Kyotoprotokollet syftar till att bekämpa den globala uppvärmning som många forskare i FN:s klimatpanel (IPCC - The Intergovernmental Panel on Climate Change, ett organ skapat av FN) anser sig ha bevis för genom att minska användningen och förbrukningen av växthusgaserna; Koldioxid (CO2), metan (CH4), Dikväveoxid (N2O), fluorkolväten (HFC), Perfluorkolväten (PFC) och Svavelhexafluorid (SF6).

Kyotoprotokollet antogs den 11 december 1997 i Kyoto och trädde i kraft 2005. Protokollet föregicks av Ramkonventionen som syftade till att öka kännedomen om klimatförändringarna. Europeiska unionen uppnådde målet att år 2000 hålla sina utsläpp på 1999 års nivå. USA gjorde det inte. I mars 1995 i Berlin beslutade parterna i konventionen att förhandla fram ett protokoll för att minska växthusgaser efter år 2000. Kyoto trädde i kraft 2005 då Ryssland ratificerade Kyotoprotokollet i november 2004. Det finns nämligen två kriterier för Kyotoprotokollets ikraftträdande; 1. Minst 55 länder måste ratificera protokollet och 2. De länder som ratificerar avtalet måste stå för minst 55% av I-ländernas totala utsläpp av koldioxid 1990.

Vissa länder förbinder sig att minska utsläppen med minst 5 % jämfört med 1990 års nivå under perioden 2008-2012. EU-länderna förbinder sig att minska utsläppen med minst 8 % jämfört med 1990 års nivå under perioden 2008-2012. (Bilaga B i Kyotoprotokollet visar i siffror hur mycket varje land har åtagit sig att minska utsläppen med.). Syftet med att vissa länder ska minska utsläppen mer än andra länder är att I-länder ska ta ett större ansvar än U-länder för att därmed inte försämra U-ländernas möjligheter att utvecklas till välfärdsländer. Det finns också flexibla mekanismer i systemet på så sätt att länderna kan köpa och sälja utsläppsrättigheter. Kyotoprotokollet är bindande och målen är tydliga och kvantitativa. Dock menar kritikerna att Kyotoprotokollet inte ger några större effekter, förutom att kosta en massa pengar. Danne Nordling (och andra debattörer och forskare) menar att uppfyllelsen av Kyotoavtalet innebär en minskning av växthuseffekten på 0,02 grader till 2100. Läs mer om det här: http://danne-nordling.blogspot.com/2005/12/kyoto-minskar-vxthuseffekten-002.html

När utsläppen av växthusgaser ska räknas ut får länderna göra avdrag för utsläpp från fossila bränslen för kolupptag i skog och mark, sk. kolsänkor. Det tog också parterna fyra år att enas om tolkningen av Kyotoprotokollet. USA har valt att inte skriva på dels för att Kyotoprotokollet enbart gällde 20 % av jordens befolkning (2001) och dels för att USA:s ekonomi skulle ta för stora skador. George W. Bush har dock presenterat en alternativ klimatpolicy på nationell nivå med frivilliga mål.

Det finns ett antal forskare som ifrågasätter Kyotoprotokollet och den globala uppvärmningen. Kritiken gäller bland annat;

1. Det har tidigare skett stora klimatförändringar på jordklotet och det på naturlig väg. Som ett exempel hade Skandinavien under bronsåldern ett klimat som påminner om dagens medelhavsklimat. Mellan år 850 och 1350 (ung. vikingatiden) höjdes temperaturen i Sverige med 2,5 grader. Under den tidsperioden kunde Sverige odla vindruvor.

2. Studier av borrkärnor i is visar att uppvärmningen har föregått koldioxidökningen och att eftersläpningen ligger på cirka 100 år. Anledningen är att koldioxid frigörs när isen vid polerna smälter. Men trots det är det belagt att koldioxiden också förstärker temperaturförändringar.

3. Temperaturförändringar kan ha sin förklaring i avvikelser i jordens bana runt solen.

4. Ett metodproblem vid mätning av temperaturer är att man inte har tagit hänsyn till att mätstationer är utspridda på både landsbygd och städer och det har visat sig att städer i regel är varmare än landsbygden. Det är bland annat asfalten och betongen som reflekterar värmen och höjer temperaturen i städerna. Den temperaturförändring som ändå kunnat registreras ligger på 0,6 – 0,8 graders temperaturhöjning under den senaste hundraårsperioden.

5. Klimatmodellerna är osäkra och bygger på datasimuleringar.

Om du vill läsa mer om kritiken mot Kyotoprotokollet och idén om att det främst är människan som står för huvuddelen av uppvärmningen rekommenderar jag Friends of science:  http://www.friendsofscience.org/index.php

Kyotoavtalet kan du läsa här: http://www.sweden.gov.se/download/eda315a4.pdf?major=1&minor=47871&cn=attachmentPublDuplicator_0_attachment

Den danske statistikern Björn Lomborg har ifrågasatt om den viktigaste åtgärden är att förhindra växthuseffekten. Kan man inte uppnå bättre effekter genom att satsa de resurser som satsas på att minska växthuseffekten på att utrota AIDS/HIV? Eller något liknande problem? Var gör pengarna mest nytta? Är verkligen uppvärmningen mänsklighetens största hot? Det finns även fördelar med en eventuell uppvärmning såsom bättre klimat i Sibirien, bättre skördar i Sverige osv.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BC-606 Hur ser invandringspolitiken ut inom EU? Är det någon skillnad mellan olika länder? Hur behandlas dom i olika länder?
Patrik Kihlman, Upplands Väsby (12 april 2006)
kenedy_19[snabel-a]hotmail.com

Dublinkonventionen reglerar vilken medlemsstat i EU som ska behandla en ansökan om asyl. Konventionens underliggande premiss är första asyllandsprincipen. Den principen går ut på att en asylsökande ska söka asyl i det land som han eller hon först anlände till. Om det landet väljer att neka asyl i det landet ska den asylsökande inte kunna söka asyl i andra EU-länder. Tanken bakom det är att fördela ansvarsbördan för asylsökanden rättvist mellan länderna och att undvika att en och samma asylsökande forslas fram och tillbaka inom EU i förhoppningen om att få asyl i något annat land.

Denna konvention har skapat stora problem för små länder såsom Malta som gränsar till områden där många illegala flyktingar har sitt ursprung. Många flyktingar behandlas illa på Malta, då de har fängslats och placerats i små burliknande utrymmen. Många inom EU vill därför ge Malta ett undantag från Dublinkonventionen för att lätta på det immigrationstryck som Malta har utsatts för.

Inom EU råder frihandel och fri rörlighet för personer men gentemot länder utanför EU finns en gemensam tullpolitik och enhetliga gränskontroller. Detta kallas för Schengenavtalet och var från början ett avtal mellan de sex ursprungliga EG-länderna samt Spanien och Portugal (undertecknades 1990 och tillämpades 1995) men är sedan 1999 en del av EU då Schengensamarbetet är en del av Amsterdamfördraget. Norge och Island har skrivit på ett samarbetsavtal som innebär att man kan resa in i dessa länder på samma villkor som i ett Schengenland. Några EU-länder är dock inte med i Schengensamarbetet. Dessa länder är: Cypern, Estland, Irland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Storbritannien, Tjeckien och Ungern.

Den fundamentala principen bakom Schengenavtalet är att den som reser in i ett Schengenland har rätt att under högst tre månader resa fritt till andra Schengenländer utan att behöva visa upp några pass. Asylsökanden är dock undantagna från dessa regler. Visum kan också ges nationellt om det finns humanitära skäl.

Två länder som skiljer sig mycket i invandringspolitiken är Sverige och Danmark. Danmark har en restriktiv invandringspolitik och flyktingpolitik. Anledningen till det är, enligt den danska regeringen, att Danmark först vill förbättra integrationen innan de släpper in fler i landet. De som kommer till landet ska ha jobb och bostad. Betoningen ligger på att de som immigrerar till Danmark ska integrera sig i det danska samhället. Den svenska regeringen anser istället att flyktingpolitiken och invandringspolitiken ska vara generös och att både invandrare och svenskar ska integreras med varandra. Istället för att kräva att nyinflyttade ska anamma svenska värderingar ska alla minoritetsgrupper få behålla sina egna nationella identiteter.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BC-605 Vilka var dom som hjälpte Stalin att komma till makten och att kunna hålla makten så lång tid?
Sharur, Stockholm (6 april 2006)
v_sharur[snabel-a]msn.com

Josef Stalin, eller Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili, blev tidigt ateist och marxist. Bolsjevismen utgjorde en mycket grälsjuk subgrupp där personer med många nationaliteter och skilda sociala bakgrunder ingick. Inom den ryska revolutionsrörelsen uppstod det tidigt en splittring mellan välutbildade borgare i exil såsom Vladimir Lenin och de mer handlingskraftiga och mindre teoretiska tänkare som befann sig inom tsardömets gränser. Stalin började tidigt beundra Lenin, särskilt efter att Lenin skrivit boken ”Vad bör göras?”. Han hade också under denna tidiga period bra kontakt med kända marxister som Molotov.

Stalin blev för första gången förvisad till Sibirien 1902, vilket inte kan jämföras i grymhet med de koncentrationsläger som Stalin sedan byggde upp. Revolutionärerna var ganska fria att kommunicera med varandra trots landsförvisningarna.

1912 blev Stalin invald i kommunistpartiets centralkommitté. Redan på den tiden var Stalin grym och förslagen och tvekade inte att ange medrevolutionärer som hade andra idéer eller som motarbetade honom till tsarens hemliga polis. Trotskij har berättat att Stalin var en viktig länk i revolutionärernas kamp mot tsardömet då kontakterna med Lenin gick via Stalin eftersom Stalin var mindre bevakad än Lenin. Efter revolutionen 1917 och oktoberkuppen samma år visade Stalin tidigt sin förmåga till utrensningar vilket genomfördes på direkt order från Lenin. Bolsjevikerna var hårt ansatta 1917-1918 av bland annat Tyskland och den vita armén som opponerade sig mot den bolsjevikiska kuppen.

Trotskij och Stalin var de enda som hade tillåtelse att oanmälda komma in på Lenins kontor. De två ingick också i politbyrån, den beslutande och verkställande instansen i Sovjetunionen. Stalin kom tidigt att inse att Trotskij var det främsta hindret för Stalins politiska karriär.

Lenin och Kamenev såg till att Stalin blev utnämnd till generalsekreterare i centralkommittén 1922. Detta gav honom mycket makt då Stalin i praktiken fick inträde i dåvarande Sovjetunionens ”maskinrum”. Hans ställning som generalsekreterare hjälpte också Stalin att föra fram sina bundsförvanter. Några exempel på dessa var Molotov, Vorosjilov och Sergo.

Lenin insåg senare att Stalin var den mest troliga arvingen till Lenins maktpost. Därför skrev Lenin ett testamente där han tog avstånd från Stalin och där han begärde att han skulle avsättas. 1924 fick Lenin ett slaganfall och dog vilket utnyttjades av Stalin som förstärkte sin egen makt genom att skapa en avgudabild av Lenin samt lät balsamera Lenins kropp.

Lenins bundsförvanter Kamenev och Zinovjev betraktade Trotskij som ett hot och valde därför att ignorera Lenins vilja och lät Stalin behålla makten. Detta kom dock Kamenev och Zinovjev att ångra bittert då Stalin visade sig bli ett ännu större hot. Den stora skillnaden mellan Stalin och Trotskij var personligheten, Stalin var mer rättfram, brutal och burdus medan Trotskij var mer teoretisk och anlade ett mer arrogant drag (men Trotskij var inte långt efter Stalin i grymhet). Politiskt sett skilde de sig i synen på revolutionen, Trotskij talade om den permanenta revolutionen och revolution i Europa medan Stalin mer talade om ”Socialism i ett land”.

På sin väg till makten tog Stalin hjälp av både vänstermarxister och högermarxister för att slå ut sina motståndare. 1926 slog Stalin ut Kamenev och Zinovjev med hjälp av högermarxisterna Nikolaj Bucharin och Aleksej Rykov. Särskilt Stalin och Bucharin stödde Lenins NEP-politik, dvs. den nya ekonomiska politiken som gick ut på att tillåta en viss handel för att ge bönderna incitament att odla mer och därmed råda brist på livsmedelsbristen. NEP-politiken var dock misslyckad och det fanns en opinion inom partiet som ansåg att kommunistpartiet hade kompromissat för mycket med marxismen och därför intog Stalin den ståndpunkt som de vänstermarxister han tidigare besegrat. Stalin gick in på en mer militaristisk linje och beordrade militären att gå ut på landsbygden och med tvång och våld söka efter och rekvirera livsmedel. Stalin anklagade bönderna, vanligtvis kallade kulakerna, för att de hamstrade livsmedel i avvaktan på högre priser. Varken NEP eller Stalins våldsmetoder fungerade.

Att Stalin kunde behålla makten så länge (fr. 1924 till sin död 1953) som han gjorde beror främst på Stalins hårda metoder – utrensningar, tortyr, förföljelse, medvetet framkallad hungersnöd, deporteringar och terror mm. Inte ens Stalins närmaste medarbetare kunde känna sig säkra. Det gick till och med så långt att Stalin kunde ha förlorat mot Tyskland under andra världskriget på grund av de många utrensningarna som han genomförde inom militären.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BC-604 Jag skulle vilja veta lite mer vad som händer med polackernas försök att stödja den vitryska opposition för att störta den vitryska presidenten Lukasjenko, med bl a radiosändningar över Vitryssland. Påminner lite om Radio Free Europe. Finns det stöd från svensk sida?
Jonas Bohman, Göteborg
jonas.bohman[snabel-a]swipnet.se

Aleksander Lukasjenko är en av de sista ledarna med en auktoritär och diktatorisk ledarstil sedan Sovjetunionens fall 1989. Han spelar mycket på sovjetmentalitetens rädsla för hot från väst och demokratiska förändringar. Inför det vitryska valet 19 mars 2006 känner uppenbarligen den nuvarande presidenten Victor Lukasjenko sig hotad av oppositionen i landet. Han lyckades i en folkomröstning 2004 öppna upp för möjligheten att ställa upp i valet 2006 och därmed utöka sin mandatperiod, utöver de två som han enligt lagen då hade rätt till, genom att missbruka vallagen och trakassera politiska motståndare som skulle kunna hota Lukasjenkos makt. Dessutom är landets tre tv-kanaler kontrollerade av staten och oppositionella röster saknar möjlighet att göra sig hörda genom dessa kanaler. Många valobservatörer har vittnat om valfusk i landet och att oppositionspartier förtrycks av regeringspartiet. Som exempel har regimen olagligförklarat minst 56 icke-statliga organisationer i landet och stängt ned ett tiotal medier. Många företrädare för EU och USA har förvägrats inresetillstånd. Oppositionen har förutom att de motarbetas av den vitryska regimen svårt att komma överens då oppositionen i praktiken är en koalition av kommunister, nationalister, socialdemokrater, gröna och liberaler.

Polacker utgör en relativt stor minoritet i Vitryssland, 400 000 av 10 miljoner invånare, och den polska organisationen SBP (som har 10 000 medlemmar) kan komma att spela en stor roll i Lukasjenkos strävan efter att hålla sig kvar vid makten. Konflikten började med att presidenten ogiltigförklarade organisationens årsmöte 2005 eftersom de Lukasjenko-trogna förlorade makten i organisationen till Andzelika Borys. Lukasjenko har också i ett tal anklagat Polen för att använda den polska minoriteten för att störta den vitryska regeringen samt anklagat den polska minoriteten för att vara ”Amerikas lakejer”. Därför är de flesta analytiker överens om tolkningen att Lukasjenkos behandling av den polska minoriteten främst handlar om en renodlad maktstrid och inte om en etnisk konflikt.

Trots det har Polen och Vitryssland utvisat varandras diplomater som en protest mot respektive lands ageranden. I Polens fall protesterade man mot hur den polska minoriteten behandlas av den vitryska regimen, och i Vitrysslands fall mot att Polen har stött oppositionen i Vitryssland genom bland annat radiosändningar. En liknande verksamhet finns i Litauen. Dessa radiosändningar har haft som syfte att stärka oppositionen och att sprida information som annars trycks ned av regimen. EU-kommissionen har beslutat om att satsa på fria och obundna tv- och radiosändningar för att hjälpa oppositionen i Vitryssland. Ett tyskt mediaföretag har fått i uppdrag att utföra detta.

Polen har dessutom dragit tillbaka sin ambassadör från Minsk efter att vitryska trupper attackerat SBP:s huvudkontor. Polen har som EU-land krävt att EU ska agera och kritisera Vitryssland för hur de behandlar sina minoriteter.

Jag har inte lyckats finna någon organiserad motkamp i Sverige. Däremot har jag funnit några fåtal undantag som tydligt stöder och bistår oppositionsledare i Vitryssland. En är CUF:s förbundsordförande Fredrick Federley som samarbetar med den vitryska ungdomsorganisationen Seventh Side och en annan är LUF:s förbundsordförande Fredrik Malm som samarbetar med det liberala ungdomsförbundet Yabloko Youth. En tredje är folkpartisten Johan Chytraeus som fått stöd av den liberala partiledaren, Valdimir Novosiad, i Vitryssland i sin riksdagsvalkampanj 2006. Den fjärde, Tobias Ljungvall, är en journalist som sedan 1999 har besökt Vitryssland minst 18 gånger. Han skriver på sin blog om händelseutvecklingen i Vitryssland: http://tobiasonbelarus.blogspot.com/. Givetvis finns det fler exempel, men dessa får räcka.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BC-603 Vad var orsaken till att USA vid slutet av 1800-talet övergav sin isolationistiska politik för imperialismen?
Malin, Örebro (7 mars 2006)
zol_89[snabel-a]hotmail.com

Om du med imperialism åsyftar en attityd att dels konfrontera farliga ideologier och idéer utanför USA som kan komma att hota USA indirekt och dels sprida frihet till andra länder kom USA vid slutet av 1800-talet att övergå i en imperialistisk fas. Efter USA:s självständighet 1776 till slutet av 1800-talet var USA främst fokuserat på interna problem och stridigheter. Det viktigaste var att grunda och hålla ihop en stat som inte var särskilt stark till en början. Under den tidsperioden var det Storbritannien som var den främsta stormakten. Det yttersta exemplet på dessa interna problem är det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 där ett antal sydstater hade grundat en konfederation (en lösare sammanslutning än en federation) och Abraham Lincoln och den federala makten krävde att sydstaterna skulle vara kvar i federationen samt att slaveriet skulle avskaffas. Dessutom expanderade USA successivt från 13 delstater 1776 till 50 delstater från och med 1959 då Hawaii anslöts.

Men redan 1823 kunde en attitydförändring i USA:s självidentitet och utrikespolitik skönjas då Monroedoktrinen utformades. I den doktrinen fastställdes det att Sydamerika ingick i USA:s intresseområde. Storbritannien betraktade detta som hyckleri då USA ofta hade kritiserat britterna för imperialistisk politik. Men de flesta av de sydamerikanska staterna var positivt inställda till det amerikanska säkerhetsarrangemanget.

Vid slutet av 1800-talet utökades det amerikanska intresset till bland annat Asien. Ett viktigt steg på vägen till amerikansk världsmakt var det spansk-amerikanska kriget 1898. USA befriade då Kuba (som var kontrollerat av Spanien), samtidigt som det amerikanska inflytandet blev stort, och Filippinerna (också en spansk koloni) annekterades.

Men det var främst under första och andra världskriget som USA bröt med isolationismen och engagerade sin militära kapacitet på den europeiska kontinenten. USA försökte in i det längsta undvika att dras in i kriget men tvingades förklara krig mot Tyskland i april 1917 (första världskriget) efter att ha fått veta att tyskarna hade försökt utnyttja spänningarna mellan USA och Mexiko samt förklara krig mot Japan i slutet av 1941 (andra världskriget) då Japan attackerade Pearl Harbor i Stilla havet. Dessutom hotade den ondskefulla ideologin nationalsocialismen i Tyskland och fascismen i Italien att förstärkas och därmed indirekt hota USA. Bundsförvanterna till USA var Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike.

Efter andra världskriget 1945 utvecklades ett kallt krig mellan Sovjetunionen och dess bundsförvanter å ena sidan och USA och västvärlden å andra sidan. I det kriget handlade det främst om en idékamp mellan centralplanering och förtryck å ena sidan och marknadsekonomi och frihet å den andra. Då kärnvapenhotet och den militära styrkan som fanns på båda sidor var riskerna för stora att gå i direkt konfrontation med varandra. Det närmaste var Kubakrisen 1962. Men den främsta kampen mellan de två stormakterna skedde genom att parterna finansierade och stödde regimer som var vänliga mot respektive part. När Sovjetunionen och kommunismen föll samman 1989-1991 som ett korthus efter inre spänningar och ekonomisk ineffektivitet samt Ronald Reagans militära upprustning där Sovjetunionen kom på efterkälken har islamismen och terrorismen, med höjdpunkten den 11 september 2001, blivit den nya fienden mot USA och friheten. Som ett led i detta har USA invaderat Afghanistan och Irak för att dels förebygga nya attacker mot USA dels att sprida frihet och demokrati till mellanöstern.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BC-602 Hur tog Hitler makten i Tyskland?
Elin, Jönköping (28 februari 2006)
babygiirl[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till Hitlers maktövertagande var Versaillefreden som ingicks 1919. För Tyskland medförde Versaillefreden hårda krav på krigsskadestånd och begränsningar av Tysklands armé och territorium. Frankrike var väldigt hämndlystet gentemot Tyskland efter första världskriget medan USA:s president Woodrow Wilson försökte undvika en total förnedring av Tyskland. Trots att Tyskland enbart betalade en bråkdel av krigsskadeståndet kom Hitler att utnyttja den orättvisa Versaillefreden i sin propaganda. Hitler kunde även utnyttja dolkstötslegenden som gick ut på att Tyskland egentligen inte hade besegrats av västmakterna utan hade förråtts av de egna ledarna. Därför kan man säga att första världskrigets slut lade grunden för det andra världskriget.

Hitler utnyttjade dessutom sociala faktorer såsom fattigdom, inflation och arbetslöshet. Vidare utvecklade han en extrem antisemitism samt en dröm om det tusenåriga riket. Denna syn kombinerades med teorier om att arier var ett överlägset folk som hade rätt till ett livsutrymme. Detta livsutrymme skulle främst tas österut. För att grundlägga detta resonemang använde Hitler sig av de tyskar som fanns bosatta i andra länder såsom i Tjeckoslovakien. Dessa tyskar kom i kläm när första världskriget ledde till att nationer såsom det Habsburgska riket delades upp i flera nationer. Många av dessa tyskar blev illa behandlade av majoritetsbefolkningen.

1919 gick Hitler med i Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) och formade om partiet till ett verktyg för att nå makten. Den 8 november 1923 försökte Hitler genomföra en statskupp i en ölhall i München, vilket misslyckades. Dagen efter hölls en manifestation som samlade 3 000 människor. Denna demonstration avbröts av skottlossning från beväpnad polis. Två dagar efteråt fängslades Hitler som därefter sattes i arrest på slottet Landsberg. Det var där han skrev boken ”Mein Kampf”. Han fick också under sina månader i fångenskap ta emot många besökare, bland annat professor Karl Haushofer som kom att få ett stort inflytande i utvecklingen av den nationalsocialistiska ideologin.

Det nationalsocialistiska partiet lyckades väldigt bra i de demokratiska valen. 1928 fick de 12 mandat i riksdagen, 1930 fick de 107 och i juli 1932 fick de 230 och i november 1932 fick de 196 mandat. Som mest fick nationalsocialisterna ungefär 44 procent av rösterna. Åldermannen och rikspresidenten Paul von Hindenburg och andra aktörer underskattade Hitler och trodde att de kunde tämja honom genom att bjuda in honom i en regering tillsammans med den konservative Franz von Papen. Detta var en katastrofal felbedömning då Hitler och nationalsocialisterna lyckades manipulera Hindenburg m.fl. Den 30 januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler. Bland det första han gjorde var att utlysa nyval. Det var då Nazistpartiet fick 44 procent av rösterna i nyvalet den 5 mars 1933, vilket gav 288 riksdagsplatser.

I den vevan kom en förvirrad kommunist att bränna upp riksdagshuset, vilket senare blev en förevändning för att förbjuda kommunistpartiet. Hitler lyckades få igenom ett förslag till en fullmaktslag som skulle ge regeringen diktatorisk makt i fyra år. Han gick sedan vidare med att avskaffa tryckfriheten samt sätta skräck i befolkningen via stormtruppernas (SA och SS) våld. Sedermera kom alla oppositionspartier att förbjudas och Tyskland blev en polisstat och enpartistat. En hemlig polis, Gestapo, inrättades, koncentrationsläger byggdes upp och rättssäkerheten sattes ur spel. Ett antal utrensningar genomfördes, bland annat inom det egna nationalsocialistiska partiet. Vidare reglerade Hitler lönerna, kontrollerade jordbruket och avskaffade strejkrätten.

För att läsa mer om Hitler och det sammanhang han verkade i rekommenderar jag starkt Tommy Hanssons bok ”Ondskans imperier – Tre ideologiska frestelser 1871-1991”. http://www.contra.nu/HanssonOndskan.html

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BC-601 Jag vill veta lite om Margret Thatcher. Varför kallades hon "Järnlaydn"? Vad var det som gjorde att hon blev så omtyckt?
Erika Lindbärg, Borlänge (14 februari 2006)
erikaaaa_[snabel-a]hotmail.com

Margaret Thatcher var en handlingskraftig, ideologiskt inriktad och konfrontatorisk politiker som var partiledare för det konservativa partiet Tory 1975-1990 och premiärminister 1979-1990 i Storbritannien. Hon vann tre val på raken och är den som suttit längst på premiärministerposten i Storbritannien i modern tid. Hon förlorade aldrig något val utan avsattes av de egna, främst på grund av skiljelinjer i EU-frågan. Några inom Tory ansåg att Thatcher var alltför omöjlig när det gällde den fortsatta EU-integrationen. Hon föddes 1925 i Grantham, en liten stad i östra England, och hennes far var specerihandlare och medlem i kommunfullmäktige.

Thatcher var som sagt var en hårdför politiker som lyckades att, precis som Ronald Reagan, förflytta mittpunkten i politiken högerut. Det nya labourpartiet som i mångt och mycket är skapat av Tony Blair är en förlängning av Thatchers mentala revolution i Storbritannien. Innan Thatchers maktövertagande 1979 hade Labour haft problemformuleringsprivilegiet efter andra världskrigets slut 1945. Väljarna i Storbritannien var under den perioden mottagliga för vänstervridna värderingar efter minnet från kriserna på 1930-talet som förknippades med den fria marknaden. Labour hade då ett program med socialism vilket Tony Blair tog itu med 1994. Thatcher började ifrågasätta staten som samhällets stora välgörare och betonade istället den fria marknadsekonomin. Hon var också inriktad på att effektivisera, avreglera, sänka marginalskatter och minska byråkratin samt privatisera statliga verksamheter. Hennes ekonomiska politik gav Storbritannien en god tillväxt vilket på sikt höjde levnadsstandarden i landet. Hon gjorde sig känd som en bromskloss inom EU och myntade formuleringen: "hit men inte längre”. Det fanns också en tendens hos Thatcher att hänge sig åt centralistiska idéer såsom centraliserandet av sjukvården till statlig nivå. Vidare lade hon en stor tonvikt på familjens och arbetsmoralens betydelse i samhället samt vikten av nationell stolthet.

Thatcher förde en tydlig utrikespolitik och tog tydligt avstånd från diktaturer såsom Sovjetunionen vars etablissemang betraktade Thatcher som en hårdför och respektfull motståndare som intog en mycket restriktiv syn mot de kommunistiska regimerna som vägrade rusta ned sin militär. Sovjetunionens etablissemang, och särskilt sovjetisk press, myntade på 1970-1980-talet begreppet "Iron-lady" - ”Järnladyn”. Hon var vidare lika bestämd i kriget mot det terroristiska nätverket IRA på Nordirland. Meningsmotståndare i Storbritannien, dvs. vänsterpolitiker inom främst Labour, tog sedan till sig detta öknamn för att beskriva, som de ansåg, nedrustningen av välfärden. Namnet kom att förfölja Thatcher ända till slutet av sin partiledarperiod i Torypartiet, 1990, då John Major tog över partiledningen.

Thatcher hade mycket gemensamt med Ronald Reagans nykonservatism och strävade efter goda relationer med USA. Samma hårdföra politik mot diktaturer förespråkades av Thatcher. När militärjuntan i Argentina plötsligt invaderade Falklandsöarna tvekade inte Thatcher att sätta hårt mot hårt och vann kriget mot juntan som därefter förlorade makten i landet.

Thatcher gjorde sig också känd för att föra en hård linje gentemot fackföreningar som, enligt Thatcher, krävde för mycket utan någon hänsyn till samhällsekonomin. Facket tog heller inte någon hänsyn till demokratiska principer såsom att medlemmarna själva skulle få bestämma om de skulle gå ut i strejk eller inte. Thatcher begränsade fackföreningarnas oproportionella makt genom att bland annat begränsa möjligheterna till strejker. Ett exempel är att strejker inte skulle betraktas som legitima om inte en hemlig omröstning bland medlemmarna först genomfördes. Hon behandlade även militanta fackföreningsmedlemmar som inte respekterade strejkbrytares rätt till frihet, liv och lem på ett omilt men rättvist sätt.

Thatcher är en sådan person som man antingen älskar eller hatar. Hon är väldigt uppskattad av många i Storbritannien och bland vissa debattörer i Sverige och andra länder. Men hon är väldigt hatad av vänstern, särskilt i Europa. Hon är inte heller särskilt populär inom vissa falanger i Labourpartiet.

Besök gärna Margaret Thatchers officiella hemsida: http://www.margaretthatcher.org/

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert