Frågor till Contra

-äldre frågor samlade, F

Ämnen: vad kan vi göra för att hjälpa folk i länder som svälter?, Burma, svält, valen i Ryssland 1917, ryska revolutionen, svensk neutralitet under världskrigen, judeutrotning och nationalsocialism, Pinochet och Castro, lagens strängaste straff, Vietnamkriget

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Den här sidan innehåller frågor från den 20 mars 1999- 29 mars 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

F-60 Jag skulle vilja veta mer om Vietnamkriget.
Johanna, Borensberg (29 mars 1999)
johannaxyz@hotmail.com

Vietnamkriget går det att skriva böcker om. Och många böcker har skrivits. På svenska finns det inte många böcker som är värda att läsa. Men på norska finns Frank Bjerkholts: Vietnam - Det store bedraget på Gyldendal Norsk Forlag 1980.

Här ska förhistorien beskrivas, det vill säga det som ledde fram till det fullskaliga kriget mellan Syd- och Nordvietnam.

Enligt kinesisk historieskrivning bodde vietnameserna i södra Kina, men flydde undan kinesernas försök att assimilera dem på 300-talet före Kristus. Kineserna följde efter och nådde full kontroll över vietnameserna i nuvarande Vietnam 258 före Kristus. Sedan dess har tider av självständighet och främmande kontroll växlat. För det mesta har det varit kineserna som varit de främmande herrarna. Under de perioder då Vietnam var självständigt rådde ofta inre konflikter och landet var tidvis delat på felra stater. Den hårdföre Nguyen Anh lyckades ena Vietnam och utropade sig själv till kejsare under namnet Gia Long. Hans efterträdare Minh Mang införde 1833 dödsstraff på kristendom, vilket fick fransmännen att ingripa. Under de kommande decennierna förvandlades Vietnam successivt till en fransk koloni. Det franska kolonialstyret kom till under en period av snabba ekonomiska och tekniska förändringar, vilket naturligtvis även påverkade Vietnam. På det hela taget måste dock kolonialtiden från vietnamesernas utgångspunkt ha upplevts som misslyckad.

En rad oppositionella rörelser uppstod. Främst var Förbundet för Återupprättandet av Vietnam, en nationalistisk organisation under Phan Boi Chau. Organisationen var framgångsrik och för första gången kom kommunisten Ho Chi Minh in på den politiska arenan. Han angav 1925 Phan för fransmännen i utbyte mot en stor summa pengar. Ho fick genom detta inte bara en stor summa pengar, han fick även kontroll över Phans organisation, som var inriktad på politisk utbildning av vietnameserna. Ho angav konsekvent alla icke-kommunister som genomgick utbildningsprogrammet och såg samtidigt till att kommunister genomgick programmet.

Nästa större oppositionsorganisation var nationalistpartiet VNQDD. Också här samarbetade Ho med fransmännen för att minska organisationens inflytande. 30 av 50 medlemmar i nationalförsamlingen som representerade VNQDD försvann på några år.

Under andra världskriget fick Vietnam först en fransk kolonialregering utsedd av den tyskkontrollerade Vichy-regimen. Under 1940 ockuperades Vietnam av japanerna, men eftersom kolonialregeringen var utsedd av den med japanerna lierade Vichy-regeringen fick den sitta kvar.

En nationalistisk antijapansk samlingsorganisation bildades i Kina (den del som inte var ockuperad av japanerna) under namnet Dong Minh Hoi. I den ingick VNQDD, men också Ho Chi Minhs organisation Viet Minh. Under 1944 bildade Dong Minh Hoi en exilregering. De nationalister som ingick i regeringen mördades eller utmanövrerades av Ho Chi Minh som genom Dong Minh Hoi fick insyn i den nationalistiska rörelsen. Det fanns snart inga nationalister kvar.

När Frankrike befriats av de allierade tog japanerna själva över kontrollen av regeringen i Vietnam. Japanerna utsåg dock vietnameser till regeringen och behöll den tidigare franske lydkejsaren Bao Dai som galjonsfigur.

Sedan japanerna kapitulerat, efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, passade Ho Chi Minh på att utropa ett självständigt Vietnam i Hanoi.

De allierade hade bestämt att kineserna (Chiang Kai-sheks regering) skulle ockupera norra Vietnam och britterna södra Vietnam. I söder återlämnade britterna efter ett halvår administrationen till fransmännen. I norr lät kineserna regeringen med Ho Chi Minh i spetsen sköta administrationen, under kinesisk kontroll. Under 1946 kom fransmännen och Ho Chi Minh överens om att hela Vietnam skulle ingå i franska unionen och att de franska trupperna skulle ta över även i norr. Nationalisterna motsatte sig kraftfullt denna överenskommelse, men kommunisterna var alltså med om den. De samarbetade dessutom med fransmännen för att militärt rensa de områden som kontrollerades av nationalisterna.

I slutet av 1946 gick dock också Ho till angrepp mot fransmännen. Hos offensiv misslyckades och 1948 inrättades en gemensam regering för hela Vietnam, under fransk kontroll. Bao Dai återkom som kejsare och 1950 erkändes det enade Vietnam som självständig stat. Bao Dai satte igång att bygga upp administrationen och 1953 genomfördes lokalval. Som bekant har kommunister aldrig vunnit några fria val och kommunisterna var därför motståndare till valen. Grupper som var fientliga till både fransmännen och kommunisterna vann en jordskredsseger och fick till exempel 23 av 24 platser i Hanois stadsfullmäktige.

Från 1946 byggde Ho Chi Minh och hans militäre ledare Vo Nguyen Giap upp en egen armé. Fram till 1954 hade den nått 375.000 man. Fransmännen - och det självständiga Vietnam - svarade med egen militär uppbyggnad och de styrkorna var 470.000 man 1954 (varav 170.000 fransmän och resten i huvudsak vietnameser). I och med kommunisternas maktövertagande i Kina den 1 oktober 1949 fick kommunisterna basområden och försörjningsvägar. Det utnyttjades för att bygga upp den militära kapaciteten. Redan året därpå engagerade sig USA för att delta i finaniseringen av Frankrikes allt högre militära kostnader.

I maj 1954 förlorade fransmännen slaget om Dien Bien Phu, en isolerad bergspostering i nordvästra Vietnam. Slaget blev avgörande för utgången av den konferens om Vietnam som smatidigt pågick i Génève. I Génève deltog sammanlagt nio parter, däribland de kommunistiska vietnameserna under Ho chi Minh och de nationalistiska vietnameserna under Bao Dai. Konferensen slutade med en överenskommelse om eldupphör och en temporär delning av Vietnam, samt att fria val skulle hållas 1956.

Inom 30 dagar skulle alla krigsfångar friges. Kommunisterna visade snart sitt rätta jag. Bara 30 procent av fångarna från Dien Bien Phu återsändes. Resten gick under i fånglägren. På jordbruksområdet genomfördes en förödande skattereform som gick ut över "godsägarna". Därefter genomfördes en "jordreform" som kollektiviserade marken till kostnaden av hundratusentals bönders liv. Listor över förrädare upprättades och förrädarna ställdes "inför rätta" (utan rätt till försvarsadvokat). "Det är bättre att döda tio oskyldiga än att låta en fiende slippa undan" sa Nguyen Manh Truong på en kongress 1956. I provins efter provins reste sig bönderna, men resningarna slogs ner av kommunistisk militär.

I samband med den temporära delningen av landet var det fritt fram för dem som så ville att flytta till den andra delen av landet. Ungefär en miljon människor flyttade från norr till söder. Cirka 50.000 flyttade åt andra hållet. Ungefär 10.000 organiserade kommunister stannade dock kvar i söder och kom att utgöra basen för kommunisternas offensiv senare.

Ekonomin i södra Vietnam utvecklades efter delningen positivt, medan det i norr, under kommunisterna blev svåra ekonomiska bakslag och hungersnöd.

Enligt Geneve-avtalet skulle val hållas 1956, men när detta var tänkt att genomföras hade kommunisterna under de gångna två åren byggt upp ett totalitärt kommunistiskt samhälle. Valen skulle ha genomförts med 99,9 procent av rösterna på kommunisterna, som fallet var i Sovjet och dess satellitstater. Sydvietnams regering krävde därför val under internationell kontroll, men det gick naturligtvis inte kommunisterna med på. Det blev inga val alls.

Med början 1955 började kommunisterna bygga upp en rörelse även i söder. Någon nämnvärd aktivitet blev det inte förrän 1959, sedan kommunistpartiets kongress kommit fram till att tillgripa militära medel i söder. 1960 bildades formellt Sydvietnams Nationella Befrielsefront (FNL efter den franskspråkiga förkortningen Front National de Libération), som skulle försvinna spårlöst efter de nordvietnamesiska stridsvagnarnas inmarsch i Saigon 1975. Rörelsen brukade vanligen kallas Viet Cong, vietnamesiska kommunister och var i själva verket ett skal till en rent nordvietnamesisk militär organisation. Organisationen genomförde med tiden ett par tusen mord per år, främst riktade mot den lokala administrationen i söder.

Kejsaren Bao Dais premiärminister Ngo Dinh Diem ville i söder stärka sin position. Han genomförde en folkomröstning om republik (5,7 miljoner röster mot 63.000) och blev själv president 1955. Diem hade en bakgrund som principfast nationalist och han hade skapat ett omfattande kontaktnät i USA. Det var bra för Vietnam som fick amerikanskt bistånd.

I och med att kommunisterna 1959 påbörjade militära aktiviteter vidtog Diem åtgärder i centraliserande riktning. Regimen hårdnade och Diems katolska tro blev ett växande problem i det huvudsakligen buddhistiska Vietnam. Vid en kupp dödades Diem. Generalen Duong Van Minh tog över makten. USA och dåvarande president Kennedy var uppenbarligen positivt införstådda med kuppen. Efter kuppen mjuknade Sydvietnams politik mot Viet Cong, vilket ledde till nya inrikespolitiska problem och ny kupp. Under flera år rådde en våldsam turbulens i sydvietnamesisk inrikespolitik och utvecklingen i riktning mot demokrati bröts. Först 1965 påbörjades en återgång till demokrati, men då hade kommunisterna under den inre oron skaffat sig en allt starkare militär position. USA svarade genom att skicka militära rådgivare till Vietnam och från 1965 stridande förband.

Under 1964 hade den amerikanska kongressen, på förslag av den nye presidenten Lyndon Johnson, godkänt direkta militära insatser i Vietnam. Och successivt byggdes de amerikanska styrkorna upp till att omfatta flera hundra tusen soldater. Kommunisterna i norr hade dock full uppbackning av både Sovjetunionen och Kina, vilket gjorde att även kommunistsidan kunde stära sin militära position. Under president Nixon genomfördes en "vietnamisering" av kriget, dvs vietnameserna skulle själva ta över ansvaret för sitt eget försvar. När amerikanerna samtidigt drog ner det materiella stödet till Sydvietnam kunde inte sydvietnameserna hålla stånd mot de reguljära nordvietnamesiska förbanden. Under 1975 marscerade nordvietnamesiska styrkor in i Saigon, de demokratiska krafterna kastades i miljontal i politiska omskolningsläger och ytterligare miljoner vietnameser flydde från sitt land som våldtagits av kommunistiska barbarer.

Än idag är Vietnam en kommunistisk diktatur av värsta slag.

F-59 Jag undrar vilket det strängaste straffet i svensk lag är och vad det innebär i praktiken?
Amanada Glimstedt, Göteborg (29 mars 1999)
amanda.glimstedt@rudebecks.se

Du vet säkert att det strängaste straffet i lagboken idag är "livstids fängelse".

Fram till 1972 fanns dödsstraff i den svenska lagboken, dock endast för användning i krigstid, redan 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid. Den siste som avrättades var rånmördaren Alfred Ander, som halshöggs av skarprättaren Gustaf Dalman, som 1910 för första och enda gången fick använda den giljotin som Sverige införskaffat. Det sitter för övrigt en minnestavla över Dalman på det hus som ligger på samma plats på Sankt Eriksgatan i Stockholm där Dalman bodde.

Idag är alltså lagens strängaste straff "livstids fängelse". Men det är ytterst sällan som livstids fängelse betyder livstids fängelse. Landsförrädare som gått de kommunistiska mördarregimernas ärenden för egen snöd vinnings skull har släppts ur fängelset efter elva år. Stig Wennerström, som sålde ut större delen av det svenska flygförsvarets hemligheter till Sovjet satt till exempel elva år i fängelse. Han bor nu i en lägenhet i den exklusiva Stockholmsförorten Djursholm. Han bodde i Djursholm redan som spion, då i en lyxvilla som finaniserades med pengar som han tjänade på sitt spioneri. Näste landsförrädare i nästan samma klass, Stig Bergling, fick efter åtta år i fängelse permission för att tillbringa natten obevakad i sin nyblivna hustrus lägenhet. Det var den trettonde permissionen (!) han fick, dock den första obevakade. Han och hustrun tog färjan till Finland och smugglades sedan till Sovjet av sovjetiska ambassaden i Helsingfors. Han tillbringade sju år i Sovjetunionen och Libanon. Efter Sovjetunionens fall blev det dock knapert med pengar och han valde efter sju år på rymmen att återvända till Sverige, där han fick fortsätta att avtjäna sitt straff. Regeringen fastställde så småningom ett tidsbestämt straff (23 år) och eftersom han rymt borde han inte ha kommit ut förrän efter åtminstone två tredjedelar av strafftiden. Men landsförrädare behandlas bättre än andra skurkar och han släpptes redan 1997, då han avtjänat sammanlagt 11,5 år i fängelse, dvs lika länge som Wennerström.

Såväl Bergling som Wennerström förorsakade det svenska försvaret kostnader på hundratals miljoner kronor. Lyckligtvis fick de inte de allvarliga konsekvenser för människoliv och kanske för landets överlevnad, som kunnat bli följden om det uppstått en kris- eller krigssituation. Bergling gjorde efter firsläppandet uttalanden som visade att han fortfarande sympatiserade med den utrikespolitik som Sovjetunionen fört.

För andra innebär dock livstidsstraffet ett verkligt livstidsstraff. Ett exempel är den så kallade bombmannen Lars Tingström, som avled i cancer på kärnsjukhuset i Skövde (dit han transporerats från Tidaholmsanstalten). Tingström dömdes på tvivelaktiga grunder (se artikeln här) för flera bombattentat till livstids fängelse. Han var starkt kritisk mot regeringen och dess socialistiska politik, sedan han blivit utsatt för en enligt honom orättfärdig taxeringsrevision som krossade hans elektronikföretag. I fängelset arbetade han för upprättelse, men utsattes för konsekventa trakasserier för att förhindra att han fick sin sak omprövad i domstol. Han hade till exempel avslöjat att åklagaren i målet mot honom, Sigurd Dencker, under utredningsperioden gått till sängs med Tingströms sambo Anita. Detta gjorde åklagaren jävig och han hade underkänts som åklagare om saken varit känd under rättegången. Men när Tingström begärde resning nekades han detta med hänvisning till att han inte kunde bevisa att han skulle ha vunnit processen om åklagaren varit ojävig. Tingström började då skriva brev till riksdagens ledamöter för att genomdriva en lagändring. Varefter fängelseledningen och åklagaren i Norrköping slog till och åtalade Tingström för brott mot datalagen. Han hade skrivit breven till riksdagens ledamöter på en skrivmaskin med minneskapacitet (det var innan persondatorernas tid) och kombinationen av ett brev som skrevs ut till 349 mottagare, vars adresser också fanns i minnesskrivmaskinen ansågs vara ett olagligt personregister. Enligt lagen var det uppenbart att så inte var fallet, men genom rättegångar och beslag kunde man förhindra Tingströms arbete på resning i huvudprocessen i ett helt år. Tingström blev frikänd för åtalet om olaga personregister. Så småningom lyckades Tingström genomdriva en ändring i rättegångsbalken, som antogs av riksdagen, han fick resning i det mål där Sigurd Dencker varit åklagare och han blev frikänd av en enhällig domstol. Problemet för Tingström var att han var fälld i två rättegångar för två olika bombattentat. I den andra rättegången var bevisningen dock enbart att bomben var av samma konstruktion som i det första fallet och eftersom han nu var friad i det första fallet borde han ju rimligen inte kunna dömas i det andra fallet, men han hade inte lyckats få resning i det andra målet när cancern tog hans liv. Tingström blev vid flera tillfällen nekad ett tidsbestämt straff, sista gången så sent som en månad innan sin död, då slutet var uppenbart. Tingström satt längre än både Bergling och Wennerström i fängelse. Men Tingström var i motsats till Bergling och Wennerström motståndare till socialismen.

Idag verkar det vara normalt att omvandla livstidsstraff till tidsbestämda straff på cirka tjugo år. Omvandlingen görs av regeringen. Den dömde kan sedan släppas efter halva strafftiden. I praktiken blir därför ett livstidsstraff ungefär tio år. Dock har en viss försiktighet att omvandla livstidsstraffen till tidsbestämda straff märkts under senare tid. Skurkarna kan idag inte räkna med att de verkligen kommer ut efter tio år. Det kan ta ett par år längre.

I USA kan domstolar döma ut livstidsstraff som innehåller villkoret att fången aldrig ska kunna släppas fri. Där finns alltså två typer av livstidsstraff, sådana som har möjlighet till frigivning och sådana som inte har det.

Beträffande Sverige ska ju också sägas att det finns möjlighet att döma en person till psykiatrisk vård. Då är straffet inte alls tidsbestämt. Psykiatrikern på vårdinstitutionen kan anse att den dömde är frisk redan då han kommer dit och det har faktiskt hänt att en mördare därför släppts fri efter en vecka! Det kan å andra sidan hända att den psykiska sjukdomen aldrig "botas" och därmed kan fången faktiskt bli inspärrad på livstid. Möjligen är Thomas Quick ett sådant fall, även om han naturligtvis kan leva än i många decennier..

F-58 Jag håller på och skriver ett arbete om Chile och Pinochet. Jag undrar från vilka källor ni baserar uttalandet i Veckans Contra nummer 45 1998 angående antalet mordoffer för `Fidel Castro (100000) respektive Pinochet (2000-4000).
Nadina Hannäs Navier, Värmdö (27 mars 1999)
nadina_n@hotmail.com

Siffrorna 2000-4000 döda i Chile har nämnts i seriösa media. Ofta har det varit 3000, som nämnts i samband med publicitet om Pinochet i samband med processen mot honom i London. Siffran 3000 kommer dock från hans kritiker. Den högsta siffran vi sett i serösa sammanhang är 4000. Vi kan inte gå i god för källorna till de högre siffrorna, men har velat nämna dem eftersom de förekommer i olika sammanhang. Siffran 2000 finns dokumenterad av den sanningskommission som tillsattes efter demokratins införande i Chile 1990. Uppgiften finns refererad i den ansedda tidskriften "The Economist" den 30 januari 1999, och har hög trovärdighet.

Vad Kuba beträffar hänvisar vi till professor Rudolph J. Rummel, en av världens främsta forskare om politiskt våld, vi University of Hawaii. Hans forskningen introducerades för svensk politik av Per Ahlmark i boken "Det öppna såret" (utgiven av Timbro förlag 1997, sidan 56). I boken anges att 73.000 dött av politiska skäl under Castros tid vid makten på Kuba. Går man till Rummels utomordentliga hemsida på Internet finns fördjupad information. Den sida som speciellt förtecknar antalet dödsoffer för politiska system finns här. Kuba behandlas mellan raderna 752 och 848. Rummel uppskattar antalet dödsoffer till mellan 35.000 och 141.000. Rummel räknar i det här sammanhanget inte in de angoalner och etiopier som drabbats av den kubanska militärens verksamhet i dessa länder. Vi anser därför att 100000 dödsoffer är en realistisk siffra.

F-57 Varför hindrade ingen judeutrotelsen? Vad lever kvar av nazismen idag?
Johan Bunnstedt, Halmstad (24 mars 1999)
grodanboll@innocent.com

I dagarna har 144 svenska intellektuella i ett upprop motsatt sig de åtgärder som vidtagits för att förhindra utrotningen av den albanska befolkningen i Kosova. Har vi lärt oss något? Svenska intellektuella socialister har i alla fall ingenting lärt.

Skillnaden på då och nu är att det då var en av världens stormakter, den militärt starkaste av alla, som låg bakom utrotningen. Idag är det en tredje klassens militärmakt som ligger bakom. Det borde alltså vara så mycket enklare att ställa upp idag, eftersom riskerna är mycket mindre. Men ändå går 144 svenska intellektuella slaktarnas ärenden.

Därtill kommer att judeutrotningen faktiskt var okänd fram till 1943 för de flesta. Och då, 1943, satsade ju redan de allierade sedan flera år alla sina militära resurser på att krossa Hitlers maktställning. Sverige valde då som nu att ställa sig sidan av den övriga världens ansträngningar för demokrati och mänsklig anständighet. Det är ju den verkliga innebörden av en neutralitetspolitik som ställer sig neutral mellan demokrati och diktatur. Neutral mellan nationalsocialism och demokrati, neutral mellan kommunism och demokrati.

Nationalsocialismen krossades 1945 militärt. Idémässigt blev det också bara en ruinhög. Idag odlas vissa nationalsocialistiska idéer i kriminella ligor. Ligornas allmänna brottslighet är dock sådan att de säkert skulle ha placerats i ett lämpligt koncentrationsläger om de gjort sig skyldiga till samma brott när nationalsocialisterna hade makten. Den andliga arvtagaren till våldssystemet, diktaturen och planekonomin i den nationalsocialistiska staten finns idag faktiskt främst i olika kommunistiska sekter

F-56 Varför var Sverige neutralt under och efter världskrigen? Eller var vi det?
Johan Bunnstedt, Halmstad (24 mars 1999)
grodanboll@innocent.com

Sverige var nuetralt i den meningen att vi inte var krigförande. Sedan kan man ha synpunkter på hur vi av mer eller mindre goda skäl i själva verket stod på den ena eller andra sidan i Andra världskriget.

Men först Första Världskriget. Som egentligen var ett krig mellan Tyskland och Österrike/Ungern å enda sidan och Frankrike, Storbritannien och Ryssland å andra sidan. Så småningom drogs fler länder in i kriget, men många lyckades hålla sig utanför. Så kunde till exempel Sverige, Norge och Danmark helt hålla sig utanför kriget. Liksom till exempel Nederländerna. Den skandinaviska neutraliteten manifesterades genom det så kallade trekungamötet i Malmö. Under Första världskriget hade Sverige landgräns mot ett av de krigförande länderna, Ryssland. Och där de finska och svenska järnvägssystemen möttes i Karungi i Tornedalen pågick en intensiv internationell aktivitet. Tidvis var Karungi den säkraste platsen för de allierade i Väst att nå sina allierade i Ryssland och tvärtom. Detta accepterades av Sverige, men det var aldrig fråga om några militära transporter eller trupptransporter. Även om det säkert smugglades en hel del. Sverige höll sig nog i stort sett neutralt under Första Världskriget.

Annat var det under Andra världskriget. Våra grannländer, Finland, Danmark och Norge blev alla utan egen förskyllan indragna i kriget. Deras och Nederländernas neutralitetsdeklarationer struntade tyskar, engelsmän och ryssar högaktningsfullt i. Sverige fortsatte dock krampaktigt att hålla fast vid en neutralitet som var neutral till namnet men inte så mycket i praktiken. Orsaken var enkel. Sverige hade under socialdemokratisk ledning avvecklat en stor del av försvaret under 1920-talet (känns politiken igen?) 1936 kom man på att det inte var så dumt med ett fungerande försvar - inte minst mot bakgrund av utvecklingen i Tyskland, och försvaret började åter byggas upp. När Andra världskriget började 1939 var det svenska försvaret fortfarande ihåligt. En rad desperata åtgärder vidtogs för att stärka försvaret, men det tog flera år innan försvaret nått en nivå så att det kunnat haft någon betydelse om Sverige skulle ha attackerats av Tyskland eller Sovjet. Statsminister Per-Albin Hanssons uttalande i september 1939 att "vår beredskap är god" var en ren lögn. Låt oss vara snälla och kalla det nödlögn.

När kriget kom närmare Sverige tvingades vi av rent militära skäl att göra stora eftergifter för Tyskland. Tyska trupper transporterades genom Sverige mellan Tyskland och Norge (visserligen bara permittenter, men ändå). Dessutom transporterades krigsmateriel samma väg. När krig brutit ut mellan Tyskland och Sovjet sommaren 1941 medgav Sverige transport av en fullt krigsutrustad tysk division från Norge till Finland (som var allierat med Tyskland), den s k Engelbrechtdivisionen. Sverige levererade järnmalm och andra strategiska varor till Tyskland (som var mer beroende av svenska produkter än de allierade). Sverige ställde alltså upp på Tysklands sida under de första krigsåren. När det började gå sämre för tyskarna bytte Sverige sida och sa till exempel upp avtalet om permittenttransporterna till Norge från augusti 1943.

När det gäller Finland ställde Sverige upp med frivilliga efter Sovjetunionens överfall på Finland 1939 (Vinterkriget). Även krigsmateriel sändes till Finland, och en svensk flygdivision sattes upp i Finland. Även under det så kallade fortsättningskriget mellan Finland och Sovjet från 1941 deltog vissa (men inte så många) svenska frivilliga.

Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige förde en principlös anpassningspolitik och tillmötesgick dem som hade det militära övertaget för tillfället. Det var framgångsrikt så till vida att Sverige ju faktiskt aldrig blev attackerat.

Efter Andra världskriget hade de neutrala länderna Danmark, Norge och Nederländerna att en neutralitetsdeklaration inte spelar någon praktisk roll när det smäller. De anslöt sig därför alla till NATO. Sverige valde dock att stå utanför, även om debatten om ett NATO-medlemskap fördes under en stor del av 1950-talet. Från 1960-talets början var dock neutralitetsdogmen så djupt inpräntad i det politiska etablissemanget att det inte ens gick att diskutera saken utan att bli "utkastad från det politiska samtalet". Den socialdemokratiska utrikesadministrationen med först Östen Undén och sedan Olof Palme som främsta drivkrafter drev dock en politik som i väsentliga internationella frågor ställde Sverige på de kommunistiska diktaturernas sida. Palmes dubbelroll blir mycket märklig, eftersom det under de allra senaste åren framkommit han personligen såg till att Sverige samtidigt hade ett nära samarbete med NATO:s planering och i en ytterst liten krets la upp planer för hur Sverige skulle samarbeta med Väst i händelse av krig.

F-55 Vad var orsaken till ryska revolutionen? Hur gick den till? Hur har den påverkat dagens Ryssland?
Johan Bunnstedt, Halmstad (22 mars 1999)
grodanboll@innocent.com

Ryska revolutionen är inget enkelt begrepp. Även om kommunisterna gärna använder termen för att beteckna Lenins statskupp den 25 oktober 1917 (7 november enligt modern tideräkning).

I själva verket var den ryska revolutionen en kedja av händelser från 1905 till 1917. Ryssland hade sedan länge en tradition att vara ett centraliserat envälde. Men under senare delen av 1800-talet växte en opposition fram mot enväldet, samtidigt som ekonomin började moderniseras. Sedan Ryssland förlorat kriget mot Japan 1904-1905 tog sig oppositionen våldsamma uttryck. Liberala krafter krävde reformer. Och sedan protesterna slagits ner med våld (bland annat utanför Vinterpalatset i Sankt Petersburg, 1905 års revolution) gav faktiskt tsaren med sig och utlovade fria val till den ryska duman. Censuren avskaffades också. Under de kommande åren skedde en rad politiska och ekonomiska reformer. Ryssland var efterblivet, men gjorde snabba framsteg. Inte minst på det ekonomiska området. Industrin växte så det knakade. Inte minst var en rad svenska företag (till exempel L M Ericsson) verksamma i Sankt Petersburg och vid Kaspiska Havet. Bröderna Nobel (farbröder till Alfred) var som oljemagnater i Baku lika betydelsefulla och rika som Rockefeller i USA.

Utvecklingen tog en ny vändning i och med Första Världskriget. Ryssland misslyckades i sina krigsansträngningar och tyskarna höll på att vinna på östfronten. Tsaren tappade alltmer stöd och kriget förde med sig svält och annat elände.

I februari 1917 växte protesterna och den 27 februari (12 mars enligt modern tideräkning) genomfördes februarirevolutionen, då tsaren störtades och en reformregering under furst Lvov tog över. Den nya regeringen fortsatte dock kriget.

Tyskarna var inte sena att se tillfället. De satsade miljoner mark på att stödja Lenin och hans bolsjevikparti. Lenin hade sedan många år befunnit sig i Schweiz. Den tyska generalstaben finansierade nu hans resa genom Tyskland till Sverige (i ett specialtåg som generalstaben ordnade fram). Genom Sverige tog sig Lenin med tåg med hjälp av socialdemokratiska partiet. Han träffade de svenska socialdemokratiska ledarna i Stockholm och handlade sin "revolutionskostym" på PUB vid Hötorget. Från Sverige tog sig Lenin till Finland, som då var ett generalguvernement under den ryske tsaren. Sedan tog han tåget till Sankt Petersburg. Den liberala regimen gjorde att hans ankomst accepterades utan vidare.

Under sommaren föll furst Lvovs regering och ersattes den 7 juli/20 juli av Alexander Kerenskij, som tillhörde det socialrevolutionära partiet, vilket närmast var ett socialdemokratiskt parti. Alexander Kerenskij fortsatte kriget mot tyskarna, men utlyste samtidigt val till en konstituerande församling till december 1917.

Den 25 oktober/7 november tog Lenins bolsjeviker över Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Genom denna kupp (som genomfördes med hjälp av några tusen väldisciplinerade anhängare) fick han kontroll över statsapparaten. Kerenskij tingades lämna landet. Men de av honom utlysta valen genomfördes, med dåligt resultat för bolsjevikerna. Den konstituerande församlingen hade sammanlagt 707 platser och fördelningen blev följande:

Socialrevolutionärerna (högersocialdemokrater) 410 platser
Bolsjevikerna (kommunister) 175 platser
Konstitutionella Demokraterna ("kadett-partiet) 17 platser
Mensjevikerna (vänstersocialdemokrater) 16 platser
Övriga (främst regionala partier) 89 platser

Lenin satt dock kvar vid makten och inväntade lugnt den konstituerande församlingens första sammanträde den 4 januari/17 januari 1918. Församlingen röstade redan de första timmarna med sifforna 237-138 ner en motion från bolsjevikerna att Lenins regim skulle godkännas. Bolsjevikerna tågade ut ur salen och istället tog Lenins beväpnade matroser över. Den konstituerande församlingens möte upplöstes och sedan skulle det dröja över 70 år innan Ryssland åter hade en demokratiskt vald folkrepresentation.

Lenin slöt omedelbart fred med Tyskland i Brest-Litovsk och gav efter för alla tyskarnas krav. Tyska generalstaben fick verkligen valuta för de pengar de satsat på Lenin.

Under de kommande åren - fram till 1921 - försökte såväl demokratiska krafter som anhängare av den gamla tsarregimen ta över makten i Ryssland med militära medel. Tyvärr misslyckades de, trots att en del generaler tidvis var mycket framgångsrika och dessutom hade stöd från västmakterna. Istället konsoliderades den kommunistiska regimen. Men Finland, Estland, Lettland, Litauen och den ryska delen av Polen frigjordes från Ryssland och omvandlades till parlamentariska demokratier. Sovjet kom tillbaka under andra världskriget och krossade de då fria länderna, även om man bara lyckades ta tio procent av Finland.

Lenins statskupp vid årsskiftet 1917/1918 var enbart möjlig genom en kombination av olyckliga omständigheter. Det var fråga om att ett minimalt politiskt parti med några tusen medlemmar tog över ett land med mer än 150 miljoner invånare och sedan lyckades hålla sig kvar vid makten i över 70 år. De faktorer som fick avgörande betydelse var:

1) att Ryssland i praktiken förlorat kriget mot Tyskland och att nationen var svårt sargad av kriget, med bland annat livsmedelsbrist och svält som följd
2) att tyskarna skrupulöst utnyttjade och finansierade den ryska regeringens politiska motståndare - Lenins bolsjevikparti - för att uppnå militära mål
3) att de demokratiska krafterna var svaga och splittrade
4) att bolsjevikerna och Lenin visade fullständig hänsynslöshet när det gällde vilka metoder som tillgreps för att genomdriva sina mål

Den ryska revolutionens - eller snarare statskuppens - betydelse för Ryssland och världen kan inte underskattas. Genom att kommunisterna kom till makten skapades en hänsynslös diktatur som inte tvekade inför några grymheter och experiment - så länge de gynnade den egna maktpositionen. Genom det auktoritära styret krossades också för decennier alla möjligheter till en demokratisk utveckling. Och när Tyskland under Hitler marscherade upp inför kriget ställde Stalin glatt upp som bundsförvant. Utan förbundet med Stalin är det mycket möjligt att Hitler stoppats redan vid angreppet mot Polen (eller kanske inte ens genomfört det).

Ryska revolutionen har förorsakat minst 100 miljoner dödsoffer. Dessutom har den medfört att ett av Europas bördigaste områden - som i århundraden betraktats som en kornbod - inte ens klarade av sin egen försörjning. Den dynamiska ryska ekonomin, som utvecklades med stormsteg under de sista fredsåren under tsaren, stoppades upp och fördes istället bakåt. På många områden hade produktionen ännu 1991, vid Sovjetunionens fall, inte nått tillbaka till 1913 års nivå!

F-54 Är det sant att man i Sovjetunionen efter bara ett par års kommuniststyre anordnade val för att man i sin enfald trodde att folket hade börjat gilla kommunismen?
Krister Thorén , Linklöping(22 mars 1999)
m96krith@embassaden.liu.se

Det var mindre än två månader efter kommunisternas maktövertagande som valen genomfördes (under perioden 12 november/25 november-26 november/9 december, före snedstrecket anges datum enligt den gamla ryska kalendern, efter snedstrecket efter modern tideräkning). De var utlysta av den demokratiska Kerenskij-regeringen, den regering som störtades i Oktober-revolutionen och genomfördes trots att kommunisterna gripit makten. Några hållpunkter:

I februarirevolutionen 1917 (27 februari/12 mars) störtades tsaren Nikolaus II. Han avgick formellt den 2 mars/15 mars. Regeringschefen furst Lvov avgick 7 juli/20 juli och ersattes av socialrevolutionärernas ledare advokaten Alexander Kerenskij (socialrevolutionärerna var ett snarast ett högersocialdemokratiskt parti). Kerenskij genomförde en rad demokratiska reformer och utlyste nyval till en konstituerande församling. Innan valet genomförde bolsjevikerna sin kupp 25 oktober/7 november och Kerenskij tvingades lämna landet. Valet genomfördes dock trots kuppen och det var det enda fria val som hållits i ett kommunistiskt land före 1990.

Valresultatet blev följande:
Socialrevolutionärerna 410 platser, 21 miljoner röster
Bolsjevikerna 175 platser, 9 miljoner röster
Konstitutionella Demokraterna (kadett-partiet) 17 platser, 1,7 miljoner röster
Mensjevikerna 16 platser, 0,5 miljon röster
De svarta hundradena 2 platser, 0,5 miljoner röster
Övriga 87 platser, 3 miljoner röster
Summa 707 platser,. 36 miljoner röster

Socialrevolutionärerna skulle kunna beskrivas som ett högersocialdemokratiskt parti. Bolsjevikerna var Lenins kommunistparti. Kadett-partiet (vars namn inte har något med militärer att göra utan kommer av inititalerna till det fullständiga namnet, Konstitutionella Demokraterna, Ka-De på ryska) var ett borgerligt demokratiskt parti. Mensjevikerna kan beskrivas som vänstersocialdemokrater. "De svarta hundradena" var ett reaktionärt och antisemtiskt parti, som kommunisterna alltid anfört som svepskäl för att de krossade den konsituerande församlingen, de hade som synes 2 av 710 platser.Övriga partier var huvudsakligen regionala partier, med starkt stöd på landsbygden.

När den nyvalda konstituerande församlingen samlades den 4 januari/17 januari 1918 öppnades mötet kunde 410 ledamöter ta sig till mötet, som övervakades av bolsjevikernas trupper från början. Det ryska folkets demokratiskt valda representanter fick möjlighet att verka i bara några timmar. Under de timmarna avslogs med röstsifforna 237-138 en motion från bolsjevikerna om att församlingen skulle godkänna Lenin vid makten. Efter detta tågade bolsjevikerna ut ur församlingen. Återstående medlemmar antog tre motioner: en om genomförandet av en jordreform, en om en vädjan till de allierad om fred och en tredje som fastställde att Ryssland var en demokratisk federal republik. Några timmar efter detta störtade ytterligare trupper in och förklarade att mötet var avslutat. Ledamöterna i den konstituerande församlingen slängdes ut. Kadett-partiets ledare Sjingarjov och Kokosjkin misshandlades, fördes till sjukhus och mördades på sjukhuset. Det dröjde sedan över 70 år innan det ryska folket återigen fick en demokratiskt vald församling.

F-53 Var svälter folk? Hur många svälter? Vilka teoretiska lösningar till världssvälten finns det?
Björn Sånesson, Malmö (22 mars 1999)
bjoern80@hotmail.com

Förr i tiden var svält ofta en direkt följd av naturens nycker. När vädret var dåligt blev det missväxt i Sverige och folk tvingades blanda bark i brödet.

Med förbättrade kommunikationer är inte lokala väderförhållanden längre en orsak till svält. Vädret varierar i olika delar av världen och om vi bortser från globala katastrofer typ en jättemeteor som träffar jorden behöver vi aldrig räkna med en världsomfattande missväxt. Alltså finns det alltid möjligheter att frakta överskott på livsmedel från områden med goda växtbetingelser till områden där naturen varit på dåligt humör.

I vårt sekel har det oftare varit det politiska systemet som legat bakom svälten. Bland de värsta exemplen är Ukraina på 1930-talet när Stalin medvetet berövade bondebefolkningen alla möjligheter att klara sin försörjning. All spannmål och annan jordbruksproduktion - inklusive utsäde - beslagtogs och skickades iväg till andra delar av Sovjetunionen (där säden ofta ruttnade bort eller åts upp av råttor). Ukraina blev utan allt och sammanlagt 5 miljoner människor svalt ihjäl 1932-33, som en följd av politiska beslut.

Också idag finns det ofta politiska beslut bakom svältkatastrofer. En typ av politiska beslut som får återverkningar är naturligtvis krig, men där blir svälten bara en indirekt effekt av de politiska handlingarna. Värre är det i många u-länder där man genomdrivit system med reglerade livsmedelspriser, främst för att vinna sympatier från stadsbefolkningen. Följden av sådana prisregleringar, som finns i en rad länder i Afrika och Asien har varit att människor på landsbygden drar ner på produktionen. De odlar så att de själva och den närmaste familjen klarar sig, men sedan är det stopp. Varför ska de anstränga sig mer när de inte får något för besväret?

En variant av detta är kollektivjordbruken, som finns i det gamla Sovjetunionen och i många andra kommunistländer och före detta kommunistländer. Det är ett säkert sätt att minska produktiviteten. De små privata täpporna - en procent av jordbbruksmarken - producerade i Sovjetunionen lika mycket som hela resten av jordbruksmarken.

Svält är därför i mycket en fråga om hur de ekonomiska styrsystemen byggs upp. Mer går att läsa i Sven Rydenfelts bok "Bönder, mat och socialism", som kan köpas från Contra för 50 kronor plus porto.

Ibland sägs det att miljarder människor lever i svält. Så är inte fallet. Däremot bor miljarder människor i länder där det finns svältande människor. FNs jordbruksorganisation FAO har en vidare definition än svält, man talar om hungrande människor (som rimligen bör vara fler än de direkt svältande). Enligt FAO har andelen hungrande människor minskat från cirka 35 procent av jordens befolkning i början av 1970-talet till 19 procent 1994-96. Även 19 procent är en förfärlig mängd, 828 miljoner enligt FNs uppgifter. De flesta finns i Ost- och Sydostasien (258 miljoner), därefter Afrika söder om Sahara (210 miljoner), Latinamerika (63 miljoner) och Mellersta Östern och Nordafrika (42 miljoner). Som andel av befolkningen ligger Afrika söder om Sahara sämst till.

Ytterligare information kan Du söka på http://apps.fao.org/default.htm eller http://www.fao.org/NEWS/1998/981103-e.htm

F-52 Är Burma en socialistdiktatur eller inte?
Krister Thorén, Linköping (22 mars 1999)
m96krith@embassaden.liu.se

Visst är Burma en socialistdiktatur. Och konsekvenserna av detta är inte oväntade. När landet blev självständigt 1948 var det Asiens rikaste, främst på grund av den bördiga jorden. Efter några år som parlamentarisk demokrati grep generalen Ne Win makten i en kupp 1962 och utförslöpan började. Ne Win ledde det enda tillåtna partiet och slog in på en "burmesisk väg till socialism". Rishandel, industrier och banker förstatligades. Regeringen satte till och med in soldater som på föreläsningar och seminarier skulle övervaka att marknadsekonomin inte omnämndes i universitetens undervisning i ekonomi. 1974 omvandlades den socialistiska militärdiktaturen till en civil socialistisk diktatur genom att Ne Win och hans närmaste medarbetare lämnade sina militära poster. Dock utan att släppa kontrollen över armén. Burma gjordes samma år enligt författningen till en "socialistisk republik". Ne Win tvingades efter oroligheter i landet avgå 1988, varefter armén gjorde en ny kupp med nya generaler (en gång utnämnda av Ne Win) som makthavare. Som en liten eftergift mot de protesterande människomassorna ändrades det officiella namnet på landet från Socialistiska Republiken Burma till Unionen Myanmar. Vissa mindre eftergifter i den ekonomiska politiken gjordes också, men fortfarande kontrollerar staten hela energiproduktionen, den tunga industrin och all handel med ris

Fria val hölls 1990 och de vanns överlägset av Aung San Suu Kyis parti Nationella Demokratiska Förbundet. Aung San Suu Kyi har sedermera fått Nobels fredspris. Eftersom militärens favoriter förlorat valet fick parlamentet aldrig sammanträda och Aung San Suu Kyi har under många år suttit i husarrest. Dock har hon haft något friare villkor under senare tid, utan att någonsin få ta sin plats som majoritetsledare i det burmesiska parlamentet.

Burma var som nämnts Asiens rikaste land 1948. Efter 25 års hård planekonomi (1962-1988) och socialism hade det förvandlats till ett av Asiens fattigaste länder. De senaste åren har Burma, liksom en del andra socialiststater, tvingats ge upp en del av de värsta planekonomiska kontrollerna. Men i grunden består den socialistiska ekonomin.

F-51 Vi i Sverige lever ett ganska stillsamt och problemlöst liv. Men om man tänker på omvärlden så gör inte alla det. Jag undrar vad man kan göra för hindra folk från att svälta och dö. Det är klart att man kan skänka pengar osv. Det vet alla redan. Men vad kan man annars göra? Bönder och andra drabbade personerna i svältområden behöver hjälp. Hur skulle vi kunna hjälpa dem?
Björn Sånesson, Malmö (20 mars 1999)
bjoern80@hotmail.com

Om vi börjar med ett övergripande perspektiv så är det knappast livsmedel som är rätt hjälp, annat än i undatagsfall som till exempel omedelbart efter en naturkatastrof. Det är - bildligt talat - bättre att ge någon en krok och kunskaper i konsten att fiska än att ge honom en fisk. Kroken och kunskaperna löser problemet för gott, fisken löser problemet bara för stunden.

Här måste man naturligtvis också tänka på Sveriges relativa storlek. Med 1,5 promille av världens befolkning kan vi inte göra mycket genom att skicka resurser till andra delar av världen. Även om vi skickade allt vi producerade i Sverige (och inte ens behöll mat för dagen) till de fattigaste länderna skulle det räcka till att lösa några problem. Det skulle inte öka tillgångarna i de fattiga länderna med ens en procent.

Inriktningen måste istället vara på att överföra kunskaper och teknik så att de som bor i de fattiga länderna får möjlighet att lösa problemen med egna insatser. När man väljer biståndsmottagare bör inriktningen vara sådan att den främst går till länder som har förmåga att tillgodgöra sig biståndet. På det planet har svensk biståndspolitik varit felinriktad genom åren. Största mottagarland har varit Tanzania, som genom en socialistisk planekonomi fört ett av Afrikas bördigaste och rikaste områden till en bottenposition när det gäller levnadsstandard. Och detta trots ett sällsynt generöst internationellt bistånd. Sådant bistånd har varit att kasta pengar i ett svart hål...

Om vi från de här generella aspekterna går över till vad vi var och en kan göra konkret, så är det vår uppfattning att de kyrkliga organisationernas missionsverksamhet är en fungerande kanal. Genom att ha eget hängivet och idealistiskt folk på platsen ser man till att det mesta av hjälpen kommer fram till mottagarna. Dessutom finns inga dyra mellanhänder. Den mesta hjälpen är också av ytterst handgripligt slag, sjukvård, undervisning, brunnsborrning etc.

Tillbaks