Aldre57

Ämnen: Militärkupper i Sydamerika, Kommunismens fall i Tjeckoslovakien, Den danska motståndsrörelsen, Japans ekonomi, Egypten, Kriminellas återanpassning, Jeb Bush, Balkankriget, Börskraschen 1929, Kinas författning

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 5 augusti 2004-2 november 2004.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AÄ-570 1. Författning - dvs hur ser den grundlag ut som avgör hur landet ska styras? Är det parlamentarism eller presidentstyre, eller kanske en blandning?
2. Statschef - dvs vilken typ av statschef har landet, och vilka befogenheter har statschefen? Hur utses han/hon? Hur länge kan han/hon sitta kvar?
3. Politiska partier - dvs hur ser partiväsendet ut - vilka stora partier finns det? Är de uppdelade i block? Regeringsmakten - dvs hur utser man regeringen? Val till parlamentet - vilken typ av val har landet? Majoritetsval eller proportionella val?
4. Parlamentet - dvs hur är parlamentet organiserat och hur väljs ledamöterna till det och för hur lång tid?
5. Fri- och rättigheter - dvs vilka fri- och rättigheter är inskrivna i grundlagen?
Gullan, Gävle (2 november 2004)
gullan86[snabel-a]hotmail.com

1. Först måste jag påpeka att Kinas grundlag ”antogs” 1954 och har förändrats vid tre tillfällen, 1975, 1978 och 1982. Man bör också klart skilja på det som står i författningen och hur det egentligen ser ut i landet. Exempelvis står det i Kinas författning att all makt tillhör folket, men någon demokrati finns inte i Kina. (Intressant att notera är att i Sveriges grundlag står att all makt utgår från folket). Ett annat exempel är att Kommunistpartiets (KKP) roll inte nämns i 1982 års författning men har i praktiken en fullständig kontroll över makten i landet. Dock finns det några rader om KKPs historiska betydelse i författningens förord.

Enligt 1982 års grundlag är det hela folket som utövar diktatur. Tidigare hette det proletariatets diktatur. Den marxistiska läran har tonats ned rejält i nuvarande författning. Första paragrafen i 1975 och 1978 års författning är följande:

”Folkrepubliken Kina är den proletära diktaturens socialistiska stat, ledd av arbetarklassen och baserad på alliansen mellan arbetare och bönder.”

I senare paragrafer i 1982 års författning står det att Kina tillämpar demokratisk centralism. Vad demokratisk centralism är förklarar jag under fråga 3.

2. Kina är en diktatur med en president som statschef. Men sedan kulturrevolutionen 1966 är denna post vakant och de maktbefogenheter som presidenten har i Kina har delats ut till andra myndigheter. Formellt sett gick den militära ledningen över till KKP och statschefens ceremoniella funktioner övertogs av ordförande i Nationella Folkkongressens ständiga kommitté. Enligt författningen är det Nationella folkkongressen som ska välja president. När det gäller mandatperiod finns inte några formella regler.

3. Det enda parti som har reellt inflytande i Kina är Kommunistpartiet KKP. Det finns dock åtta ”patriotiska demokratiska partier” som har tilldelats enbart formella och stödjande funktioner. Deras ledare kallas ”patriotiska personligheter” och väljs som regel in i Nationella Folkkongressen. Kinas Demokratiska Parti är det enda riktiga oppositionspartiet och medlemmarna i detta parti förföljs av myndigheterna och många kastas i koncentrationsläger.

Nationella folkkongressen och de lokala folkkongresserna väljs av folket i ”demokratiska” val. Observera dock att Kinas version av demokrati är demokratisk centralism. Demokratisk centralism innebär att det är tillåtet att på lägre nivåer föra en viss debatt inom vissa gränser så länge inga beslut har fattats. Besluten tas av den centrala makteliten och när beslut är taget råder inte längre någon åsikts- och yttrandefrihet. Valen till kongresserna är dessutom inte fria val utan indirekta och begränsade val.

Den kinesiska regeringen leds av en premiärminister och ett inre kabinett bestående av sex vice-premiärministrar. Premiärministern utses formellt av Nationella Folkkongressen på förslag från presidenten (som idag är vakant). Premiärministern väljer sedan regeringens andra ledamöter som Nationella Folkkongressen godkänner. Tidigare hade Kina också statsråd men detta avskaffades 1998. Dock finns 42 ministrar och chefer för de statliga kommissionerna som till exempel kan ansvara för civilflyg, statistik och religion.

4. Läs svar 3. om demokratisk centralism.

Nationella folkkongressen (NFK) är enligt 1982 års författning ”statsmaktens högsta organ” och är Kinas motsvarighet till ett parlament. Nationella folkkongressen väljs indirekt av lokala folkkongresser på lägre administrativa nivåer och dessa delegater väljs i sin tur indirekt av en annan folkkongress på en ännu lägre nivå. Delegaterna till kongresserna på lägsta nivå väljs direkt av folket genom ”hemliga val efter demokratisk konsultation”. Demokratisk konsultation innebär att kandidaterna har utvalts och godkänts av KKP efter det att fackföreningar och andra föreningar har rådfrågats. Folket har inget att välja på. Valperioden för Nationella folkkongressen löper på fem år och varje år ska kongressen sammanträda. När Nationella folkkongressen inte sammanträder övertar NFK:s ständiga kommitté.

5. I författningen (paragraf 34) står att alla kinesiska medborgare är jämlika inför lagen. Den medborgare som har uppnått 18-års ålder har rösträtt och rätt att bli vald, undantaget de som mist dessa rättigheter ”enligt lagen”.

Medborgare har enligt författningen (paragraf 35) också rätt till att uttrycka sig i skrift och tal, skriva brev, att bilda och ingå i föreningar, att marschera och demonstrera. Sedan 1982 har strejkrätten avskaffats.

Allt detta låter ju väldigt bra (förutom strejkrätten) men paragraferna 51 till och med 54 i författningen ger regimen rätt att förbjuda alla dessa uttrycksformer om det ligger i Kinas intresse. Föreningsfriheten förutsätter också att icke-statliga organisationer ska vara associerade med en statlig moderorganisation.

Enligt paragraf 36 råder religionsfrihet samt frihet att inte tro på en religion. Men denna frihet förutsätter att man inte stör den ”allmänna ordningen” och att det religiösa samfundet inte är dominerade av utländska element. I praktiken förföljs troende, både kristna och muslimer.

Paragraf 42 ger medborgaren rätt till arbete. Staten är förpliktad att erbjuda alla arbete, höja lönen över tid och förbättra välfärden. Samtidigt har alla medborgare arbetsplikt. I praktiken saknar dock flera hundra miljoner människor på landsbygden arbete.

Paragraf 48 stadgar att kvinnor har lika rättigheter som män inom alla sfärer.

I paragraf 55 och 56 fastställs att medborgarna måste försvara sitt land och betala skatt.

1975 avskaffades rätten för kinesiska medborgare att fritt välja sin bostadsort.

Det råder inga tvivel om att de rättigheter som är nedskrivna i Folkrepubliken Kinas författning inte efterföljs. Även då Kina har liberaliserats sedan Mao Zedongs död 1976 är Kina fortfarande mycket diktatoriskt.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÄ-569 Jag undrar om ni kan förklara på ett vettigt sätt varför börsen kraschade 1929 i New York
Mats, Boden (12 oktober 2004)
E-post: Strillinho[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till börskraschen 1929 i New York var den tilltagande tillväxten efter första världskriget 1918. 1920-talet kännetecknades av stor optimism. Företagen införde mer rationella produktionsprocesser och många nya uppfinningar såg dagens ljus. Tack vare masstillverkningen, som bäst exemplifieras av Henry Fords löpande bandprincip vid tillverkning av bilar, kunde priserna pressas så att många fler människor hade råd att köpa bilar, telefoner, hushållsapparater och mycket annat.

Företagen gjorde stora vinster och handeln med aktier ökade kraftigt. Men efter en viss period nådde marknaden en vändpunkt där tillväxten blev mer skenbar och baserades mer på spekulation än på substans och verklig industriell expansion. De stigande aktiekurserna skapade en pyramid av pappersvinster.

Under denna period hängde inte arbetarnas löner med i det ekonomiska uppsvinget och bönderna drabbades av ekonomiska problem då spannmålspriserna fallit kraftigt efter kriget. Spannmålspriserna föll ännu mer efter att bönderna för att försörja sig ökade sin produktion. Av denna anledning försvann två viktiga konsumentgrupper som kunde ta vid när medelklassen köpt dessa prylar. När företagen fortsatte att producera sina varor samtidigt som efterfrågan sjönk uppstod stora problem för företagen. Marknaden växte helt enkelt inte som företagen hade räknat med.

Plötsligt var byggverksamheten och industriproduktionen på nedgång och bilförsäljningen minskade. I september började aktiekurserna falla. En månad senare kom paniken och börskraschen. Vid elvatiden den 24 oktober (svarta torsdagen) 1929 hade fler säljorder än köporder registrerats på New York börsen. En ängslan började sprida sig och till slut kom paniken och depressionen som stundtals ledde till att telefon- och telegraflinjerna blockerades. Alla ville sälja och mäklarna skrek och knuffades i sin iver att lägga in säljorder.

Kursfallet dämpades dock något av att några bankirer gick samman och köpte upp aktier för att därmed hålla uppe priserna. Men lugnet inföll sig inte och förtroendet för börsen var slut. Veckan därpå fortsatte kurserna att sjunka. Den 29 oktober föll Dow Jones industriindex med 13 % på en enda dag. Från 3 september till 13 november föll börsen med hela 50 %. Många hade köpt upp aktier ”billigt” veckan före den stora kraschen och dessa aktier fick de slumpa bort till ett extremt lågt värde. Att kraschen kunde bli så stor hade också att göra med att många belånade sina aktier som de köpt för att kunna köpa fler aktier. När aktiekurserna började gå ned tvingades många av sina långivare att sälja sina aktier för att värdet gått under en viss nivå. Många ruinerades fullständigt av kraschen.

Sammanbrottet fick stora konsekvenser på 1930-talet då depressionen bredde ut sig i världen. USA:s problem smittade av sig på andra länder och främst drabbades Tyskland och Österrike som hade pålagts ett stort skadestånd i Versaillefördraget 1919 och som samtidigt led av hög inflation. Tilltron till börsen och marknaden som helhet fick sig en rejäl törn och utnyttjades av extrema rörelser såsom kommunismen och nationalsocialismen.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÄ-568 Jag håller just nu på med ett samhällsarbete, där jag behandlar Balkankriget. Min fråga till er, är om ni vet vad som hände med den serbiska (civil)befolkningen under kriget? Rättare sagt vilka konsekvenser fick det serbiska folket av kriget? (som levnadsstandard, ekonomi osv.)
Mario Janjetovic, Limmared (21 september 2004)
mario_gradiska[snabel-a]hotmail.com

Kriget i före detta Jugoslavien är komplicerat och för att verkligen förstå vad som har hänt på Balkan under 1990-talet måste man gå tillbaka i historien. Jag kommer dock att begränsa mig till att enbart beskriva historien i generella ordalag.

Bakgrunden till kriget i före detta Jugoslavien är att Jugoslavien var en löst sammansatt konstruktion efter andra världskriget som hölls samman med hjälp av Tito och hans kommunistiska armé och parti. När Tito, som med en stark hand höll samman Jugoslavien, dog 1980 uppstod en viss oro i landet. Redan innan Titos död hade nationalistiska känslor växt fram mer och mer. 1986 tog Slobodan Milosevic ledningen över det serbiska kommunistpartiet och 1987 blir han Serbiens president. 1989 inordnades de tidigare autonoma (självständiga) provinserna Kosova och Vojvodina som delar i Serbien.

Det jugoslaviska kommunistpartiets kongress kollapsade och partimonopolet upphörde i januari 1990. Det var först efter att Sovjetimperiet började vackla som kollapsen för Jugoslavien som union närmade sig. I april samma år hölls val i Slovenien och i Kroatien. På sensommaren uppstod oroligheter i det serbiskt dominerade området kring staden Knin i Kroatien. Den serbiska autonoma provinsen Krajina utropade sin självständighet med Knin som huvudstad. Slovenerna höll i december folkomröstning om självständighet.

1991 krävde den federala armén (jugoslaviska) att det kroatiska territorialförsvaret skulle avväpnas. De kroatiska ledarna vägrade och hot om inbördeskrig förelåg. I sista stund uppnåddes dock en kompromiss. Det uppstod även studentdemonstrationer i Belgrad mot president Milosevic. Påskdagen samma år uppstod våldsamma konflikter mellan serbseparatister och kroatisk polis. Krajina beslutade att ansluta sig till Serbien medan Kroatien beslutade sig för självständighet. Samma sak med Slovenien och Kroatien. Den jugoslaviska armén ryckte in i Slovenien och krig bröts ut. En månad senare förflyttades kriget till Kroatien. Trots försök till medling från EU ökade våldet i omfattning till ett storskaligt krig.

I mars 1992 proklamerade Bosnien-Hercegovina sin självständighet. Bosnien-Hercegovina består av tre stora minoriteter – serber, kroater och muslimer (bosniaker). Kroater och muslimer ingick en bräcklig allians mot serberna som valde att bojkotta folkomröstningen angående självständighet. EG erkände Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina som självständiga. I april bröt ett öppet krig ut i Bosnien-Hercegovina. I Maj införde FN hårda sanktioner mot Serbien. NATO började, efter franska påtryckningar, att bomba Serbien.

Den serbiska minoriteten i Kroatien ansattes hårt av kroaterna. Kroatien förde inte bara ett försvarskrig mot Serbien utan även ett krig mot den serbiska minoriteten. Mer än 400 000 serber har flytt från Kroatien och är idag skeptiska till att flytta tillbaka. Flera anhöriga till dödade serber har begärt skadestånd från den kroatiska staten. Troligen kommer den kroatiska staten att få betala ut miljardbelopp i skadestånd då en inhemsk domstol kommit fram till att den kroatiska staten har agerat felaktigt. Den kroatiska staten har tidigare betalat ut skadestånd till kroatiska serber med villkoret att de drog tillbaka sin stämningsansökan mot den kroatiska staten.

Många serber har råkat illa ut i kriget, men det mesta tyder på att det är kroater och muslimer som råkat mest illa ut. Kriget i före detta Jugoslavien har medfört koncentrationsläger, massavrättningar och etnisk rensning. Alla tre parter har gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna, men serberna bär utan tvekan den största skulden i konflikten .

Rent generellt kan man säga att levnadsstandarden för serber har sjunkit kraftigt under Slobodan Milosevic´ ledning. Genomsnittsinkomsten låg 2000 på samma nivå som ett U-land. Stora delar av Serbiens industri står stilla.

Om du är intresserad av hur uppbyggandet av Balkan och hur levnadsstandarden har utvecklats rekommenderar jag starkt Carl Bildts bok ”Uppdrag fred” från 1997.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÄ-567 Skulle nån kunna berätta mer om Jeb Bush?
Oskar W. Johansson, Forshaga (14 september 2004)
Oskis_89[snabel-a]hotmail.com

John Ellis ”Jeb” Bush är lillebror till den sittande presidenten i USA, George W. Bush. Han är den 43:e guvernören i Florida. Han föddes den 11 februari 1953 i Midland, Texas. Han tog en examen (bachelor) i latinamerikanska affärer från University of Texas at Austin 1973. Han är gift med Columba Garnica Gallo sedan 1974 och har tre barn, George P., Noelle och John E.

1981 var Jeb Bush med om att starta fastighetsbolaget Codina Group. I dag är Codina Group, med hemmabas i Miami, en av de största fastighetsbolaget i södra Florida. Jeb Bush ställde upp som kandidat i guvernörsvalet 1994 men förlorade mot demokraten Lawton Chiles. Jeb Bush var den segrande kandidaten i guvernörsvalet i Florida 1998 där motkandidaten var Buddy MacKay (55% mot 45%). Segern berodde på att Bush lyckades locka till sig moderata väljare och latinamerikaner. Han återvaldes 2002 mot Bill McBride (56% mot 44%) och blev därmed den första republikanen som återvalts som guvernör i Florida.

Under guvernör Bob Martinez tjänstgjorde Jeb Bush som Floridas ”Secretary of Commerce” där han globalt marknadsförde Floridas goda företagsklimat. Han har också arbetat som volontär i följande organisationer: ”Miami Children's Hospital”, ”the United Way of Dade County” och ”the Dade County Homeless Trust”. Som guvernör etablerade Bush ”Foundation for Florida's Future” vilket är en icke-vinstdrivande organisation som arbetar med att påverka människor på gräsrotsnivå.

Första prioritet som Floridas guvernör var att skapa ett utbildningssystem i världsklass. Bush anser att alla elever ska lära sig vissa saker under ett år och att ingen ska behöva komma efter. Bush har stärkt kraven på skolornas standard, ökat anslagen till skolorna, ökat skolornas ansvar för att uppnå resultat samt förbättrat säkerheten. Han har också genomfört den största skattereformen i Floridas historia.

Guvernör Bush har föreslagit och genomfört reformen att använda de intäkter som delstaten Florida kommit överens med tobaksindustrin om för att grunda "Lawton Chiles Tobacco Endowment for Children and Elders." Dessa pengar ska användas för barnvård, hälsoprogram för barn samt äldreomsorg. En annan reform som genomförts är kampanjen ”10-20-life” som garanterar att den som i kriminellt syfte använder vapen ska sitta 10 år i fängelse, att den som i våldsam kriminalitet avfyrar ett skott ska sitta 20 år i fängelse, samt att den som orsakar kroppsskada eller död ska sitta 25 år.

Guvernör Bush är också, den av Floridas alla guvernör, den guvernör som haft bäst kontakt med befolkningen. Jeb Bush betraktas som ett stjärnskott inom det republikanska partiet och vissa spekulerar i att han ska ställa upp i presidentvalet 2008 vilket Jeb själv förnekar.

Många av Bush´ kritiker anklagar honom för hyckleri och pekar på att hans dotter Noelle Bush har skickats iväg på rehabilitering samtidigt som Bush själv pläderar för hårdare tag mot icke-våldsamma narkotikabrottslingar. Bush har också beskyllts för att ha försökt muta till sig en vattenpumpsaffär i Nigeria. Det har också visat sig att många av de personer som Bush gjort affärer med har varit skurkar. Dock har ingen kunnat visa att Bush själv varit skurk. Jeb Bush har också anklagats (utan någon klar bevisning) för att ha medverkat till fusk i det amerikanska valet 2000 där George W. Bush vann tack vare rösterna i just Florida. Efter en minutiös årslång eftergranskning från Bush-kritiska media stod det dock klart att det var Bush som vann valet med drygt 500 rösters marginal.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÄ-566 Skulle ni kunna berätta lite om hur människors (som sitter i fängelser eller på nån anstalt) återanpassning tillbaka till samhället går till?
Lolav, Jönköping (7 september 2004)
lolav_86[snabel-a]hotmail.com

Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) ger råd om hur brott ska förebyggas (vilket namnet visar väldigt tydligt), därför utgår jag främst från BRÅ i mitt svar. Enligt utredarna Jan Andersson och Stina Holmberg på BRÅ har Sverige jämfört med andra länder en godkänd återanpassning av brottslingar till det svenska samhället. Enligt andra klarar sig Kanada bättre än Sverige men BRÅ påpekar att Sverige och Kanada använder olika metoder att föra statistik, varför det inte går att jämföra länderna emellan. Det som är viktigt enligt utredarna är kompetent och engagerad personal, att de intagna har tillgång till sysselsättning och vård samt att det finns en bra eftervård som hjälper de som har avtjänat sitt straff.

Ett konkret exempel på eftervård är förslaget om kamratstöd. I Stockholm har föreningen KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) bildats av före detta kriminella och missbrukare med syftet att erbjuda stöd och hjälp till andra frigivna fångar. En av styrelsemedlemmarna i föreningen talar om det goda exemplets makt: ”Kan den där jävla gamla pundaren klara det, så ska väl jag också kunna.” Föreningen KRIS anser att gemenskap och meningsfull fritid är viktigt för att inte återfalla i kriminalitet. Det behövs en mening med livet för att orka leva hederligt.

En kritik som KRIS riktar mot dagens anstalter är att de inte förbereder de intagna för livet utanför. På anstalten har den intagne ett eget rum som han/hon inte betalar någon hyra för, en tv på rummet, tillgång till Internet, gratis sjukvård och medicin. Alla pengar som tjänas kan slösas bort på cigaretter och godis. Den intagne passiviseras. När den intagne släpps ut till friheten är villkoren helt annorlunda. Det kan vara svårt att få jobb och kronofogden knackar på dörren (de flesta fångarna är skyldiga sina offer stora summor i skadestånd) osv. Livet i frihet är alltså mer krävande och ensamt än livet på anstalten. Livet på fängelserna är ett lyxliv, vilket inte är till fördel för de intagna (och inte för någon annan heller). Förslag till förbättringar är yrkesskoleutbildning inne på anstalterna, marknadsmässiga löner för utfört arbete samt att de intagna ska betala mer för hyra, mat och läkarvård.

Andra förslag som lagts fram är att kriminella ska rehabiliteras på landsbygden och arbeta hos någon bonde (som förr i tiden), att de intagna ska behandlas mer som individer (Peter Althin, KD) och att insatserna främst ska riktas mot förstagångsförbrytare.

Enligt förre generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen Bertel Österdahl, som skrivit en bok om kriminalvården i Sverige, har vårdarna på våra anstalter ställts inför högre krav och förbättrat sin kompetens jämfört med gångna tiders vakter, vilket motsägs mycket av de rymningar som skett nyligen. Det som har förbättrats, enligt Österdahl, är att varje intagen har fått en kontaktman som tillsammans med den intagne ska utarbeta en handlingsplan för fängelsetiden så att återanpassningen till samhället främjas. Attityden har också förbättrats gentemot de intagna.

Ytterligare förbättringar i rehabiliteringen är de alternativ till fängelse som växt fram såsom den elektroniska övervakningen, dvs. fotbojan. Fängelsestraff i upp till tre månader kan nu avtjänas med fotboja.

Jerzy Sarnecki som är professor i kriminologi ger en mer pessimistisk bild av rehabiliteringen i Sverige då han i en debatt menade att det är naivt att tro att den behandling kriminalvården erbjuder ger någon som helst effekt.

Statistiken visar att 50 % av de som döms till fängelse har suttit inne tidigare.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÄ-565 Jag vill veta lite om Egyptens levnadsstandard och deras kulturer
Ida (31 augusti 2004)
flikkah_1[snabel-a]hotmail.com

Egypten räknas som en av världens äldsta statsbildningar med en historia som sträcker sig 5 000 år tillbaka i tiden.

Egypten är huvudsakligen ett jordbruksland även om landet har kommit längst i Afrika när det gäller industrialisering. Men trots det är landet fattigast i mellanöstern. Ungefär hälften av arbetskraften är sysselsatt i jordbruket och svarar för 20 % av BNP. Gamal Abdel Nasser (1956 – 1970) införde socialistlagar som gick ut på att förstatliga en stor del av industrin. Under Sadat på 1970-talet inleddes en liberalisering med marknadsekonomisk och västvänlig inriktning. Men även fast industrin har utvecklats råder det brist på kapital och nödvändiga importvaror. Egypten exporterar främst råolja, bomull och textilier. Oljan uppgår till 60 % av den totala exporten. Landets främsta naturtillgångar är olja, naturgas och mineraler.

Egyptens BNP ligger på 2 760 dollar per capita, jämfört med Sverige som har BNP på cirka 20 000 dollar per capita och USA som har cirka 35 000 dollar per capita (1995). Inflationen är 4,3 % och arbetslösheten 12 %. Andra välfärdsmått än BNP är spädbarnsdödlighet som ligger på 35 barn på 1000. I I-länder ligger den siffran ungefär på mellan två och tio barn. Medellivslängden är 68 år för män och 73 år för kvinnor. I Sverige förväntas kvinnor bli 81 medan män förväntas bli 76 år (WHO, 1996). Läskunnigheten är i Egypten 68 % för män och 47 % för kvinnor. I I-länder är läskunnigheten nära 100 %. (Alla uppgifter om Egypten är tagna ur CIA World Factbook 2003/12 och Länder i fickformat om Egypten).

Egyptens kulturella betydelse härstammar från den fornegyptiska tiden. Många är intresserade av de monument som härstammar från faraonernas tid. Av den orsaken har Egypten utvecklats till fjärrturismens land. Många, fyra och en halv miljoner per år, besöker Egypten för att se de kulturskatter som finns bevarade i Egypten. Vidare är den islamiska kulturen betydelsefull med universitetet el-Azhar i Kairo som världscentrum för den islamiska världen. Det är också populärt med badsemester vid Röda havet med bland annat sportdykning. De mest kända resmålen är Kairo, pyramiderna vid Gizeh, templen i Luxor och Karnak samt Konungarnas dal.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÄ-564 Jag har fått i uppgift i gymnasiet att beskriva Japans ekonomiska problem, framförallt bankkrisen. Dessutom att beskriva varför är Japans ekonomi världens viktigaste?
Zeba (24 augusti 2004)
zebakhan98[snabel-a]hotmail.com

Efter andra världskriget var Japan ockuperat av USA 1945-1952. Det var då grunden för dagens politiska system grundlades. Landet demilitariserades och demokratiserades. Före andra världskriget hade Japan varit en diktatur, kejsardöme, som särskilt på 1930-talet förde en imperialistisk och militaristisk politik.

USA garanterade Japans säkerhet genom ett säkerhetsavtal från 1951. Japans politik har därefter varit inriktad på att främja ekonomiska intressen genom handel med alla länder i världen. Japan har intagit en mycket låg profil i utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågor vilket har varit en fördel då landet fokuserat på satsningar för ekonomisk tillväxt. I det avseendet har USA:s garantier haft en stor betydelse för Japans ekonomi då Japan inte har behövt investera stora resurser på ett eget försvar. Därmed har resurser frigjorts för landets industriella utveckling.

På 1970-1980-talet började Japans starka ekonomi uppfattas som ett hot mot USA. Många amerikaner började av den anledningen anse att Japan hade åkt snålskjuts på USA. USA krävde då att Japan skulle öppna upp sin marknad mer samt ta mer eget ansvar för sitt försvar. Japan har i sin tur oroat sig över den protektionism som råder inom de stora handelsblocken EU och NAFTA (Nordamerikanskt frihandelsområde) samt i USA. Detta är, enligt Japan, ett hot mot världshandeln och därmed också mot Japan.

En orsak till det ekonomiska undret Japan är att fördelningspolitiska frågor inte har stått i fokus. Arbetare har varit mer solidariska med sina företag än med andra arbetare vilket gjort att fackförbund inte har fått någon stark maktställning. Japan har länge haft en liten offentlig sektor som främst varit inne på att främja den industriella utvecklingen. Forskning och utveckling har också varit en viktig framgångsfaktor.

Före oljekrisen hade Japan en energiintensiv och tung industri. Efter oljekrisen har Japan utvecklats till en mer teknikintensiv tillverknings- och serviceindustri. Detta tyder på att Japan varit duktiga på att anpassa sig efter en föränderlig omvärld. En viktig orsak till denna flexibilitet är att Japan inte har några betydande naturtillgångar.

De negativa konsekvenserna av tillväxtpolitiken har varit miljöförstöring, överbefolkade storstäder och avfolkning av landsbygd. Av den anledningen började man på 1970-talet diskutera den sociala välfärden mer. Liberaldemokratiska partiet upplevde under samma tidsperiod ett vikande väljarstöd. För att behålla makten var partiet tvunget att attrahera nya väljarkategorier. Därför övergavs den tidigare så strama budgetpolitiken till förmån för ökade statsutgifter.

På 1980-talet började budgetunderskottet bli ett problem i Japan. Ett flertal korruptionsskandaler inom regeringspartiet LDP ledde till politiskt kaos och oförmåga att genomdriva nödvändiga reformer. Därmed har det ekonomiska undret förlorat mycket av sitt tidigare anseende.

1989 stod Japan på sin topp men 1990 bröts den stora framgången från andra världskrigets slut. Den japanska ekonomiska krisen började som en krasch på aktie- och fastighetsmarknaderna. Många företag gick i konkurs (ni kanske minns de gråtande japanska direktörerna) och en bankkris följde därpå. På kort tid raderades värden motsvarande två års bruttonationalprodukt ut.

Krisen i Japan påminner mycket om den kris som Sverige hade på 1990-talet efter att fastighetsbubblan från 1980-talets spekulationsekonomi sprack. Men till skillnad från Japan har Sverige genomfört strukturella förändringar och har kommit över den stora krisen från 1990-talet. Andra stora skillnader mellan Sverige och Japan är att Sverige var mer beroende av export och att Sverige hade ett mer skadligt skattesystem än Japan tiden före den ekonomiska krisen.

På 1980-talet byggdes en spekulationsekonomi upp i Japan och Sverige med höga markpriser och aktievärderingar som inte hade något samband med företagens verkliga vinstmöjligheter. Arbetslösheten steg drastiskt, även då Sverige inom några år lyckades hejda utvecklingen och pressa ned arbetslösheten. Både Sverige och Japan har också fått lära sig den dyrbara läxan om skenande statsskulder.

De politiska beslutsfattarna i Japan har varit senfärdiga och långsamma. Den ekonomiska krisen har utan tvekan förstärkts av politikernas handlingsförlamning. Det som tidigare var en fördel för Japan, dvs. lojala medarbetare, hierarkiska företagsstrukturer och en stabil (stel) arbetsmarknad, är nu Japans stora problem. Idag håller landet på att byta inriktning på sin ekonomiska politik och den hierarki och utbredda byråkrati som varit en av Japans kännetecken är på väg att luckras upp.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÄ-563 Hur var det med motståndsrörelser i Danmark mot nazismen och förintelsen ? Vad gjorde de? Hur många var de ungefärligt? Hur gick det för dem ?
Rebecca, Kristianstad (18 augusti 2004)
biggest_blow[snabel-a]hotmail.com

När Hitler 1940 ansåg att Norge som var ett viktigt strategiskt område under andra världskriget inte kunde stå neutrala gentemot Storbritannien påskyndade han planläggningen av ”Weserübung” som var kodnamnet för aktionen mot Danmark och Norge. Den 2 april gav Hitler order om att anfalla Danmark och anfallet påbörjades 9 april. Varken Danmark eller Norge gjorde några större ansträngningar för att försvara sig, då de visste att de inte hade någon chans att hålla emot tyskarna särskilt länge. Den danska regeringen visade bara upp ett symboliskt motstånd och gick till slut med på Tysklands krav. Norges motstånd räckte några veckor.

Omedelbart efter den tyska ockupationen av Danmark ombildades regeringen till en samlingsregering. Avsikten var att få en så bred samsyn som möjligt om den samarbetspolitik som skulle föras med Tyskland. Tyskarna hade inget större intresse av att tillsätta en nazistregering som man gjorde i Norge, så länge tyskarna fick använda Danmarks territorium som militärt basområde och som råvaruleverantör.

Även om de flesta danskar i ansvarig ställning var beredda att acceptera samarbetspolitiken växte det efter hand fram en motståndsrörelse som ansåg att denna politik var ovärdig och farlig på lång sikt. Framväxten av en motståndsrörelse påverkades också av att det världspolitiska läget förändrades 1941-1943. Redan när Sovjetunionen och USA drogs in i kriget mot Tyskland började den tidigare synen på Tysklands slutliga seger att ifrågasättas.

Till en början inriktade motståndsrörelsen sig på att motverka den officiella och likriktade nyhetsförmedlingen och propagandan genom att sprida information via illegala tidningar. Det dröjde länge innan motståndsrörelsen gick över till aktivt motstånd såsom sabotageverksamhet. Den konservative partiledaren Christmas Möller kom att spela en stor betydelse då han lyckades fly till Storbritannien och därifrån via radio mana på sina landsmän att aktivt bekämpa tyskarna. Efter hand kom sabotageverksamheten i gång, till en början i en liten skala.

Den socialdemokratiske ledaren ville fortsätta samarbetspolitiken och kritiserade motståndsrörelsen, vilket kom att leda till starka motsättningar mellan motståndsrörelsen och den danska regeringen. Tyskarna började irritera sig på sabotageverksamheten och stärkte sitt grepp över Danmark något.

Britterna stödde motståndsrörelsen genom att från flygplan kasta ned vapen och material i fallskärm. Motståndsrörelsen fick en allt starkare organisering och i takt med att krigslyckan vände för tyskarna ökade frekvensen av tyskfientliga demonstrationer och strejker. Av den anledningen kunde inte tyskarna längre följa den mjuka politiken utan genomförde en kupp den 29 augusti 1943 för att överta makten helt och hållet. Den danska armén och flottan upplöstes. Riksdagen och regeringen likaså. Samarbetspolitiken hade då helt brutit samman och motståndsrörelsen hade vunnit sitt första mål. Danmark var då inte längre en motvillig allierad med Tyskland utan en undertryckt nation i likhet med Norge.

Konsekvenserna av detta blev en brutalare politik från Tysklands sida där kända anti-nazister arresterades och fördes till koncentrationsläger. Även en aktion mot danska judar påbörjades. Men som tur var lyckades många av dessa fly över till Sverige. Motståndsrörelsen ansåg då att de också måste bli mer brutalare och började likvidera angivare.

Befolkningen började vid denna tidpunkt öppet visa fientlighet mot ockupationsmakten. På sommaren 1944 strejkade praktiskt taget hela Köpenhamns befolkning som protest mot tyska övergrepp.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÄ-562 Varför föll kommunismen i Tjeckoslovakien, hur föll den var det ex p g a påtryckningar ifrån folket. Hur gick det till?? Vad hände efter, hur gick det för ekonomin osv...
Veronica Svensson, Karlstad (9 augusti 2004)
veronicasvenson[snabel-a]hotmail.com

Att kommunismen i Tjeckoslovakien föll berodde mycket på att Sovjetunionen försvagats av inre spänningar och yttre tryck. Sovjetunionen kunde inte matcha Ronald Reagans militära upprustningspolitik och det sovjetiska systemet kunde heller inte mäta sig med det amerikanska systemet på det ekonomiska, politiska och ideologiska planet. Tack vare Ronald Reagans benhårda och konsekventa motstånd mot kommunismen föll Sovjetunionen samman som ett korthus 1991. En annan orsak var att själva systemet var ineffektivt och korruptionen var utbredd. Ekonomin fungerade inte friktionsfritt, miljön förstördes och ohälsan i allmänhet och alkoholismen i synnerhet var utbredd.

Under Michail Gorbatjovs styre (president 1985 – 1991) slog Sovjetunionen in på en mer passiv och fredlig väg. Gorbatjov var inte längre beredd att ingripa militärt för att bevara det kommunistiska systemet i Östeuropa. Han ville förvisso reformera kommunismen för att därmed bevara kommunismen vid makten men hans reformer inom ekonomin (perestrojka) och hans strävan efter öppenhet (glasnost) hjälpte utvecklingen på vägen mot kommunismens undergång. 1956 hade Sovjet ingripit med militära medel i Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien. När fackföreningsrörelsen med Lech Walesa i spetsen gjorde uppror mot det kommunistiska systemet 1980 - 1981 (Brezjnev var då president) ingrep inte Sovjetunionen. Samma sak skedde när muren föll i Berlin 1989 och när Östtyskland återförenades med Västtyskland 1990.

Det var de relativt fria valen i Polen 1989, där Solidaritet vann stort, som blev startskottet för kommunismens fall i Östeuropa. Ungern som under en längre tid genomfört en liberalisering påskyndade utvecklingen efter Solidaritets seger i Polen, vilket i sin tur skapade problem för Honecker i Östtyskland då många östtyskar lyckades ta sig till Ungern. Detta ledde till öppnandet av Berlinmuren vilket i sin tur sporrade den tjeckiska befolkningen att frigöra sig från kommunismens ok. Ceausescus fall i Rumänien ett halvår efter valet i Polen blev den definitiva slutpunkten för kommunismen i Östeuropa.

När Sovjetunionen med Gorbatjov i spetsen inte ingrep skapades en slags dominoeffekt där folkliga demonstrationer och protester fick det ena kommunistsystemet efter det andra att rämna i fogarna och rasa samman. Alla länder utom Rumänien fick en fredlig övergång. Lite tillspetsat kan man säga att det tog tio år för Polen, tio månader för Ungern, tio veckor för Östtyskland och tio dagar för Tjeckoslovakien att övergå från ett kommunistiskt till ett demokratiskt system.

Den som fångade upp de folkliga stämningarna i Tjeckoslovakien var författaren och dramatikern Vaclav Havel som ledde medborgarforum, partiet som slog vakt om de enskilda människornas fria rättigheter. Vaclav Havel blev sedermera president i Tjeckoslovakien och Tjeckien efter att Tjeckien och Slovakien gått skilda vägar 1993.

Övergången från kommunism och diktatur till marknadsekonomi och demokrati gick relativt bra men ledde till vissa problem som förvisso inte kunde jämföras med Rysslands problem. Tjeckoslovakien lyckades dock bäst av de forna kommunistländerna, antagligen på grund av att Tjeckoslovakien haft en demokratisk tradition innan nazismens och kommunismens övertagande. Det största orosmomentet var spänningen mellan tjecker och slovaker som utnyttjades av många politiker i landet. Tjeckien och Slovakien är idag medlemmar i NATO och EU vilket har varit och är en viktig fråga för de östeuropeiska länderna för söka skydd mot ett framtida starkt Ryssland.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÄ-561 Jag vill fördjupa mina kunskaper inom ämnet militärkupper i Sydamerika
Patricia, Göteborg (5 augusti 2004)
asiampatricia[snabel-a]hotmail.com

Det är en rätt så bred och omfattande fråga du ställer, men jag ska försöka svara så ingående som möjligt.

Sydamerika har de senaste århundradena varit en ganska orolig kontinent. Stora delar av Sydamerika koloniserades av Spanien och Portugal. Även Storbritannien, Frankrike och Nederländerna koloniserade delar av Sydamerika. Kontinenten består därför av en blandning av kulturer såsom indianska, europeiska och afrikanska.

Det kalla kriget har också haft en inverkan på Sydamerika. Med anledning av den ideologiska kampen mellan USA och Sovjetunionen uppstod en konkurrens om många länders styrelsesätt. Länderna i Sydamerika och på andra områden i världen blev brickor i ett storskaligt spel.

Förutsättningarna för många statskupper är bland annat ekonomiska problem och social misär vilket är realitet i Sydamerika. Risken för militärkupper i ett civilt land ökar också ju fler grannländer som har infört militärdiktaturer. Dessutom ökar risken för framtida militärkupper när väl en statskupp är genomförd i ett land. Detta kan vara orsaken till att Sydamerika drabbats av många militärkupper.

Den mest kända statskuppen eller militärkuppen utfördes av militärjuntan och dess ledare Augosto Pinochet Ugarte i Chile 1973. Socialisten Salvador Allende valdes till president 1970. Han försökte socialisera näringslivet och införde demokratiska begränsningar, bland annat försämrat skydd för medborgerliga rättigheter. Parlamentet och Högsta domstolen hade förklarat Allendes regim som olaglig och 1973 störtades Allende i en statskupp understödd av CIA. Allende begick självmord i presidentpalatset. Pinochet fortsatte förtrycket av det chilenska folket.

Andra militärkupper har genomförts i bland annat följande länder:

Argentina: Överste Juan Peron övertog makten 1973 i en militärkupp. Han genomförde ett populistiskt program för att få till stånd en statligt ledd industrialisering baserat på starka fackföreningar.

Bolivia: 1952 övertog den socialistiska pro-indianska rörelsen makten i en revolution för att överta makten över de inhemska tillgångarna som tidigare kontrollerats av utländska bolag. Ledaren för den socialistiska rörelsen hette Victor Paz Estenssoro. Tolv år senare störtades regimen genom en militärkupp. Därefter har landet präglats av oroligheter och militärjuntorna har avlöst varandra vid makten. 1982 infördes ett civilt styre i landet.

Brasilien: Getulio Vargas genomförde 1930 en statskupp. Före statskuppen kollapsade ekonomin som främst bestod av export av gummi och kaffe. Vargas stärkte sin makt över delstaterna och försvagade den militanta vänstern och den militanta fascismen. Efter hand stärkte Vargas sin makt och införde ett mer auktoritärt system. 1945 avsattes Vargas i en statskupp men valdes återigen till president 1951. Vargas begick självmord 1954 efter en politisk skandal. Han förde en populistisk politik med staten i centrum och gjorde stora satsningar och investeringar. Detta ledde dock till en ekonomisk obalans och inflation. När Goulart skulle införa radikala reformer såsom utdelning av jord och nationalisering av amerikanska oljebolag tog militären över makten med hjälp av CIA. Mellan 1964 och 1985 styrde ett antal generaler landet, till en början med en järnhand men från 1979 började diktaturen avvecklas genom att ge oppositionen politiska rättigheter. 1985 överlämnades makten till en demokratisk regim efter det att ekonomin kollapsat.

Ecuador: Landets historia har kännetecknats av instabilitet och många regimskiften. Ecuador hade en militärregim mellan åren 1972 och 1979.

Paraguay: Mellan åren 1904 och 1954 hade Paraguay 31 olika presidenter. Tidigare hade landet haft stabila diktaturer men efter 1904 uppstod oroligheter. Ju mer instabilt Paraguay blev desto fler militärregimer övertog makten. 1954 genomförde Alfredo Stroessner Mattiauda en kupp och behöll makten till 1989 då han själv avsattes i en militärkupp.

Surinam: I landet Surinam genomfördes en statskupp 1980 av Bouterse som rensade bort de som avvek från hans linje. Bouterse var kommunist och under hans regim närmade sig Surinam kommunistländer såsom Kuba och Libyen. Bouterse förtryckte också de rebelliska marunerna som i sin tur startade ett inbördeskrig 1986 som slutade 1991. 1987 hölls dock fria val och en multietnisk regering bildades. Bouterse gav dock inte upp hoppet utan försökte genomföra en kupp 1990.

Uruguay: Landet blev, med hjälp av den prokommunistiska stadsgerillan Tiupamaros verksamhet, en militärdiktatur 1973. Detta trots att det knappt funnits någon militär i det tidigare så fridsamma och demokratiska landet. Diktaturen varade till 1985 då ett demokratiskt system infördes.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Tillbaks