskt luftutrymme. USA erkände inte Internationella domstolens domsrätt i denna fråga men ICJ bedömde att de trots detta hade domsrätt. Domstolen beslutade att USA gjort fel och att landet skulle betala skadestånd till Nicaragua. Men USA vägrade eftersom landets agerande följde det kalla krigets logik om att minimera kommunismens utbredning. Kampen stod mellan två ideologisystem, marknadsekonomi och demokrati på ena sidan samt planekonomi och diktatur på andra sidan.

Ett exempel på hur domar från ICJ slår fel är att Israels rätt till självförsvar inte erkänns då domstolen går på de fientligt inställda grannländernas linje när de slår fast att Israel strider mot folkrätten när de uppförde ett skyddsstängsel och på vissa sträckningar också en skyddsmur. Om det är någon part som strider mot internationell rätt bör det väl vara de palestinier som begår självmordsattentat. Erfarenheterna av skyddsstängslet och skyddsmuren visar att den varit framgångsrik då självmordsattentaten har minskat med 75 % de första sex månaderna 2004. Men tydligen är folkrätten viktigare än mänskliga rättigheter.

En internationell domstol må fungera när de inblandade parterna är demokratiska rättsstater men när domstolen försöker vara neutral i frågan om demokrati och diktatur leder domsluten oundvikligen fel.

Den andra typen av internationella domstolar syftar till att ställa enskilda individer inför rätta för brott mot den internationella rätten såsom brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolen tar upp fall som inte avgörs av nationella domstolar och som annars inte kommer att ställas till svars för sina illgärningar. Dessa domstolar upprättades under 1990-talet och de kan både vara tillfälliga och permanenta. De tillfälliga domstolarna är exempelvis Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Den permanenta internationella brottsdomstolen ICC som inte är en del av FN-systemet påbörjade sitt arbete den 1 juli 2002 och har sitt säte i Haag. Beslutet och stiftandet av ICC togs på en konferens i Rom 1998 och skulle verkställas när 60 stater hade godkänt domstolens stadga; Romstadgan. Detta skedde den 11 april 2002. Idag har 100 länder ratificerat Romstadgan. Endast brott begångna efter 1 juli, 2002 tas upp av domstolen. Domstolen består av 18 domare som väljs på 9 år av domstolens generalförsamling. USA och Israel har inte ratificerat denna domstol antagligen på grund av tidigare erfarenheter av internationella domstolar. USA är främst rädd för att amerikanska medborgare ska ställas inför rätta av politiska skäl.

USA har skrivit under Genèvekonventionen och lovat att inom rimliga gränser följa vad som står i den. Problemet med kriget mot terrorismen är att det inte finns någon motpart som har skrivit under Genèvekonventionen. I ett traditionellt krig är motparten i regel ett land som skrivit under just Genèvekonventionen. Dessutom kan det i kampen mot terrorismen finnas många svåra avvägningsfrågor. Det är också intressant att notera att Högsta domstolen i USA har slagit fast att upprättande av särskilda militärdomstolar för att pröva Guantanamo-fångarnas eventuella brott strider mot den amerikanska konstitutionen och Genèvekonventionen. Så det finns mekanismer i det amerikanska systemet som håller emot maktkoncentrationer och maktmissbruk.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BE-627 Jag skulle veta vad EU:s beslutande organ är och vad dom gör.
Emelie, Klippan (27 december 2006)
Emelie_13_5[snabel-a]hotmail.com

Europeiska Unionen, EU, har fem gemensamma institutioner; 1. Europaparlamentet, 2. Ministerrådet, 3. Europeiska kommissionen, 4. EG-domstolen och 5. Revisionsrätten. De fem institutionerna balanserar varandra till viss del även då det inte är lika utpräglat som i USA där maktbalans råder mellan den verkställande makten (presidenten), den lagstiftande makten (kongressen) och den dömande makten (Högsta domstolen).

EU:s fem institutioner är koncentrerade till Bryssel, Luxemburg och Strasbourg, men det finns även andra gemensamma organ, såsom Europeiska rådet, Regionkommittén samt Ekonomiska och sociala kommittén, som är utspridda inom hela EU.

Europaparlamentet är en folkvald församling med 732 ledamöter som väljs vart femte år med varje medlemsstat som valkrets. Parlamentet består också av landsöverskridande partigrupper varav EPP-ED (den konservativa och kristdemokratiska gruppen), PSE (den socialdemokratiska gruppen) och ALDE (den liberala gruppen) är de främsta. Europaparlamentet har en begränsad rätt att fatta beslut om lagar mm. Den rätten delar Europaparlamentet med ministerrådet och i vissa frågor har parlamentet enbart yttranderätt där yttrandena inte är bindande för ministerrådet. Men samtidigt har parlamentet tillsammans med ministerrådet rätt att förkasta eller godkänna EU:s budget och dessutom måste både EU-kommissionen och dess ordförande godkännas av parlamentet för att få påbörja sitt arbete. Europaparlamentets säte är i Strasbourg när hela parlamentet sammanträder, medan sätet är i Bryssel när ledamöterna arbetar i utskotten. Denna ordning som innebär minst två flyttar varje månad kostar 200 miljoner euro per år.

Ministerrådet fattar de viktigaste besluten, men oftast måste rådet komma överens med Europaparlamentet för att ett förslag ska bli EU-lag. Rådet består av ministrar från alla medlemsländer. Vilka ministrarna är beror på vilken politisk fråga som behandlas. I vissa frågor tas besluten enhälligt och i andra fall med kvalificerad majoritet (tre-fjärdedels-majoritet).

Formellt ska EU-kommissionen verkställa beslut tagna av Europaparlamentet och ministerrådet, granska att medlemsländerna följer fattade beslut och har rätt att lägga fram förslag till beslut. Men EU-kommissionen har också en stor makt att fatta politiska beslut via direktiv och förordningar inom de områden där ministerrådet har delegerat beslutsområden och där EU-kommissionen ska verkställa fattade beslut. När politikerna är ointresserade av EU-frågor eller när det råder stora konflikter mellan olika länder om vart EU ska utvecklas åt för håll får EU-kommissionen och EU-byråkraterna mer makt. Detta har varit tydligt efter att Frankrike och Nederländerna har röstat nej till EUs förslag till EU-konstitution. Även oenigheten om hur islamismen ska bekämpas samt vilka länder som ska få ingå i EU-utvidgningen har haft betydelse för politikernas inflytande. Antalet direktiv och förordningar från EU-kommissionen har nämligen ökat över tiden i takt med oenigheten bland politikerna. EU-kommissionen som har ett femårsmandat består av kommissionärer från varje medlemsland. Dessa kommissionärer ska vara oberoende och inte ta emot några instruktioner från sina medlemsländer.

EG-domstolen ska tolka EUs lagstiftning och döma i tvister mellan EUs institutioner och medlemsländerna. Varje land utser en domare och de sitter på ett sexårsmandat. Sedan Sveriges EU-inträde har EG-domstolen tvingat Sverige att förbättra rättssäkerheten för sina medborgare.

Revisionsrättens uppgift är att granska och kontrollera hur EUs institutioner och medlemsländer använder EU:s budget. Varje medlemsland väljer ut en ledamot och de sitter på ett sexårsmandat.

Som du märker råder det inte några tydliga relationer mellan de olika institutionerna och beslutsgången är mycket komplex. Anledningen till detta ligger troligen i att det inom EU finns många viljor och att resultatet därför blir halvdana kompromisser som är svåröverskådliga. EU-konstitutionen var ett försök att någorlunda rensa upp lite i snårskogen, men även förslaget till konstitution var fylld av komplexa förhållanden till skillnad från USAs mer raka maktbalansprincip.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BE-626 Hur påverkade Bertil Ohlin politiken?
Ajna Setkic, Sundbyberg, (7 december 2006)
miss_bosnien[snabel-a]hotmail.com

Bertil Ohlin (1899-1979) var politikern och nationalekonomen som främst gjorde sig känd för sina insatser i planhushållningdebatten, sitt deltagande i Stockholmsskolan samt utvecklingen av den socialliberala ideologin i Sverige. Han var professor i Stockholm 1929-1965, partiledare för Folkpartiet 1944-1967 samt handelsminister 1944-1945 i samlingsregeringen under andra världskriget. 1977 fick han Nobelpriset i ekonomi.

1934 skrev han boken ”Fri eller dirigerad ekonomi” där han lade upp riktlinjerna för den socialliberala ideologin som erkände fördelarna med en fri och mindre reglerad ekonomi men som pläderade för omfattande sociala reformer. Dessa statliga reformer skulle finansieras av de omfattande resurser som de fria företagen och andra marknadsaktörer skulle skapa. Detta tolkades som en medelväg mellan Högerpartiets (idag Moderaterna) och Eli Heckschers linje å ena sidan och Socialdemokraternas och Gunnar Myrdals linje å den andra. Den förstnämnda linjen pläderade för en fri marknad kombinerat med en tillbakadragen stat. Den senare linjen pläderade för socialisering av näringslivet samt en hårt reglerad marknad kombinerat med omfattande sociala reformer där staten tar ett stort ansvar för individens välfärd. Planhushållningsdebatten initierades av att Socialdemokraterna föreslog drastiska socialiseringsplaner för att "demokratisera" ekonomin. Några exempel som finns att hitta i Socialdemokraternas efterkrigsprogram är kraven på ett förstatligande av försäkringsväsendet och skoindustrin. Högerpartiet ville däremot ha en relativt oreglerad marknadsekonomi. Bertil Ohlins medelväg utgick från statlig konjunkturpolitik och ramhushållning som betyder att en ekonomi regleras av en ramlagstiftning. Inom denna ramlagstiftning har individerna utrymme för egna initiativ. Ohlin har därmed starkt bidragit till dagens blandekonomi där staten erkänner marknadens positiva effekter, men samtidigt strävar efter att finjustera ekonomin genom ingrepp på marknaden.

Hans främsta bidrag inom nationalekonomin är hans revolutionerande teorier om utrikeshandeln som presenterades i ”Interregional and international trade” (1933). Han utvecklade teorierna om relativa fördelar vilket kom att påverka den fortsatta forskningen inom internationell handel. Teorin som var inspirerad av hans läromästare Eli Heckscher går ut på att länder anpassar sig efter sina produktionsfaktorer. Har ett land rikligt med arbetskraft kommer arbetskraftsintensiva varor att bli billigare och därmed mer konkurrenskraftiga utomlands. Länder som har en bra tillgång på kapital kommer att specialisera sig på kapitalintensiva varor osv. Det var denna teori som Bertil Ohlin fick nobelpriset för.

Bertil Ohlin och Stockholmsskolan gjorde gemensam sak med John Maynard Keynes och kritiserade den tidigare nationalekonomin som utgick från att arbetslöshet och ekonomiska kriser inte blir långvariga i en fri marknadsekonomi. Stockholmsskolan och Keynes menade att det var naivt att tro att löner och priser är så flexibla att de anpassas nedåt vid konjunkturnedgångar. Men om lönerna mot all förmodan skulle anpassas efter sämre tider, dvs. lönerna sänkas, skulle den totala efterfrågan sjunka ännu mer och därmed skulle lågkonjunkturen förvärras. Mot bakgrund av 1930-talets ekonomiska kris och massarbetslöshet är den ståndpunkten förståelig även om staten redan då ingrep på marknaden i viss utsträckning. Ohlins bidrag till denna teoribildning är multiplikatoreffekten som handlar om hur en statlig åtgärd i en lågkonjunktur ger expansion i flera led vilket leder till att produktionsökningen blir större än den initiala stimulansen. Därför ansåg Bertil Ohlin och Stockholmsskolan att staten skulle ingripa för att balansera konjunkturer. När lågkonjunktur råder bör staten stimulera ekonomin genom att sänka skatterna, öka de statliga utgifterna genom höjda bidrag eller ökade offentliga investeringar. Vid högkonjunktur ska staten sänka aktiviteten i ekonomin genom att dra in pengar från marknaden via höjda skatter eller lägre offentliga utgifter via mindre bidrag eller mindre offentliga investeringar. Justeringar kan även ske med hjälp av höjda och sänkta räntor.

Bertil Ohlin-institutet är en tankesmedja som försöker föra vidare Ohlins anda till dagens samhälle: http://www.ohlininstitutet.org/

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BE-625 Ge tre orsaker till att den keynesianska skolan inte fungerar i dagens ekonomi!
Marja Liisa, Haninge (29 november 2006)
africkat[snabel-a]hotmail.com

John Maynard Keynes (1883-1946) är mest känd för sin konjunkturteori där staten får en större betydelse än vad den hade inom den tidigare nationalekonomin. För att få en bakgrund till Keynes teorier kommer jag att ge en historisk sammanfattning innan jag besvarar din egentliga frågeställning.

På 1500- och 1600-talet uppstod merkantilismen som kan betraktas som grunden till dagens nationalekonomi. Den gick ut på att ett land skulle maximera sin export av varor och maximera införseln av guld, ädelstenar och liknande skatter. Konkurrens utifrån betraktades som ett hot mot nationens existens samt ett hot mot nationens fulla sysselsättning. Du kan läsa mer om merkantilismen här: http://www.contra.nu/aldre60.html#anchorfraga600

När den moderna nationalekonomin med Adam Smith (1723-1790) som ledstjärna uppstod på 1700-talet sattes frihandeln och den perfekta marknaden i centrum för analysen. Smith talade om den osynliga handen som skulle samordna de enskilda individernas agerande till ett välfungerande samhälle eller till en allmän jämvikt. Utgångspunkten var att marknaden bestod av många små företag och att inget enskilt företag kunde påverka priset på egen hand. Informationen skulle också vara fri och tillgänglig för alla. Förvisso lade Smith in en brasklapp när han varnade för att kartellbildningar uppstår när företagsledare träffar varandra. Utifrån den analysen drogs slutsatsen att avvikelser från full sysselsättning enbart skulle uppstå undantagsvis eller bara när staten ingrep i marknadens funktionssätt.

På den tiden utgick man från Says lag (formulerad av den franske ekonomen Jean Baptiste Say (1767–1832)) som går ut på att utbudet skapar sin egen efterfrågan. Det totala utbudet kan aldrig överstiga den totala efterfrågan. När man enbart fokuserar på den realekonomiska sidan blir detta en självklar lag eftersom den som producerar ägg samtidigt efterfrågar något annat såsom skor och därmed är det helt enkelt ett nollsummespel. Men tar man in penningsidan och framförallt möjligheten till sparande blir inte lagen lika självklar. Ekonomen Thomas Malthus (1766-1834) menade att ett varuöverflöd skulle kunna uppstå om företagare och jordägare är för sparsamma och därmed investerar för mycket. Företagarna är alltså mer optimistiska än konsumenterna. David Ricardo (1772-1823) trodde helt och hållet på Says lag men gjorde ett undantag för teknologisk arbetslöshet. Maskiner skulle kunna komma att ersätta arbetskraft. Detta tog Karl Marx (1818-1883) till sig av och formulerade som en fundamental lag i teorin om avtagande avkastning. När maskiner frigör arbetskraft blir arbetarna proletariserade i takt med den ökande arbetslösheten. Då Marx utgick från att enbart det rörliga kapitalet, dvs. arbetskraften, kunde skapa värde (till skillnad från bytesvärdet som inte var ett äkta värde enligt Marx) skulle kapitalisten lida av en avtagande profitkvot eftersom det fasta kapitalet ökade i förhållande till det rörliga. Lösningen på detta var egendomsgemenskap och proletariatets diktatur som skulle eliminera spänningarna mellan proletariatet och kapitalisterna i samhället.

Knut Wicksell (1851-1926) hade klart för sig att sparande och investeringar inte är identiska utan beslutas i regel av två olika aktörer. I en uppåtgående konjunktur hände det ibland att sparandet inte utvecklades lika snabbt som investeringstakten. Detta blev en viktig grund i Keynes analyser.

Till skillnad från Adam Smith och hans efterföljare var Keynes mer fokuserad på makroekonomiska samband och aggregerade storheter såsom nationalinkomst, total arbetslöshet, inflation (allmän prisnivå), total efterfrågan och totalt utbud. En fundamental frågeställning för Keynes var om den totala efterfrågan och det totala utbudet var i balans. Full sysselsättning är bara möjligt när dessa två storheter balanserar varandra och det är statens uppgift att se till att de är i balans. Staten skulle vid lågkonjunkturer öka aktiviteten i ekonomin genom indirekt eller direkt inverkan på marknaden. Det indirekta sättet var att justera lågkonjunkturen med hjälp av sänkt ränta, sänkta skatter och ökade offentliga utgifter via bidrag mm. för att öka efterfrågan på marknaden. Den direkta metoden byggde på att staten aktivt skulle gå in på marknaden och öka efterfrågan genom att öka de offentliga investeringarna. Vid högkonjunktur ska staten göra tvärtom, dvs. dra in pengar från marknaden genom höjd ränta, höjda skatter och neddragna offentliga utgifter.

De främsta anledningarna till att marknadsekonomin, enligt Keynes, inte skulle kunna garantera en full sysselsättning var att lönenivåerna var fasta eller stela vilket skulle göra att arbetslöshet skulle uppstå när den totala efterfrågan försämrades. Lönerna anpassades inte efter lågkonjunkturer och därmed kunde inte full sysselsättning garanteras eftersom arbetsgivarna då blev tvungna att friställa folk. Men om lönerna å andra sidan vore så flexibla som tidigare nationalekonomer antog skulle det påverka efterfrågan så mycket att det skulle förvärra lågkonjunkturen. Den andra anledningen är att sparandet ibland överstiger investeringarna. Detta gör att konsumtionen, dvs. efterfrågan, inte är tillräcklig. Ett utbudsöverskott uppstår då och nationalinkomsten kommer då att anpassas till detta, därmed uppstår en lågkonjunktur. Detta utbudsöverskott kan staten råda bot på. En invändning mot detta resonemang är att räntan är för hög när sparandet är för högt och därför borde en räntesänkning kunna skapa balans mellan sparande och investeringar. Keynes svar är att om räntan understiger en viss nivå kommer människor hellre att behålla pengarna som likvida medel, dvs. att spara i madrassen. Keynes menar också att inkomsten avgör hur mycket pengar som konsumeras i ekonomin. Men även där har kritik framkommit då mycket tyder på att förmögenhet och den relativa inkomsten (alltså jämfört med andra) är faktorer som har betydelse. Milton Friedman(1912-2006) påpekade att inkomsten bör delas in i en permanent och en rörlig del och att det är den permanenta delen som avgör konsumtionsnivån.

Keynes idéer passade också väl in i hans samtid då börskraschen i USA 1929 blev startpunkten för depressionsåren på 1930-talet. Men allt var inte nytt med Keynes idéer. Några av Keynes förutsättningar var gemensamma med tidigare antaganden. Exempel på det är antagandet att företag och människor är vinstmaximerande, att marginalnytteteorin gäller och att ekonomin är statisk. Tillväxt, innovationer, entreprenörer och befolkningsutveckling fick inte plats i Keynes teorier. Joseph Schumpeter (1883-1950) var den första som på allvar tog hänsyn till dessa faktorer i sina analyser.

Så över till frågan varför Keynes teorier inte fungerar:

1. Keynes ignorerar frågan hur tillväxt skapas. Schumpeters entreprenörer, småföretag och innovatörer finns inte med i Keynes analyser eftersom Keynes är mer intresserad av aggregerade storheter.

2. Keynes har en för stark tilltro till statens förmåga att göra rätt saker vid rätt tillfälle. Friedrich A. Hayek (1899-1992) var den främsta kritikern på det området. Hayek menade att staten riskerar att förvärra lågkonjunkturer och högkonjunkturer dels på grund av att staten är en trögrörlig koloss som inte hinner reagera förrän det är för sent, dels för att ingen beslutsfattare sitter inne med all information som är utspridd i samhället, enbart en fri marknad kan hantera all information som finns via ett prissignalssystem, och dels på grund av att statens åtgärder får effekter långt efteråt.

3. Det är lätt för politiker att genomföra offensiva åtgärder på marknaden vid en lågkonjunktur, men det är mycket svårare för politiker att hålla igen vid en högkonjunktur.

4. Milton Friedman och Friedrich A. Hayek har påpekat att punkt två och punkt tre är inflationsdrivande, bland annat på grund av att det leder till en för stor penningmängd, och att inflation leder till en högre arbetslöshet på sikt. Under 1970-talet utsattes västvärlden för stagflation, dvs. både hög inflation och hög arbetslöshet. Det var då man började ifrågasätta Keynes på allvar. Till detta resonemang hör att dela upp arbetslösheten i en strukturell och en konjunkturell del. Keynes modell kan bara påverka den konjunkturella arbetslösheten.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BE-624  Jag skulle vilja ha svar på vad är konservatism? Har ni något tips på en bra sida.
Jesper Schwamberg, Stockholm (22 november 2006)
je_schwamberg[snabel-a]hotmail.com

Tillbaks