Aldre56

Ämnen: Cecil Rhodes, Brittiska Överhuset, Nationalismens roll idag, Kalla kriget, Höger och vänster, Bleiburg, Monarki, Nato, Utopia, Biafra

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 4 maj 2004-19 juli 2004.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AÅ-560 Jag skulle vilja ha reda på lite fakta kring Biafrakriget. Vilka stred och vad hände sedan?
Bill Persson (19 juli 2004)
70197[snabel-a]minpost.nu

Precis som många andra länder i Afrika är Nigeria och dess gränser en produkt av de gränsdragningar som kolonialmakterna i Västeuropa drog upp med linjal på Berlinkonferensen 1884 under ledning av Bismarck. Nigeria blev en av Afrikas största nationer med en befolkning på 55 miljoner människor uppdelade på hundra olika språk- och folkgrupper. Många av dessa grupper hade bevarat sin särart och hade ingen historisk och kulturell gemenskap med varandra. När Nigeria blev självständigt från Storbritannien 1960 kom tre partier överens om att införa ett federalt och parlamentariskt system med fyra regioner med betydande självstyre. Men trots detta förvärrades spänningarna mellan de olika grupperingarna. Korruptionen var dessutom mycket utbredd. I början av 1966 mördades premiärministern och flera regeringsmedlemmar i en revolt. Utöver detta utsattes Ibos (majoritetsbefolkning i Biafra) som flyttat till andra delar av Nigeria för massakrer som gjorde att många flydde till östra Nigeria. Nigeria var således i praktiken uppdelade i två delar. Efter ett antal misslyckade försök att finna en överenskommelse mellan öst och väst i Nigeria påbörjade centralregeringen en blockad mot östregionen för att svälta ut folket.

Den 30 maj 1967 utropades republiken Biafra, som då var Nigerias mest tätbefolkade och mest välutvecklade region, som självständig. Kort efter självständighetsförklaringen påbörjade centralregeringen ett krig mot Biafra som pågick i två och ett halvt år och kostade 1 miljon människor livet. Nigeria, dvs. centralregeringen stöddes av Storbritannien och Sovjetunionen och fick stora mängder krigsmaterial levererat. Biafranerna fick sina vapen dels genom egen tillverkning och dels via den internationella svarta marknaden. Biafra fick även hjälp av länder såsom Frankrike och Sydafrika.

De vanligaste teorierna om varför Storbritannien och Sovjetunionen valde att stödja Nigeria är att Storbritannien var inne i en nykolonial fas och ville via sina oljebolag ha kontroll över oljetillgångarna. En alternativ, eller en kompletterande, teori är att Storbritannien ville skapa stabilitet i de länder som de tidigare kolonialiserat för att ta sitt ansvar för situationen. Sovjetunionen ville helt enkelt öka sin kontroll i området för att exportera sin kommunistiska ideologi.

Ett led i Nigerias strävan efter att underkuva Biafra var terrorbombningar av civila mål som marknadsplatser, skolor och sjukhus. Omvärlden hade inga större intressen av att ställa upp för Biafra. Få länder erkände Biafra som självständigt. Tanzania var ett sådant land. Sverige var det inte. Det gick till och med så långt att man började ifrågasätta om det var värt att hjälpa biafranerna med mat när de ändå dödades av bomber och artillerield. En av dem som personligen engagerade sig för Biafra var den svenske flygaren Carl Gustaf von Rosen, som med ombyggda enmotoriga plan från Malmö Flygindustri, både organiserade hjälpsändningar och ett biafranskt flygvapen.

Biafra och dess befolkning vann mycket sympati från västvärlden då större delen av befolkningen i Biafra var kristna. Biafrabarnet blev ett argument för föräldrarna att få sina barn att äta upp sin mat: ”Tänk på de stackars biafrabarnen som svälter ihjäl”.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÅ-559 Jag skulle vilja ni skulle besvara mina frågor med era aspekter och åsikter på några frågor ur Utopia av Thomas More som jag ska ta med i min uppsats om Utopia med flera aspekter.
* Hur ska man njuta av livet i sin helhet på Utopia?
* Hur fungerar teolofin och gudstjänsterna på Utopia?
* Vad menar Thomas More med ett utopiskt samhälle?
Isabel Engwall, Örebro (12 juli 2004)
isabelengwall[snabel-a]hotmail.com

Thomas More (1478-1535) var en idealistisk och visionär katolik och humanist med socialt patos som rakryggat stod upp för sin tro och sina ideal oavsett dess konsekvenser. More var lordkansler, Englands högsta politiker, under Henrik VIII. Efter att konungen ville göra sig till engelska kyrkans överhuvud drog More sig tillbaka. More protesterade inte aktivt utan bara passivt, men det räckte för att väcka konungens misstankar. 1535 halshöggs More för att han vägrade kompromissa med sitt samvete.

1. Hur ska man njuta av livet i sin helhet på Utopia?
För att i sin helhet njuta av livet på Utopia måste man först och främst vara laglydig och arbeta väl. Ju fler som arbetar desto mindre behöver man arbeta per dag. Och ju mindre man behöver arbeta per dag desto mer tid kan man ägna sig åt fortbildning och utveckling samt roliga aktiviteter. Utopia kräver också att resurserna är obegränsade. Om denna premiss inte är uppfylld är det svårt att få ihop Utopia.

På Utopia anser man att lycka och hälsa hör ihop. Om man inte har hälsan kan man inte uppnå lycka. Lyckan består inte i vilken njutning som helst utan bara i den goda njutningen. Den goda njutningen definieras som en naturenlig kroppslig eller själslig verksamhet som skänker bestående tillfredsställelse. Det är en plikt att hjälpa andra att uppnå denna njutning.

Det är också viktigt att man som medborgare i Utopia inte strävar efter ära, berömmelse och egna fördelar utan ägnar sig åt samhällets bästa. Det är också viktigt att utrota ”egoismen” och att införa en egendomsgemenskap. Privat egendom är av ondo. Så i mångt och mycket är Utopia en förmodern kommunism.

2. Hur fungerar teolofin och gudstjänsterna på Utopia?
På Utopia råder religionsfrihet på så sätt att det är fritt fram att kritisera en annan religion, men det är inte fritt fram att kritisera någon religion.

Enligt utopisk teologi är själen odödlig. För att uppnå lyckan bör man uppmärksamma Guds godhet. Utoperna anser att förnuftet tvingar dem att tro på Gud. De ser ingen poäng med att avsiktligt utsätta sig för smärta utan något hopp om lön.

Religionsutövelsen är inte lika överallt på Utopia, men det gemensamma är att de tillber Guds väsen. I landets tempel ser eller hör man ingenting som inte går att förena med alla gudsuppfattningar. Om någon av sekterna har en specifik gudstjänstordning får de följa den i hemmet. För att bevara medborgarnas frihet att föreställa sig Guds gestalt finns det inga gudabilder i templen. Man åkallar Gud under namnet Mithras (namnet på en indoiransk gud som hade hög status i det romerska imperiet). Man ber också böner som alla kan göra till sin.

På ”sista helgens” afton tackar de Gud för välgång under det året eller den månad som går mot sitt slut. Då fastar de. Nästkommande dag, som är den första helgen, samlas de i templet för att be om lycka under det kommande året eller månaden med en fest.

Utoperna offrar inga djur för de tror inte att Gud gläder sig åt blod och död. Gud skapade levande varelser för att de ska leva. De bränner rökelse och andra väldoftande ämnen för att utoperna ska bli upplyfta i själen och därmed mer disponerade för att hylla Gud med glädje.

I templet klär sig folk i vita kläder. Prästen är klädd i en skrud med skiftande färg. Inget guld eller ädelstenar (som enligt utoperna betraktas som clownaktigt) är fästa på skruden. Den enda prydnaden är fågelfjädrar. När prästen i denna skrud visar sig för första gången faller alla ned i vördnad på golvet som om en Gud uppenbarade sig. När de legat utsträckta ett tag ger prästen ett tecken att alla ska resa sig. Vid detta moment sjunger de lovsånger till Gud, ibland ackompanjerad av musikinstrument.

Vid slutet läser prästen och folket förbestämda böner. I dessa böner erkänner alla Gud som skapare, upprätthållare och gåvogivare. De ber också om hjälp av Gud att få insikt om man har en fel tro samt styrka om man har valt rätt tro. Allra sist ber man om nåden att få skiljas från detta liv utan smärtor samt att bli mottagen av Gud. Efter denna bön faller man till marken och reser sig åter, varpå man går hem för att äta. Resten av dagen ägnas åt lekar och vapenövningar.

3. Vad menar Thomas More med ett utopiskt samhälle?
Idag används ordet utopi som något positivt och står för ett ouppnåeligt drömtillstånd. Men ursprungligen betyder Utopia ”ingenstans”. På många ställen i boken har More betonat att berättelsen är fiktiv. Men det råder inga större tvivel om att Utopia var det samhälle som More önskade sig även då More av politiska skäl lät en påhittad person, Rafael Hythlodaeus, berätta om utopin.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÅ-558 Jag vill veta när och hur och varför NATO bildades
Linda Malmberg, Varberg (2 juli 2004)
linda.malmberg[snabel-a]skola.varberg.se

NATO bildades av västmakterna 1949 och står för North Atlantic Treaty Organization.
NATO bildades, med USA som dominerande part, för att agera motvikt till Sovjetunionen som bredde ut sina tentakler främst inom Östeuropa, men även i Asien, Sydamerika och Afrika. Om något land attackerade ett NATO-land innebar det automatiskt en krigsförklaring mot hela NATO. NATO fungerade därmed avskräckande och Sovjetunionen drog ned sina militära interventioner.

Redan 1947 ingicks ett avtal, Dunkerqueavtalet, mellan Storbritannien och Frankrike med udden riktad mot Tyskland. Dock kände båda parter, främst Storbritannien, det sovjetiska hotet i bakgrunden. Redan vid årsskiftet 1947-1948 pläderade Storbritannien med stöd från Frankrike, Belgien och Holland för ett mer direkt bidrag från USA för att bevara freden och stabiliteten i Europa. Europas iver att knyta till sig USA i uppbyggandet och utvecklandet av Europa spelade en stor roll för den amerikanska hållningen. Främst britterna ansåg att det behövdes en organisation för militärt samarbete. USA var till en början något skeptisk till att engagera sig alltför mycket i Europa mycket på grund av att USA inte ville binda alltför mycket resurser utomlands. USA ville också se hur Europa utvecklades på egen hand innan USA skulle ingripa.

Men på grund av ett antal incidenter i Europa, främst kuppen i Tjeckoslovakien 1948 och rädslan för en kommunistisk valseger i Italien, blev USA mer intresserad av att öka sitt engagemang i Europa. Det florerade även rykten om att Sovjet försökte få Finland att ingå en pakt med Norge vilket hade betydelse för USA:s intresse för Europa. USA, Kanada och Storbritannien hade överläggningar om att skapa en atlantpakt och ett år senare, 1949, bildades således NATO.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÅ-557 För och nackdelar med monarki?
Hanna, Borås (28 juni 2004)
helin_4[snabel-a]hotmail.com

De argument som brukar anföras av de som är för monarkin är främst:
• Konungen och konungafamiljen representerar Sverige och ger Sverige ett bra anseende utomlands.
• Konungen och konungafamiljen marknadsför svenska företag som vill sälja sina produkter utomlands.
• Konungafamiljen och kungahuset är älskat av en stor del av den svenska befolkningen och en majoritet av svenska befolkningen vill bevara monarkin.
• Kungahuset bevarar en kulturtradition som har betytt och betyder mycket för Sverige.
• Monarkin skapar en kontinuitet och en trygghet hos folket.
• Statschefen (kungen) behöver inte vara demokratiskt vald eftersom han inte har några sådana uppgifter. Statschefen får inte uttala sig om politiska frågor, särskilt inte om de är kontroversiella.
• Det är en fördel om statschefen inte har en politisk bakgrund, eftersom en neutral statschef har större förutsättningar att vinna förtroende från hela befolkningen
• Fördelen med att statschefsrollen ärvs är att han eller hon som ska överta statschefsposten kan tränas upp under en längre tid. På det sättet får Sverige en väldigt kompetent statschef.
• Monarkin kostar inte så mycket.

De som är emot monarkin brukar främst anföra dessa argument:
• Monarkin är odemokratisk då statschefsposten går i arv och inte tillsätts i val.
• Konungens uppgifter kan lika gärna skötas av en president eller av statsministern.
• Svenska kungar har främst bestått av despoter och är därmed inga bra förebilder för ett land. Monarkin bör därför avskaffas eftersom den härstammar från en svunnen och mörk tid.
• Det är omänskligt att begära av en statschef att vara fullständigt neutral och aldrig få säga sin mening.
• Det är inhumant att en människa ska födas in i en roll (dvs. statschef) som han eller hon egentligen inte vill ha.
• För att få en så bra statschef som möjligt är det viktigt med konkurrens och konkurrens får man bäst via demokratiska val.
• Monarkin är dyr och onödig.
• Om en majoritet vill ha kvar konungahuset får de själva betala för det. Privatisera kungahuset.

Det finns säkert fler argument än dessa. Men det är dessa argument som jag har snappat upp.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÅ-556 Jag undrar hur det kommer sig att när man talar om folkmorden under andra världskriget så nämner inte USA eller Storbritannien slakten på över 100 000 kroater vid staden Bleiburg i Österike. När dom försökte ta sig till Tyskland, och varför böcker som rör temat är förbjudna i Storbritannien och USA?
vito belamaric, göteborg (14 juni 2004)
vitobelamaric[snabel-a]hotmail.com

Under andra världskriget var de allierade tvungna att offra människor för att undvika en större katastrof. Tyskland och Italien gav tyvärr inte upp frivilligt utan strid. De allierade gjorde sig skyldiga till vissa överdrifter, särskilt Sovjetunionen som gav igen med ränta för den massaker och terror som Tyskland ådagalade den sovjetiska befolkningen. Det är lätt att vara efterklok och säga att USA, Storbritannien och de andra borde ha gjort på något annat sätt. Det kan också vara svårt för USA och Storbritannien att erkänna sina misstag, precis som det är för alla människor att erkänna sina egna misstag. Men de misstag USA gjorde går inte att ens mäta med det lidande som Tyskland, Italien och Japan åsamkat människor.

Den 1 oktober 1943 anföll de allierade Österrike genom att bomba Wien. Kroatien stödde och fick stöd av Hitler-Tyskland. 2 maj 1945 lyckades brittiska trupper efter ett vapenstillestånd i Italien avancera gränsen till Österrike. Dagen efter gick amerikanska trupper in i Österrike. 15 maj utropades ett självständigt Österrike, som det var före Anschluss.

Enligt Arvid Fredborg som skrivit boken ”Serber & kroater i historien” är slakten på 100 000 kroater en myt, som Tito och hans kommunistparti spred för att få ut så mycket skadestånd från Tyskland och Italien som möjligt. Titos Jugoslavien kunde även få en viss goodwill om man spred dessa uppgifter. Det är, enligt Arvid Fredborg, inte särskilt troligt att fler än 50 000 kroater dog vid Bleiburg och dess närhet. Men även denna siffra är hög. Att det ändå var många kroater som dog vid Bleiburg var dock en följd av den brutalitet som uppgörelserna under krigets slutskede kännetecknades av.

I Slavenka Drakulic bok ”Inte en fluga förnär – krigsförbrytare inför rätta” får man veta att det var Tito och hans partisaner (antifascistisk motståndsrörelse som bekämpade den kroatiska staten 1943-1945) som till största delen bar ansvaret för att tiotusentals kroatiska soldater dog. Titos obarmhärtiga framfart genomfördes trots att de kroatiska soldaterna var beredda att kapitulera inför de allierade.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÅ-555 Jag heter Huei-Lien och jag kommer från Taiwan. Just nu studerar jag på högskolan om Sveriges politiska system och jag skulle vilja veta vad innebär vänster och högerskalans ideologier och vad betydde de för Sveriges politik under 1900-talet och har de fortfarande samma betydelser i dag?
Huei-Lien, Taipei (8 juni 2004)
huei.lien[snabel-a]swipnet.se

I Sverige under 1800-talet och i början av 1900-talet var högern de konservativa som inte ville se någon förändring i samhället medan vänster var de liberaler och socialister som ville förändra det stelbenta samhället. Liberaler och socialister ville både införa medborgerliga rättigheter såsom rösträtt och bygga ut statens verksamhet vilket de konservativa motsatte sig eller ville fördröja. Men med tanke på att de klassiska liberalerna, eller dagens nyliberaler, inte ville ha en utbyggd stat kan denna syn på liberalismen som vänster vara lite underlig. De klassiska liberalerna var förvisso emot privilegiesamhället, dvs. konservatismen, som byggde på kungahuset, kyrkan, fosterlandet och olika traditioner. Men samtidigt pläderade liberalerna för en fri marknadsekonomi som går emot socialismens och socialdemokratins ideologier. Därmed går det att betrakta liberalismen som både höger och vänster.

I takt med att de konservativa ändrade inställning till välfärdsstaten och medborgerliga rättigheter har vänster–högerskalan mer kommit att handla om statens omfattning. De till höger vill ha mindre stat och mer marknadsekonomi och de till vänster vill ha mer stat och mindre marknadsekonomi. Denna förändring kommer av att många liberaler och konservativa, främst efter andra världskriget, lierade sig med varandra mot socialismen och socialdemokratin. Så idag kan man alltså betrakta liberalismen och konservatismen som höger samt socialismen och socialdemokratin som vänster.

Betydelsen av höger-vänster skalan har alltså förändrats något över tiden. Liberalismen har gått från att vara vänster till att vara mer höger.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÅ-554 Varför förlorade Sovjet Kalla Kriget?
Alexander Jansson, Örebro (24 maj 2004)
alexander[snabel-a]orebrovip.se

En orsak till att Sovjetunionen föll var USA:s kompromisslösa agerande i Koreakriget och under Kubakrisen samt Ronald Reagans upprustning under 1980-talet. Reagan insåg att Sovjetunionen satsade en alltför stor andel av sin produktionskapacitet på militära ändamål, vilket till slut ledde till att Sovjetunionen inte kunde följa med i kapprustningen med USA.

En annan orsak var att Sovjetunionens kommunistiska system var ineffektivt och byråkratiskt. Det fanns inga incitament för människor att lösa problem och skapa något konstruktivt eftersom allting var politiserat. Sven Rydenfeldt har i boken ”Bönder - mat - socialism” beskrivit hur kommunistiska system förtryckte bönder för att de kommunistiska ledarna skulle erhålla stöd från invånarna i de stora städerna. För att bevara makten sög kommunisterna ut bönderna genom att ge bönderna för lite betalt, samtidigt som ledningen pålade alla bönder produktionskvoter. Detta ledde till att bönderna inte producerade mer än den kvot som tilldelades dem. Det ledde till och med till att många bönder slaktade sina djur i protest mot systemet. Förutom detta förstatligades en stor del av jordbruket samtidigt som många bönder tvingades in i bondekollektiv (i Sovjetunionen hette det kolchoser). Länder som inte kollektiviserade bönderna lika mycket, som Ungern, fick också mindre problem än de andra kommunistländerna.

Rydenfeldt har också visat hur låg Sovjetunionens och andra kommunistländers produktivitet var i förhållande till de demokratiska och kapitalistiska länderna i väst. Kommunistländer såsom Polen, Sovjetunionen och Kina drabbades oupphörligen av svältkatastrofer. Istället för att dra slutsatser av detta skyllde man på dåligt väder, vilket måste betyda att Gud eller vädrets makter tyckte väldigt illa om just kommunistiska stater.

Det stora problemet med kommunismen var att då bönderna inte fick betalt i marknadspriser fanns det inga motiv för bönderna att producera mer än vad de måste producera. Det fanns inga motiv till förbättringar vilket gjorde att livsmedelsproduktionen var extremt ineffektiv. 1980 var andelen bönder av befolkningen 3 - 4 % i Sverige och USA medan motsvarande siffra i Sovjetunionen var 23 %. USA och Sverige producerade betydande överskott, som de kunde exportera, medan Sovjet endast kunde täcka två tredjedelar av sina behov. Därmed fick Sovjet importera livsmedel vilket de måste låna pengar utomlands för att ha råd med. Istället för att höja priserna på jordbruksprodukterna och låta bönderna få planera sitt eget arbete utan centralstyrning fortsatte Sovjetunionen låna pengar till ren konsumtion. Detta gick givetvis inte i längden. När Reagan sedan strödde på problemen genom den stora upprustningen blev det slutet för Sovjetunionens ineffektiva plansystem.

Tilläggas bör att innan kommunisterna började experimentera med sina utopier var Ryssland, Ukraina och Polen Europas kornbodar. Efter kommunisternas förtryck av människor och företagaranda var båda länderna närapå bankrutt.

Samma problem som inom jordbruket fanns inom andra områden i det sovjetiska samhället. Industrin var ineffektiv eftersom det var politikerna och inte folket som bestämde vilka varor som skulle produceras genom femårsplaner. Politikerna hade ingen vidare koll på vad folket behövde vilket kunde leda till att industrin producerade bilar när folket behövde skor osv. I ett marknadsekonomiskt system hade dessa problem aldrig uppstått.

En tredje förklaring är att folket tröttnade på förtrycket särskilt då de flesta, till skillnad från de kommunistiska ledarna, levde i fattigdom. Samhällsmoralen var låg då alkoholism och korruption var vanligt. Det fanns ett uppdämt raseri mot det system som existerat närapå ett sekel.

En fjärde bidragande orsak till kommunismens fall i Sovjetunionen var Michail Gorbatjovs reformpolitik som syftade till att rädda kommunismen, men som i praktiken ledde till dess undergång. Gorbatjov genomförde begränsade ekonomiska liberaliseringar (perestrojka) och förbättrade möjligheterna till öppenhet och kritik (glasnost). Detta fick systemet att rämna i fogarna. Då Gorbatjov inte var beredd att ta till våld (förutom ett fåtal incidenter i Lettland och Litauen) för att bevara systemet kunde ingenting rädda Sovjetunionen. Boris Jeltsin pläderade för en snabbare reformtakt än Gorbatjov och satte ett tryck på Gorbatjov bland annat i frågan om att ge Sovjets delrepubliker mer självständighet. När traditionella kommunister som inte ville se någon förändring gjorde en dåligt planerad statskupp i augusti 1991 lyckades Boris Jeltsin mobilisera ett folkligt motstånd som banade vägen för Jeltsin som president. Jeltsin införde då ett mer marknadsorienterat system och gjorde sig av med resterna från det kommunistiska systemet.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÅ-553 Vad spelar nationalismen för roll idag?
Mattias Camitz, Osby (17 maj 2004)
yyelow[snabel-a]hotmail.com

Nationalism kan definieras väldigt brett och omfattande genom att räkna in alla som anser att gränser behövs av olika orsaker. Exempel på sådana är socialister som Vänsterpartiet som anser att internationella samarbeten är fel därför att nationen Sverige kan klara sig utan samarbeten och frihandel. Socialdemokrater kan exempelvis vilja skydda välfärdssystemet genom att bygga murar mot exempelvis öststaterna vilket är en ytlig form av nationalism. Pinochet (Chiles f.d. diktator) var nationalist som tillät viss marknadsliberalism. Kina är ännu ett exempel.

Men oftast utgår man från en specifik ideologi när man talar om nationalism. Den ideologin härstammar från konservatismen vilket inte behöver betyda att man måste vara nationalist för att man är konservativ. I Sverige är främst Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna nationalister. De har en konservativ syn på politiken i övrigt och ser folket som en organism som behöver en trygg gemenskap. Vissa nationalister kan rikta in sig på kulturen medan andra riktar in sig på etniciteten. Den nationella gemenskapen kan även bygga på religioner och på språket. Ideologin bygger alltså på folklig gemenskap där varje nation är självförsörjande. Därmed kan man säga att nationalismen är en väldigt kollektivistisk ideologi. Nationalister anser också att det är viktigt att finna de naturliga gränserna som kan vara floder och bergskedjor mm.

Nationalismens inriktning har betydelse av var man befinner sig någonstans geografiskt. I arabländer och/eller muslimska länder finns det nationalister som strävar efter att bevara en viss kultur och/eller en viss religion (islam). På balkan har etnicitet och religion en stor betydelse, särskilt efter kommunismens fall 1989. Nationalismen lägger en stor tyngd på ett lands kultur, traditioner och gemensamma värden vilket givetvis skiljer sig mellan olika länder.

Nationalism kan leda till främlingsfientlighet och rasism men behöver inte alltid leda till det. Nationalism kan vara för alla människors lika rättigheter utan att vilja ha öppna gränser. Nationalister vill oftast att andra kulturer och nationer ska få utveckla sina egna kulturer i fred från yttre inblandning. Vad som avgör om nationalismen är främlingsfientlig och revolutionär eller om den är fredlig och konservativ är om nationalismen bygger på idéer om nationell överlägsenhet eller inte.

Nationalism har en stor betydelse bland annat i forna Jugoslavien och i många afrikanska länder där godtyckliga gränsdragningar har lett till att vissa folkgrupper hamnat på fel sida av gränsen. I dagens globaliseringsdebatt finns det en falang som anser att globaliseringens gränslöshet leder till att olika nationalstater konkurrerar med varandra genom skatter, löner mm. Därav benämningen skattedumpning för Irland och lönedumpning för Östasien. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna är de främsta representanterna för nationalismen i Sverige. De kräver stängda gränser för att slå vakt om det ”trygga folkhemmet”.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÅ-552 Hur fungerar det egentligen med Storbrittaniens över och underhus? Vilken roll har underhuset? Vilka får bli valda till överhuset? Har Sverige haft ett liknande system?
Christian Westling, Sollentuna (12 maj 2004)
christian_westling[snabel-a]hotmail.com

Storbritannien saknar en skriven konstitution och grundlag. Det politiska beslutsfattandet och ordningen bestäms av sedvanerätten och vanliga lagar. Det är på det sättet den personliga kungamakten har begränsats. Detta gäller även överhuset (House of Lords) som är en medeltida institution som fått se sin makt minska i takt med demokratins framväxt. Lagförslag måste gå via båda kamrarna men överhuset har bara rätt att fördröja underhusets beslut ett år. Om underhuset därefter beslutar att anta lagförslaget blir lagen gällande. Enligt praxis begär man inte votering i överhuset angående lagförslag som regeringspartiet föreslår som ett resultat av ett vallöfte. Men denna praxis har frångåtts några gånger.

Överhuset är mindre arbetsbelastat än underhuset. Detta har lett till att överhuset, innan förslagen går till underhuset, fått ta på sig bearbetandet av lagförslag som är omfattande och tekniskt komplicerade men inte så politiskt kontroversiella. Då har underhuset kunnat acceptera en mer summarisk genomgång av lagförslagen vilket gjort att man sparat tid.

Ungefär 1200 har rätt att delta i överhusets överläggningar. Den största delen av dessa, ca 900, har ärvt sin lordtitel. Många av dessa lorder är inte alls intresserade av att delta i dessa överläggningar, andra deltar mer sporadiskt. Sedan 1958 har det blivit möjligt att utse nya lorder vars titlar inte går att ärva. Dessa så kallade livstidslorder är ungefär 250 stycken. Det är regeringen som ger förslag om vem som ska få en lordtitel och de som erbjuds titeln är oftast politiker, tjänstemän, industriledare eller kulturarbetare som har gjort viktiga insatser för samhället.

Underhuset har 659 platser och utgör den egentliga parlamentsmakten. Ledamöterna i underhuset är valda genom majoritetsval i enmansvalkretsar.

Sverige införde ett tvåkammarsystem i riksdagsordningen från 1866. Den ersatte ståndsriksdagen som bestod av adel, präster, borgare och bönder. Vid andrakammarvalet hade alla som uppnådde vissa kriterier en röst. De krav som ställdes för rösträtt var vissa ekonomiska villkor på årsinkomst och förmögenhet. Ledamöterna valdes via majoritetsval. Första kammaren valdes indirekt av de landsting och stadsfullmäktige som inrättades enligt 1862 års kommunallagar. Dessa valdes efter en graderad skala av alla – kvinnor och män – som uppnått en viss minimiinkomst. Också bolag kunde ha rösträtt. För att vara valbar ställdes krav på hög inkomst och förmögenhet. Förstakammarledamöterna fick inget arvode och måste därför vara ekonomiskt oberoende. Båda kamrarna var i princip likställda. För lagändring krävdes bägges bifall. Rösträttsreformen 1907-1909 ledde till ett införande av proportionellt valsystem till båda kamrarna.

1969 genomfördes en delvis förändring av grundlagen och 1970 genomfördes det första valet till en enkammarriksdag. 1974 antogs en ny regeringsform. Införandet av ett enkammarsystem underlättade maktskiften genom att Socialdemokraterna inte längre kunde förlita sig på en kvardröjande majoritet i första kammaren.

Så nej, Sverige har inte haft ett liknande system som Storbritannien eftersom båda kamrarna i Sverige tillsattes via val och inte via arv som i Storbritanniens överhus. Jag har då inte tagit hänsyn till Sveriges ståndsriksdag som byggde på privilegier. Men Sverige har precis som Storbritannien haft ett tvåkammarsystem.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AÅ-551 Jag vill veta lite om Cecil Rhodes som t ex: Personlig fakta och vad han gjorde i Sydafrika.
Jens Pettersson, Rosvik (4 maj 2004)
das_kova[snabel-a]hotmail.com

Cecil John Rhodes levde 1853-1902 och var en brittisk finansman, gruvägare i Sydafrika, kolonialpolitiker samt Kapkolonins premiärminister 1890-1896. Han utvidgade det brittiska väldet i Sydafrika, särskilt Rhodesia. Hans politik medverkade till boerkrigets utbrott där Storbritannien stod mot boerna (sydafrikaner med holländskt ursprung). Rhodes betraktas som en av de brittiska imperialismens mer aggressiva vapendragare.

Cecil Rhodes föddes i England och studerade vid Oriel College, Oxford, från 1873 till 1881. På grund av sjukdom skickades han till Sydafrika som bedömdes erbjuda ett mer fördelaktigt klimat. Där skulle han bedriva ett jordbruk tillsammans med sin bror. Före 25 års ålder blev Cecil Rhodes rik på diamanter från Kimberleys gruvor. 1888 bildade Rhodes det framgångsrika företaget De Beers consolidated Mines, Ltd. som var produkten av Rhodes lukrativa kontrakt med lokala jordbrukare. 1891 ägde hans företag nittio procent av världens diamantgruvor. Många skulle säga att Cecil Rhodes tillförskaffat dessa gruvor på ett orättvist sätt.

Ett av Rhodes mål var att bygga en järnväg från Kapstaden i Sydafrika till Kairo i Egypten. Tanken var att engelsmännen på det sättet skulle kunna civilisera hela den afrikanska kontinenten. Rhodes kan av denna anledning betraktas som en imperialist som drömde om brittisk överhöghet i Afrika. Dessa drömmar satte bland annat Portugal och Tyskland stopp för.

Rhodes var aktiv i den lokala politiken och blev 1881 invald i det lokala parlamentet och 1890 blev han vald till premiärminister. Han dog 1902 i Kapstaden på grund av hjärtfel. Oxford Universitet ärvde huvuddelen av hans förmögenhet på nästan tre miljoner pund. Dessa pengar användes för att bilda det välkända "Rhodes scholarship" som ger stipendier till vällovande studenter.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Tillbaks