Ämnen: Demokrati och andra världskrighet, Adam Smith, Darfurkonflikten i Sudan, Amerikanska revolutionen, Bush och Saddam, Rudolf Hess, Tillväxt, stabilitet och fördelningspolitik, Socialförsäkringsmodeller, Kenya 2, SKP

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 5 april 2005-8 november 2005.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

BA-590 Dagens SKP, vilka är dom och har dom någon samhörighet med det gammla SKP? Det som hete SKP under andra världskriget?
Anders, Blekinge (8 november 2005)
nisse_red[snabel-a]hotmail.com

SKP (Sverges Kommunistiska Parti) bildades 1921 efter en splittring av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, som i sin tur var en utbrytning ur SAP (Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti) 1917. SSV var emot försvaret, pläderade för en jordreform och krävde socialisering av egendom. En falang inom partiet hade kontakter med Lenins bolsjevikparti och 1919 anslöts partiet till tredje internationalen (komintern).

Men en minoritet inom SSV ville inte lyda under Lenins 21 fastställda teser som bland annat fastslog att varje nationellt kommunistparti skulle underställa sig den internationella exekutivkommittén. Partiet splittrades och de lenintrogna bildade 1921 SKP (Sverges Kommunistiska Parti). De övriga blev kvar i det gamla partiets namn men återgick senare till SAP.

1967 bytte SKP (Sverges Kommunistiska Parti) namn till VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) för att betona partiledaren C H Hermanssons mer eurokommunistiska inriktning. Detta innebar dock inte att partiet i praktiken bröt med de östeuropeiska kommunistpartierna och det sovjetiska kommunistpartiet. Tvärtom ansåg VPK att det var väldigt viktigt att bevara kontakterna så inte konkurrerande kommunistpartier (såsom det nybildade partiet med det gamla namnet SKP) skulle överta den rollen.

Samma år splittrades partiet återigen då KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna) bröt sig ur VPK på grund av att VPK ansågs vara alltför revisionistiska och inte tillräckligt renläriga. KFML var också mer Kinatrogna och mindre Sovjettrogna än vad VPK var. KFML kom 1973 att byta namn till SKP (Sveriges Kommunistiska Parti). 1986 bytte partiet återigen namn till Solidaritetspartiet men lades sedan ned 1990.

SKP återuppstod 1995 genom att APK (Arbetarpartiet Kommunisterna, en utbrytning ur VPK) antog partinamnet efter att en falang i partiet 1990 genomförde en kupp och övertog kontrollen över tidningen ”Norrskensflamman” (nu ”Flamman”). Idag ger SKP ut tidningen ”Riktpunkt”. Det SKP som fanns på 1970-talet har en viss koppling till det gamla SKP på så sätt att det första SKP var samma parti som VPK och det senare SKP var en utbrytning ur just VPK. En skillnad är dock att det senare SKP var mer kinatrogna än vad VPK var. Det första SKP var precis som VPK mer sovjettrogna.

Med Vänliga hälsningar
Fredrik Runebert

BA-589 Jag undrar hur Kenya har utvecklats fram till idag, ang politik, ekonomi och befolkning. Hur såg det ut förr jämfört med idag?
Sofia, Bara (28 september 2005)
cookiecrumb222[snabel-a]hotmail.com

Kenya ligger vid Afrikas östkust och var koloniserat av Storbritannien från slutet av 1800-talet till 1963. Landet består av folk- och språkgrupperna embu, kikuyu, lou, meru, somali och swahili. De största grupperna är kikuyu och lou. De flesta koloniala ockupationer genomfördes i slutet av 1800-talet och slutet på kolonialperioden påbörjades 1951. Kenya fick sin självständighet 1963.

Gränserna som tidigare dragits upp av kolonialmakterna följde inte några naturliga gränser och nationsgränserna skar igenom olika befolkningsgrupper vilket senare har skapat många konflikter och minoritetsproblem.

1921 bildade Harry Thuku som var en lägre tjänsteman i kolonialadministrationen Young Kikuyu Association som senare blev grunden till Kenyas nationalism vars mål var att ena Kenyas folk i en nation.

Under kolonialtiden betalade Kenyas afrikaner nära fem gånger så mycket i skatt som européerna i kolonin. Men trots det fick exempelvis de afrikanska barnen mindre än hälften av utbildningsanslagen. Lönerna var också låga vilket gjorde att trångboddheten var utbredd.

1960 blev Somalia självständigt efter att först Italien och sedan FN lämnat landet efter andra världskriget, samt efter att Storbritannien lämnat Somaliland som slogs samman med Somalia. Somalia påbörjade en gränskonflikt med Kenya 1963 som slutade med en uppgörelse 1967 där Kenyas intressen vann framför Somalias. Vidare var konfrontationerna mellan de vita nybyggarminoriteterna och den afrikanska majoriteten mest våldsam i Kenya och SydRhodesia.

Idag är korruptionen utbredd i Kenya och viktiga samhällsinstitutioner såsom rättsväsendet och polisen fungerar dåligt. Äganderätt och rättssäkerhet är under all kritik och fattigdomen är omfattande. Det är svårt att bli rik i Kenya utan att ha några politiska kontakter. Enligt en artikel i Axess nr. 1 2003 innebär två av tre medborgares kontakter med myndigheter att mutor utbetalas. En uppskattning visar att en kenyan som bor i en storstad i genomsnitt får betala 16 mutor i månaden. Detta betyder i praktiken en extra skatt för de tjänster som redan har betalats.

Men trots detta har Kenya haft en bättre utveckling än många av grannländerna, såsom Tanzania och Uganda, som härjats av många inre strider och socialistiska experiment. De etniska motsättningarna har också varit mindre jämfört med Somalia, Uganda och Etiopien.
President Daniel arap Moi (KANU-partiet) har länge kontrollerat samhället även då han tillåtit en viss opposition. Men Kenya är långt ifrån en fungerande demokrati även om utvecklingen går åt rätt håll. I valet 2002 tog sig partiet Narc (Nationella regnbågskoalitionen) under ledning av Mwai Kibaki till makten och Moi accepterade detta och gjorde inte som Robert Mugabe i Zimbabwe, dvs. klamrade sig fast vid makten. Från den utgångspunkten har det skett stora förbättringar i landet.

Det krävs många ekonomiska och politiska reformer i landet men frågan är om reformviljan verkligen existerar hos de ledande politikerna som främst är ute efter att förbättra livet för sina släktingar och vänner på allmänhetens bekostnad.

Det största problemet i landet är AIDS-epidemin som drabbar många medelålders vilket gör att många äldre och barn blir kvar utan försörjare. Detta är ett demografiskt problem som kan påverka Kenyas möjligheter att ta sig ur sin fattigdom.

Med vänliga hälsningar
Fredrik Runebert

BA-588 Vilka är de fyra socialförsäkringsmodeller som lanserats av Joakim Palme. Hur kan man relatera dem till Esping-Andersens tre kategoreier av välfärdsstater. Vilka är fördelarna och vilka är nackdelarna till denna form av modell-tänkande. 
Ulrika Holst, Skillingaryd (21 september 2005)
ulrikaholst[snabel-a]telia.com

En första grov indelning av socialförsäkringsmodeller är grundtrygghetsmodellen och den bismarckska traditionen som bygger på inkomstbortfallsprincipen. Som jag har förstått det har Joakim Palme tillsammans med Walter Korpi, Sten-Åke Stenberg och Klas Åmark i rapporten "Välfärdsstat i brytningstid" som utgavs 2004 utarbetat fem idealtyper av socialförsäkringsmodeller. Dessa idealtyper bygger på de tre kriterierna 1. rätten till ersättning, 2. principerna för ersättningsnivåer och 3. formerna för att styra programmen. Rättighetskriterierna handlar om vilka som kan kräva ersättning, ersättningsnivåerna kan utgå från minimibelopp, enhetsbelopp eller återspegling av tidigare inkomster och styrningsformerna handlar om det är arbetsmarknadens parter som styr eller inte. De fem modellerna är 1. den behovsprövade modellen som ger minimibelopp eller enhetsbelopp efter behovsprövning, 2. den frivilliga statsunderstödda modellen såsom a-kassan i Sverige, 3. den statskorporativa modellen som utvecklades via Bismarcks initiativ och som bygger på inkomstbortfallsprincipen där i princip enbart förvärvsarbetande grupper ingår, 4. grundskyddsmodellen som riktar sig till hela befolkningen men som oftast ger låga belopp och 5. den generella modellen som råder i Sverige sedan 1950-talet och som ger ett grundskydd till alla samtidigt som förvärvsarbetande får ersättning efter tidigare inkomst.

Esping-Andersen delade i boken "The three worlds of welfare capitalism" som kom ut 1990 in 18 i-länder i tre kategorier av välfärdsstater med hjälp av en kvantitativ jämförande metod. Välfärdsstaterna eller välfärdsregimerna är idealtyper som representerar olika sätt att organisera välfärden på. De tre idealtyperna var den liberala välfärdsregimen, den konservativa välfärdsregimen och den socialdemokratiska välfärdsregimen.

Kategoriseringen bygger på att utvärdera kvaliteten på de sociala rättigheterna, välfärdens sociala stratifiering samt förhållandet mellan stat, familj och marknad. De sociala rättigheterna handlar främst om att se hur marknadsberoende medborgarna är i ett land. Kan medborgarna upprätthålla en hög välfärd utan att delta på arbetsmarknaden? För att avgöra hur beroende medborgaren är av marknaden undersökte Esping-Andersen pensionsförsäkringssystemet, sjukförsäkringssystemet samt systemet för arbetslöshetsersättningar.

Stratifieringen handlar om hur mycket staten omfördelar resurser i samhället och hur stora inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är, eller om man så vill hur utpräglad klassamhället är. Här undersöks främst utbildningssystemet och organisationen av sociala tjänster. 

Konservatismen mäts genom antalet yrkesspecifika pensionsförsäkringar (korporatism) och hur stor andel av BNP som går till de statsanställdas pensioner (etatism). Liberalismen mäts genom att undersöka hur stor de behovsprövade bidragens andel är av de totala offentliga sociala utgifterna, hur stor andel den privata sektorn står för i förhållande till det totala pensionsbesparandet och hur stor den privata sektorns andel är av de totala sjukvårdskostnaderna. Socialismen mäts i sin tur av hur stor andel av befolkningen som har rätt till pensionsförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsersättningar (universalism) samt hur jämlik strukturen av förmånerna är.

Den liberala välfärdsregimen erbjuder enligt Esping-Andersens teori låga ersättningar, för sociala rättigheter och medborgaren är i det samhället väldigt beroende av marknaden. Staten uppmuntrar marknaden att lösa medborgarnas problem och uppfylla medborgarnas behov och önskningar. Staten kan också aktivt sponsra privata projekt. Detta leder enligt författaren till en uppdelning av befolkningen i en rik grupp som använder marknadsdifferentierad välfärd och en fattigare grupp som använder statlig välfärd. Ett sorts grundtrygghetssystem. Den liberala staten tillåter skillnader men strävar inte efter att bevara dem såsom den konservativa välfärdsregimen. Exempel på liberala välfärdsregimer är enligt författaren USA, Kanada och Australien.

Den konservativa välfärdsregimen bygger ofta ut staten inom de områden där familjen inte kan lösa problemen. Staten bygger oftast på en religiös grund och staten försöker påverka mödrar att vara hemma med sina barn. Staten är klasskonservativ och sociala rättigheter är ofta kopplat till klass och status. Exempel på sådana länder är enligt författaren Österrike, Frankrike, Tyskland och Italien.

Den socialdemokratiska välfärdsregimen karakteriseras av att den har en hög statlig välfärdsnivå lika för alla. Staten vill förstatliga de kostnader som uppstår i familjebildningar och staten ser till individernas behov. En sådan stat konkurrerar ofta ut marknaden inom många områden vilket leder till att full sysselsättning är nödvändigt för att finansiera verksamheten. Exempel på socialdemokratiska välfärdsregimer är enligt författaren de skandinaviska länderna.

Joakim Palmes behovsprövade modell och grundskyddsmodell kan betraktas som en del av Esping-Andersens liberala välfärdsregim där marknaden får styra och där staten enbart ingriper vid absolut nöd.

Joakim Palmes statskorporativa modell och frivilliga statsunderstödda modell sammanfaller mycket med Esping-Andersens konservativa välfärdsregim där olika yrkesgruppers trygghet och stabilitet står i fokus för att bevara den existerande samhällsstrukturen. Sociala rättigheter är delvis bundna till status och klass då inkomstutjämningssystemet ger mer till de som tidigare har haft en högre inkomst. På så sätt leder inte arbetslöshet till att en människa direkt förlorar sin tidigare status och levnadsstandard.

Joakim Palmes generella modell sammanfaller i sin tur mycket med Esping-Andersens socialdemokratiska välfärdsregim där staten tar på sig en stor del av medborgarnas kostnader och strävar efter en hög välfärdsnivå lika för alla.

Fördelen med detta modelltänkande är att mönstren blir tydligare och att ideologiska diskussioner får ett bättre underlag. Nackdelarna är att ideologiska premisser byggs in i modellerna vilket märks rätt så tydligt i Joakim Palmes beskrivning av den generella modellen. Det syns också tydligt i Esping-Andersens beskrivning av den socialdemokratiska välfärdsregimen. Båda forskarna sätter likhetstecken mellan stat och välfärd även då jag har försökt neutralisera forskarnas ursprungliga vinklingar. Andra nackdelar är att, precis som alla modeller, riskerar att förenkla verkligheten alltför mycket och missar väsentliga skillnader som inte finns med i modellens premisser.

Med vänliga hälsningar
Fredrik Runebert

BA-587 Sedan 1970- talet har den svenska ekonomiska utvecklingen präglats av konflikter mellan tillväxt ,stabilitet , och fördelningspolitiska målen. Hur förklarar ni kortfattat vad som menas med dessa mål? Hur har dessa konflikter uppstått? Vilka lösningar förslagits för att undanröja dessa målkonflikter.
Mona Izadzadeh, Malmö 10 augusti 2005
a123456[snabel-a]malmo2.net

Tillväxt definieras som den årliga ökningen av landets produktion, dvs. BruttoNationalProdukten (BNP). För att produktionen i ett land ska växa måste antingen fler människor arbeta, varje arbetare arbeta mer eller nya teknologier, nya maskiner eller nya idéer m m tillföras ekonomin. För att uppnå detta måste det dels finnas en arbetsmoral och dels en dynamik på marknaden. Nya idéer och arbetsmetoder måste testas och någon/några måste uppfinna nya maskiner eller annan teknologi. Då det är omöjligt att på förhand veta vem eller vilka som sitter inne med en bra affärsidé, en innovation, bra kompetens, nya idéer mm. är det viktigt att ha så få etableringshinder och så lite centralstyrning som möjligt. Exempel på etableringshinder är skatter, regleringar, tillståndsgivning och tullar. Dessa faktorer minskar också motivationen hos människor att starta något eget eller på något annat sätt förverkliga sina idéer.

I viss mån är stabilitet viktigt på en dynamisk marknad och det gäller tydliga och gemensamma spelregler såsom äganderätt, avtalsfrihet och kontraktsrätt, näringsfrihet samt en stabil konstitution som slår vakt om individens rättigheter och som inte går att ändra med ett enkelt majoritetsbeslut. Det är viktigt för alla aktörer att reglerna är förutsebara och att konsekvenserna av ens handlingar är tydliga. Det är vidare viktigt att reglerna garanteras av ett stabilt och okorrupt rättssystem.

Den stabilitet som kan komma att skada tillväxten är statliga interventioner som syftar till att bevara en viss samhällsstruktur. Ett exempel på det är Sveriges regionalpolitik, EUs jordbrukspolitik och de misslyckade försöken att bevara den svenska varvs- och stålindustrin på 1970-talet. Alltför många och alltför rigida regleringar kan tolkas som stabilitet av politiker och andra grupperingar men leder i själva verket till stagnation. Alltför mycket byråkrati och alltför mycket centralstyrning och centralplanering leder också till att dynamiken och därmed tillväxten hotas. Alltför starka fackföreningar och alltför generösa kollektivavtal med alltför höga löner likaså.

De fördelningspolitiska målen handlar främst om att minimera (eller helt överbrygga) klyftorna i samhället för att därmed uppnå målet jämlikhet. Tanken är att de rika ska ge pengar till de fattiga. Det handlar också om att fördela resurser över tiden. När du ligger i vaggan ska du få stöd via föräldraförsäkringen, subventioner till förskolor mm. och tiden inför graven ska staten garantera din pension mm. Och däremellan ska du tjäna pengar och bidra med resurser till staten och samhället för att försörja dem som inte kan arbeta av olika orsaker. Problemet med detta mål är att människor inte får behålla frukterna av sitt arbete och att alltför många blir alltför beroende av staten för sin försörjning. Motivation till att arbeta och starta eget och förverkliga nya idéer kan påverkas av detta. Vissa entreprenörer som lyckas med sina satsningar, högutbildade och förmögna flyttar ut ur landet för att undgå hög beskattning och andra obehagligheter vilket gör att kompetens (s.k. brain-drain) och kapital försvinner ut ur landet. Enligt siffror från Statistiska Centralbyrån fördes förra året 83 miljarder kronor av svenska hushålls sparande ut ur Sverige. Hur mycket kompetens som försvinner varje år är omöjligt att räkna på. Men tänk bara på Ingvar Kamprad så förstår du vad det hela kan betyda.

Många vänsterdebattörer förespråkar högre beskattningsprocent för högre inkomster, ett s k progressivt skattesystem. I Sverige har vi ett sådant system och de skatter som gör systemet progressivt är statsskatten och den s k värnskatten. Det antas felaktigt att man kan få in mer pengar till statskassan genom att höja skatterna för de rika. Att detta inte går beror dels på att många förmögna tar ut sitt kapital ur landet (vilket påverkar landets välstånd och framförallt de fattigas välstånd) och dels därför att de rika är för få för att man ska kunna få ut tillräckligt för att staten ska kunna göra det som önskas. Därför har det blivit så att låg- och medelinkomsttagare är en av de högst beskattade i världen (detta gäller i och för sig även höginkomsttagare).

En utväg ur det hela är att satsa på mer privata försäkringar och att rulla tillbaka staten som antingen enbart ska garantera kärnverksamheter såsom försvar, polis och rättsväsendet eller också erbjuder staten förutom kärnverksamheter också en grundtrygghet lika för alla. Med tanke på att 80 % av all skatt som den genomsnittliga skattebetalaren betalar in till staten går till en själv borde inte detta vara något problem. Omfördelningen skulle till och med kunna bli större genom rejäla skattesänkningar vilket medför att målkonflikten mellan tillväxt och fördelningspolitik upphör att gälla. Andra nödvändiga reformer är som jag nämnt tidigare avregleringar, en stabil konstitution och mindre byråkrati.

En annan lösning är att blunda för målkonflikterna vilket är dagens svenska lösning. En ytterligare lösning är att först tillåta att marknadens dynamik får spelrum och att globaliseringens effekter får slå igenom fullt ut och sedan försöka kompensera den oro som detta medför och dämpa effekterna av dito genom stabila familjer, en levande kultur och ett starkt civilt samhälle där människor frivilligt hjälper varandra.

Det är också tänkbart att försöka finna en pay-off eller en sorts jämvikt mellan de tre konfliktmålen. Exakt hur denna jämvikt skulle kunna se ut har jag svårt att i detalj svara på.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BA-586 Skulle bara vilja veta lite allmänt om Rudolf Hess. Vem var han? Vad ville han?
Linus Berglund, Upplands Väsby (3 augusti 2005)
kibebe_4[snabel-a]hotmail.com

Rudolf Hess föddes 1894 i Egypten (dog 1987) och studerade historia, ekonomi och geopolitik vid Münchenuniversitet. Professor Karl Haushofer hade ett starkt inflytande över Hess och sedermera också ett starkt inflytande inom Nazistpartiet NSDAP (NationalSozialistiche Deutsche ArbeiterPartei). Han blev medlem i NSDAP i augusti 1923 och tre månader tidigare hade Hess varit med på Hitlers Bayerska statskupp, som slutade med ett misslyckande. Efter misslyckandet flydde Hess över gränsen till Österrike men återvände senare för att återförenas med Hitler på Landsbergsfängelset.

Professor Karl Haushofer som hade stort inflytande över Hess tänkande hade en fanatisk tilltro till att det tyska folket var ett Herrenvolk, dvs. en högre stående ras. Hess som tidigt blev en viktig rådgivare åt Hitler vidarebefordrade Haushofers geopolitiska teorier till Hitler. Geopolitik är, kort sammanfattat, en lära som förklarar nationers politiska utveckling med hjälp av geografiska faktorer. Haushofer talade även om att ett Tyskland som är på väg framåt behöver ett större Lebensraum (livsutrymme) och att detta utrymme skulle tas österut.

Hess fick en stor betydelse i partiet och det kan exemplifieras av att han påbörjade uppbyggnaden av ett hemligt arkiv över partiets fiender och medlemmar. Ett annat exempel är att han var mycket inblandad i utrikesaffärer och skrev bland annat under lagen om unionen mellan Tyskland och Österrike 13 mars 1938. Hess utsågs även till Hitlers sekreterare och ställföreträdare.

Till skillnad från den mer stele Hitler var Hess belevad och kunde föra sig i de finare salongerna. Andra viktiga egenskaper hos Hess var att han var välutbildad och disciplinerad. Han levde enkelt, gillade Wagner, var nykterist, icke-rökare samt intresserad av homeopati, astrologi och det ockulta. Det finns även de som anser att Rudolf Hess, tillsammans med arkitekten Albert Speer, var ensamma om att ha några goda egenskaper inom det nazistiska partiet.

Rudolf Hess kom efter hand att förlora status inom partihierarkin och kände sig besviken över det skrivbordsarbete som han tilldelats. Men trots det var Hess Hitlers förtrogna. Därför blev det en stor chock för Hitler när det visade sig att Hess ensam hade flugit till Skottland för att mäkla fred mellan Tyskland och England. Just denna episod visar att Hess var en idealist som blev partimedlem av rent ideologiska skäl. Hess hade länge önskat att komma överens med England, som enligt Hess borde förenas med Tyskland i den stora ödeskampen där Europa skulle räddas från det kommunistiska hotet. Hess ville egentligen inte ha krig med England. Hess äventyr slutade med ett fiasko då hans plan kraschade i närheten av Glasgow, varefter han tillfångatogs av engelsmännen. Efter fem år släpptes han för att ställas till svars i Nürnberg. Hess plan var att uppsöka Haushofers vän hertigen av Hamilton för att med honom som mellanhand förhandla med Churchills regering. Om det hela misslyckades kunde ju Hitler alltid skylla på att Hess led av sinnesförvirring. Detta kom också att ske.

Vid Nürnbergrättegången simulerade Hess minnesförlust för att försvåra rättegångsprocessen. Han dömdes dock till livstids fängelse.

För att läsa mer om Rudolf Hess och det sammanhang han verkade i rekommenderar jag starkt Tommy Hanssons bok ”Ondskans imperier – Tre ideologiska frestelser 1871-1991”.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BA-585 Varför demonstrerade alla mot Bush när han skulle ta bort Saddam? Jag har aldrig hört talas om demonstrationer mot Saddam. Eller kanske små men inga stora! Är hela Sverige kommunister eller? Förstår inte heller hur man kan vara emot en sån förståndig person!
Fredrik Öang, Ystad (8 juni 2005)
com2[snabel-a]email.com

Det troligaste svaret på den frågan är nog anti-amerikanismen. Många inom vänstern är beredda att stödja vilka regimer som helst bara de får kritisera USA på något sätt. Det USA gör är, enligt deras tankesätt, alltid fel. Därmed inte sagt att det inte kan finnas sakliga skäl till att inte ingripa. Ett sådant skäl kan ju vara att man misstänker att fler irakier dör i krig, oroligheter och terroristattacker om USA ockuperar ett land än om USA låter en diktator fortsätta förtrycka sitt folk. Att göra sådana här uppskattningar är väldigt svårt, men det mesta tyder på att dödsoffren kommer att vara färre nu jämfört med hur det skulle ha sett ut om Saddam Hussein fått fortsätta förtrycka irakier. Dessutom ökar USA:s agerande i Irak möjligheten att sprida demokrati och frihet i mellanöstern vilket är ett viktigt steg för att minska terrorismen i världen. Se bara på det som händer i Libanon som ett exempel.

Lite förenklat kan man se sprickan mellan USA och Europa på så sätt att George Bush´ och USA:s mål är att sprida demokrati och frihet i världen medan Europas mål är att bevara stabiliteten i världen. Mycket av det sistnämnda tänket dominerar dagens vänster.

Om du är intresserad av hur många av vänsterns förespråkare tänker angående USA och skillnaden mellan demokratier och diktaturer rekommenderar jag Per Ahlmarks böcker i ämnet, främst ”Vänstern och tyranniet”, ”Det öppna såret” och ”Det är demokratin, dumbom”. Där ges många exempel på hur vänsterdebattörer har försvarat diverse diktaturer och mördarregimer.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert 

BA-584 Varför bröt den amerikanska revolutionen ut, av vilka orsaker?
Mikaela Johansson, Stockholm (24 maj 2005)
mikaela.johansson[snabel-a]city.vrg.se

Efter att Columbus hittade till Amerika 1492 startade det en våg av kolonialiseringar. Först kom spanjorer och portugiser. De fokuserade främst på Syd- och Mellanamerika. Men senare kom stora delar av nuvarande sydvästra USA ingå i det spanska väldet. Under 1600-talet fick Frankrike fotfäste i Nordamerika men de franska kolonierna var aldrig särskilt många. England däremot koloniserade stora delar av det som idag är USA. England bildade 13 kolonier längs den Nordamerikanska östkusten.

Under 1700-talet uppstod spänningar och konflikter mellan de olika kolonialmakterna. England stod som segrare över Frankrike och Spanien 1763 och fick då kontroll över större delen av Nordamerika. Men det dröjde inte länge förrän ett nytt hot tornade upp sig för England. Ett missnöje inom kolonierna växte sig allt starkare.

Vid mitten av 1700-talet hade befolkningen på den amerikanska östkusten ökat stadigt. Näringslivet hade utvecklats väl och medelklassen vuxit sig allt starkare. Vidare hade upplysningstidens frihetsideal spridit sig alltmer inom kolonierna. Av dessa anledningar hade kolonierna utvecklat ett allt större självförtroende.

Då de engelska kolonierna inte var representerade i det engelska parlamentet ansåg inte kolonierna att England hade rätt att belägga befolkningen i kolonierna med skatter och tullar. Koloniernas svar på Englands beskattningar och tullar, som kolonierna betraktade som tyranni, var att bojkotta engelska varor. Detta gjorde att engelsmännen tvingades träda tillbaka mer och mer. England kunde dock inte resignera fullständigt utan bevarade av principiella skäl skatten på te. Detta utlöste den kända ”tebjudningen i Boston” där bostonborna vräkte en hel telast på ett brittiskt fartyg i havet.

Den 4 juli 1776 proklamerade alla tretton kolonier sin självständighet. I självständighetsförklaringen radades 28 anklagelsepunkter upp mot England som alla handlade om att den brittiske kungen strävade efter att upprätta ett envälde över de amerikanska kolonierna. I samma dokument slog man fast att Amerikas folk har rätt att bestämma över sina egna angelägenheter och att de därmed har rätt att frigöra sig från det brittiska styret.

Kolonisterna hade stöd från många länder såsom Frankrike, Spanien, Ryssland, Sverige och Danmark. Vidare hade kolonisterna en mycket skicklig ledare i plantageägaren George Washington. England och kolonierna slöt fred 1783 i Versailles. Där erkände England de amerikanska koloniernas självständighet.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert 

BA-583 Vad handlade Darfurkontlikten egentligen om?
Markus, Lund (12 maj 2005)
newlaz_84[snabel-a]hotmail.com

Darfur är ett område i västra Sudan där en konflikt uppstått mellan afrikanska bosättare och arabiska nomadstammar, där den arabiska janjawid-milisen plundrar, mördar och våldtar de afrikanska bosättarna. Konflikten har pågått i två år och ungefär tusen byar och mer än två miljoner människor har flytt från sina hem. Enligt FN:s beräkningar har 180 000 människor dött på grund av undernäring och sjukdomar. Till detta tillkommer alla dödsfall som beror på våldet. Det råder oenighet om det som sker i Sudan är ett folkmord eller inte. USA betraktar det som ett folkmord, medan FN inte gör det. Sveriges utrikesminister Laila Freivalds påstår att Darfurkonflikten ”ligger på gränsen” till ett folkmord. Enligt folkmordskonventionen från 1948 är folkmord en handling som är ”förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämt eller religiös grupp som sådan”. Att FN väljer att inte betrakta Darfurkonflikten som ett folkmord är att gruppen som utsätts för mord och förföljelse är svår att definiera. Folkrättsjuristen Gustaf Linde som jobbar på Försvarshögskolan menar i sin tur att Sudan är ett Rwanda i slow motion.

Bakgrunden till konflikten är tillgången på mark. I takt med en ökad utbredning av öken och en hög befolkningstillväxt har den tidigare sämjan mellan de afrikanska odlarfolken och de arabiska nomaderna brutits. De afrikanska odlarna har känt sig konsekvent missgynnade av den sudanska ledningen i Khartoum (Sudans huvudstad) som har favoriserat sin egen befolkningsgrupp. Missnöjet ledde till ett uppror bland afrikanerna i februari 2003. Khartoum var inte beredd på detta och landets militär gjorde till en början stora förluster. Av den anledningen gav Khartoum janjawid-milisen i princip fria händer att slå ned upproret. Det finns uppgifter om att de arabiska nomaderna fick löfte om mark som tack för hjälpen. Men detta förklarar, enligt vissa, inte det hat som döljer sig bakom janjawid-milisens brutala agerande. Det finns teorier om att Sudans förflutna som slavnation spelar roll. De arabiska nomaderna har detta nedärvt i sitt kollektiva medvetande att afrikaner är slavar och att de därmed saknar människovärde.

Förhandlingarna mellan parterna verkar inte komma någonstans och risken är stor för att ytterligare upptrappningar kommer att ske. Afrikanska unionen är på plats med 2 200 soldater för att bevaka vad som händer på en yta som är lika stor som Frankrike. Totalt finns 9 000 hjälparbetare utsända.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BA-582 Hur ska Adam Smith frälsa oss från våra ekonomiska problem som vi har idag?
Renethe Billingors, Nyköping (26 april 2005)
TN_RB[snabel-a]hotmail.com

Jag vet inte om Adam Smith kan frälsa oss, men vi kan lära oss mycket av hans läror, främst de som presenteras i hans huvudverk ”The wealth of nations”. Många marknadsorienterade och nyliberala ekonomer såsom Friedrich A. Hayek, Milton Friedman och Robert Nozick hade mycket att tacka Adam Smith för, som kan sägas vara nationalekonomins grundare. Även då delar av Smiths lära inte fullständigt höll streck har Adam Smiths teori om den osynliga handen fått en stor betydelse. Hayeks teori om den spontana ordningen och Robert Nozicks teori om omönstrad rättviseteori har influerats av nämnda teori.

Smith hade också en teori om absoluta fördelar som gick ut på att man tjänar på att handla med andra länder så länge man har absoluta fördelar till skillnad från tidigare teorier (merkantilisterna) som utgick från att utrikeshandel enbart var ett sätt att få in så mycket ädelmetaller som möjligt till det egna landet. Smiths teori har reviderats av David Ricardo, som istället talade om relativa (komparativa) fördelar som går ut på att alla länder oavsett absoluta fördelar tjänar på att handla med varandra.

En tredje teori från Adam Smith är specialiseringen eller arbetsuppdelningen. Om man delar upp arbetet i flera moment kan var och en specialisera sig på det moment som de är bäst på. Därmed kan man förbättra produktiviteten, dvs produktionen per arbetad timme, jämfört med om en arbetare själv ska genomgå alla momenten. Egoismen och den fria konkurrensen driver människor till att prestera det bästa och att satsa sina resurser där de gör bäst nytta. Vinstintresset och konkurrensen kan med andra ord vara det allmännas bästa tjänare. Adam Smith förespråkade därför en laissez-faire-politik, dvs en-låt-gå-politik, för att inte inskränka konkurrensen. Men trots detta förespråkade Adam Smith vissa gemensamma spelregler för att minska risken för att karteller, där kapitalister kommer överens om priserna, uppstår. Därmed skulle staten garantera en fortsatt konkurrens.

Den främsta lärdomen från Adam Smith är specialiseringen och den osynliga handen. Det är allmänt vedertaget att tullar och andra handelshinder förhindrar specialisering mellan länder och att den totala välfärden blir sämre än om fri konkurrens råder. Det finns dock fortfarande ett omfattande protektionistiskt tänkande inom vänsterrörelsen, vilket inte är så förvånande. Mer oroväckande är att även EU och USA gör sig skyldiga till protektionistiskt tänkande.

Som jag nämnt tidigare är det ändå allmänt vedertaget att frihandel är bättre än protektionism. Men det är inte allmänt vedertaget att samma resonemang gäller för skatter, som i princip fungerar på samma sätt. Skatter leder till att människor jobbar mer svart och ägnar mer tid åt att göra sådant som andra gör bättre. Istället för att anlita en städare vitt anlitar man en städare svart. Istället för att en rörmokare anlitar en snickare gör h*n arbetet själv eftersom skatten gör det för dyrt att anlita en yrkesutövare. Möjligtvis gör rörmokaren och snickaren ett bytesjobb utan att meddela skattemyndigheten om saken. På grund av dessa skattekilar kommer människor att ägna sig åt skatteplanering, skattefusk och mer eget arbete. Givetvis vore det bättre om snickaren bygger och rörmokaren installerar pannor och toaletter vitt.

Adam Smiths lära om den osynliga handen som samordnar marknaden så att resurserna fördelas till rätt områden via utbud och efterfrågan är aktuell ännu idag. Politiken är utbredd på många områden och ännu finns inga tecken på att staten är på väg att dra sig tillbaka. Skatter, regleringar, statliga bolag och andra inskränkningar av den fria marknaden försämrar samhällsekonomins funktion.

Om du är intresserad av vad som antagligen kommer att hända om inte staten drar sig tillbaka rekommenderar jag dig att läsa Johnny Munkhammars bok ”Sagan om välfärdens återkomst – Den stora statens fall” utgiven av Hjalmarson & Högberg. Ett tydligt exempel på en bok som går i Adam Smiths fotspår.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BA-581 Hade andra världskriget kunnat undvikas om det varit demokrati i de länder som först hamnade i krig?
Tessan (5 april 2005)
Gulliitess[snabel-a]hotmail.com

Den fråga du ställer brukar kallas för kontrafaktisk historiebeskrivning. Detta betyder att ett svar inte kan vara annat än spekulationer. Dock finns det många indikationer som visar på att risken för krig sjunker drastiskt ju fler länder som är demokratier. Fredsforskaren Rudolph Rummel har visat att demokratier inte krigar mot andra demokratier antagligen på grund av att folk i allmänhet inte vill ha krig. Människor är oftast väldigt konservativa med att ge en regering mandat att gå ut i krig. Demokratier som går ut i krig gör det mot diktaturer. Om du vill läsa mer om detta rekommenderar jag Per Ahlmarks bok ”Det öppna såret” från Timbro förlag.

Två förklaringar till andra världskriget är Hitlers personlighet där hat och okontrollerat vansinne är två stora kännetecken samt Hitlers totalitära ideologi nazismen som gick ut på att skapa det tusenåriga riket, att den ariska rasen skulle breda ut sig och härska över andra raser som enligt den nazistiska ideologin är underlägsna. Judeutrotningen är en del i detta tänkande. Denna ideologi är knappast demokratisk. Andra förklaringar är sociala och ekonomiska. Hyperhög inflation, hög arbetslöshet och en utbredd fattigdom lade grunden för Hitlers framgångar. Den hårda Versaillefreden där Tyskland ålades höga skadeståndsbelopp och där Tyskland berövades stora områden knäckte Tysklands stolthet. Det florerade även en legend som kallas för dolkstötslegenden som gick ut på att Tyskland aldrig förlorade första världskriget eftersom Tyskland förråddes av landets ledare. En ytterligare förklaring till andra världskriget är Weimarrepublikens bristfälliga och svaga författning som utnyttjades av Hitler efter valet 1932 då Hitler fick cirka 37 procent av rösterna. Förvisso hade Tyskland till en början demokrati, men den var instabil och den utvecklades till en diktatur under Hitlers ledning.

Sovjetunionen hade efter Lenins införande av kommunismen utvecklats till en hårdför diktatur som under Stalins period kännetecknades av en utbredd terror och stora utrensningar. Sovjetunionen och Tyskland ingick en icke-angreppspakt (Molotov-Ribbentrop-pakten) 1939 där Europa delades upp mellan de två makterna. Denna pakt möjliggjorde andra världskriget då Tyskland kunde expandera österut genom att ta stora delar av Polen utan att riskera ett tvåfrontskrig. Troligen hade inte en sådan pakt tillkommit om Sovjetunionen och Tyskland hade varit demokratier. Möjligtvis hade det kunnat skett utan folkets medvetande. 1941 attackerade Tyskland Sovjetunionen och bröt därmed avtalet.

Italien och Japan som var allierade med Tyskland under andra världskriget var också diktaturer. Dessa länder var de aggressiva parterna i kriget till skillnad från demokratierna Storbritannien, Frankrike och USA som vill undvika krig. Viljan att undvika krig gick så långt att Neville Chamberlain som var Storbritanniens dåvarande premiärminister lät Hitler erövra större delen av Tjeckoslovakien 1938. Det är detta som kallas för Münchenandan och det beskrev Chamberlain som ”Fred i vår tid” ("tiden" varade ett drygt år).

Men som sagt, detta är bara spekulationer. Man kan inte fastslå att andra världskriget aldrig uppstått om alla länder som förde krig hade varit demokratier. Om länderna hade varit demokratier och Hitler aldrig fått någon makt kunde någon annan karismatisk person fått makten via populism och utnyttjande av social och ekonomisk missär. Jag har i detta svar enbart tecknat ett troligt scenario utifrån det vi vet idag. Mot den bakgrunden hade nog andra världskriget förhindrats om alla länder hade varit demokratier.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Tillbaks