Aldre58

Ämnen: Argentina 2, Amerikanska antitrustlagar, Sovjetunionens upplösning, Terroristorganisationer, Terrorism och mänskliga rättigheter, Nikita Chrusjtjev, Finländska presidenter, Azerbajdzjan, Italien, Franco, Zedong, Stalin och Pinochet

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 9 november 2004-15 mars 2005.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AÖ-580 Hur såg Francisco Franco, Mao Zedong, Josef Stalin och Augusto Pinochet på
a) ekonomi
b) politik
c) människan i samhället
d) framtidsvisioner/ideologier
Sarah, Malin och Julia, Motala (15 mars 2005)
sarahbf16[snabel-a]hotmail.com

Francisco Franco:

a) Ekonomi: Till en början införde Francisco Franco och hans allians en mycket reglerad och centralstyrd ekonomi, men under 1950-talet började Franco liberalisera ekonomin.
b) Politik: Franco genomförde en statskupp 1939 med hjälp av en allians av fascister och katolskt konservativa. Demokrati infördes 1975 när Franco dog. Fascisterna i alliansen strävade efter en centralstyrd ekonomi där fackförbund och stat skulle vara de tongivande, medan de katolskt konservativa var mer inriktade på immateriella värden. Hybriden mellan fascism och katolsk konservatism kom till en början att bli fascistisk inriktning på den ekonomiska politiken och katolsk konservatism inom övriga områden. Franco var mer åt det katolska området än åt det fascistiska, vilket kom att visa sig på 1950-talet då han luckrade upp den stats- och fackförbundskontrollerade ekonomin. Liberaliseringen av ekonomin ledde till ekonomiska framsteg vilket stärkte Francos maktposition än mer.
c) människan i samhället: Franco förespråkade förvisso ekonomisk frihet men var motståndare till politisk och individuell frihet. Nationen, staten och kyrkan gick före individen.
d) framtidsvisioner/ideologier: Francos vision var främst att ha makt för maktens egen skull. Möjligtvis kan visionen beskrivas som en fri ekonomi med en mycket restriktiv lagstiftning inom övriga områden.

Mao Zedong:

a) Ekonomi: Mao kunde lära sig av erfarenheterna från den ryska revolutionen, vilket satte sina spår i den kinesiska revolutionen. Kina försökte bland annat följa Sovjetunionens exempel för en centralplanerad ekonomisk utveckling där stora industrier prioriterades framför mindre. Till en början var Sovjetunionen mönstret för Kommunist-Kina, men vid slutet av 1950-talet tunnades kontakterna mellan länderna ut på grund av osämja och Kina slog in på en egen väg. Den politik som kom att föras i Kommunist-Kina kallas för ”det stora språnget”. Kina ville helt hoppa över ett steg i Marx utvecklingslära, dvs. kapitalismen, medan Ryssland bara delvis hoppade över detta steg. Denna politik ledde till missväxt och ekonomisk katastrof. Medan Lenin betraktade basen, dvs produktionsförhållandena, som det absolut viktigaste att förändra ansåg Mao att även mycket av det som finns i överbyggnaden, dvs. politik, attityder, kultur mm. var väldigt viktiga att förändra för att lyckas med revolutionen. Men båda länderna ägnade sig åt censur, bokbål och förföljelser mm. för att påverka attityder och kulturer, så man ska inte överdriva skillnaderna.
b) Politik: Mao (som införde kommunismen i Kina 1949) utgick från bönderna som bas för den kommunistiska revolutionen, medan Lenin (som införde kommunismen i Sovjetunionen 1917) främst utgick från industriarbetare i städerna. Revolutionen i Kina utgick alltså från bönderna på landsbygden och spreds via våld till städerna. Kommunist-Kina eftersträvade mer gemenskap samt mindre centralisering och elitism än vad Sovjets politik kännetecknades av. Mao hade redan före revolutionen propagerat för masslinjen, dvs. att få med hela folket i revolutionen, till skillnad från Lenins elitistiska linje, som gick ut på att en minoritet ska gå före alla andra och visa vägen. Mao utgick också från den permanenta revolutionen där samhället skulle utvecklas via de erfarenheter som samlats under tidigare revolutionär verksamhet. Mao genomförde ett antal masskampanjer, såsom kulturrevolutionen, för att få kontroll över det kinesiska samhället.
c) Människan i samhället: Människan var bara en kugge i samhällsmaskineriet som kunde offras på kollektivets altare. Mao hade dock en större tilltro till människan än vad Lenin hade på så sätt att Mao gick på masslinjen. Det behövdes ingen elit som gick före utan alla kunde gå med samtidigt.
d) Framtidsvisioner/ideologier: Mao vägleddes av marxismleninismen och var alltså kommunist. Det klasslösa samhället var således målet.

Josef Stalin:

a) Ekonomi: Stalin var en stark motståndare till privata aktörer och till den fria marknaden. Stalin genomförde därför 1929 en socialiseringsoffensiv mot jordbruket. Ideologin utgick inte enbart från att privata företag var fel, utan ideologin utgick även från att små företag är mindre lönsamma och effektiva än stora företag. Föreställningen fanns också att det var enklare att styra ett fåtal stora bolag än många små. Stalin drev fram en stor hungersnöd i bland annat Ukraina för att därmed få kontroll över sin befolkning. Det Sovjetunionen var duktig på under Stalins period var att producera (fabricera) ”bra” statistik över produktionen. Stalin genomförde dock en stor industrialisering till ett mycket högt mänskligt pris.
b) Politik: Stalin insåg att Lenins teori om imperialism inte stämde överens med verkligheten. Lenin trodde nämligen att imperialismen, dvs. kolonialiseringen, var ett sista desperat försök av de kapitalistiska länderna att bevara sin makt. Den politiken var, enligt Lenin, nödvändig för att de skulle kunna dumpa sin överskottsproduktion som Marx hade ”förutspått” skulle uppstå i de kapitalistiska länderna. Men denna strategi skulle bara ge en kort andpaus innan det stora sönderfallet av kapitalismen skulle komma. Särskilt de stora kolonialmakterna skulle falla hårt. Men någon sådan krasch kom aldrig, därför utvecklade Stalin teorin om fascismen som de kapitalistiska ländernas sista utpost. Fascismen var enligt Stalins dialektiska synsätt en nödvändighet innan socialismen kunde genomföras i kapitalistländerna. Det var därför Stalin och Sovjet var så försiktiga med att bekämpa fascism och nationalsocialism.
c) Människan i samhället: Människan var bara en kugge i samhällsmaskineriet som kunde offras på kollektivets altare. Stalin gjorde sig skyldig till stora utrensningar där ingen kunde känna sig säker, inte ens Stalins närmaste män. Stalin utvecklade en ofantlig byråkrati, centralstat och kontrollstat.
d) Framtidsvisioner/ideologier: Stalins ideologi kallas ibland för stalinismen och är en utveckling av marxismleninismen. Kort och gott kan man säga att Stalin var kommunist/marxist. Målet för Stalin var det klasslösa samhället där staten skulle tyna bort (!). Alternativt var nog Stalins mål att få så mycket makt för egen del som möjligt.

Augusto Pinochet:

a) Ekonomi: Pinochet förespråkade en öppen och fri marknadsekonomi. Pinochet avskaffade till exempel många ekonomiska regleringar när han övertog makten efter militärkuppen 1973. Resultatet blev att arbetslösheten sjönk, inflationen sjönk och produktionen steg.
b) Politik: Pinochet reagerade mot Salvadore Allendes planekonomiska politik som gick ut på att förtrycka företagare och fabriksägare. Fackförbunden agerade som kriminella då de ockuperade fabriker mm. Rättssystemet fungerade inte som det borde och kunde inte skydda företagarna. I ett rättssamhälle borde dessa och andra socialister ha lagförts. Tyvärr kom inte Pinochet heller att göra detta när han övertog makten 1973, utan han betedde sig lika illa som Allende och ägnade sig åt förtryck, tortyr och mord. Allende hade avskaffat demokratin och parlamentet och Högsta domstolen hade bedömt Allendes regering som olaglig. Pinochet fortsatte den vägen.
c) människan i samhället: Pinochet förespråkade förvisso ekonomisk frihet men var, precis som Allende, motståndare till politisk och individuell frihet.
d) framtidsvisioner/ideologier: Pinochets vision var främst att ha makt för maktens egen skull. Möjligvis kan visionen beskrivas som en fri ekonomi med en mycket restriktiv lagstiftning inom övriga områden.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÖ-579 Jag håller på med ett arbete i skolan och undrar om du kan skriva till mig om italien. Om italien har en federal stat eller enhetsstat, hur partisystemet ser ut i landet och om valsystemet och hur de gick i de senaste parlamentvalet.
Josefine Olofsson, Stockholm (15 februari 2005)
Josefine_olofsson_88[snabel-a]hotmail.com

Italien är en enhetsstat med regionala självstyrande "regeringar", som väljs direkt av folket. Mellan 1992 och 1994 kollapsade valsystemet som var ett flerpartisystem. Nu har många av de gamla masspartierna kristdemokraterna, socialisterna och kommunisterna försvunnit och ersatts av mer löst organiserade och mer ledardominerande partier som kan beskrivas som valkarteller. Denna utveckling har berott på att Italien sedan 1994 har övergått från ett proportionellt valsystem till ett majoritetsvalsystem. (Sverige har ett proportionellt valsystem med sju partier i riksdagen och USA har ett majoritetsvalsystem med två dominerande partier. Majoritetsvalsystem tenderar att minska antalet partier och förtydliga regeringsalternativen.)

Den 26 mars 1994 bildade Silvio Berlusconi med sitt parti Forza Italia som största parti en höger-mittenkoalitionsregering. 1996 föll regeringen samman då Lega Nord hoppade av koalitionen och nyval utlystes. Vänsterkoalitionen kom då till makten. Valet 2001 vann mitten-högerkoalitionen makten igen. Vid det senaste valet fick Forza Italia 30 %, det populistiska partiet Lega Nord 4 %, det postkommunistiska socialistpartiet SD 17 % och den mer mitteninriktade koalitionen Margherita ca 15 %. Mandatperioderna är på fem år.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÖ-578 Vi håller på med ett projekt arbete i skolan om demografi och dess utveckling i forna Sovjetunionen + dess stater. Jag ska undersöka Azerbajdzjan. Dessvärre är det svårt att hitta nåt och jag har sökt på olika sajter på internet. Har ni nån information om landets demografi, från runt Stalins ledarskap i Sovjet till Berlinmurens fall, och lite om nutiden?
Charlotta (1 februari 2005)
loutta[snabel-a]hotmail.com

Demografi står för läran om befolkningstillstånd och befolkningstillväxt. Azerbajdzjan ligger i området Kaukasus och är till ytan det största landet i området. Befolkningsmängden ligger på 7,7 miljoner invånare och ytan är 86 600 kvadratkilometer. 46 procent av befolkningen bor på landsbygden och huvudstaden Baku består av 1,8 miljoner. Baku utgör centrum för landets stora oljeproduktion.

I landet finns även det autonoma området Nachitjevan och det autonoma området Nagorno-Karnabach. I Nachitjevan var majoritetsbefolkningen azerier och i Nagorno-Karnabach armenier. Under denna period utsattes Azerbajdzjan, precis som alla andra republiker i Sovjetunionen, för kollektivisering av jordbruket och utrensningar av både verkliga och misstänka dissidenter. Dessutom förlorade azerierna i Azerbajdzjan kontakten med sina etniska vänner på andra sidan gränsen till Iran. Samtidigt skedde en industrialisering i området som medförde att ett antal industristäder såsom Sumgait växte fram och att ryssar flyttade (eller deporterades) till republiken. I Azerbajdzjan bor, förutom azerier, ryssar, armenier, olika dagestanska folk, ukrainare, tatarer, judar, turkar och georgier.

Under 1970-talet var republikens ekonomi urusel, produktiviteten lägst i hela Sovjetunionen (enligt sovjetisk statistik som dock bör tas med en nypa salt), korruptionen utbredd och den svarta ekonomin omfattande. Till skillnad från andra Kaukasiska republiker såsom Georgien och Armenien har azerbajdzjanerna ansetts vara de mest positiva till sovjetmakten. När nationalismen bredde ut sig i Georgien och Armenien på 1960- och 1970-talet fanns det ingen motsvarighet i Azerbajdzjan. Nationalistiska känslor började växa fram först på 1980-talet.

Det mest karakteristiska för demografin i Azerbajdzjan är att: 1. Befolkningssiffrorna är osäkra på grund av konflikter och massmigrationer och 2. Befolkningen blir alltmer homogen då minoritetsbefolkningarna har minskat sin andel av den totala befolkningen sedan 1979 medan majoritetsbefolkningen har ökat med en miljon. Azerbajdzjan fick kritik under 1980-talet från både västvärlden och Sovjetunionen för den hårdföra assimileringspolitik som fördes mot minoritetsfolken i landet. (Assimilering = sammansmältning, införlivande).

Det officiella språket är azerbajdzjanska som är ett turkiskt språk med många dialekter. Sovjetunionen strävade från och med 1922 efter att latinisera det arabiska skriftspråk som användes i landet. Detta stötte på motstånd från azerbajdzjanska intellektuella. Projektet att latinisera azerbajdzjanskan kom sedan att genomföras även i andra länder med sovjetislamisk befolkning. Det nuvarande alfabetet är kyrilliskt (slaviskt alfabet) med vissa latinska inslag.

1988 ställde Nagorno-Karabach krav på att få tillhöra Armenien. Detta förkastade Azerbajdzjan och Sovjetunionen. 1989 fördjupades konflikten och både azerbajdzjaner och armenier började alltmer markera sina respektive etniska gemenskaper. Armenien kontrollerar idag Nagorno-Karabach men inget land förutom Armenien erkänner Nagorno-Karabach som armeniskt område.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÖ-577 Jag skulle vilja ha information om Finlands 11 presidenter. Alltså K. J. Ståhlberg, L. K. Relander, P. E. Svinhufvud, K. Kallio, R. H. Ryti,
C. G. E. Mannerheim, J. K. Paasikivi, U. K. Kekkonen, M. H. Koivisto, M. O. K. Ahtisaari och T. K. Halonen.
Niklas, Jakobstad (18 januari 2005)
niko13184[snabel-a]hotmail.com

Kaarlo Juho Ståhlberg (1865-1952) var jurist och politiker samt professor i förvaltningsrätt i Helsingfors 1908-1918. Han var president 1919-1925. Han avstod från omval till presidentämbetet efter sex framgångsrika år för att vara ett gott exempel för eftervärlden. Han ställde trots det upp i presidentvalen 1931 och 1937.

Lauri Kristian Relander (1883-1942) var politiker från agrarförbundet (nuvarande Centerpartiet) och president 1925-1931. Relander var mån om att utjämna klyftorna i samhället. Han har fått rykte om att ha varit en svag ledare som reste mycket. Relander insåg att han inte skulle bli återvald 1931 så han påstås ha saboterat för Kyösti Kallios kandidatur så att Pehr Evind Svinhufvud, som hade varit hans premiärminister, blev vald som hans efterträdare.

Pehr Evind Svinhufvud (1861-1944) var jurist och en konservativ politiker. Han var förvisad till Sibirien 1914 under tsarrysslands välde. Han var starkt antisocialist och tyskvänlig. Hans presidentperiod var 1931-1937. Svinhufvud föreslog för lantdagen (dåvarande Finlands riksdag) att Finland skulle frigöra sig från Ryssland och bli självständig republik. Förslaget godkändes 1917.

Kyösti Kallio (1873-1940) var politiker från agrarförbundet (nuvarande Centerpartiet) och president 1937-1940. Kallios presidentperiod kännetecknades av breda koalitioner på grund av oroligheterna i omvärlden samt vinterkriget där Finland förlorade Karelen till Sovjetunionen. Kallio fick ett slaganfall 1940 och efterträddes av Risto Ryti.

Risto Ryti (1889-1956) var finansman och politiker samt president 1940-1944. Dömdes som krigsansvarig 1946 till tio års tukthus för Sovjetunionens attacker mot Finland, men benådades 1949. Självklart var han oskyldig till anklagelserna, men Finlands situation var sådan att man tvingades döma nationens ledare, trots att han var oskyldig.

Gustaf Mannerheim (1867-1951) var general, friherre och finländsk marskalk samt politiker. Han fick rysk militärutbildning och var ledare för de vita under inbördeskriget 1918. Överbefälhavare 1939-1940, 1941-1944, president 1944-1946. Mannerheim betraktades som den enda som kunde leda landet till fred 1944. Han arbetade för att förbättra förbindelserna med både Sovjet och västmakterna. Han var också skeptisk mot de protyska krafterna i landet som ville knyta Finland närmare Tyskland. 1919 grundlade Mannerheim den regeringsform som gäller ännu idag i Finland.

Juho Paasikivi (1870-1956) var en konservativ politiker som var statsminister 1944-1946 och president 1946-1956. Under andra världskriget såg han det till en början som en fördel att Tyskland ockuperade Sovjetunionen, men ju sämre krigslycka tyskarna hade desto mer förstod Paasikivi att Finland behövde goda relationer med Sovjetunionen. Han företrädde därför en utrikespolitik som syftade till det.

Urho Kekkonen (1900-1986) var jurist och politiker i agrarförbundet, statsminister 1950-1953, 1954-1956 och president 1956-1981. Han var till en början protysk och pronazist men efter att ha bevittnat Hitlers maktövertagande 1932 tog han avstånd från nazismen. Han umgicks på ett alltför förtroligt sätt med Sovjetunionens ledare.

Mauno Henrik Koivisto (f. 1923) var socialdemokratisk politiker, finansminister 1966-1967, 1972, statsminister 1968-1970, 1979-1982, riksbankschef 1968-1982 och president 1982-1994.

Martti Ahtisaari (f. 1937) var socialdemokratisk politiker och diplomat, statssekreterare vid utrikesministeriet sedan 1991, Finlands president 1994-2000.

Tarja Kaarina Halonen (f. 1943) är jurist och socialdemokratisk politiker och president sedan 2000. (Hon omvaldes 2006.)

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÖ-576 Hejsan, Ja håller på att skriva ett arbete om Sovjets ex diktator Nikita Chrustjev. Jag har pratat med bland annat 40-talister och deras syn på honom. Jag har uppfattat att han hade relativt stort stöd i Sverige på grund av hans "avstalinisering" och för att han stod för det "nya" kommunistiska Sovjet. Min research om honom visar bara hans frispråkiga personlighet och hans "posivtiva" sidor och ett antal citat. Jag har hört att det nu på senare tid kommit fram att han bland annat var en stor stalin-anhängare. Har ni någon nertystad eller kul fakta om Chrustjev som man normalt inte får fram? Något som berättar mer än att han var dåtidens folkkära Boris Jeltsin.
Kalle Ingvarsson, Örebro (12 januari 2005)
Kalle_broadway[snabel-a]hotmail.com

Det är sant att Nikita Chrusjtjov kritiserade Stalin efter hans död 1953 (kritiken började dock först 1956) och att han genomförde en avstalinisering. Den extrema terrorn mot befolkningen under Stalins period minskade i intensitet och politiska fångar börjades släppas fria under Chrusjtjovs period. Men förtrycket bestod i en mer sublim form. Det stalinistiska samhällssystemet förändrades aldrig under Chrusjtjovs period. Om måttstocken för en bra ledare är Stalin då är Chrusjtjov rätt så okey. Men det är väl inte rimligt att utgå från en av 1900-talets största mördare som måttstock?

När det gällde den ineffektiva politiken med femårsplaner och kollektivjordbruk med mera skilde inte Chrusjtjov sig mycket från sina föregångare. Det som gett Chrusjtjov ett gott eftermäle är bland annat att han talade om nedrustning och fredlig samexistens, men det sistnämnda talade även Lenin om. Samtidigt talade Chrusjtjov om Sovjets militära ”överlägsenhet” vilket gav John F. Kennedy ett starkt argument i den amerikanska valrörelsen 1960, då han lovade att hämta in försprånget. Kennedy genomförde också efter valsegern en militär upprustning. Därmed var talet om nedrustning inte särskilt trovärdigt. Dessutom visade det sig i efterhand att talet om Sovjets överlägsenhet var missvisande.

Noteras bör också att Chrusjtjov samma år som han höll sitt hemliga tal mot Stalin på partikongressen 1956 skickade sovjetiska stridsvagnar till Ungern för att slå ned de folkliga kraven på frihet. Han hade också ett stort ansvar för Kubakrisen då Sovjet placerade medeldistansmissiler på Kuba 1962. Det var också Chrusjtjov som påbörjade den imperialistiska politiken i tredje världen, där Sovjet stödde subversiva grupperingar som skulle förbättra förutsättningarna för kommunismens införande.

Att Chrusjtjov skulle ha varit en stalinanhängare har jag inga belägg för. Det enda jag kan tillägga är att Chrusjtjov aldrig kritiserade Stalin när han levde (av lättförståeliga skäl).

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÖ-575 Vilka mänskliga rättigheter strider terrorism mot?
Pierre Kärrek, Stockholm (21 december 2004)
Sonicpop97[snabel-a]hotmail.com

Det amerikanska utrikesdepartementets definition av terrorism är: ”Termen ´terrorism´ avser avsiktligt, politiskt motiverat våld riktat mot icke-stridande mål, utfört av subnationella grupper eller hemliga agenter, vanligtvis avsett att påverka allmänheten”.

EU:s definition av terrorism bygger på tre allmänna kriterier och nio specifika handlingar:
- injaga allvarlig fruktan hos befolkningen,
- otillbörligen tvinga offentliga organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling, eller
- allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller en internationell organisation.

a) angrepp mot en persons liv som kan leda till döden,
b) allvarliga angrepp på en persons fysiska integritet,
c) människorov eller tagande av gisslan,
d) förorsakande av omfattande förstörelse av en regeringsanläggning eller offentlig anläggning, transportsystem, infrastruktur, inklusive datasystem, en fast plattform belägen på kontinentalsockeln, en offentlig plats eller privat egendom, som kan komma att utsätta människoliv för fara eller förorsaka betydande ekonomiska förluster,
e) kapning av luftfartyg och fartyg eller andra kollektiva transportmedel eller godstransportmedel,
f) tillverkning, innehav, förvärv, transport, tillhandahållande eller användning av skjutvapen, sprängämnen eller kärnvapen, av biologiska eller kemiska vapen, samt, när det gäller biologiska och kemiska vapen, forskning och utveckling,
g) utsläpp av farliga ämnen eller orsakande av brand, översvämningar eller explosioner vilka utsätter människoliv för fara,
h) att störa eller avbryta försörjningen av vatten, elkraft eller andra grundläggande naturresurser, när detta utsätter människoliv för fara,
i) hot om att utföra någon av de handlingar som räknas upp i punkter a-h.

(Definitionen är hämtad ur Europeiska gemenskapernas officiella tidning 22.6.2002 och baseras på rådets rambeslut 13 juni 2002)

En annan definition är: ”utnyttjande av illegalt fysiskt eller IT-baserat våld – eller hot om sådant – i syfte att uppnå politiska mål”.

Vill du läsa mer om terrorism rekommenderas boken ”Terrorismens tid” av Gunnar Jervas.

Ett exempel på terrorism taget från verkligheten är Al Qaidas attack mot de två tornen på World Trade Center den 11 september 2001. Ungefär 3 000 människor förlorade sina liv denna dag.

Oavsett vilken definition som väljs torde det vara självklart att terrorism bryter mot de mänskliga rättigheterna. Men för att tydligt visa på varför terrorism bryter mot de mänskliga rättigheterna kommer jag här att citera definitioner på mänskliga rättigheter.

I ”FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna” står: ”Enär erkännandet av det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen” och ”Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” samt ”Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”

I ”Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna” står: ”Envars rätt till livet skall skyddas genom lag. Ingen skall avsiktligen berövas livet utom för att verkställa domstols dom i de fall då han dömts för brott som enligt lag är belagt med sådant straff.” Att avsiktligt rikta våld mot icke-stridande mål strider således mot de mänskliga rättigheterna.

Om du vill läsa mer om mänskliga rättigheter är detta en bra länk: http://www.manskligarattigheter.gov.se/

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÖ-574 Jag undrar om ni kunde skriva lite om vad det finns för terrorist grupper i världen. Jag håller på med ett skolarbete och har inte hittat det någonstans (som vanligt har jag väl letat för lite) men om ni kunde vara snälla och hjälpa mig i denna fråga.
Fredrik, Göteborg (8 december 2004)
xs_Reck[snabel-a]hotmail.com

En av de mest kända terroristorganisationer efter 11:e september 2001 är Al-qaida som började byggas upp under Sovjetunionens krig mot Afghanistan 1979. Många muslimer såg ett hot mot den muslimska världen, då de materialistiskt inriktade kommunisterna attackerade ett muslimskt land. 1989 grundades Al-qaida för att bekämpa de otrogna från väst som finns och fanns stationerade i muslimska länder.

Bland de mest kända av Al-Qaidas terroristattacker hör bland annat dessa; 1993 lyckades Al-qaida döda fem och skada flera hundra i ett attentat mot World Trade Center och 1998 utfördes attentat mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania där 231 människor dog. Ett annat attentat utfördes mot den amerikanska jagaren USS Cole i Yemen 2000 där 17 människor miste sina liv. Den 11:e september 2001 genomfördes fyra flygplanskapningar varav två flygplan kraschades in i de två tornen på World Trade Center och en mot försvarshögkvarteret Pentagon. (Det fjärde planet störtades ned i Pennsylvania, troligen på grund av att modiga passagerare övermannade terroristerna). Ungefär 3 000 människor förlorade sina liv denna dag. Genomförda attentat efter 11:e september är bland annat attentatet på semesterparadiset Bali den 12 oktober 2002 där cirka 200 människor dog och i Madrid 11 mars 2004 där fler än 200 dog. Det sistnämnda attentatet fick den sittande konservativa regeringen att förlora makten i Spanien till socialisterna, som lovade ett tillbakadragande av trupper från Irak.

I Spanien finns den baskiska terrororganisationen ETA som kräver självständighet för regionen Baskien. Ungefär 1 miljon människor i Baskien talar baskiska och 2,5 miljoner räknar sig som basker. De utgör en stor minoritet (en tredjedel) i området Baskien. De flesta av dessa bor i Spanien, men en minoritet på 12-13 % bor i Frankrike. Under kortare perioder har Baskien haft en statsbildning, men under de senaste 500 åren har Baskien inte varit självständigt. Under general Francisco Francos tid som statschef i Spanien trycktes baskerna tillbaka. Under den perioden växte en motståndsrörelse, ETA, fram. ETA, som grundades 1959, är en förkortning för EUZKADI TA AZKATASUNA (baskiska för "Baskiska Hemlandet och Friheten"). ETA växte fram ur det baskiska nationalistpartiet (Partido Nacionalista Vasco; PNV) som grundades 1894. 1973 sprängde ETA Francos utnämnde efterträdare, Luis Carrero Blanco, i Madrid. Efter Francos död, 1975, fortsatte ETA sina attacker, som om det inte skulle finnas några större skillnader mellan Francos diktatur och Spaniens nuvarande demokrati. Den stora skillnaden blir dock tydlig när man ser till ETA:s offer. Under Francos tid var ETA så hårt attackerat att de närapå var krossat. Under den spanska demokratin fr.o.m. 1975 fick ETA mer utrymme för sina attacker och fler blev offer för ETA under denna tid än under Francos tid. Det räckte inte ens med att Baskien (1979) och Katalonien (1977) och andra regioner fick mer självbestämmande. Under 1980-talet sjönk stödet för ETA i takt med att de spanska myndigheterna lyckats gripa flertalet ledande terrorister. Hösten 1998 inledde ETA en vapenvila och i oktober samma år kunde regionala val hållas i Baskien. I november 1999 avlyste ETA vapenvilan och under år 2000 begick ETA en lång rad attentat och mord. ETA riktar främst in sig på att mörda demokratiskt valda politiker i Spanien som inte tycker som ETA.

Hamas är en palestinsk terroristorganisation, nära förbunden med PLO, som inriktar sig på självmordsbombare och har målet att utplåna Israel. Organisationen startades i december 1987 och har sitt ursprung i muslimska brödraskapet. Hizbollah är en shia-muslimsk terrororganisation som verkar i Libanon. Hizbollah är arabiska för Guds parti och organisationen är känt för att ha genomfört attacker mot Israel. De vanligaste terroraktionerna är självmordsbombning, flygkapning och kidnappningar. Organisationen bildades 1982 som en reaktion på Israels ockupation av Libanon 1982 och som en följd av revolutionen i Iran 1979. Hizbollah styr i södra delen av Libanon med stöd av Syrien och Iran.

IRA (Irish Republican Army) är en katolsk terrororganisation på Nordirland som motsätter sig att Nordirland tillhör Storbritannien. IRA bildades 1918-1919 för att med våld göra Irland självständigt. IRA upphörde officiellt 1920, då Irland blev självständigt, men återuppstod på 1960-talet. Organisationen har beräknats ha dödat 3 000 människor och skadat 35 000.

Givetvis finns det fler terroristorganisationer i världen, men de mest kända är just Al-Qaeda, ETA Hamas, Hizbollah och IRA. Om du är intresserad av andra organisationer så finns här en lista från den brittiska regeringen över terroristorganisationer: http://sv.wikipedia.org/wiki/ Lista_%F6ver_organisationer_som_terrorismst%E4mplats_av_Storbritannien
Och här en amerikansk lista: http://www.lista_oever_organisationer_som_terrorismstaemplats_av_usa.exsudo.se/

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÖ-573 När blev Sovjetunionen uppdelat till Ryssland bland flera länder? År och vem gjorde revolutionen?
Tobias, Eslöv (26 november 2004)
www.toby_hif[snabel-a]hotmail.com

Sovjetunionen föll samman 1991 efter att flera delrepubliker hade krävt självständighet från Sovjetunionen.

Upprinnelsen till Sovjetunionens fall är att Michail Gorbatjov försökte rädda kommunismen genom att reformera den ineffektiva planekonomin. Men i praktiken ledde detta till kommunismens undergång. Gorbatjov genomförde begränsade ekonomiska liberaliseringar (perestrojka) och förbättrade möjligheterna till öppenhet och kritik (glasnost). Detta fick systemet att rämna i fogarna. Då Gorbatjov inte var beredd att ta till våld (förutom ett fåtal incidenter i Lettland och Litauen) för att bevara systemet kunde ingenting rädda Sovjetunionen.

Boris Jeltsin pläderade för en snabbare reformtakt än Gorbatjov och satte ett tryck på Gorbatjov bland annat i frågan om att ge Sovjets delrepubliker mer självständighet. När traditionella kommunister som inte ville se någon förändring gjorde en dåligt planerad statskupp i augusti 1991 lyckades Boris Jeltsin mobilisera ett folkligt motstånd som banade vägen för Jeltsin som president. Jeltsin införde då ett mer marknadsorienterat system och gjorde sig av med resterna från det kommunistiska systemet.

De första nationella protesterna i Sovjetunionen uppstod i Kazachstan 1986 och strider utbröt mellan Armenien och Azerbajdzjan om området Nagorno-Karabach 1987. 1989 demonstrerade stora grupper i Georgien för självständighet. Estland var först med en självständighetsdeklaration 1988 och de andra två baltiska länderna följde efter. Även Moldavien och Ukraina började kräva självständighet.

Företrädare för delrepublikerna Ryssland, Ukraina och Vitryssland samlades i december 1991 för att formellt upplösa Sovjetunionen. Till en början organiserades 12 av de 15 tidigare sovjetrepublikerna i ett lösare samarbete - OSS – Oberoende Staters Samvälde. Men detta samvälde kom att spela en rätt så blygsam roll.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÖ-572 Vad är de amerikanska antitrustlagarna för något?
Daniel Svärdskog, Göteborg (16 november 2004)
Dannesv91[snabel-a]hotmail.com

Antitrustlagar är lagar som förbjuder kartellbildningar och missbruk av marknadsdominerande ställning. I USA stiftades den första antitrustlagen "The Sherman Antitrust Act", eller Shermanlagen efter senator John Sherman, 1890. Lagen kom till efter att John D. Rockefellers livsverk Standard Oil fick en alltför stark marknadsposition i USA. The Sherman Antitrust act gick ut på att stycka isär företag som inskränker den fria handeln på marknaden genom samarbeten, dvs. kartellbildning. Målet med lagen var alltså att upprätthålla konkurrensen på marknaden

Standard Oil åtalades av delstaten Ohio 1892 och fälldes för att på ett olagligt sätt ha inskränkt den fria handeln och domstolen krävde att trusten skulle upplösas. Rockefeller kunde trots detta behålla makten över företaget genom ett holdingbolag i New Jersey. Men 1906 åtalade den amerikanska staten, med hjälp av en skärpt antitrustlag, Standard Oil för trustverksamhet och företaget dömdes 1911 till att delas upp i 33 olika företag. Många av dessa företag finns även idag, varav Exxon är det främsta. Lagen kom dock inte enbart till på grund av Standard Oil-trusten utan även andra truster såsom; sockertrusten, järntrusten, blytrusten och tågvirkestrusten hade betydelse.

Rockefellers metoder gick bland annat ut på att komma överens med andra aktörer om bestämda priser, oftast under tillverkningskostnader, för att därmed försvaga och därefter köpa upp sina konkurrenter. Han hade också hemliga avtal med exempelvis järnvägsbolagen som gjorde att hans konkurrenter hade svårt att transportera sina produkter. Det finns även indikationer på att Rockefeller ägnade sig åt mutor. (Inom parentes är det dock viktigt att balansera Rockefellers fula affärsmetoder med att han i hela sitt liv var en generös donator. Ända sedan sin 16-årsdag gav han bort 10 % av sina årliga inkomster till välgörenhet.)

Andra processer som förts mot företag i USA är IBM och Microsoft, som inte lett till uppstyckningar. Däremot blev telefonbolaget AT&T uppdelad i åtta delar. De amerikanska konkurrensmyndigheterna har också stoppat vissa företagsuppköp såsom Microsofts försök att köpa upp mjukvaruföretaget Intuit. Konkurrensmyndigheterna har också reagerat mot att Microsoft har inkluderat sin webläsare Internet Explorer i sitt operativsystem för att därmed överta Netscapes ledande position på marknaden.

Nyliberaler såsom Henry Lepage anser dock att antitrustlagar är onödiga då truster och karteller aldrig håller i längden. Det kommer alltid att finnas någon part som bryter mot samarbetsavtalen och därmed kommer marknaden att lösa dessa problem på egen hand.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÖ-571 Hur kom Argentina ifrån diktaturen? Hur har Argentina det nu med politiken? Hur är det med religionen i Argentina då?
Kristian Lindström, Litsnäset (9 november 2004)
erixsson_16[snabel-a]hotmail.com

Efter 300 år som spansk koloni blev Argentina självständigt 1816. Den första författningen kom 1826. 1853 antogs en författning som slog fast att Argentina är en republik. Det var också i den författningen som namnet Argentina antogs.

Officeren Juan Perón övertog makten 1946 och han anses ha inspirerats av fascismens och socialismens ideal. En stor del av Argentinas arbetarklass har dock felaktigt uppfattat Perón som uppbyggaren av den argentinska välfärdsstaten. Han störtades i en militärkupp 1955. Han återinsattes 1973, men ersattes av sin fru Isabel Perón då han dog 1974.

En stor del av den argentinska ekonomin byggde på utlandsupplåning, särskilt under militärjuntan 1976-1983 som försvagades av Falklandskriget 1982. Dessa lån ledde till hyperinflation efter att demokratin återinförts 1983. Raul Alfonsin valdes som president i valet 1983. Alfonsins strategi var att trycka mer pengar, vilket spädde på problemen än mer. Alfonsin avgick efter ett antal affärsplundringar och demonstrationer och ersattes av Carlos Menem 1989. Menem bytte ut den dåvarande valutan Austral mot Peso och knöt den nya valutan till dollarn. En peso skulle vara värd en dollar. Till en början fick den reformen bukt på inflationen och skapade stabilitet i ekonomin. Men detta höll inte i längden eftersom den argentinska valutan i praktiken var värdelös och Argentina fick därför, tio år senare, släppa peson fri.

Menem genomförde liberaliseringar i ekonomin vilket stred mot hans vallöften som var mer populistiskt inriktade. Men då han genom sin ekonomiska politik lyckades skapa tillväxt under 1990-talet var många beredda att se mellan fingrarna med detta. Men samtidigt lade han grunden för den ekonomiska kris som startade 1998-1999. Menem urholkade bland annat de politiska institutionerna såsom rättsväsendet vilket skapade instabilitet i samhället. Han avgick efter att korruptionsanklagelser riktats mot regeringen.

De la Rua tog över efter ett demokratiskt val och gjorde inga större förändringar i politiken. Han kunde inte göra något åt arbetslösheten som då låg på 18 %. Den 19 och 20 december 2001 störtades president la Rua av en rasande folkmassa efter att vicepresident Alvarez tvingats avgå efter avslöjanden om att regimen använt säkerhetspolisens pengar (som inte behöver redovisas i statsbudgeten) för att muta kongressen. Efter att fem presidenter kommit och gått övertog Eduardo Duhaldes makten 2002. 2003 valdes Nestor Kirchner till president.

Argentina är känt för sina demonstrationer och folkliga protester där kastruller används för att skapa oro bland makthavarna. Främst medelklassen försöker bevara sin ställning i det argentinska samhället på det sättet. Rent allmänt kan man säga att de politiska partierna i landet blandar olika ideologier vilket gör det svårt för folket att ta ställning. Detta är särskilt tydligt i Peronistpartiet.

I Argentina fördelar sig religionen som följer: katoliker ca 90 %, protestanter 3 %, judar ca 1 %, övriga 6 %. För att bli president i Argentina måste man vara född i Argentina samt vara katolik.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Tillbaks