Ämnen: Rättvisepartiet Socialisterna, Kommunism i Kina och Sovjet, Nationalismen, Saddam Hussein och USA:s militära ingripande, Majoritetsval, Förenta Nationerna,  Cicero, Platon och Aristoteles, Black Power, Aung San Suu Kyi, Lenin

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 18 november 2003-27 april 2004.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AZ-550 Jag ska skriva en uppsats om Lenin, men har så svårt att hitta fakta, hjälp! 
Filip (27 april 2004)
nicekillercat [snabel-a]hotmail.com

Lenins egentliga namn var Vladimir Iljitj Uljanov och han föddes 1870 och dog 1924. Lenin kom tidigt att aktiveras i revolutionärt arbete. När han var sjutton år blev hans bror Alexander avrättad för ett attentat riktat mot tsaren. Denna upplevelse fick en stor betydelse för Lenins utveckling. Efter sin studentexamen 1891 flyttade Lenin 1893 till S:t Petersburg och ägnade sig främst åt revolutionär verksamhet. 1895 reste han för första gången utomlands och träffade bland annat revolutionären Plechanov. Då Lenin kom tillbaka organiserade han ”Kampförbundet för arbetarklassens befrielse” samt startade en illegal tidning. Han blev emellertid arresterad och satt i fängelse i ett år och förvisades sedan till Sibirien för tre år. När Lenin kom tillbaka till S:t Petersburg 1900 fick han en ledande ställning bland de revolutionära. Till en början samarbetade han med Plechanov som var den erkände ledaren just då. De blev dock oeniga om metoderna för revolutionen då Lenin inte godtog bönderna som en allierad grupp till arbetarklassen. Enligt Lenin var bönderna en reaktionär klass. Denna ståndpunkt hindrade dock inte att Lenin kunde lova dem jord för att få deras stöd. Lenin ansåg nämligen att han inte hade någon plikt att hålla sina löften. Revolutionens mål var det primära.

Den 23 februari 1917, enligt rysk tidräkning, bröt revolutionen ut i den ryska huvudstaden. Den 2 mars, rysk tidräkning, abdikerade tsar Nikolaus. Lenin kom med tåg från Schweiz en månad därefter och anklagade direkt den provisoriska regeringen för att inte dra sig ur första världskriget. I oktober genomförde Lenin en statskupp mot den nya vänsterregeringen. Bolsjevikerna, dvs. kommunisterna, hade övertagit makten.

Lenin vidareutvecklade och genomförde Marx teorier i praktiken. Det som främst skilde Lenin från Marx var Lenins teori om imperialismen samt elitteorin. Marx förutspådde att kapitalismen skulle falla samman av sina egna motsättningar varefter kommunismens klasslösa samhälle skulle ta vid. Proletariatets diktatur, socialismen, skulle vara ett led mot det slutgiltiga i historiens gång. Enligt Marx drevs historiens utveckling av en kamp mellan motsättningar (dialektismen) där kvalitativa förändringar uppstår via dessa motsättningar. Lenin såg att Marx förutsägelser inte slog in och blev därför tvungen att komplettera Marx teori med imperialismen. Enligt den teorin försöker de kapitalistiska länderna hålla sig kvar vid makten genom kolonialisering. Enligt Marx teorier skulle kapitalismen leda till överproduktion som till slut skulle leda till kapitalismens undergång. Detta kunde de kapitalistiska länderna, enligt Lenin, skjuta upp genom att dumpa överproduktionen i kolonierna och därmed suga ut kolonierna. Felet med Lenins analys var att kolonialisering var ett dyrt företag. Kolonialmakterna hade också andra motiv än enbart snävt ekonomiska motiv, vilket marxister har svårt att inse. Historiens utveckling har också visat att teorin inte stämde. Kapitalismen behövde inte kolonier för att överleva. Sverige är ett av många sådana exempel. Även de forna kolonialmakterna klarade sig efter avkoloniseringen.

Den andra teorin, elitteorin eller demokratisk centralism, utgick från att en revolution inte skulle lyckas genom opinionsbildning och en massrörelse. En sådan ansats skulle leda till att arbetare, mot sina egna intressen, röstar fram socialdemokrater som enbart kräver någon enstaka lagförändring och inte en total förändring av samhället. Elitteorin gick ut på att ett fåtal kunniga är bättre än hundra idioter. För att revolutionen skulle lyckas måste de intellektuella visa vägen. Därför krävde Lenin att alla skulle böja sig för kommunistpartiet. Ingen fick kritisera partiet offentligt, den diskussion som kunde tålas var den diskussion som föranledde ett beslut. Men när partiet väl tagit ställning fick ingen avvika från partilinjen. De som gjorde det anklagades för fraktionsverksamhet och tvingades göra avbön och erkänna sina fel. Det var bärarna av dessa idéer som övertog makten i Ryssland 1917. Den linjen kallades för bolsjevismen medan den breda linjen kallades mensjevismen.

Lenins stora konkurrenter var Leo Trotskij och Rosa Luxemburg. Leo Trotskij var politiskt sett enig med Lenin om det mesta men blev osams angående kontrollen över partitidningen Iskra (Gnistan). Rosa Luxemburg förespråkade en revolutionär massrörelse. Hon dödades i ett fängelse i Berlin.

Lenins främsta metod för att behålla makten var terror. Det var Lenin som byggde upp grunden för Stalins skräckvälde. Han var en skicklig organisatör. Vissa debattörer gör gällande att Lenin egentligen inte var så farlig utan det var Stalin som förfelade Lenins planer att införa kommunism. Sven-Eric Liedman framhåller exempelvis att Lenin var negativt förvånad över att byråkratin inte tynat bort under de år han suttit vid makten. Det är förvisso sant att Lenin inför sin död 1924 varnade för Stalin, men Lenin var inte mycket bättre.

Som en illustration över Lenins betydelse vill jag här återge en liten anekdot som jag hämtat ur Tommy Hanssons ”Ondskans imperier”.

”Hitler och Stalin var nedsänkta i helvetets träsk. Men medan Hitler stod i träskets svavelhaltiga dy till hakan, så stod Stalin bara till midjan i samma olidliga substans. Detta förtröt högeligen Hitler, som utbrast ”Varför skall jag behöva stå här till hakan i dy, jag som bara hade ihjäl sex miljoner judar och kanske ytterligare till? Du, Josef, lät ju mörda mångfaldigt fler – bara i Ukraina svalt du ihjäl lika många judar som jag tog livet av! Varför?” Stalin blev inte svaret skyldig: ”Jag står på Lenin…”” (s. 252).

Fredsforskaren Rudolph Rummel har räknat ut att Lenin dödade 4 017 000 människor. Bland 1900-talets nio största massmördare kommer Lenin på femte plats. (Läs mer om detta i Per Ahlmarks bok ”Det öppna såret”).

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AZ-549 Jag ska skriva en vetenskaplig uppsats i historia och skulle bli glad om ni ville svara på min fråga! Vad var anledningen till att nobelpristagerskan Aung San Suu Kyi sattes i
husarrest/fängelse? 

Emelie Arnbro, Lidingö (19 april 2004)
emeliearnbro[snabel-a]hotmail.com

Aung San Suu Kyi (f. 1944) är en burmanska som har kämpat och kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Hon var och är ledare för Nationella förbundet för demokrati (NLD) som med stor majoritet vann valet 1990 i Burma trots att hon försattes i husarrest 1989. Den sittande militärregimen vägrade dock att lämna ifrån sig makten och fortsatte att hålla Aung San Suu Kyi i husarrest. Så har situationen sett under den större delen av 1990-talet. 1995 frigavs hon från husarresten men försattes återigen år 2000 i husarrest. Från och med 2002 är hon återigen frigiven men hårt bevakad av den militära regimen. 1991 fick hon Nobels fredspris.

Under 1930-talet fördes en befrielsekamp i Burma mot den brittiska ockupationen. Denna kamp stöddes av Japan som ockuperade landet 1942-1945. Nationalisterna i Burma välkomnade först japanerna på grund av antibrittiska stämningar, men i slutet av Andra världskriget gick nationalisterna över till den brittiska sidan. Efter att Japan förlorat i Andra världskriget blev Burma kvar i brittisk ägo, även då Burma i praktiken styrdes av Aung San - den obestridde ledaren för Burmas självständighetsrörelse. Aung San var Aung San Suu Kyis far och han mördades 1947 av rivaler till makten. Burma fick sin självständighet 1948. Men då Burma består av ett antal minoriteter vars intressekonflikter inte löstes på ett tillfredsställande sätt blev landet regionalt splittrat.

Aung San Suu Kyi växte upp i Indien och Storbritannien och studerade på Oxfords universitet. Hon bodde inte i sitt hemland på 23 år. Men trots denna långa tid hade hon hela tiden varit säker på sina prioriteringar. Hon ville gå i sin pappas fotspår och förvalta hans arv. Innan hon gifte sig med Michael Aris skrev hon i ett brev till honom att om hennes folk skulle behöva henne skulle hon inte tveka att fullfölja sina plikter mot sitt folk. Hon bad sin kommande man om stöd vilket hon också fick. 1988 insjuknade Aung San Suu Kyis moder vilket gjorde att hon bestämde sig för att besöka sitt gamla hemland igen vilket blev startskottet för hennes kamp för demokrati i Burma. När Michael Aris insjuknade i en dödlig form av cancer 1999 vägrade Burma släppa in honom i landet så att han kunde träffa sin fru innan döden inföll. De burmesiska ledarna ansåg att Aung San Suu Kyi skulle åka till sin man istället. Men av rädsla för att inte få inresetillstånd i Burma åkte aldrig Aung San Suu Kyi till sin man som låg på dödsbädden.

Efter Burmas självständighet infördes en socialistisk planhushållning. Men trots att utländska bolag nationaliserades fortsatte den privata sektorn dominera i Burma. Yttrandefriheten och rättssäkerheten bedömdes också vara någorlunda okey. Demokratiska val hölls men situationen i landet var osäker. 1962 gjorde Ne Win, och några officerare som upprörts av den förda politiken, en statskupp. Burmas socialistiska programparti (BSPP) blev det enda tillåtna. Regimen förstatligade de flesta av företagen i landet. 1987 tvingades landets ledare att ansöka om status som det minst utvecklade landet hos FN. Burmeserna såg detta som förödmjukande och började betrakta tiden före militärkuppen som bättre. Protester började uppstå men slogs ned brutalt. 1988 tog Saw Maung över makten. Han bildade partiet Statliga rådet för återställande av lag och ordning (SLORC).

Samtidigt som Ne Win drog sig tillbaka återvände Aung San Suu Kyi till Burma. Tillsammans med två militärer bildade hon Nationella förenade fronten för demokrati (NUFD) som senare bytte namn till Nationella förbundet för demokrati (NLD). 1989 lovade partiet Statliga rådet för återställande av lag och ordning (SLORC) att utlysa fria val. Aung San Suu Kyi fängslades dock och sattes i husarrest. Därmed hindrades hon från att delta i det ”demokratiska” valet. 1990 vann Nationella förbundet för demokrati (NLD) en stor seger och fick 392 av de 485 mandaten i parlamentet. När NLD gjorde anspråk på makten började militären att tveka och förhalade maktövertagandet. Efter ett tag fängslades tusentals oppositionella.

Trakasserierna mot oppositionella fortsätter än idag. USA, som är Burmas största kritiker, och EU har infört sanktioner mot landet. När Aung San Suu Kyi försökt för tredje gången att träffa partivänner i andra delar av landet försattes hon åter i husarrest  september 2000. Maj 2002 släpptes hon igen, men är ännu inte fri att resa vart hon vill.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AZ-548 Jag ska ha en muntlig redovisning om Black Power så jag behöver mera fakta. Jag undrar vad det är för skillnad mellan Malcolm X och Martin Luther King Jr?
Stephanie, Stockholm sthlm (6 april 2004)
steffi156[snabel-a]hotmail.com

På 1960-talet föll de brittiska och franska imperierna samman. Många nya självständiga stater bildades i Afrika. I USA började en medborgarrättsrörelse växa fram som en reaktion mot den diskriminering negrer utsattes för. De krävde lika rättigheter för alla medborgare. Startskottet för den moderna medborgarrättsrörelsen anses vara en dag i december 1955 då Rosa Park klev på en buss i Montgomery, Alabama. Enligt de regler som rådde då skulle svarta sitta längst bak i bussen eller stå. Rosa Park valde istället att sätta sig längst fram, dvs. på platser som var reserverade för vita. Busschauffören kontaktade polisen och Rosa Park arresterades. Kampen var som mest intensiv under tidsperioden 1955-1965. År 1965 infördes lagar som innebar ett förbud mot många av de regler och metoder som på olika sätt hade diskriminerat de svarta. Bestämmelserna handlade bland annat om möjligheterna att praktiskt utnyttja den rösträtt som svarta fick 1868, förbud mot diskriminering på offentliga platser och förbud mot rasdiskriminering vid anställning.

Medborgarrättsrörelsen började också studera det afrikanska ursprunget och den afrikanska kulturen. De började fråga sig varför de inte fått lära sig något om detta i skolan. De orättvisor som de själva upplevt kände de till, men de blev ännu mer förbannade när de ”insåg” hur det vita samhället hade förvanskat och förfalskat den svarta kulturen.

Martin Luther King Jr. var en amerikansk svart baptistisk präst och medborgarrättsledare. Han levde från 1929 till 1968 då han mördades. Martin Luther King Jr. blev känd 1955 som ledare för en kampanj mot bussföretagens segregation i Montgomery, Alabama. Hans förebild var Mahatma Gandhi och han predikade icke-våldsprincipen. Detta gällde oavsett vilka provokationer demonstranterna utsattes för. Bojkotten av bussbolagen blev framgångsrik på grund av den konsumentmakt som negrerna innehade. King var även aktiv i bildandet av medborgarrättsrörelsen och blev sedermera dess ledare. Den 28 augusti 1963 arrangerade King en marsch till Washington som samlade ungefär 250 000 ur alla samhällsklasser för att stödja medborgarrättsrörelsen. 1964 fick King Nobels fredspris. King ifrågasatte begreppet ”Black Power” eftersom han ansåg att allianser måste byggas mellan alla fattiga, oavsett hudfärg.

Malcolm X (hans riktiga namn var Malcolm Little) var motsatsen till Martin Luther King Jr., eftersom Malcolm X var hårt kriminellt belastad och eftersom han förespråkade våld för att krossa diskrimineringen mot svarta. Med tiden började Malcolm hata alla vita, främst på grund av att hans pappa blev mördad av några vita män och för att han diskriminerades när han försökte bli advokat. Hans predikningar imponerade på Nation of Islams grundare Elijah Muhammed som utsåg Malcolm till pastor. Malcolm X ansåg att de svarta skulle ansluta sig till islam eftersom den religionen, enligt Malcolm X, var en afrikansk religion. Det var i fängelset som Malcolm X fann sin religion. Tilläggas bör dock att andra islamska organisationer och de flesta muslimer inte betraktar ”Nation of Islam” som riktiga muslimer.

Malcolm X föddes den 19 maj 1925. Han ändrade sitt namn efter att Elijah Muhammed övertygade honom att negrers efternamn är de vita slavägarnas namn. Under slavtiden var det nämligen slavägaren som gav slaven hans/hennes namn. Alla negrer rekommenderades att byta sitt namn till X som i matematiken är ett tecken för obekant. Negrerna har blivit avskurna från sin historia och sin identitet och tills de funnit sin kultur och identitet bör de hålla sig med namnet X.

Malcolm X var en framgångsrik predikant och han öppnade många tempel i USA. Han blev en känd talare vilket gjorde Elijah Muhammed avundsjuk. När president John F. Kennedy mördades uttalade Malcolm X sig positivt i pressen. Detta ledde till att Malcolm uteslöts ur ”Nation of Islam”. Detta tyngde Malcolm eftersom han visste att det var han som hade gjort organisationen känd. Därför grundade han en ny organisation, Muslim Mosque Inc., och bildade en ny moské. Det var då han beslöt sig för att vallfärda till Mekka. Under denna vallfärd kom Malcolm i kontakt med många snälla och generösa människor av både svart, brun, gul och vit hudfärg. Detta fick honom att ändra sin rasistiska syn på vita människor. Alla vita är inte djävlar, som han tidigare hade predikat. När det blev känt att han inte längre hatade vita drogs den mediala uppmärksamheten åter till Malcolm X. Detta fick Elijah Muhammed att känna en stor maktlöshet. Han beordrade därför några i ”Nation of Islam” att mörda Malcolm. Den 25 februari 1965 mördades Malcolm i Audubon Ballroom, en möteslokal, troligen av några män ledda av Elijah Muhammed.

Den stora skillnaden mellan Martin Luther King Jr. och Malcolm X är således att King predikade icke-våld och samarbete mellan alla grupper, medan Malcolm X under merparten av sitt liv predikade hat, våld och separatism (dvs. icke-samarbete mellan olika grupper). I slutet av Malcolms liv närmade han sig Kings budskap om försoning och samarbete.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AZ-547 Cicero, Platon, Aristotoles, alla tre är från antiken, med vad är de största skillnaderna mellan dem? Framförallt vill jag veta skillnaderna i synen på stat och medborgarskap, statens styre.
Sara Berg, Sundsvall (22 mars 2004)
sabe0203[snabel-a]student.mh.se

Platon levde 427 f.Kr. till 347 f.Kr., dvs. under antiken. Han inspirerades mycket av sin läromästare Sokrates, som Platon ofta använde i sina dialoger. Aristoteles som var Platons lärjunge levde 384 f.Kr. till 322 f.Kr. Cicero inspirerades mycket av Platon och Aristoteles och levde från 106 f.Kr. till 43 f.Kr. Han var en romare som innehade viktiga ämbeten inom romarriket.

Det vägledande för Platon var att den bäste eller de bästa ska styra med hjälp av sina insikter. De som har dessa insikter är, enligt Platon, filosoferna som är en av två inriktningar bland väktarna. Väktarna är de som i Platons idealstat ska styra samhället. Väktarnas två uppgifter är att via insikt styra samhället samt försvara staten från inre och yttre hot. De förnuftigaste väktarna ska stå för styrandet och de mest modiga väktarna ska stå för försvaret. Den atenska demokratin som rådde under denna tid med bland annat folkdomstolar fann inte mycket nåd hos Platon.

Platon ansåg att visdom och insikt uppnås via idéernas värld och inte i sinnevärlden. Det allra högsta är godhetens idé och det är efter dessa principer som staten ska styras. Därför ansåg Platon att lagar kan vara användbara men att de aldrig får gå före ledarens/ledarnas insikter. Platon gör här en jämförelse med läkare som inte kan följa fastslagna lagar utan måste agera efter sina insikter för att rädda sin patient.

Platon delade in samhället i olika klasser baserad på funktionen i samhället. Väktare är, som jag tidigare nämnt, de som ska styra samhället. Näringsidkarna (hantverkare och köpmän m m) är de som ska stå för materialismen och skapandet i samhället. Den tredje kategorin är slavar. Platon var alltså för en någorlunda fri ekonomi bland näringsidkarna förutsatt att inkomstskillnaderna inte blev alltför stora. Staten ska i Platons idealstat ansvara för det mesta i samhället såsom reproduktion av väktare samt barnomsorg. Platon hade en vision om jämlikhet som gick ut på att om ingen vet vilka som är deras föräldrar respektive barn kommer ingen veta vem man möter på vägen och därmed kommer väktarna att behandla alla lika och rättvist.

Till skillnad från Platon var Aristoteles en empiriker som ansåg att observation är bättre än att som Platons filosofer vända sig inåt för att söka efter det högsta i idévärlden. Aristoteles betonade förnuftet i frågan om statsstyret. Statsmannens uppgift är att möjliggöra ett fullkomligt och självtillräckligt liv via studier. Aristoteles var mer inriktad på en lagstyrd stat än vad Platon var. En annan skillnad är att Aristoteles inte var lika inriktad på att införa ett så auktoritärt samhälle som Platon var. En ytterligare skillnad är att Platon krävde egendomsgemenskap för de som styrde samhället, medan Aristoteles ansåg privategendomen vara viktig för valfrihetens skull. Medan Platon ville utrota måttlösheten ville Aristoteles ha kvar frestelserna i samhället så att människors måttfullhet verkligen sattes på prov.

Platon och Aristoteles var överens om att staten har uppstått spontant ur mindre sammanslutningar såsom familjen och stammen. Staten behövs, enligt Platon, för att människor har behov av varandras hjälp. Inom staten sker en långtgående specialisering som bygger på en utpräglad kontrollstat (eller om man så vill en polisstat). Aristoteles höll med Platon om statens uppkomst men skilde sig i frågan om politiken där Aristoteles ansåg att det inte är ett expertuppdrag utan en angelägenhet för alla fria medborgare.

Cicero ansåg i sin tur att människor har ett behov av att leva i flock och att staten behövs för att skapa en helhet i människans liv. Cicero (som var mycket inspirerad av Platons sätt att skriva böcker, dvs. i dialogform) ansåg i likhet med Platon att varje medborgare har en plikt att ställa sin förmåga till samhällets förfogande genom politisk verksamhet.

Cicero var dock väldigt jordnära och var skeptisk mot spekulationer som inte testats i verkligheten. På det sättet står Cicero närmare Aristoteles än Platon. Cicero var skeptisk mot Platons statsbildning eftersom den enligt Cicero är orealistisk.

Definitionen av medborgare är viktigt att ha klart för sig för att förstå de antika filosoferna. Både Platon och Aristoteles betraktade greker som medborgare. Inflyttare, slavar och kvinnor var inte medborgare. Platon nämnde inte slavar så mycket utan utgick från att det slaveri som fanns då var riktigt. Aristoteles gick mer in på att försvara slaveriet genom att utgå från att slaven av naturen var slav. Cicero hade heller inga större invändningar mot slaveriet men hade ett annat resonemang. Alla människor är innerst inne lika mycket värda. Cicero ansåg dock att vissa folk är bättre lämpade att styra och att det ligger i slavarnas intresse att underordna sig.

Cicero hade trots detta en bredare definition av medborgare. I Ciceros tankevärld är människor medborgare i universum och inte på ett bestämt geografiskt ställe. Denna skillnad gentemot de grekiska filosoferna kan bero på att Platon och Aristoteles utgick från den lilla stadsstaten medan Cicero som levde i det stora romarriket vurmade mer för den stora staten. Politiska institutioner ska därför, enligt Cicero, återspegla eviga och universella principer för rätt och fel. Denna syn på statens funktion finns även hos Platon och Aristoteles.

Cicero uppskattade de romerska lagarna och ansåg att dessa lagar sammanfaller med den naturliga lagen. Enligt Cicero måste samhällets lagar överensstämma med de naturliga lagarna. Dessa idéer härstammar från stoikerna som främst pläderade för måttfullhet och pliktmedvetenhet. Den naturliga lagen är enligt detta tänkande någonting människor kan komma fram till genom sitt förnuft. Det är inte bara filosoferna som kan inse vad som är rätt och fel. Även den mest simpla bonden rodnar över skändligheter mot naturen.

Platon och Aristoteles delade upp statsbildningen i tre statsformer. Den första formen är kungadömet med en ledare. Platon var mer positiv till denna form än vad Aristoteles var eftersom Aristoteles ansåg att ett kungadöme där kungen fungerar som en far till folket riskerar att slå över i tyranni. Den andra statsformen är aristokratin som Platon pläderade mest för. Den tredje statsformen är demokratin, dvs. folkstyret. Den formen var Aristoteles favorit. Förvisso är demokratin, enligt Aristoteles, inte det allra bästa, men det är den form som avviker minst från idealet. Cicero som inspirerats av stoikernas syn på statsbildningar pläderade för ett fjärde alternativ. Det fjärde alternativet är en kombination av alla tre statsformer som jag nämnt ovan.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AZ-546 När började FN och varför?
Ali Mihal, Salem (8 mars 2004)
salem03ali[snabel-a]yahoo.se

FN bildades efter andra världskriget, 1945, med målet att undanröja riskerna för framtida krig. Organisationen som till en början bestod av 51 medlemsländer skulle arbeta för fred och säkerhet, mänskliga rättigheter och social utveckling.

FNs föregångare NF (Nationernas Förbund) bildades 1920 efter första världskriget med ambitionen att utesluta ännu ett förödande krig. Det var USA:s president Woodrow Wilson som tog initiativ till skapandet av Nationernas förbund som ingick som en del i Versaillefreden som undertecknades 1919. På 1930-talet föll organisationen samman då de politiska kriserna blev alltför påfrestande. Efter andra världskrigets utbrott, 1939, hade inte NF några möten. Formellt upplöstes dock NF 1946. NF:s tillgångar överfördes då till FN.

På sensommaren 1941 möttes i hemlighet USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill ombord på en båt långt ute på Atlanten. De diskuterade kriget och hur de skulle upprätthålla freden efter att kriget var över. De kom överens om Atlantdeklarationen som presenterades på ett möte i Washington året därpå. Samtliga länder som stred mot NaziTyskland, det fascistiska Italien och Japan ställde sig bakom deklarationen som kom att kallas De Förenade Nationernas deklaration.

Under de kommande åren träffades USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Kina (på den tiden under nationalisten och antikommunisten Chiang Ki-shek) för att diskutera hur den nya internationella fredsorganisationen skulle organiseras. Frankrike var till en början utesluten från de stora ländernas klubb. De fyra stormakterna skrev i Dumbarton Oaks i USA ett förslag till FN-stadga 1944. I februari 1945 träffades USA:s president Franklin D. Roosevelt och Sovjetunionens president Josef Stalin i Jalta på Krimhalvön. De enades om hur De Förenade Nationernas säkerhetsråd skulle utformas. FNs stadga, som utarbetades under två månader av 850 delegater från 50 länder, antogs vid en stor konferens i San Francisco i USA 1945.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AZ-545 Sverige har ett proportionellt valsystem. Göran Persson tog för  ett tag sen upp frågan om Sverige istället skulle ha majoritetsval i  enmansvalkretsar. Hur tror ni det skulle förändra den politiska bilden i Sverige, med tanke på antal partier. Vilka skulle samarbeta med  vilka?
Elin Sjöström, Hässleholm (1 mars 2004)
elin_marie_85[snabel-a]hotmail.com

Strax före årsskiftet 2002 tillsatte den Socialdemokratiska partistyrelsen en författningspolitisk arbetsgrupp. Gruppen leddes av samordningsministern Pär Nuder som fått uppdraget att tydliggöra Socialdemokraternas ställningstagande i författningsfrågor. Intresset för ett majoritetsvalsystem inom Socialdemokratin har ökat efter problemen med att bilda regering 2002 då Miljöpartiet trilskades och krävde ministerposter. Göran Persson har dryftat sina åsikter i frågan ett antal gånger och givit sitt stöd för ett majoritetsvalsystem.

Förslaget om att införa majoritetsvalsystem i enmansvalkretsar leder till att bara ett parti från varje valkrets får ett mandat till riksdagen. De flesta statsvetare är överens om att ett majoritetsvalsystem i Sverige förutsätter mindre valkretsar.

Ett sådant system kan leda till att ett parti kan få fler eller färre mandat än de röster som de får totalt i landet. Det proportionella systemet innebär att varje parti får mandat efter hur stor andel röster partiet får totalt i landet. Den statsvetenskapliga forskningen visar att mellanstora partier gynnas av majoritetsvalsystem medan små partier gynnas av proportionella valsystem. Oftast blir det bara två eller tre partier som representeras i parlamentet när landet har ett majoritetsvalsystem.

Fördelen med majoritetsvalsystem är att alternativen blir tydligare genom att de mindre partierna missgynnas av systemet. Det leder oftast till att vissa partier måste slå sig samman med andra partier för att kunna få mandat. En annan fördel är att den politiker som vinner mandat i en valkrets kan ställas inför större krav från väljarna då fler kommer att veta vem som representerar dem i riksdagen. På det sättet blir det lättare för väljare att utkräva ansvar av både partier och politiker. En tredje fördel är att regeringarna blir starkare vilket kan vara till fördel för ett lands ekonomi då minoritetsregeringar kan leda till osäkerhet på marknaden och i människors vardag.

Nackdelen är att minoriteter riskerar att bli utan representation i riksdagen. Varje parti får ju inte mandat efter hur många röster de får totalt i landet, därmed kan det uppstå orättvisa situationer, särskilt om utjämningsmandaten tas bort. Dessutom behöver inte fler regeringsskiften vara en fördel då det riskerar att leda till återställarpolitik.

Om Sverige skulle införa majoritetsvalsystem kommer antalet partier troligen att minska. Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna kommer antingen att tvingas samarbeta mer med varandra eller också kommer alla de fyra borgerliga partierna tvingas slås samman till ett enda parti som tydligt utmanar Socialdemokraterna. Kanske kommer Vänsterpartiet tvingas samarbeta eller slå sig samman med Miljöpartiet och kanske till och med med Socialdemokraterna. Eller också försvinner alla partier utom Socialdemokraterna och Moderaterna. Ett tredje alternativ är att Moderaterna (alt. Folkpartiet) och Socialdemokraterna blir de två största partierna samtidigt som Vänsterpartiet samt Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet blir marginaliserade i riksdagen. Det enda säkra man kan säga är att det blir svårt att upprätthålla två mittenpartier samt att sju partier kommer att minskas till  eller fyra partier.

I sådana här författningsfrågor är det, enligt statsvetare, främst partiegoistiska motiv som styr. Därför kommer det bli svårt att införa ett majoritetsvalsystem eftersom det kräver två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Frågan är då hur de olika partierna tolkar konsekvenserna av ett nytt valsystem. Socialdemokraterna kommer antagligen att se fördelar med det medan övriga partier utom Moderaterna ser nackdelar med det. Hur Moderaterna kommer att tolka konsekvenserna återstår att se.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AZ-544 Hur skulle Saddam ha avlägsnats utan krig? Är det över huvud  taget en möjlig tanke? Alltså, skulle situationen ha kunnat lösas utan  USAs ockupation/intervention?
Markus Danielson (26 februari 2004)
mackan71[snabel-a]hotmail.com

Om Saddam Hussein skulle ha kunnat avlägsnas utan krig blir mest en teoretisk exercis. Det är möjligt att Hussein teoretiskt sett skulle ha kunnat bli avsatt av folket, men det hade tagit väldigt lång tid. Inte ens i teorin borde folket ha kunnat avsätta Saddam inom en snar framtid. Praktiskt och erfarenhetsmässigt har det visat sig vara svårt att avsätta diktatorer. Det har antingen skett efter mycket blodigheter eller efter att folket fått vänta ut sina ledare. Exempel på det sistnämnda är kommunistdiktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen. Systemet brakade samman utan några egentliga stridigheter bland annat tack vare Reagans militära upprustning, som Sovjetunionen inte klarade av att matcha. Problemet med detta var bara att folket fick lida nöd under alla dessa år. Femtio år av förtryck var priset för den fredliga vägen. Nu var det ändå rätt att avvakta, eftersom Sovjetunionen och andra kommunistländer hade kärnvapen, vilket i praktiken uteslöt en direkt intervention.

Då Irak saknade eller inte hade tillräckligt utvecklade kärnvapen för tillfället var det rätt av USA att agera. Särskilt då mycket pekade på att Saddam Hussein var på väg att skaffa sig kärnvapen. Hur det än ligger till med innehavet av kärnvapen med mera, så hade Hussein utan tvekan ambitionen att skaffa sig kärnvapen och en sådan ledare kan man inte låta hållas.

Jag har svårt att föreställa mig några troliga alternativa scenarion där Saddam Hussein hade kunnat avsättas utan USAs ingripande. Saddam Hussein höll ett hårt grepp om sin befolkning och avvikare straffades hårt. Hans behandling av kurderna och hans politiska motståndare främst efter gulfkriget 1991 visade tydligt på det. Det var inte för inte som Husseins stora idol var Stalin.

Alternativet till ett militärt ingripande, förutom att ingenting göra, var att bojkotta Irak. Detta hade redan prövats i ungefär tolv år. De som drabbades värst av sanktionerna var inte Saddam Hussein utan vanligt folk. Vissa vänsterdebattörer kritiserade USA, trots att sanktionerna var ett FN-beslut, för att medvetet svälta ut Iraks befolkning. Så varken sanktioner eller ingripanden dög hos vänstern. När det gäller sanktioner kan man nog ge vänstern halvt rätt. Det är inte ett effektivt medel att störta diktatorer på.

Några andra länder än USA som har både viljan och förmågan att avlägsna diktatorer såsom Saddam Hussein existerar inte idag. Om USA hade gått via FN hade aktionen fått internationell legitimitet, men i praktiken hade det ändå varit USA som ingripit och avlägsnat Saddam Hussein.

Så svaret är nej. Det finns inte mycket som tyder på att Saddam Hussein skulle ha kunnat avsättas utan USAs ingripande.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AZ-543 Jag skulle vilja ha en definition och/eller sammanfattning av ideologin nationalism. Skulle vara kul om ni visste något som jag ej kan hitta på "de vanliga" sidorna på internet, och/eller som min lärare ej vet om, jag håller på med ett arbete (går i 8an) om nationalism.
Olivia, Stockholm (9 februari 2004)
oya_sthlm[snabel-a]hotmail.com

Nationalismen är en ideologi som fokuserar på nationens betydelse för människor. Det finns olika inriktningar på nationalism. De värsta avarterna är nationalsocialismen (nazismen) och fascismen. Nazismen utgick dock mer från rasen än från nationen och var därför väldigt expansionistiskt, dvs. nazisterna ockuperade andra länder. Fascismen var mer inriktad på staten och nationen än vad nazismen var, men var ändå inte renodlade nationalister. Det är därmed fel att utgå från nazismen och fascismen när man ska förstå nationalismen.

Nationalism kan definieras väldigt brett och omfattande genom att räkna in alla som anser att gränser behövs av olika orsaker. Exempel på sådana är socialister som Vänsterpartiet som anser att internationella samarbeten är fel därför att nationen Sverige kan klara sig utan samarbeten och frihandel. Socialdemokrater kan exempelvis vilja skydda välfärdssystemet genom att bygga murar mot exempelvis öststaterna vilket är en ytlig form av nationalism. Pinochet (Chiles f.d. diktator) var nationalist som tillät viss marknadsliberalism. Kina är ännu ett exempel.

Men oftast utgår man från en specifik ideologi när man talar om nationalism. Den ideologin härstammar från konservatismen vilket inte behöver betyda att man måste vara nationalist för att man är konservativ. I Sverige är främst Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna nationalister. De har en konservativ syn på politiken i övrigt och ser folket som en organism som behöver en trygg gemenskap. Vissa nationalister kan rikta in sig på kulturen medan andra riktar in sig på etniciteten. Den nationella gemenskapen kan även bygga på religioner och på språket. Ideologin bygger alltså på folklig gemenskap där varje nation är självförsörjande. Därmed kan man säga att nationalismen är en väldigt kollektivistisk ideologi. Nationalister anser också att det är viktigt att finna de naturliga gränserna som kan vara floder och bergskedjor mm.

Nationalismens inriktning har betydelse av var man befinner sig någonstans geografiskt. I arabländer och/eller muslimska länder finns det nationalister som strävar efter att bevara en viss kultur och/eller en viss religion (islam). Nationalismen lägger stor vikt på ett lands kultur, traditioner och gemensamma värden vilket givetvis skiljer sig mellan olika länder.

Nationalism kan leda till främlingsfientlighet och rasism men behöver inte alltid leda till det. Nationalism kan vara för alla människors lika rättigheter utan att vilja ha öppna gränser. Nationalister vill oftast att andra kulturer och nationer ska få utveckla sina egna kulturer i fred från yttre inblandning. Vad som avgör om nationalismen är främlingsfientlig och revolutionär eller om den är fredlig och konservativ är om nationalismen bygger på idéer om nationell överlägsenhet eller inte.

Jag vet inte vad du har funnit på Internet men Kons-net Engelbrekt är en intressant sida där du kan läsa mer om nationalismens ansatser. 

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AZ-542 Vad finns det för likheter och skillnader mellan kommunismen i Kina och Sovjetunionen?
Madde, Mo (1 december 2003)
madde130[snabel-a]hotmail.com

En stor skillnad mellan kommunismen i Sovjetunionen 1917-1991 och kommunismen i Kina 1949 - ? är att Mao (som införde kommunismen i Kina 1949) utgick från bönderna som bas för den kommunistiska revolutionen medan Lenin (som införde kommunismen i Sovjetunionen 1917) främst utgick från industriarbetare i städerna. Förvisso hade inte industrialiseringen kommit särskilt långt i Ryssland, men den hade kommit längre än i Kina. Revolutionen i Ryssland utgick från städerna och spreds via våld ut till landsbygden medan revolutionen i Kina utgick från bönderna på landsbygden och spreds via våld till städerna. Kommunismen i Kina och Sovjetunionen hade med andra ord skilda utgångspunkter. Detta ledde till att Mao identifierade fler samhällsgrupper/samhällsklasser än vad Lenin gjorde. Mao kunde också lära sig av erfarenheterna från den ryska revolutionen vilket satte sina spår i den kinesiska revolutionen. Kina försökte bland annat följa Sovjetunionens exempel för en centralplanerad ekonomisk utveckling där stora industrier prioriterades framför mindre. Till en början var Sovjetunionen mönstret för kommunist-Kina men vid slutet av 1950-talet tunnades kontakterna mellan länderna ut på grund av osämja och Kina slog in på en egen väg.

Kommunist-Kina eftersträvade mer gemenskap samt mindre centralisering och elitism än vad Sovjets politik kännetecknas av. Mao hade redan före revolutionen propagerat för masslinjen, dvs. att få med hela folket i revolutionen, till skillnad från Lenins elitistiska linje som gick ut på att en minoritet ska gå före alla andra och visa vägen. Den politik som kom att föras i kommunist-Kina kallas för "det stora språnget". Kina ville helt hoppa över ett steg i Marx utvecklingslära, dvs. kapitalismen, medan Ryssland bara delvis hoppade över detta steg. Denna politik ledde till missväxt och ekonomisk katastrof. Kulturrevolutionen var ett led i detta. Medan Lenin betraktade basen, dvs produktionsförhållandena, som det absolut viktigaste att förändra ansåg Mao att även mycket av det som finns i överbyggnaden, dvs. politik, attityder, kultur med mera är väldigt viktiga att förändra för att lyckas med revolutionen. Men båda länderna ägnade sig åt censur, bokbål och förföljelser med mera för att påverka attityder och kulturer, så man ska inte överdriva skillnaderna.

Det gemensamma är att Lenin och Mao utgick från samt praktiserade Marx och Engels teorier. Målet var det klasslösa samhället, men resultatet blev i båda fallen en svällande stat och byråkrati samt massmord. På 1980-talet slog både Sovjetunionen och kommunist-Kina in på en reformvänlig väg med ekonomiska reformer och mer öppenhet. Kina låg dock något efter vad gällde öppenhet och något längre fram när det gällde ekonomiska reformer.

I båda länderna fick kommunistpartierna en stor betydelse och ledare såsom Lenin, Stalin och Mao fick en status som heliga gudar. En annan faktor som förenar Sovjetunionen och Kommunist-Kina är att de konkurrerade med varandra om att sprida sin version av kommunismen. Kampen blev dock mer prestigefylld än innehållsmässig.

Att Sovjetunionen och Kina splittrades berodde delvis på ideologiska brytningar. Andra faktorer som spelade in var gränsdragningar och, som jag tidigare skrivit, prestige. Den ideologiska splittringen som uppstod handlade om att Sovjetunionen ansåg att kommunismen var tillräckligt stark så att öst och väst skulle kunna leva i fredlig samexistens. Denna uppfattning delade inte Kina som ansåg att den styrka kommunisterna hade borde användas för att knäcka kapitalismen. Tanken härstammar från Lenins teori om imperialismen som gick ut på att kapitalismen i andra länder även påverkar länder som inte är kapitalistiska. Därför är det viktigt att knäcka den imperialistiska kapitalismen en gång för alla.

En annan ideologisk fråga var Sovjetunionens satsningar på stora industrier. Kommunist-Kina ändrade sin tidigare Sovjetinspirerade politik till förmån för mindre industrier och företag. Dessutom började kommunist-Kina satsa mer på jordbruket.

Dessa skilda uppfattningar kanaliserades inte alltid direkt utan indirekt via något annat kommunistland. Ett exempel är Kinas kritik av Titos reviderade kommunism och Sovjetunionens kritik av Albaniens dogmatiska kommunism. Vid andra tillfällen under 1960-talet ägde några mindre gränssammanstöttningar mellan Sovjetunionen och Kina rum. De skilda uppfattningarna var inte alltid lika tydliga i praktisk handling då Kina tillät imperialistenklaver såsom Hong-Kong inom Kinas intressesfär och Sovjetunionen ägnade sig åt att stödja dogmatiska befrielsekrig i Afrika och Asien.

Sammanfattningsvis är den största likheten mellan Kommunist-Kina och Sovjetunionen Marx och Engels påverkan på Lenins och Maos politik. Dessutom utgick Mao från den ryska revolutionen när den kinesiska revolutionen genomfördes. Den största skillnaden var förutsättningarna för revolutionerna som kom att få en relativt stor betydelse då kommunist-Kina bröt med Sovjetunionen på 1960-talet. Kina låg efter Sovjetunionen i industrialisering och hade fler bönder och svagare städer än Sovjetunionen. Därför gjorde Mao och Lenin (samt hans efterträdare) olika bedömningar av hur kommunismen borde införas.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AZ-541 Jag undrar om Rättvisepartiet Socialisterna kan ses som en sekt och i såfall varför? Vilka sektdrag har partiet?
Zahra (18 november 2003)
zazu_112[snabel-a]hotmail.com

En sekt är enligt ordboken ett trossamfund som avskilts från ett större trossamfund. Det definieras också som en grupp människor som har en avvikande mening inom politik, konst eller något liknande.

Rättvisepartiet Socialisterna är ett extremt vänsterinriktat missnöjesparti som stöds av ca 5 000 – 6 000. De ger ut en tidning vid namn ”Marxismen idag” och har gamla kommunistiska krav på sitt partiprogram. De visar en tydlig fientlighet gentemot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som anses ha förrått marxismen och den hårt arbetande proletären för att föra en mer borgerlig och nyliberal politik. Partiet riktar främst in sig på att kritisera de nedskärningar och privatiseringar som gjorts i den offentliga sektorn under 1990-talet. Kapitalister sätts mot löntagare som om allt vore ett nollsummespel. Enligt Rättvisepartiet Socialisterna roffar kapitalisterna åt sig alltmer på löntagarnas bekostnad. De vill återigen sätta upp socialismen på agendan för att Sverige ska ta en mer socialistisk väg. I mångt och mycket är Rättvisepartiet Socialisterna det som Vänsterpartiet var innan kommunismens stora fall och Socialdemokraterna var i början av 1900-talet. De går till och med så långt att de kräver konfiskation av stora förmögenheter i Sverige samt tioåriga centralplaneringar för byggandet i Sverige.

De har inte haft några valframgångar förutom i Luleå och Umeå där de har fått två respektive tre mandat i kommunfullmäktige.

Med tanke på denna beskrivning av partiets politik som så drastiskt avviker från de etablerade partierna samt det lilla stöd som de erhåller vid val är min slutsats att Rättvisepartiet Socialisterna är en sekt. Min slutsats förstärks ytterligare om man jämför Rättvisepartiet Socialisterna med KPMLr som länge har betraktats som ett sektparti. 

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Tillbaks