aldre62

Ämnen: Priser på en fri marknad, Nationalsocialismen i Sverige, Sverige och Ryssland under 1800-talet, Barnarbete, Kerala, Femårsplaner, Scud-missiler, Sverige efter börskraschen, Neutralitetspolitiken, Svenska företag som flyttar utomlands

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 24 maj 2006-19 oktober 2006.

BD-620 Varför flyttar svenska företag utomlands? Om Volvo skulle flytta utomlands, varför skulle dom göra det?
Alexander Lindström, Härnösand (19 oktober 2006)
alexandrej4[snabel-a]hotmail.com

De flesta företag som har flyttat sina verksamheter utomlands är lågproduktiva och/eller standardiserade tillverkningsföretag som är hårt pressade av stora konkurrenter som i regel har haft lägre produktionskostnader än de svenska. I längden blir en sådan situation ohållbar och därför har vissa företag valt att lägga ut sina verksamheter i Kina, Thailand eller i andra länder där produktionskostnaderna är lägre. Det är alltså främst av konkurrensskäl och överlevnadsskäl som detta sker. Därmed har alltså de höga lönerna betydelse för att företagen flyttar utomlands. För att kunna bevara dessa lågproduktiva arbeten i Sverige måste vi sänka våra löner.

Ett alternativ är att höja vår kunskapsnivå och kunnande. Men även där börjar konkurrensen hårdna då länder som Kina och Indien spottar ut civilingenjörer och andra högt utbildade yrkeskategorier. Men samtidigt som detta sker kommer lönenivån att successivt stiga i dessa länder eftersom utbildningsnivån stiger och då kanske det i framtiden blir Sverige som får ta emot all lågproduktiv verksamhet eftersom våra löner inte har kunnat hänga med. En real löneutveckling följer nämligen produktions- och försäljningsutvecklingen.

Hittills har vi varit besparade från problemet att tjänsteföretag och kunskapsföretag flyttar ut ur Sverige. Men nu har vi börjat se en ökad outsourcing av kundtjänster och liknande verksamheter till Indien. Man kan dock dra slutsatsen att rena tjänsteföretag och småföretag är de företag som svårligen kan flytta utomlands. Därmed är alliansregeringens fokus på småföretag rätt, inte bara av ideologiska skäl, utan också av praktiska skäl.

Skattenivån är en ytterligare orsak till att företag tvingas flytta sin verksamhet utomlands. Det svenska skattetrycket ligger på 51,1 % vilket är högst i hela världen. Förvisso är den skatt som främst drabbar svenska företag bolagsskatten som är 28 % på företagens vinster vilket gör att Sverige placerar sig som en genomsnittlig nation. Men det höga skattetrycket påverkar företagen när det gäller att erbjuda svenskar en hygglig reallön.

BD-619 Är neutralitet ett relativt begrepp? Vart går gränsen vid neutralitet ? Vilken roll hade de schweiziska bankerna under andra världskriget? Kan man jämföra Sverige och Schweiz i sin neurala position?
Henrik, Göteborg (12 september 2006)
slash_usa[snabel-a]hotmail.com

Neutralitetsbegreppet är något urvattnat då det är svårt att inte ta ställning i konflikter. Tar man ställning i en enda konflikt är man inte neutral. Så neutralitet är ett absolut begrepp. Antingen är man neutral eller också är man det inte. Antingen är man gravid eller också är man inte gravid. Att inta en mellanposition är omöjligt. Nu används dock neutralitet i en mer relativ betydelse. Sverige är med i FN, var inte med i EU förrän 1995 och är inte med i NATO. Schweiz har däremot varit mer konsekvent och valt att vara mycket restriktiv med att söka medlemskap i internationella organisationer eftersom det annars kan hota landets neutralitetslinje. Men 2002 blev landet medlem i FN och frångick då den extrema neutralitetspositionen. Även tidigare har Schweiz frångått positionen då landet varit medlem i organisationer som är kopplade till FN såsom Världshälsoorganisationen (WHO). Landet har också skrivit på FN-avtal samt Romstadgan (Internationella Brottsmålsdomstolen).

Schweiz neutralitetslinje har ställt till problem exempelvis när nazistiska tyskar använde landets banksystem med dess sekretessregler för att gömma undan stöldgods från bland annat judar. (Schweiziska banker har gått med på att betala ett skadestånd till förintelsens offer på grund av detta. De har också betalat ut pengar till anhöriga till judiska kontohavare som dött under förintelsen.). Är det verkligen så vettigt att vara neutral när det betyder att man hjälper nazister? Samma problem hade Sverige under andra världskriget då Norge var ockuperat. Skulle Sverige bistå norrmännen? Skulle Sverige tillåta transittrafik, dvs. låta tyska soldater förflytta sig via svensk järnväg? Sverige valde att vika ned sig för nazisterna. (Samtidigt får man inte glömma de enskilda svenskar och schweizare som med stort mod hjälpte judar att undkomma nazisternas judeutrotning.)

Men frågan är dock vad Sveriges insats skulle ha betytt förutom att det är principiellt riktigt att motarbeta nazismen. Om Sverige officiellt och aktivt hjälpt Norge mot nazisterna eller hjälpt Finland mot Sovjetunionen, vad hade hänt med Sverige? Hade inte landet då blivit ockuperat? Vad hade det gagnat Norge och Finland? Indirekt stödde många svenskar Norge och Finland ändå, det kanske räcker? Ett annat moraliskt dilemma var att Sverige hade en mycket strategisk betydelse för Nazityskland som var beroende av Sveriges järnmalm. Vad hade hänt om Sverige vägrat att leverera järnmalmen? Hade kriget förkortats eller hade Sverige blivit ockuperat av nazisterna innan kriget tog slut? Troligen gjorde Sverige rätt, men det var föga neutralt då Sverige i praktiken hjälpte Nazityskland men inte de allierade i lika stor utsträckning.

Samma sak skedde under kalla kriget då retoriken var sovjet- och kommunistvänlig, främst från statsminister Olof Palmes sida, men där Sverige i hemlighet samarbetade med och hjälpte USA och Storbritannien med underrättelser. Inte särskilt neutralt.

Numera används begreppet alliansfrihet, vilket sätter stopp för ett NATO-medlemskap men som tillåter att Sverige bidrar med trupper till FN-insatser då FN inte tar ställning i konflikter.

Vad man egentligen borde benämna svensk utrikespolitik är egenintressets politik. Det låg i Sveriges intresse att hålla sig utanför andra världskriget och att undvika en ockupation. Det låg i Sveriges intresse att undvika att reta upp Sovjetunionen i onödan. Det låg i Sveriges intresse att i hemlighet samarbeta med USA mot den egentliga faran, dvs. kommunismen. Det låg inte i Sveriges intresse att i retoriken försvara kommunistdiktaturer, vilket många statsmän i Sverige har gjort, utan egenintresset borde ha lett till en mer neutral retorik eller möjligtvis en försiktig västvänlig retorik.

Tidigare kunde man jämföra Sveriges och Schweiz neutralitetspositioner även om Schweiz alltid har varit mer konsekvent än Sverige. Schweiz har också haft en längre tradition av neutralitet än vad Sverige har haft – Schweiz hållning har sitt ursprung 500 år tillbaka i tiden. Nu har Sverige i princip övergett neutralitetsprincipen, mycket tack vare Carl Bildts statsministerperiod då han gjorde en viktig insats för Baltikums självständighetssträvanden 1991 som kunde kombineras med Sveriges intresse av att få bort sovjetiska trupper från vårt närområde, och övergått till en mer alliansfri hållning. Schweiz politik har dock inte förändrats nämnvärt även om Schweiz har blivit något öppnare mot omvärlden efter kalla krigets slut.

BD-618 Hur var det egentligen i Sverige efter börskraschen? Hur upplevde vi depressionen och hur påverkades ekonomin sedan av andra världskriget?
Kerstin Andersson, Arvika (22 augusti 2006)
ja_e_syko_[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till börskraschen 1929 i New York var den tilltagande tillväxten efter första världskriget 1918. 1920-talet kännetecknades av stor optimism. Företagen införde mer rationella produktionsprocesser och många nya uppfinningar såg dagens ljus. Tack vare masstillverkningen, som bäst exemplifieras av Henry Fords löpande bandprincip vid tillverkning av bilar, kunde priserna pressas så att många fler människor hade råd att köpa bilar, telefoner, hushållsapparater och mycket annat.

Företagen gjorde stora vinster och handeln med aktier ökade kraftigt. Men efter en viss period nådde marknaden en vändpunkt där tillväxten blev mer skenbar och baserades mer på spekulation än på substans och verklig industriell expansion. De stigande aktiekurserna skapade en pyramid av pappersvinster.

Under denna period hängde inte arbetarnas löner med i det ekonomiska uppsvinget och bönderna drabbades av ekonomiska problem då spannmålspriserna fallit kraftigt efter kriget. Spannmålspriserna föll ännu mer efter att bönderna för att försörja sig ökade sin produktion. Av denna anledning försvann två viktiga konsumentgrupper som kunde ta vid när medelklassen köpt dessa prylar. När företagen fortsatte att producera sina varor samtidigt som efterfrågan sjönk uppstod stora problem för företagen. Marknaden växte helt enkelt inte som företagen hade räknat med.

Plötsligt var byggverksamheten och industriproduktionen på nedgång och bilförsäljningen minskade. I september 1929 började aktiekurserna falla. En månad senare kom paniken och börskraschen. Vid elvatiden den 24 oktober (svarta torsdagen) 1929 hade fler säljorder än köporder registrerats på New York börsen. En ängslan började sprida sig och till slut kom paniken och depressionen som stundtals ledde till att telefon- och telegraflinjerna blockerades. Alla ville sälja och mäklarna skrek och knuffades i sin iver att lägga in säljorder.

Kursfallet dämpades dock något av att några bankirer gick samman och köpte upp aktier för att därmed hålla uppe priserna. Men lugnet inföll sig inte och förtroendet för börsen var slut. Veckan därpå fortsatte kurserna att sjunka. Den 29 oktober föll Dow Jones industriindex med 13 % på en enda dag. Från 3 september till 13 november föll börsen med hela 50 %. Många hade köpt upp aktier ”billigt” veckan före den stora kraschen och dessa aktier fick de slumpa bort till ett extremt lågt värde. Att kraschen kunde bli så stor hade också att göra med att många belånade sina aktier som de köpt för att kunna köpa fler aktier. När aktiekurserna började gå ned tvingades många av sina långivare att sälja sina aktier för att värdet gått under en viss nivå. Många ruinerades fullständigt av kraschen.

Sammanbrottet fick stora konsekvenser på 1930-talet och fick stora efterverkningar i hela världen. USA:s problem smittade av sig på andra länder och främst drabbades Tyskland och Österrike som hade pålagts ett stort skadestånd i Versaillefördraget 1919 och som samtidigt led av hög inflation. Tilltron till börsen och marknaden som helhet fick sig en rejäl törn och utnyttjades av extrema rörelser såsom kommunismen och nationalsocialismen.

Världsdepressionen nådde Sverige 1931, samma år som Ådalshändelserna ägde rum. Vad som då skedde var att en strejkande mobb hotade att lyncha de arbetare som trotsade strejken, varpå militären kallades in och ingrep på ett olyckligt sätt.

Exportindustrin hade drabbats hårt av den internationella lågkonjunkturen vilket medförde en inhemsk massarbetslöshet. Handelsbalansen försämrades och valutareserven eroderade. När Storbritannien lämnade guldmyntfoten tvingades även Sverige göra det. Regeringen som leddes av liberalen C G Ekman förde en traditionell hushållningspolitik, som gick ut på att försöka hålla tillbaka de offentliga utgifterna samtidigt som produktionskostnaderna för näringslivet skulle sänkas. Problemen i ekonomin ledde dock till ökade sociala spänningar och blev därmed upptakten till Ådalshändelserna.

Den ekonomiska krisen medförde att Ivar Kreugers tändsticksimperium föll samman. Kreugers affärsidé var att låna ut stora belopp till ett antal länder i utbyte mot att han fick monopol på tillverkning av tändstickor i dessa länder. När krisen kom kunde inte länderna betala tillbaka samtidigt som konsumtionen sjönk och Kreuger fick likviditetsproblem. 1932 tog han livet av sig i Paris.

Efter andra världskriget talades det om en skördetid. Den varade mellan 1945 och 1951. En andra skördetid uppstod 1960-1969. Den första skördetiden påbörjades efter att samlingsregeringen som bildades under andra världskriget upplöstes. Sverige hade stått utanför kriget och hade därför en fungerande industri medan de andra länderna i bland annat Europa var sönderbombade. Dessa länder hade ett stort behov av stål och andra produkter som Sverige hade möjlighet att exportera. Detta gjorde att Sverige fick ett ekonomiskt uppsving. De gemensamma intressen som fanns under andra världskriget, dvs. att hålla Sverige utanför kriget, försvann under fredstid. De ideologiska skillnaderna kunde därmed komma upp till ytan igen.

Socialdemokraterna gjorde samtidigt en kraftfull satsning 1945-1951 för att förverkliga sitt efterkrigsprogram. Folkpensionerna höjdes väsentligt för att det skulle bli möjligt att leva på dem. Man införde allmänna barnbidrag utan behovsprövning. En allmän sjukförsäkring infördes vilket gav alla ”fri” sjukvård, subventioner för läkemedel och ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom. Man införde även bostadsbidrag, en striktare arbetskyddslag, lagstadgad semester och nioårig enhetsskola. Denna välfärdspolitik accepterades vid denna tidpunkt av de borgerliga partierna.

De motsättningar som fanns handlade om välfärdsstatens närmare utformning. De borgerliga partierna ville avskaffa hyresregleringen för att råda bot mot bostadsbristen. Högern ville också ha en kombination av barnbidrag och barnavdrag eftersom barnstödet i de högre inkomstlägren minskade.

Det som blev den stora stridsfrågan var den ekonomiska politiken där vissa socialiseringskrav fanns på arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Näringslivet satte igång en propagandakampanj, planhushållningsmotståndet, för att förhindra en planhushållning i form av en statsstyrd och centraliserad ekonomi i Sverige. Bertil Ohlin, Folkpartiets dåvarande ledare, föreslog ramhushållning. Detta innebar en fri ekonomi som reglerades av statsmakten genom ramlagar, dvs. gemensamma spelregler. Bertil Ohlin ville även ha en aktiv socialpolitik för att förhindra fattigdom och utslagning. En annan stridsfråga var skatterna och Socialdemokraternas ambitioner att omfördela samhällets resurser.

När de andra europeiska länderna efter återuppbyggnaden började komma ifatt Sverige tappade Sverige mer och mer styrka i den hårda konkurrensen. Höga skatter och bidrag, en stel arbetsmarknad med mer gjorde att Sverige tappade många placeringar på OECDs välståndsliga över BNP-utvecklingen.

BD-617 Vad är Scud-missiler för något?
Diana Arabii (15 augusti 2006)
diana_arabii[snabel-a]hotmail.com

En Scudmissil är en taktisk ballistisk missil som utvecklats av Sovjetunionen under beteckningen R-11. Den är utvecklad ur tyskarnas V-2-raket och kan beväpnas med bland annat kemiska och nukleära stridsmedel, 40 st landningsbaneförstörande granater och 100 femkilos antipersonbomber. Räckvidden varierar mellan de olika versionerna. A-versionen har 130 km:s räckvidd, medan D-versionen har 700 km:s räckvidd.

Scudmissilerna är framför allt kända i och med Irakkrigen, men användes också av kommunistblocket.

BD-616 Varför misslyckades femårsplanerna?
Jonna, Garpenberg (8 augusti 2006)
jompet21[snabel-a]hotmail.com

För att förstå varför femårsplanerna i bland annat Sovjetunionen inte fungerade måste man förstå hur en marknadsekonomi och en planekonomi fungerar. I en marknadsekonomi är det utbud och efterfrågan som avgör prisnivån på en produkt och det är via prissignaler som producenterna vet om de ska producera mer eller mindre av en viss produkt. När efterfrågan på en produkt ökar stiger priset (allt annat lika) och om efterfrågan minskar sjunker priset (allt annat lika). När utbudet minskar på grund av brist på råvaror stiger priserna eftersom det begränsade antalet av en viss produkt ska fördelas på lika många människor som tidigare (allt annat lika). När utbudet stiger genom att exempelvis fler företag går in på en viss marknad sjunker priserna (allt annat lika). I en marknadsekonomi nöjer sig staten med att försöka prognostisera den ekonomiska utvecklingen.

I en planekonomi tas beslut om att öka, minska eller bevara den nuvarande produktionsnivån på central nivå. Politiker och byråkrater bestämmer hur många skor som ska produceras. Femårsplanerna var en plan för hur mycket som skulle produceras under en femårsperiod. Det säger sig självt att det är en omöjlighet att veta hur exakt många skor ett land behöver om fem år. Att bara planera en månad framåt i tiden är svårt nog. I en marknadsekonomi får man hjälp av prissignalerna men i en planekonomi finns inte dessa signaler. Då tillfredställs inte en efterfrågeökning på en viss produkt lika snabbt som i en marknadsekonomi och då uppstår snabbt brist på den specifika produkten. När efterfrågan hos befolkningen minskar uppstår istället ett stort lager av produkter som ingen vill ha.

Utbudet kan kontrolleras något bättre i en planekonomi än efterfrågan, men även utbudet kan ställa till det. Det är inte ofta som utbudet ökar mer än planerat i en planekonomi, men det sker ofta att utbudet blir lägre på grund av att incitamenten för att producera är borttaget i en planekonomi. Varför producera mer när man ändå inte får något extra för den extra arbetsinsatsen? Om man får lika mycket oavsett hur mycket man producerar, producerar man inte mer än det man måste enligt femårsplanernas dekret. I Sovjetunionen uppstod svält, bland annat i Europas tidigare kornbod Ukraina, då bönderna som tvingades in i kollektivjordbruk drog ned på produktionen som en indirekt och diskret protest mot det orättvisa utsugningssystemet. Det fanns två sätt att lindra effekterna av detta; 1. Tillåta en viss nivå av marknadsekonomi så att bönderna får mer när de producerar mer, ex. Lenins nya ekonomiska politik (NEP) 1921, 2. Tvinga bönderna att producera medelst våld och terror, ex. Stalins socialiseringoffensiv 1929. Ingen av metoderna kom att fungera.

Den främsta anledningen till att femårsplaner inte fungerar är att informationsmängden i ett samhälle är så extremt stor att ingen enskild person kan samla in all information och göra perfekta planer för en femårsperiod.

BD-615 Delstaten Kerala i Indien brukar av vänsteranhängare nämnas som den kommuniststat som fungerar. Jag vill gärna veta mer om Kerala och var detta påstående kan komma från.
Mikael Jonsson, Skövde (2 augusti 2006)
micke[snabel-a]mickejonsson.se

Delstaten Kerala i Indien brukar av vänsteranhängare nämnas som den kommuniststat som fungerar. Jag vill gärna veta mer om Kerala och var detta påstående kan komma från. Mikael Jonsson, Skövde E-post: micke@mickejonsson.se

Första gången jag kom i kontakt med Keralaexemplet var under en SvT-debatt den 5 oktober 2004 efter att Janne Josefssons andra dokumentär om Vänsterpartiets och Lars Ohlys mörka förflutna visades. I den debatten ställde en nyanserad vänsterpartistisk kommunalpolitiker frågan om det finns några exempel på lyckade kommunistiska experiment. På den frågan svarade vänsterdebattören America Vera-Zavala att den indiska delstaten Kerala (beläget i sydvästra Indien) är ett bra exempel på hur kommunism och demokrati kan förenas. De fördelar som America Vera-Zavala staplade upp i ovan nämnda debatt var bland annat hög läskunnighet (90 %) och låg spädbarnsdödlighet (enbart en femtedel av vad den är i övriga Indien). Detta stämmer. Och det gör det även i Sverige. Till saken hör också att de flesta kapitalistiska länder har bättre siffror på detta än vad Kerala har. Andra kommunister och vänsterdebattörer som gett samma exempel är bland annat Kalle Larsson och Olle Törnquist.

Problemet med exemplet är dock att Kerala inte alls är en delstat med ett kommunistiskt system. Förvisso har två kommunistiska partier suttit vid makten, tillsammans med andra partier, men själva systemet är ett blandsystem ungefär som i Sverige. Systemet är således socialdemokratiskt och står dessutom under den indiska konstitutionen.

Men till America Vera-Zavalas försvar kan anföras att många medlemmar i det kommunistiska partiet i Kerala (och Indien) hyllar Stalin. Så visst finns det kommunistkopplingar! Men America Vera-Zavala glömde dock nämna att arbetslösheten är 30 %, bland annat beroende på att fackföreningarna är mycket starka och har drivit fram för höga löner för att företagen ska kunna anställa. Vidare är Kerala en av de fattigaste delstaterna i Indien. Hon nämnde inte heller att landets ekonomi är beroende av migrantarbetare som skickar hem pengar till sina familjer. Dessutom har inte kommunistpartiet försökt genomföra de reformer som kommunister pläderar för, dvs. att avskaffa den privata egendomen och att införa ett planhushållningssystem.

I övrigt är Kerala ett av de mest tätbefolkade områdena i världen och ytan är lika stor som Småland. Keralas ekonomi grundas främst på försäljning av kryddor och te.

BD-614 Jag undrar om det finns några positiva saker med barnarbete? inte bara ur arbetsgivarnas synvinkel utan barnens också.
Thereze Persson, Sundsvall (19 juli 2006)
therezepersson[snabel-a]hotmail.com

När man talar om barnarbete handlar det inte om barn som hjälper till hemma med tvätten eller hjälper till i familjeföretaget. Utan det handlar om barn i främst U-länder som tvingas arbeta under urusla förhållanden 10-17 timmar per dag. Detta är givetvis orimligt och ovärdigt. Barn ska kunna gå i skolan och få en trygg barndom. Detta står också i FN:s barnkonvention. Men till skillnad från negativa rättigheter som innebär frihet från tvång och våld mm. är dessa rättigheter positiva rättigheter som ställer krav på att någon betalar för att rättigheterna efterlevs.

I ett land där fattigdomen är omfattande och äganderätten ur funktion kommer dessa rättigheter aldrig kunna efterlevas. Det är först när dessa länder har genomfört ekonomiska reformer, stärkt äganderätten, infört ett fungerande rättsväsende och polisväsende, infört demokrati och individuella rättigheter som länderna kan lyfta sig upp ur fattigdomen via handel och teknologisk utveckling. Det är först då, när landet har höjt sin levnadsstandard, som dessa länder kan garantera att barn inte tvingas arbeta under urusla omständigheter.

Utöver alternativet att inte bry sig överhuvudtaget finns det två grundläggande strategier, från I-ländernas sida, att bemöta barnarbete; 1. Bojkotta länder och företag som anlitar barnarbetskraft och 2. Plädera för ökad handel eftersom det är grunden till ett samhälles välfärd.

Problemet med att bojkotta länder och företag som anlitar barn som arbetskraft är att alternativen för dessa barn är sämre eftersom familjerna är beroende av den inkomst som barnen kan inbringa. Om de inte kan arbeta på ett multinationellt företag som i regel betalar högre löner än inhemska företag måste de arbeta för en lägre lön och oftast med ännu sämre arbetsmiljö. Alternativt måste de prostituera sig eller bli kriminella. I värsta fall kommer de att svälta. Så även om man vill göra gott och bojkotta företag såsom H&M som anlitat barn som arbetskraft så kan resultatet bli sämre.

Under 1800-talet och i början av 1900-talet (och givetvis tidigare än så) hade även Sverige barnarbete. Men idag har vi en lagstiftning från 1978 som förbjuder barnarbete innan avslutad skolgång. (Därmed inte sagt att barn inte får hjälpa till hemma, jobba i familjeföretag eller sommarjobba. Men det finns regler för hur detta får gå till.) En sådan lagstiftning skulle vara verkningslös eller katastrofal om den fanns under 1800-talet. Förvisso fanns det en minimigräns på 12 år från 1846 och en tidsgräns på sex timmar för barn från 1881. Nattarbete för barn var också förbjudet. Under 1700-talet pendlade minimigränsen för barnarbete inom skråväsendet mellan 10 och 12 år. Men dessa lagar överträddes rätt så ofta enligt tillgänglig statistik.

Barnarbete kan nämligen enbart förbjudas i länder som har en viss nivå av välfärd. Faktum är också att barnarbetet har minskat mellan 2000 och 2004 tack vare den ökade frihandeln och produktionen i världen. Enligt Internationella Arbetsorganisationen (ILO) har barnarbetet sjunkit från 246 miljoner 2000 till 218 miljoner 2004. Och tittar man på de mest farliga jobben så har minskningen varit ännu större. Snabbast har utvecklingen gått i Vietnam, Kina, Brasilien och Mexiko som samtidigt har ökat sin export kraftigt.

Efter att Kina under 1980-talet (med början 1978, två år efter att Mao Tse-Tung dog) genomfört ekonomiska reformer har ekonomin vuxit mycket starkt under 1990-talet och från 2000 till 2006. Denna utveckling är grunden för minskat barnarbete i Kina. Tyvärr leder det politiska förtrycket till att den ökade välfärden inte slår igenom lika snabbt för de barn som drabbas som det skulle ha gjort om friheten även rådde på andra områden än inom ekonomin.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BD-613 Jag undrar vilka skillnader respektive likheter som fanns i Sverige och Ryssland underr 1800-talet? Och vilka värderingar och ideologier som var framträdande i dessa samhällen?
Joel Alberyd, Örebro (12 juli 2006)
men_joel[snabel-a]hotmail.com

Under 1800-talet var det svenska samhället dominerat av konservatism och kungamakt. Men det blåste liberala vindar som skapade förändringar och förbättringar i samhället. Några exempel på förändringar under 1800-talet kommer jag att ta upp här. Det första är den nya regeringsformen 1809 som innebar en mer utpräglad maktdelning mellan kungen, regeringen, domstolar och riksdagen. Kungen förlorade under 1800-talet mer och mer makt till de folkvalda. Bakgrunden till den reformen är att Gustav IV Adolf störtades genom en statskupp.

Andra reformer är folkskolestadgan 1824, skråväsendets avskaffande 1846, fattigvårdsförordningen 1847, ogifta kvinnor blir myndiga 1858, dissidenter får rätt att gå ur statskyrkan 1860, kommuner får en viss självstyrelse genom den nya kommunallagen 1862, näringsfrihet införs 1864 och kvinnor får ta studentexamen 1870. Representationsreformen 1866 innebar att Sverige övergick från en ståndsriksdag där de fyra grupperna adel, präster, borgare och bönder var representerade till en tvåkammarriksdag. Men samtidigt stärktes de konservativa 1888 då tullvännerna vann andrakammarvalet. 1830 startade Lars Johan Hierta Aftonbladet som kom att bli det ledande organet för liberalismen i Sverige.

Sverige och Ryssland har historiskt sett varit fiender och rivaler på grund av aggressiv utrikespolitik. Men efter kriget mot Ryssland 1808-1809 ingicks1812 en överenskommelse länderna emellan om att inte attackera varandra samt att Sverige skulle avstå Finland i gengäld mot att Ryssland gav sitt stöd för Sveriges ockupation av Norge. 1814 tvingades Danmark byta Norge mot svenska Pommern (ett område som sedan kom att tillfalla Preussen). Samma år bildade Sverige och Norge en union och inom den unionen beslutades det om tullättnader år 1825.

Å ena sidan genomförde Sverige ett antal liberaliseringsreformer, men å andra sidan förde Sverige en protektionistisk politik med höga tullar samt påtvingade Norge en unionslösning. Andra tillbakagångar var förbudet mot ”samhällsfarlig” agitation, även kallad munkorgslagen, för att lindra de ökande spänningarna i det svenska samhället. Samtidigt är det viktigt att notera att Norge hade en ganska stor handlingsfrihet och fick bestämma över sina egna angelägenheter via egen regering och riksdag (stortinget). Dessutom var en stor fattigdomen utbredd i Sverige vilket fick sitt uttryck i utvandringen till Amerika som påbörjades på 1850-talet och som fick sin höjdpunkt på 1880-talet.

Rysslands 1800-tal kännetecknades av två krig; Napoleonkriget och Krimkriget (Kriget mellan Ryssland och Turkiet). Vissa liberaliseringar påbörjades såsom avskaffandet av livegenskapen 1861, utfärdad av tsar Alexander II. Den reformen gjorde att bönderna blev fria. Till skillnad från Sveriges många fria, men fattiga, bönder var bönder i Ryssland under första halvan 1800-talet livegna. De kunde köpas och säljas av godsägare till skillnad från de svenska torparna, backstugusittarna, statarna m.fl. som var mer fast vid ett visst jordområde. Industrialiseringen påbörjades på 1880-1890-talet. Men totalt sett betraktas Ryssland vara reaktionens främsta fäste under 1800-talet. Mer liberala och frihetliga idéer fick inget större fäste i landet. Anledningen antas vara dels det geografiska läget där det tar längre tid för nya kulturella idéer att komma fram än till länder inom västeuropa och dels på grund av att Ryssland tillhörde den grekisk-ortodoxa kyrkans område samt att landet påverkats av den långa period under medeltiden då Ryssland kontrollerades av mongolerna.

Till skillnad från i Sverige fick terrorn ett större fäste i Ryssland. Alexander II mördades och motsättningarna blev allt allvarligare. För Sverige blev också 1800-talet en lång fredsperiod efter 1809 medan Ryssland var mer utsatt för krig under samma tidsperiod.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BD-612 Hur såg nazismen ut i Sverige runt 30-50 talet jämfört med hur det ser ut idag? Nationalism i Sverige, hur har det förändrats genom tiderna?
Ida, Västerås (5 juli 2006)
yooplait[snabel-a]hotmail.com

Från 1930-talets förkrigsperiod till 1940-talets världskrigsperiod och vidare till 1950-talets efterkrigsperiod var många svenskar inom eliten och bland medborgare nazianstrukna. Dåvarande Centerpartiet Bondeförbundet skrev till exempel om rasrenlighet i sitt partiprogram 1933. Andra partier hade också likvärdiga formuleringar i sina program. Få politiker protesterade mot införandet av tvångssteriliseringar 1934 och den som låg bakom denna lagstiftning var en socialdemokrat. Lagutskottet skrev följande om lagen: ”Ett vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen är givetvis ett betydande statsintresse. Förefintligheten av fysiskt och psykiskt undermåliga individer i större utsträckning är för samhället en börda i mer än ett hänseende…”.

Makarna Myrdal (Gunnar och Alva, som bägge blev ministrar i socialdemokratiska regeringar) skrev också om rasrenlighet i boken "Kris i befolkningsfrågan": "Helst skulle man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag". Samtidigt ska man komma ihåg att nazistpartier fick ganska få röster i riksdagsvalen, inte mer än 1 %. Inget parti kom någonsin in i riksdagen. Men trots det har nazister suttit i svensk riksdag då medlemmar i Högerpartiet och tillika ledamöter i riksdagen valde att hoppa av och bli medlemmar i nazistpartiet SNF, utan att de sade upp sina mandat. Vidare övergick de så kallade Kilboms-kommunisterna till att representera Socialistiska Partiet, ett parti som stödde Tyskland och även den vägen fick den svenska Riksdagen nazistiska ledamöter. Nazismens höjdpunkt anses vara 1930-1936.

Men det fanns också debattörer såsom Torgny Segerstedt (1876-1945), religionshistoriker och redaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som stod emot vindarna från Nazityskland. Till saken hör också att man kan dela upp de svenska nazisympatisörerna i tre grupper; 1. Övertygade ideologer såsom Per Engdal som ledde ”Nysvenska rörelsen och Sveriges Fascistiska Kamporganisation” (1926-1930) och Sven Olov Lindholm som uteslöts ur partiet Svenska Nationalsocialistiska partiet (SNSP) 1933 och bildade Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP), 2. Medlöpare som var rädda för ockupation från Tyskland och som inte drog sig för att attackera de som kritiserade nazismen (Segerstedt fick bära pistol för att skydda sitt liv), och 3. Antikommunister som förblindades i sitt hat mot kommunismen misslyckades att se den jämbördiga ondskan inom nazismen.

Grupperingar såsom SNSP under ledning av Birger Furugård var mer högerinriktade och NSAP under ledning av Sven Olov Lindholm var mer vänsterinriktade. Mellan 1920- och 1950-talet fanns det 100 olika rivaliserande nationalsocialistpartier. Det var enbart under 1930-1933 som en viss konsolidering pågick. Den dåliga organiseringen och det låga antalet judar i Sverige under den tidsperioden (6 500 i början av 1930-talet) kan vara troliga förklaringar till att nazismen aldrig fick någon större utbredning i Sverige. Andra förklaringar är att gränsmotsättningarna mellan grannländerna i Norden var få, att befolkningen var homogen, att sociala reformer under 1930-talet minskade fattigdomen, att kyrkan i Sverige hade haft en tradition av att vara opolitisk och inte ha några starka bindningar till konservativa parlamentsledamöter.

Idag existerar knappt nationalsocialismen, varken i Sverige eller i världen. Det parti som fortfarande existerar och som fortfarande ställer upp i vissa lokala val är Nationalsocialistisk front (NSF). De är också kända för uniformerade demonstrationer och flygbladsutdelningar.

Partiet är mest inriktad på att hålla den ”svenska rasen” eller den ”nordiska rasen” ren och vill helst inte bry sig om vad som hände för ungefär 60-70 år sedan, dvs. förintelsen. Många inom Nationalsocialistisk front förnekar förintelsen men som organisation vill inte partiet ta ställning i den frågan. På programmet står bland annat repatriering av alla utomeuropeiska invandrare, skattesänkningar för genetiskt friska barnfamiljer med många barn, avskaffad parlamentarism, införandet av en svensk valuta som är oberoende av omvärlden, nationell självförsörjning, återinförande av ekologiskt småjordbruk, förstatligande av bland annat gruvor, kraftverk och banker samt obligatorisk undervisning i skolan om rasbiologi.

Nationalism är inte nationalsocialism. Om du vill veta mer om nationalismen kan du läsa om det här: http://www.contra.nu/aldre56.html#anchorfraga553

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BD-611 Hur sätts priset på en fri marknad? Och varför lönar det sig med handel?
Ida Jakobsson, Åre (24 maj 2006)
idajakobsson[snabel-a]hotmail.com

På en fri marknad sätts priset efter utbud och efterfrågan. Dvs. priset beror på tillgången på en viss vara och konsumenternas vilja att köpa en viss vara. På en fri marknad kommer prissättningen, ibland med en viss fördröjning, att anpassas till en jämvikt. Låt oss anta att du färdigställer och säljer mjöl för en kostnad på 4 kr/kg. Låt oss för enkelhetens skull anta att du har 10 potentiella kunder. Två kunder kan vara beredda att betala 5 kr/kg, två kunder 6 kr/kg, en kund 7 kr/kg, två kunder 8 kr/kg, en kund 9 kr/kg och två kunder 10 kr/kg. Du får 1 kr/kg i vinst på att sälja för 5 kr/kg. Men då efterfrågan är högre än så är dina kunder beredda att betala mer. Om du istället sätter priset till 8 kr/kg får du en vinst på 4 kr/kg. När priset är fem kronor är alla tio kunder beredda att köpa ditt mjöl och då blir din totala vinst 1*10=10 kr. (vinst/kg * antalet kunder). Om du istället säljer ditt mjöl för 8 kr/kg är fem av dina kunder beredda att betala ditt pris och din vinst blir då 4*5=20 kr. Skulle du höja till 9 kr/kg skulle din vinst bli 5*3 = 15 kr. Om du höjer priset till 10 kr/kg blir din vinst 6*2=12 kr. Det är alltså inte lönsamt att sätta priset till 9 och 10 kr/kg. Skulle du sänka priset till 7 kronor och få fler kunder skulle din vinst bli 3*6= 18 kr. Du skulle alltså få en lägre vinst om du sänkte priset på ditt mjöl från 8 kr/kg till 7 kr/kg.

Vi har alltså fastslagit att marknadspriset är 8 kr/kg. Vad händer om dina kunder får löneförhöjning på grund av att företagen i landet lyckas bra med sin försäljning? Jo, vissa kunder kommer nu att anse att de har råd med, eller är villiga att lägga mer pengar på, mjöl eftersom deras plånbok har blivit större. (Det här är ett förenklat antagande, kunderna kan givetvis efterfråga bröd eller cyklar mer än mjöl och därmed förändras inte efterfrågan på mjöl trots högre inkomster.) Nu är två kunder beredda att betala 6 kr/kg, två kunder 7 kr/kg, en kund 8 kr/kg, två kunder 9 kr/kg, en kund 10 kr/kg och två kunder 11 kr/kg. Det förändrar din kalkyl något och därmed också marknadspriset. Din kostnad för att köpa upp spannmål och bereda mjölet är fortfarande 4 kr/kg. Om du sätter priset till 6 kr/kg. blir din vinst 2*10=20 kr., 7 kr/kg. ger en vinst på 3*8=24 kr., 8 kr/kg ger en vinst på 4*6=24 och 9 kr/kg ger en vinst på 5*5=25 kr. Om du sätter priset till 10 får du en avtagande vinst: 6*3=18 kr. Marknadspriset blir således 9 kr/kg. eftersom efterfrågan på mjöl har ökat i takt med ökad inkomst.

Låt oss nu anta att dina kostnader har sjunkit från 4 kr/kg till 3 kr/kg på grund av en bra skörd. Du har kunnat pressa ned inköpspriserna eftersom du har kunnat spela ut fem olika spannmålsproducenter mot varandra. Spannmålsproducenterna vill ju sälja av sin skörd och om efterfrågan hos dig är densamma kommer priserna att sjunka. Din vinst stiger då från 25 kr. till 6*5=30 kr. Detta gör att du kan sänka priset till 7 kr/kg och höja din vinst till 4*8=32. Men din granne ser hur mycket pengar du håvar in på att sälja mjöl och beslutar sig för att göra dig sällskap på marknaden som mjölproducent. Det leder till att tillgången på mjöl ökar tack vare att spannmålsskörden har varit så bra. Det betyder att din konkurrent kan sänka priset till 6 kr/kg och får därmed en vinst på 3*10=30 kr. (Vi antar att din konkurrent är lika kostnadseffektiv som du är och att även din konkurrent kan finna 10 potentiella kunder.) När din konkurrent har lägre pris än vad du har kommer alla de som är beredda att betala 6 kr/kg att söka sig till din konkurrent, även de som är beredda att betala 9 och 10 kr eftersom ingen kund är beredd att betala mer än nödvändigt. För att inte förlora dina kunder tvingas du därför sänka ditt mjölpris till 6 kr/kg och din vinst blir då 3*10=30 kr. Givetvis är detta en förenklad bild av hur priserna sätts på en fri marknad. I verkligheten finns tusentals variabler att ta hänsyn till. Men för att förstå den grundläggande logiken bakom prissättningen kan man göra en sådan här pedagogisk förenkling.

Anledningen till att handel lönar sig är att det möjliggör arbetsspecialisering. Ett mycket vanligt och pedagogiskt exempel är att jämföra två länders produktioner av två produkter. Om land A kan producera en dator på 1 timme och en bil på 4 timmar och om land B kan producera en dator på 10 timmar och en bil på 5 timmar bör land A specialisera sig på datorer och land B på bilar. Om land A producerar en dator och en bil tar det 5 timmar och om land B producerar en dator och en bil tar det 15 timmar. Tillsammans tar det alltså 20 timmar för båda länderna att producera var sin dator och bil.

Men vad händer om land A använder sina 5 timmar åt att enbart producera datorer, det land A är bäst på? Jo, då kan land A producera 5 datorer. Land B kan med sina 15 timmar producera 3 bilar. På dessa 20 timmar kan alltså land A och land B producera 5 datorer och 3 bilar istället för 2 datorer och 2 bilar. Land A kan alltså producera 5 datorer på 5 timmar istället för 1 dator och 1 bil medan Land B på 15 timmar kan producera 3 bilar istället för 1 dator och 1 bil. Och på 15 timmar kan Land A producera 15 datorer. Hade Land A envisats med att göra både och hade Land A bara kunnat göra 3 bilar och 3 datorer på dessa 15 timmar.

Land A kan alltså producera fler datorer och köpa bilar från land B som i sin tur kan köpa datorer av Land A genom att producera och sälja bilar. Man kan också uttrycka det som att länderna köper tid från det andra landet som de kan använda till att producera det som de är bäst på. Båda länder tjänar alltså på att handla med varandra och den totala produktionen och välståndet blir större.

Frihandeln leder som du sett ovan till ökat välstånd. Det finns många exempel på hur frihandel har förbättrat välståndet i ett antal länder. Japan och Tyskland efter andra världskriget och de asiatiska tigrarna och Östeuropa idag är några exempel på hur frihandel skapar välstånd.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert