De merkantilistiska tänkarna och ekonomerna under 1500- och 1600-talet kan betraktas som början till den moderna nationalekonomin. Merkantilisterna var långt ifrån eniga i alla sina teorier men det fanns tre punkter som förenade dem alla:

1. De ansåg att vissa statsingripanden var nödvändiga för att ekonomin skulle fungera väl. Den centrala planeringen var utbredd och många av dessa ingrepp var på detaljnivå.

2. De ansåg att pengar, ädla metaller, guld och skatter var viktigt för att skapa välstånd. Kritikerna av merkantilismen anser att de har förväxlat pengar och välstånd.

3. Av den anledningen kom merkantilisternas rekommendationer att handla om att maximera inflödet av guld i landet och att minimera utflödet av detsamma. Självförsörjning var av den anledningen viktig. Den enda vinst som ett land kan få av internationell handel är att skapa en positiv handelsbalans. Ett land ska med andra ord exportera mer än det importerar för att därmed få in mer guld och andra skatter in i landet.

De flesta merkantilister gjorde politiska överväganden när de utvecklade sina teorier. En vanlig syn på merkantilisterna är att de anpassade sina teorier efter den centrala staten som började växa fram ordentligt under den här perioden. Statsöverhuvuden behövde resurser för att styra sina länder och merkantilisterna kunde hjälpa dem med det.

På 1700-talet förde Adam Smith, som är att betrakta som nationekonomins fader, fram sina teorier om frihandel. Han hade en teori om absoluta fördelar som gick ut på att alla länder tjänar på att handla med andra länder så länge man har absoluta fördelar till skillnad från tidigare teorier (merkantilisterna) som utgick från att utrikeshandel enbart var ett sätt att få in så mycket ädelmetaller som möjligt till det egna landet. Smiths teori har senare reviderats av David Ricardo som istället talade om relativa (komparativa) fördelar som går ut på att alla länder, oavsett absoluta fördelar, tjänar på att handla med varandra.

Även länder som jämfört med andra länder är dåliga på att producera produkter tjänar alltså på frihandeln. Ett mycket vanligt och pedagogiskt exempel är att jämföra två länders produktion av två produkter. Om land A kan producera en dator på 1 timme och en bil på 4 timmar och om land B kan producera en dator på 10 timmar och en bil på 5 timmar bör land A specialisera sig på datorer och land B på bilar. Om land A producerar en dator och en bil tar det 5 timmar och om land B producerar en dator och en bil tar det 15 timmar. Tillsammans tar det alltså 20 timmar för båda länderna att producera en varsin dator och bil.

Men vad händer om land A använder sina 5 timmar åt att enbart producera datorer? Jo, då kan land A producera 5 datorer. Land B kan med sina 15 timmar producera 3 bilar. På dessa 20 timmar kan alltså land A och land B producera 5 datorer och 3 bilar istället för 2 datorer och 2 bilar. Land A kan alltså producera 5 datorer på 5 timmar istället för 1 dator och 1 bil medan Land B på 15 timmar kan producera 3 bilar istället för 1 dator och 1 bil. Och på 15 timmar kan Land A producera 15 datorer. Hade Land A envisats med att göra både och hade Land A bara kunnat göra 3 bilar och 3 datorer på dessa 15 timmar.

Land A kan alltså producera fler datorer och köpa bilar från land B som i sin tur kan köpa datorer av Land A genom att producera och sälja bilar. Man kan också uttrycka det som att länderna köper tid från det andra landet som de kan använda till att producera det som de är bäst på. Båda länder tjänar alltså på att handla med varandra och den totala produktionen och välståndet blir större.

Den stora fördelen med internationell handel är alltså inte att få in så mycket guld och andra skatter som möjligt till det egna landet utan att alla länder ska specialisera sig på det som de är bäst på.

Det merkantilistiska tänkandet har lett till protektionism, dvs. olika handelshinder i form av importkvoter, exportstöd och tullar mm, vilket i sin tur har minskat välståndet i världen. (Viktigt att notera är att merkantilistiska beslutsfattare på många håll försökte undanröja hinder för handeln, men detta gällde enbart inom landet och inte mellan länder.) Detta är extra märkbart i U-länder som inte har fått möjlighet att sälja sina produkter på den internationella marknaden på samma villkor som andra. (Det finns också andra anledningar till U-länders fattigdom som jag inte ska ta upp här).

Merkantilismen har också med sin fokusering på centralisering av den ekonomiska makten lett till att många idéer och innovationer aldrig förverkligats då konkurrensens drivkraft har hållits tillbaka till förmån för central planering. Vidare har merkantilismen, precis som all protektionism har en tendens att göra, skapat ett antal konflikter i världen, till och med krig. Ett exempel är krigen mellan Frankrike och Holland under 1600-talet. Studier av bland annat fredsforskaren Rudolph Rummel visar att risken för krig minskar när länder handlar med varandra, vilket inte är så konstigt då länder som handlar med varandra är så beroende av varandra.

Frihandeln leder som du sett ovan till ökat välstånd. Det finns många exempel på hur frihandel har förbättrat välståndet i ett antal länder. Japan och Tyskland efter andra världskriget och de asiatiska tigrarna och Östeuropa idag är några exempel på hur frihandel skapar välstånd.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Kashmir är ett område som ligger i länderna Pakistan och Indien. (Ett litet område finns också i Kina efter ett krig mellan Kina och Indien 1962). Pakistan och Indien gör båda anspråk på stora delar eller hela Kashmir vilket har lett till blodiga strider där 30 000 till 50 000 människor har fått sätta livet till. Vissa forskare har dock börjat betrakta Kashmir som ett kallt krig i miniatyr då både Pakistan och Indien har skaffat sig kärnvapen vilket kan medföra mindre risk för direkta stridigheter. Ledarna för de båda länderna har också blivit något mer villiga att finna lösningar på konflikten.

Bakgrunden till konflikten härstammar från avkolonialiseringen och Indiens och Pakistans självständighet från Storbritannien 1947. Vid överlämnandet av makten till lokala ledare fick några fursteområden vid gränsen till de blivande länderna Indien och Pakistan själva välja vilket land de skulle ingå i; Indien eller Pakistan. Den hinduiske Maharadjan (kungen) av Kashmir dröjde med svar vilket ledde till vissa oroligheter. Muslimerna i de västra delarna av Kashmir började göra uppror mot Maharadjan. Muslimerna i västra Kashmir fick stöd av Pakistan som ockuperade Kashmirdalen. Maharadjan bad då Indien om hjälp som i sin tur villkorade sitt stöd med att Kashmir skulle bli indiskt. Maharadjan tackade ja till erbjudandet. Resultatet blev krig som avslutades med en vapenvila 1948. Konflikten hettade till igen 1971. Pakistan har sedan slutet av 1980-talet stött muslimska gerillatrupper i den indiska delen av Kashmir. Indien påstår att Pakistan stöder gerillan med vapenläger och resurser vilket Pakistan förnekar. De menar att de enbart ger gerillan ett moraliskt stöd.

FN har i ett antal resolutioner 1948-1949 ställt krav på parterna. På Indien ställdes krav på folkomröstning och på Pakistan ställdes krav på militärt tillbakadragande. Ingen av kraven har uppfyllts. I delstatsvalet 1996 fick Kashmir en folkvald regering som ersatte det nioåriga direkta styret från New Delhi. Pakistan har föreslagit internationell medling men Indien har motsatt sig detta. Konflikten binder upp mycket resurser i truppstyrkor som skulle kunnat gå till något mer produktivt. 2004 påbörjades dock nya samtal mellan parterna.

Bakgrunden till själva konflikten kan delas upp i fyra förklaringar.

En viktig faktor som kan ha betydelse i konflikten är det socioekonomiska tillståndet. Denna förklaring är dock omstridd eftersom Kashmir inte är den fattigaste delen av Indien. Det finns områden som ligger mycket sämre till, men där det råder fred och ordning. Både arbetslösheten och dödligheten är relativt stor, men man kan inte se det som en bakomliggande faktor, möjligtvis en faktor som påverkar utvecklingen negativt. Vissa forskare menar tvärtom, att det är våldet och seperatismen som är orsaken till den ekonomiska utvecklingen i Kashmir. Mycket av det beror på att turismen är en väldigt viktig inkomstkälla i området. Och ju mer oroligt det är i området desto färre turister vågar sig dit.

En annan socioekonomisk faktor som påstås väga betydligt tyngre är diskrimineringen av muslimer. Hinduer särbehandlas av den indiska regeringen.

En tredje faktor är religionen. Regionen Kashmir har fått sitt namn efter en indisk vis man som hette Kashyapa. Det härstammar från en myt som har många olika versioner. Här är en utav dem. Jalodhava var en gud som levde i en vattenfylld dal. Han välsignades med att vara odödlig under vatten. Detta missbrukade Jalodhava och terroriserade sin omgivning utan några som helst repressalier. Detta gjorde att Brahma (skaparen), Vishnu (livets upphållare) och Shiva (fruktbarheten och förintelsens gud) dränerade vattnet ifrån dalen och dödade honom. Denna myt och liknande myter visar på varför vissa platser är så viktiga för hinduerna.

Hinduiska ledare och kulturer har även spelat en dominerande roll i Kashmirs historia ända till 1300-talet. Den muslimska andelen av befolkningen ökade gradvis under 700-talet, och blev senare dominerande på vissa områden i Kashmir. Då Pakistan är ett muslimskt land och Indien ett hinduiskt land gör båda länderna anspråk på hela Kashmir.

Den fjärde orsaken som spelar in är, enligt en del forskare och politiker, att det har varit Pakistans strategi att organisera och arrangera oppositionella våldshandlingar för att kunna ta över Jammu och Kashmir, och för att försvåra så mycket som möjligt för sin ärkefiende Indien. Det finns dock inga konkreta bevis för detta, men däremot är det ingen hemlighet att Pakistan passivt stöder de muslimska separatisterna. Det är också bevisat att de har haft små baser och träningsläger på pakistanskt område. Problemet för Pakistan är att de olika separatistorganisationerna som t.ex. JKLF vill ha ett självständigt Kashmir, medan Pakistan vill införliva Kashmir med Pakistan. Pakistan nekar till allt detta och hänvisar till att i spelet mellan Pakistan och Indien ingår det att skylla inre problem på motparten.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Enligt Karl Marx och Friedrich Engels ideologi och lära fanns det ett mönster i mänsklighetens historia som de lyckats identifiera. Historiens utveckling byggde enligt den synen på dialektiska motsättningar. Denna tanke härstammar från filosofen Hegel som menade att historien är en framåtskridande rörelse med ursprunget i världsanden (eller förnuftet). Allt som finns och utvecklas är en del av denna rörelse vars slutmål är världsandens fullkomnande. Dialektiken handlar om att en tes ställs mot en antites vars motsättningar till slut skapar en syntes, en förening på ett högre plan. Man kan också formulera det som att varat är tesen och att antitesen handlar om att befria varat från dess egenskaper vilket leder till att varat slår över till sin motsats. Syntesen kan ersättas med orden blivandet och varandet. Historien utvecklas hela tiden till högre stadier. Till skillnad från Hegel var dock Marx materialist och inte idealist.

Feuerbach är en annan filosof som inspirerade Marx och Engels. Han var naturalist och realistisk humanist som utgick från att det objektiva varat är naturen och den mänskliga historien. Det första varat var naturen och det andra varat var tänkandet. Medvetandet utgick från själva existensen där materian ställs främst och där mänskliga aktiviteter ställs därefter. Feuerbachs idéer bygger på en människosyn där människan är passiv och styrs av yttre faktorer. Marx tillförde en viss dynamik i Feuerbachs materialism genom att betrakta människan som ett kraftcentrum eller varandet i centrum av tillvaron. Människan kunde förändra sig själv genom att manipulera de yttre faktorerna, den yttre miljön. Med andra ord styrs människor av sin miljö, men mer upplysta människor kan förändra miljön och därmed människorna.

Marx tillämpade Hegels dialektik på mänsklighetens historia. Marx utgick från att mänskligheten härstammade från ett ursamhälle där full egendomsgemenskap, dvs. kommunism, rådde. När människan började dela upp marken i revir uppstod privategendomen och därmed också mänsklighetens problem. Den första fasen i Marx lära om historieutvecklingen är slavsamhället där motsättningarna mellan slavägarna och slavarna blev så pass stora att slavarna gjorde revolution mot sina förtryckare. Jämför Hegels dialektiska utveckling där en tes och en antites bildar en syntes. Historien genomgick en kvalitativ förändring och kom upp på ett högre stadium. Enligt Marx var detta förhöjda stadium feodalsamhället där motsättningen mellan feodalherren och de livegna till slut blev så stora att de livegna gjorde revolution mot sina herrar. Därefter uppstod kapitalismen som enligt marxistisk lära var en förutsättning för att uppnå kommunismen. I det kapitalistiska samhället stod motsättningarna mellan kapitalisterna (bourgeoisien) och arbetarna (proletärerna) och det var bara en tidsfråga innan arbetarna skulle få nog och revoltera mot sina förtryckare. Efter detta stadium skulle socialismen uppstå där proletariatets diktatur skulle eftersträva egendomsgemenskap och det klasslösa samhället. Det sista stadiet, kommunismen, skulle uppnås genom att staten skulle vittra bort. Marx historiesyn var med andra ord väldigt lagbunden och nära på deterministisk.

Basen för samhället och historieutvecklingen är i denna lära ekonomin och teknologin. De stora motsättningar som uppstår i de stadier som jag tidigare skrivit om bygger på vilka grupper det är som äger produktionsmedlen, dvs. arbetsobjekt (råvaror och komplementvaror) och arbetsinstrument (maskiner och inventarier). I det slutgiltiga stadiet, kommunismen, äger alla människor produktionsmedlen tillsammans. Alla motsättningar har upplösts och därmed också klasserna i samhället. Ingen grupp i samhället kan då exploatera andra grupper genom att betala ut mindre i lön än värdet av det arbetarna har skapat. Med andra ord kommer det inte existera någon vinst (profit). Produktionsmedlen eller det fasta kapitalet kan inte i sig självt skapa något av värde utan det är arbetskraften eller det rörliga kapitalet som skapar värdet i produkterna. Produktionsmedlen och arbetskraften skapar tillsammans produktivkrafterna som skiljer sig åt mellan de olika stadierna i Marx lära.

Det finns många problem med Marx och Engels lära. Några exempel är att kapitalismen inte har visat sig ha burit på sin egen undergång såsom Marx profeterade. Marx kunde inte heller förklara hur och varför alla motsättningar skulle upplösas i det kommunistiska stadiet. Hegel kunde ju hänvisa till något andeväsen men Marx var ateist och materialist och kunde därför inte göra samma hänvisning. Så vad var det då som styrde utvecklingen till detta ”paradis” på jorden som Marx trodde sig kunna se? Ett tredje problem är att Marx inte kunde beskriva hur det kommunistiska samhället skulle se ut och vara organiserat.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Georgiern Josef Stalin har haft två fruar, den första hette Kato Svanidze och den andre hette Nadja Allilujeva.

Med den första frun, Kato Svanidze, fick Stalin Jakov ”Jasha” Stalin 1907. Samma år, den 25 november, dog Kato i tuberkulos. Vården av sonen Jakov överlämnades till Katos familj, men Jakov valde 1921 att flytta hem till Stalin. Efter att Stalin misstyckt till ett giftermål och efter stora krav på högre utbildning försökte han ta livet av sig med en pistol, men fick bara en skråma på bröstet. Stalin ansåg att Jakov var en trögskalle och Stalins andra fru Nadja tyckte inte om Jakov. Han kom senare, under andra världskriget, att hamna i tyskt fångenskap. Greve Bernadotte från Röda korset föreslog ett utbyte av krigsfångar där Jakov skulle släppas fri mot att en tysk marskalk skulle släppas av Stalin. Stalin vägrade eftersom man inte byter en marskalk mot en soldat. Jakov valde att ta livet av sig 1943 genom att slänga sig mot lägerstängslet. Detta tilltag gjorde Stalin stolt över sin son.

Med Nadja Allilujeva fick Stalin 1921 sonen Vasilij Stalin och 1926 dottern Svetlana Stalin, nu känd som Allilujeva. Vasilij Stalin fängslades efter Stalins död men frigavs sedan och dog 1962 huvudsakligen på grund av sin alkoholism. Svetlana hoppade över till väst, återkom till Ryssland en kort period, och gifte sig sedan med en amerikan som hon fick en dotter med. Hon har förkastat stalinismen och har givit sitt stöd till liberalismen. Nu lever hon på ett ålderdomshem någonstans i Mellanvästern i USA, efter att ha skapat och förlorat en förmögenhet på vackert skrivna memoarer. Hon är den enda av Stalins barn som lever idag. Hennes moder Nadja tog livet av sig 1932 genom att skjuta sig i närheten av hjärtat.

Stalin hade också tillsammans med Nadja en adoptivson som hette Artiom Sergejev, som fortfarande lever.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Dominoeffekten är teorin som utgår från att en förändring, liten i sig själv, orsakar en likvärdig förändring hos en närstående faktor, som i sin tur påverkar ännu en närstående faktor. När man ställer upp flera dominobrickor efter varandra kommer alla dominobrickor att falla om en dominobricka faller. Faller en faller alla är den enkla principen.

Inom politiken började teorin användas av USA inför Vietnamkriget (1961-1975). Den amerikanska presidenten 1953-1961, republikanen Dwight, D. Eisenhower, myntade begreppet när han oroade sig för att Vietnams grannländer skulle falla under kommunismens ok om USA lät kommunisterna segra i Vietnam. Efter kommunismens seger i Vietnam skulle Kambodja falla under kommunismen, sedan Laos och eventuellt alla sydostasiatiska länder. Till viss del kom detta att besannas då Laos, Burma och Kambodja gav efter för kommunismen.

Även då USA misslyckades i Vietnamkriget och förlorade mot kommunisterna visade USA, enligt författaren Michael Lind som skrivit boken ”Det nödvändiga kriget i Vietnam”, att de var beredda att sätta hårt mot kommunismen och kan därför ha kunnat fördröja utvecklingen och kommunismens utbredning.

Demokraten John F. Kennedy, president 1961-1963, utgick också från dominoteorin då han garanterade att försvara Västtyskland mot sovjetiska angrepp eftersom det annars skulle uppmuntra de sovjetiska ledarna att attackera övriga europeiska länder. Därför var det viktigt att undvika en amerikansk invasion av Kuba eftersom det annars skulle kunna leda till att Sovjet attackerade Västtyskland. Hitlers expansionspolitik hade lärt USA att totalitära stater måste stoppas i tid.

Med vänliga hälsningar
Fredrik Runebert

Enligt den amerikanska organisationen Freedom House som både värderar politisk och ekonomisk frihet kan 89 länder av 192 undersökta länder betraktas som fria länder. Andelen fria länder utgör därmed 46 % av världens länder. 54 länder eller 28 % av världens länder betraktas som delvis fria och 49 länder eller 26 % av världens länder bedöms som ofria och odemokratiska. När det gäller andel av befolkningen ser det sämre ut, främst på grund av att Kina och en del andra folkrika länder tillhör gruppen ej fria. 44 % av världens befolkning bor i fria länder, 19 % i delvis fria länder och 37 % i ofria länder.

Fri press som är en viktig del i fungerande demokratier finns i 17 % av alla länder medan 38 % har en delvis fri press. Slutligen har då 45 % av jordens länder inte någon fri press. Ska vi gå efter hur många länder som har allmän rösträtt blir resultatet att 62,5 % av världens länder är demokratier - men långt mindre än hälften av världens befolkning kan delta i fria val. Det ofria Kina väger tungt.

Besök gärna Freedom House hemsida: http://www.freedomhouse.org/

Med vänliga hälsningar
Fredrik Runebert

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert 

De socialistiska och socialdemokratiska partierna i Sverige har alla mer eller mindre influerats av Marx och Engels skrifter. 1848 publicerades ”Kommunistiska manifestet” som tillsammans med ”Kapitalet” utgör marxismens viktigaste verk.

Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti (SAP) växte fram 1889 för att tillvarata arbetarklassens intressen. Det första programmet 1897 hade en stark marxistisk prägel med krav såsom förstatligande av produktionsmedel och idéer om att våld är en viktig ingrediens för att erövra makten i samhället. Men i takt med att partiet växte och alltfler medlemmar saknade intresse av politisk teori samtidigt som de krävde synbara förbättringar förskjöts partiets tyngdpunkt till det parlamentariska systemet. Partiet reviderade bland annat sin syn på våldet som legitim metod och småbönderna som en klass som det inte behövdes ta någon hänsyn till. Den principiellt negativa synen på försvaret och nationen modifierades också. Socialdemokraterna kom alltså att slå in på Eduard Bernsteins reformistiska och reviderade marxism.

Inom SAP fanns det ett antal ideologiskt sinnade som var missnöjda med den reformistiska vägen. Den första fraktionen som bildades var ungsocialisterna som uteslöts ur SAP 1906. 1912 bildades vänsterföreningen som tillsammans med ungdomsförbundet försökte få SAP att bli mer radikala. Den oppositionen undertrycktes av SAP-ledningen och 1917 bildade några socialdemokrater Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti. Det nya partiet var emot försvaret, pläderade för en jordreform och för socialisering. En falang inom partiet hade kontakter med Lenins bolsjevikparti och 1919 anslöts partiet till tredje internationalen (komintern).

Men en minoritet ville inte lyda under Lenins 21 fastställda teser som bland annat fastslog att varje nationellt kommunistparti skulle underställa sig den internationella exekutivkommittén. Partiet splittrades och de lenintrogna bildade 1921 Sverges Kommunistiska Parti (SKP). De övriga var kvar i det gamla partiets namn men återgick senare till SAP.

1924 skedde ännu en partisplittring då en falang under Z. Höglunds ledning som ogillade Moskvas dekret drog sig ur partiet för att senare återförenas med SAP. 1929 splittrades partiet för tredje gången i en moskvatrogen grupp under Hugo Sillén och en moskvaskeptisk grupp under Karl Kilbom. Den sistnämnda gruppen tog sig namnet Sverges Socialistiska Parti. Det partiet kom senare att bli väldigt nazistinfluerad under Nils Flygs (Nils Flyg hade tidigare varit ordförande för SSU) ledning vilket ledde till att partiet så småningom utplånades. Med andra ord var det bara Sveriges Kommunistiska Parti som återstod till vänster om SAP.

Under 1930-talet hade SAP bytt ut Marx mot Keynes och hans konjunkturteori som går ut på att ”hjälpa” det kapitalistiska systemet att fungera genom statliga interventioner. Tanken var att man skulle motverka konjunktursvängningar. Socialdemokraterna riktade också in sig på att bli ett välfärdsstatsparti.

1967 bytte Sverges Kommunistiska Parti (SKP) namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) för att betona partiledaren C H Hermanssons mer eurokommunistiska inriktning. Detta innebar dock inte att partiet i praktiken bröt med de östeuropeiska kommunistpartierna och det sovjetiska kommunistpartiet. Tvärtom ansåg VPK att det var väldigt viktigt att bevara kontakterna så inte konkurrerande kommunistpartier såsom SKP skulle överta den rollen.

Samma år splittrades partiet återigen då Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML) bröt sig ur VPK på grund av att VPK ansågs vara alltför revisionistiska och inte tillräckligt renläriga. KFML var också mer Kinatrogna och mindre Sovjettrogna än vad VPK var. KFML kom 1973 att byta namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). 1986 bytte partiet återigen namn till Solidaritetspartiet, som sedan lades ned 1990. Ur KFML kom sedan Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KFML(r)) att bildas 1970 som ett ännu mer revolutionärt parti. Partiet kom sedan att ändra namn till Kommunistiska Partiet Marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KPML(r)). Nu heter partiet Kommunistiska Partiet och partiet ger ut tidningen Proletären. Trotskisterna bröt med VPK och bildade 1971 Revolutionära marxisters förbund som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet. Partiet ger ut tidningen Internationalen. Motsättningar om kärnkraft och Sovjetunionen ledde senare till att en ytterligare grupp bröt sig ur VPK och bildade 1977 Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Partiet gick i konkurs 1995. 1991 bytte Vänsterpartiet Kommunisterna namn till Vänsterpartiet för att tona ned sambandet mellan det svenska kommunistpartiet och kommunistpartierna i Östeuropa och Sovjetunionen som efter Warzawapaktens sönderfall 1989 och Sovjetunionens implodering 1991 blev mer en belastning än ett stöd för Vänsterpartiet. Nu har dock, som du redan vet, den nuvarande vänsterpartiledaren Lars Ohly börjat tala om kommunismen igen.

Idag finns också partiet Rättvisepartiet Socialisterna som grundades 1997 som ett missnöje med SAP och VP. Rättvisepartiet Socialisterna är ett extremt vänsterinriktat missnöjesparti som stöds av ca 5 000 – 6 000. De ger ut en tidning vid namn ”Marxismen idag” och har gamla kommunistiska krav på sitt partiprogram. De visar en tydlig fientlighet gentemot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som anses ha förrått marxismen och den hårt arbetande proletären för att föra en mer borgerlig och nyliberal politik. Partiet riktar främst in sig på att kritisera de nedskärningar och privatiseringar som gjorts i den offentliga sektorn under 1990-talet. Kapitalister sätts mot löntagare som om allt vore ett nollsummespel. Enligt Rättvisepartiet Socialisterna roffar kapitalisterna åt sig alltmer på löntagarnas bekostnad. De vill återigen sätta upp socialismen på agendan för att Sverige ska ta en mer socialistisk väg. I mångt och mycket är Rättvisepartiet Socialisterna det som Vänsterpartiet var innan kommunismens stora fall och Socialdemokraterna var i början av 1900-talet. De går till och med så långt att de kräver konfiskation av stora förmögenheter i Sverige samt tioåriga centralplaneringar för byggandet i Sverige. Ett annat parti är det konspirationsteoretiska socialistpartiet Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som härstammar från den amerikanska LaRouche rörelsen och EAP bildades 1976. Partiet är känt för sitt extrema Palmehat och antisemitism. Partiet ger ut tidningen ”Ny solidaritet”. Miljöpartiet som bildades 1981 kan betraktas som ett parti som fört in den socialistinfluerade ideologin ekologismen i den svenska samhällsdebatten. Feministiskt Initiativ som bildades 2004 är den senaste partifraktionen i den svenska socialistiska partitraditionen.

Med Vänlig Hälsning
Fredrik Runebert

Enligt Fredrik Bergström och Robert Gidehag som 2002 publicerade studien ”Tänk om Sverige varit en amerikansk delstat” utgiven av Handelns utredningsinstitut, HUI, har det amerikanska normalhushållet en årsinkomst före skatt som är 50 % högre än det svenska normalhushållet. Skillnaden i BNP per capita var 1999 40 %. De svarta som har de lägsta inkomsterna i USA har på grund av Sveriges dåliga tillväxt och den höga tillväxten för alla grupper i USA en högre inkomst än vad svenskar har. Om Sverige hade varit en delstat i USA skulle Sverige ha varit den fattigaste delstaten.

Utredarna utgår från bruttoinkomsterna för att undgå de jämförelseproblem som finns inbyggda i det faktum att Sverige och USA har två olika välfärdssystem. Med bruttoinkomster menas i Sverige inkomst före skatt och i USA inkomst före skatt och avgifter. I skatt ingår också arbetsgivaravgifter. Utredarna har även tagit hänsyn till köpkraften.

Här kan du läsa om deras resultat: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=14968

Lena Lundström anser att debattartikeln är missvisande då levnadsomkostnaderna är högre i USA. Medianinkomsten tar inte någon hänsyn till arbetsvillkor och bostadsvillkor och andra kvalitetsfaktorer. Hon menar också att minimilönen är mycket lägre i USA än de lägsta inkomsterna i Sverige. Hon påpekar att det för vissa behövs två jobb för att försörja sig i USA. Detta stämmer. Men hon glömmer nämna att den sociala rörligheten är större i USA och att arbetslösheten är högre i Sverige än i USA.

Läs Lena Lundströms artikel här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=17544

Tre LO-utredare anser att HUI-utredarna jämför äpplen med päron. De menar att siffrorna från USA och Sverige inte är jämförbara och att HUI-utredarna inte tagit hänsyn till alla jämförelseproblem. De invänder också att det amerikanska hushållet i genomsnitt är större än det svenska hushållet.

Läs LO:s rapport ”Lyfter floden alla båtar”:
http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/0/74515157EDF9DDBFC1256E83002E25C6/$file/Visbyrapporten2002.pdf

I rapporten ”Sverige versus USA”, utgiven på Timbro, har Fredrik Bergström och Robert Gidehag tagit hänsyn till kritiken men ändå kommit fram till att Sverige, om Sverige vore en delstat i USA, skulle vara den fjärde fattigaste. Medianinkomsterna för amerikanska hushåll är drygt 400 000 kronor medan de i Sverige är drygt 280 000 kronor. Skillnaden är därmed cirka 120 000 kronor per hushåll. Någon direkt jämförelse mellan svenskar och svarta amerikaner görs inte, men författarna drar slutsatsen att den svenska medianinkomsten ligger i paritet med de grupper i USA som vi brukar betrakta som låginkomsttagare. Med andra ord har utredarna gjort vissa nyanseringar av sina tidigare slutsatser.

Läs rapporten här: http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75665379.pdf

På Amerikabrev kan du läsa om hur fattigdomsbegreppet förvirrar debatten i Sverige. Om Sverige använde samma definition som används i USA skulle fler svenskar vara fattiga än i USA. Med den amerikanska definitionen var 11,9 % fattiga i USA och 38 % i Sverige 1999.

Läs om fattigdomsbegreppet här: http://www.amerikabrev.nu/index.asp?page=saknade&artikel=1

Det här blev ett omfattande svar som inte enbart besvarade din fråga om svenskar är fattigare än svarta amerikaner, men jag ansåg det viktigt att redovisa den diskussion som har förts kring inkomstjämförelser mellan USA och Sverige.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert