Ämnen: Industrialisering av U-länder, Kommunism och nazism, Indisk entreprenörskap, Alexander Solzjenitsyn, Näringsfrihet och demokrati, Kostnaden för statens skatteadministration,  Surinam och Franska Guiana, Kommunals strejk, Brezjnevdoktrinen, Demokrati i Sydamerika

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 29 april 2003-2 november 2003.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AY-540 Vi har som uppgift i skolan att beskriva hur man industrialiserar ett u-land. Mitt land är Zimbabwe. Kan ni hjälpa mig, vad är det som behöver göras för att landet ska kunna industrialiseras.
Emma (2 november 2003)
Livelygirl66[snabel-a]hotmail.com

Det finns inget exakt facit på den frågan. Det har funnits och finns många teorier om hur man industrialiserar ett U-land. Det mesta pekar dock på att frihandel och kapitalism är den avgjort överlägsna metoden då landet i fråga har möjlighet att sälja sina produkter i andra länder. När handeln med andra länder ökar, stiger också inkomsterna i landet vilket gör att de kan importera produkter från andra länder samt investera i bättre teknologier och andra projekt som kan leda till en bättre välfärd. För U-länder finns mycket teknologi att tillgå tack vare att I-länderna redan har tagit kostnaderna för framtagandet av teknologin. Alla tjänar på att vissa länder ligger före alla andra. Vissa debattörer, främst på vänsterkanten, anser att globaliseringen, frihandeln och kapitalismen är boven i dramat som hindrar länder från att industrialiseras. Men då vi inte har frihandel och renodlad marknadsekonomi i många U-länder är det inte så konstigt att U-länderna halkar efter I-länderna. I-länderna har inte blivit rika genom planekonomi och tullmurar utan genom handel och en fri marknadsekonomi där nya innovationer kan skapas. Det går inte att planera och kommendera fram slagkraftiga affärsidéer utan de måste växa fram i en ständig process där konkurrensen hela tiden tvingar aktörerna på marknaden att göra sitt bästa.

När det gäller frihandel har I-länder såsom USA och EU ett stort ansvar då de inte avskaffar alla handelshinder såsom tullar, bidrag och exportstöd. På kort sikt kan USA och EU förlora på ett avskaffande av handelshinder, men i det långa loppet kommer alla att tjäna på en renodlad frihandel. Skuldavskrivning och hjälp till självhjälp kan också vara viktigt för att skapa förutsättningar för industrialisering.

Frihandel och marknadsekonomi är dock inte tillräckligt. Det behövs även inhemska reformer såsom ett starkt skydd för äganderätten och avtalsrätten så att människor vågar starta företag samt ingå avtal med varandra. Det behövs också ett starkt rättssamhälle som garanterar lag och ordning så att människor kan känna sig trygga. Det är också viktigt med en stark och tillförlitlig konstitution som ger förutsättningar för förutseende och planering. Politiker ska inte lättvindigt kunna ändra förutsättningarna för människors planer genom godtyckliga beslut. Rättstrygghet, beskydd från polis m m. behövs för att hålla brottsligheten borta. Många U-länder lider också av korruption och av en svällande byråkrati som försvårar för nyföretagande i landet. En viss konkurrenslagstiftning kan också vara viktigt för att undvika centraliseringstendenser och stelbenta monopol.

Bättre utbildning och hjälp av experter från andra länder är också viktigt för att ett U-land ska kunna fatta rationella beslut. Det är också viktigt med en demokratisering för att skapa en öppenhet i samhället så att människor kan träffas och diskutera fritt och därmed finna lösningar på samhälleliga problem. Det finns också teorier om att medelklassen är den viktigaste gruppen när ett land ska industrialiseras eftersom medelklassen är den största klassen i de flesta samhällen. När medelklassen får det bättre följer de andra grupperna efter.

Som du ser är det många reformer som krävs för att land ska kunna industrialiseras. För att industrialisera ett land måste landet ha arbetsro och klara spelregler vilket försvåras väsentligt vid inbördeskrig och andra oroligheter. Med tanke på att Zimbabwe är en före detta brittisk koloni kan det finnas konflikter mellan vita och svarta vilket kan försvåra en industrialisering. President Mugabe har ju inte varit alltför snäll mot de vita jordägarna. Demokrati, korruption och ett säkert rättssystem är flera frågetecken vad gäller Zimbabwe.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

AY-539 Kan ni mer grundligt förklara hur ni kan jämnföra Kommunister med Nazister, är det inte så att Kommuniser vill helt olika saker än nazister?
Viktor, Torsås (24 oktober 2003)
02amvi[snabel-a]hotmail.com

Det finns både gemensamma nämnare och skillnader mellan ideologierna nazism och kommunism. Kommunismen strävar efter att avveckla kapitalismen genom revolution medan nazismen vill krossa den internationella kapitalismen och marxismen som anses vara skadlig för det ariska folket. Enligt nazistisk ideologi behöver det ariska folket mer livsutrymme (dvs. mer mark), mer folkgemenskap (dvs. införlivning av alla regioner där tyska arier finns) och renodla den ariska rasen som skapar kultur till skillnad från andra raser som antingen är kulturbärare (skandinaver) eller kulturförstörare (judar). Syndabocken för kommunisterna är kollektivet kapitalägarna och syndabocken för nazisterna är främst kollektivet judarna. Individen får inte mycket utrymme i dessa två ideologier. Därmed är kommunism och nazism (som är en form av fascism) extremt kollektivistiska.

Kommunister ser ett mönster i historien som ger dem rätten att genomföra en revolution där proletariatets diktatur tar över makten över samhällets resurser i väntan på att staten ska tyna bort. Det sistnämnda har aldrig hänt i verkligheten, antagligen på grund av att de ofullkomliga och maktgalna ledare som övertar makten inte vill förlora den utan kräver mer och mer makt för att sluka sin makthunger. Nazismen bygger på socialism men kombinerar detta med rasbiologi och antisemitism. Nazism står som bekant för nationalsocialism och kännetecknas i nästan lika stor utsträckning av statlig centralplanering, förstatliganden och kontroll av den privata sfären som kommunismen gör. Den fraktion som tydligast visar på detta är Röhm-falangen inom det tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet. Skillnaden är att den nazistiska staten finns för folkgemenskapens, för rasens, skull medan den kommunistiska staten finns för arbetarklassens skull. En av de gemensamma faktorerna är alltså synen på demokratin som något skadligt och statlig centralplanering som en lösning på samhällets problem. Båda ideologierna förespråkar totalitarism, dvs. att avvikare och kritiker av den politik som bör föras, enligt ideologerna, är av ondo och måste elimineras (kapitalägare, judar).

En viktig skillnad mellan ideologierna är att kommunismens syfte i teorin kan tolkas som gott då de eftersträvar en bättre värld för alla, som förvisso tycker rätt, men ändå. Nazismen är renodlat ond då nazismen förespråkar utrotning av judar och andra grupper. Men resonemanget bygger på att teori och praktik i detta fall går att förena. I teorin kan kommunismen vara väldigt vackert, men i praktiken en mardröm eftersom kommunismens människosyn inte stämmer överens med verkligheten. Människor är inte altruister och identiskt lika varandra utan egoister och unika individer. Att tro på kommunismen är således att vara obotligt naiv och förblindad av fina visioner.

Vissa menar att Marx och Engels som grundlade kommunismen inte pläderade för en våldsam revolution utan enbart en fredlig revolution. Men detta är enbart en lek med ord, Marx och Engels var väldigt otydliga, till skillnad från Lenin och Mao m.fl., när det gällde tillvägagångssättet, hur revolutionen skulle gå till och vad som skulle ske efteråt. Men de gjorde klart att all produktionsmedel skulle ägas av staten. Men hur konfiskerar man människors egendom utan våld? Vem ger bort sin egendom frivilligt? Av den anledningen bör nazism och kommunism likställas med varandra. Båda ideologierna är totalitära, våldsbenägna och extremt utopiska, må vara av olika anledningar, men resultatet blir detsamma.

När det gäller det praktiska resultatet är vårt historiska facit glasklart. Båda ideologierna leder till ondska och förtryck. Båda ideologierna har medfört massmord, tortyr och andra brott mot mänskliga rättigheter. Det kan kännas meningslöst att räkna antalet döda och sedan fastslå vilken ideologi som är värst eftersom varje enskild siffra bygger på en människa av kött och blod som mist sitt liv för att vissa dårar har bestämt sig för att mot folkets vilja genomdriva utopier som inte fungerar i realiteten. Men för att få en mer nyanserad bild av hur nazism och kommunism fungera kan det vara bra att veta att nazismen står för ca 30 miljoner döda och kommunismen ca 100 miljoner döda. När det handlar om så astronomiska siffror finns det ingen anledning att rangordna ideologierna eftersom båda ideologier helt enkelt står för ondska.

Per Ahlmark har redovisat siffror på hur många människor olika regimer har mördat. Dessa siffror har Rudolph Rummel tagit fram. De fyra regimer som har mördat flest människor är följande:

Sovjetunionen (1917-1987): 62 miljoner
Kommunist-Kina (1949-1987): 35 miljoner
Nazi-Tyskland (1933-1945): 21 miljoner
Nationalist-Kina (1928-1949): 10 miljoner

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert  

AY-538 Har en ny fråga, har sett att indier på flera ställen utövat inflytande inom andra länder. Ta t.ex Ghandi i Sydafrika. Nu nämnde ni Guyana [Veckans Contra nummer 20 2003]. Hur går det till och hur många fler länder är det? Hur får "man" indier att flytta i så stora mängder till andra länder att de får inflytande där och varför stoppas det inte av "mottagarländerna"?
Jörgen Hansen (23 juni 2003)
j.hansen[snabel-a]chello.se

Det är riktigt att indier utövat stort inflytande i många länder, även länder långt från Indien. Samma gäller kineser och judar, två folk som haft betydande inflytande som minoriteter i länder långt från sitt ursprungliga hemland.

I alla tre fallen är det framgång i ekonomiska frågor som varit särskilt tongivande. I stora delar av Europa har judar under hundratals år spelat en betydelsefull roll i många länders ekonomiska utveckling. I Sydostasien är det på samma sätt den kinesiska minoriteten som varit ekonomisk motor, medan indier haft en liknande funktion i Öst- och Sydafrika och i delar av Oceanien (och delar av Sydostasien). I ett invandrarland som USA är det naturligt att alla tre folken spelat en stor roll för den ekonomiska utvecklingen. Alla tre folken har bidragit mer till USAs utveckling än den andel de har av landets totala befolkning (även om antalet indier är ganska litet i USA).

Förklaringen till detta torde vara den nationella kulturens grunder. Helt enkelt att "kapitalism" är en del av det som är traditionell kultur i de judiska, kinesiska och indiska samhällena. Entreprenörskapet hålls högt. Liksom bildning. Som en naturligt följd tar man täten i den ekonomiska utvecklingen - även om man själva bara är en liten minritet. Just entreprenörskapet har saknats i den kulturella mixen i många av värdländerna. Arbetsmoralen i de lutherska och calvinska samhällena i norra och centrala Europa och USA har varit betydelsefulla för den ekonomiska utvecklingen. Men inte tillräckliga för att områdena skulle bli ekonomiskt världsledande. Det behövdes också en rejäl dos entreprenörskap, som inte naturligen tillhörde samhällets bas i den lutherska och calvinska kulturen. Ännu mindre i den katolska.

I Afrika, där indierna spelat en så stor roll, har entreprenörskap och affärsmannaskap saknats i den inhemska kulturen och indierna har därmed blivit det välståndsmässigt dominerande folkslaget i till exempel Östafrika. Britterna medverkade, genom sin import av arbetskraft, till att skapa betydande indiska samhällen i Öst- och Sydafrika, men också i Guyana (Sydamerika) och på Fidji, dit indierna kom som plantagearbetare, men idag är majoritetsbefolkning. Den inhemska befolkningen på Fidji, som idag är minoritet, har genom sin inte lika kraftfulla ekonomiska kultur hamnat långt efter den indiska befolkningen och det har lett till en svår konflikt mellan indier och fidjianer. Signifikativt nog har vänstern i Europa och Nordamerika kraftfullt tagit ställning mot invandrarna och mot majoriteten, eftersom den fidjianska minoritetsbefolkningen gärna vill leva ett gott liv på den indiska majoritetens bekostnad, vill njuta av kapitalismens frukter utan att bidra till dess odling.

I Uganda var situationen ungefär likadan under Idi Amins styre (1971-1979). Amin, som innan sin politiska karaktär varit östafrikansk mästare i tungviktsboxning, piskade upp en hatstämning mot den indiska minoritet i Uganda som faktiskt var basen för landets ekonomi. Indierna utvisades (trots att det var deras förfäder många generationer tillbaka som flyttat till Uganda) och de berövades sin egendom. Resultatet blev kaos och ekonomisk misär, inte för indierna som ofta klarade sig bra i England eller Australien, utan för negerbefolkningen i Uganda, som inte längre kunde njuta av kapitalismens frukter. Misären som skapades av Idi Amin ledde också till att han störtades 1979. Han bor sedan dess i Saudiarabien.

Där skyddas han av en annan antikapitalistisk kultur, den arabiska. De arabiska basarerna kan visserligen ibland beskrivas som kapitalistiska. Men det är en missvisande beskrivning. Basarerna handlar enbart om handel, att få ut ett maximalt/minimalt (beroende på förhandlingspositionen) pris för en viss vara. Inte att skapa nytt, att prdoucera. det som är en dygd i kapitalismen, den kultur som odlas så flitigt av judar, kineser och indier.

Den indiska befolkningen, som så verksamt bidragit till många avlägsna länders utveckling, har effektivt stoppats av "mottagarländerna". Det gäller i Östafrika, det gäller på Fidji och det gäller i Guyana. Tyvärr gäller det också i Indien, där befolkningens traditionella entreprenörskap sedan mer än femtio år sedan kuvats av i Storbritannien utbildade fabianister (socialister), som dessvärre lyckats kuva det i den indiska kulturen inneboende entreprenörskapet och ersatt det med en förlamande byråkrati. Först sedan det indiska Kongresspartiet - ideologiskt närstående det brittiska Labour-partiet - numer placerats i en andraplansroll har den indiska kulturens grundläggande styrka börjat komma till sin rätt. Indien är fortfarande ett förhållandevis underutvecklat land, men befolkningens och kulturens styrka visar idag på att det finns potential - om kapitalismen tillåts att utvecklas fritt och fabianismen försvinner i ett märkt förflutet.

Samma för övrigt med Kina. Taiwan - Republiken Kina - är en avancerad industrination, medan de kommunistiska makthavarna i Peking sett till att det kinesiska fastlandet långtifrån utvecklat sin potential. De eftergifter som man gjort de senaste åren bådar dock gott. Den kinesiska kulturens mångtusenåriga styrka kan visserligen förkvävas av en socialistisk tvångströja, men släpper man den bara lite fri kan resultaten bli imponerande. Det ser vi om vi betraktar de kinsesiska minoriteternas prestationer i Sydostasien, Amerika och Europa.

AY-537 Jag skulle vilja veta så mycket som möjligt om Alexander Solzjenitsyn, skildraren av GULAG.
David, Gävle (9 juni 2003)
CandellaBoY[snabel-a]hotmail.com

Alexander Solzjenitsyn föddes 1918. Han studerade matematik och fysik under 1930-talet och enrollerades i Röda armén under Andra världskriget. Efter krigsslutet dömdes han till lägerstraff för några kritiska uttalanden som han gjort om Stalin i ett privat brev. Han kom att tillbringa åtta år i lägersystemet.

Eftersom han hade en kvalificerad akademisk utbildning hamnade han i ett läger där fångarna arbetade med tekniska frågor, och där förhållandena var något bättre än i de vanliga strafflägren, vilket gjorde att Alexander Solzjenitsyn faktiskt överlevde sin lägervistelse. Han skildrar elitlägret i boken "Den första kretsen".

Alexander Solzjenitsyns tid efter lägren innebar förvisning till Centralasien, där han bland annat arbetade som lärare.

Han skildrade lägerfångens liv i den korta romanen "En dag i Ivan Denisovitjs liv", som faktiskt kunde ges ut inom Sovjetsystemets ram 1962. Det var en förödande hård kritik mot Stalintidens lägersystem. Boken kunde ges ut med sovjetledaren Nikita Kusjtjevs goda minne, eftersom denne gärne ville begränsa stalinisternas möjlighet att återerövra ledningen för kommunistpartiet. Två år efter det att boken kom ut avsattes dock Nikita Krusjtjev och det blev åter hårdare tag under Leonid Brezjnev. Solzjenitsyn hamnade i onåd och kunde inte publicera några böcker efter "Ivan Denisovitj". Böckerna "Den första kretsen" och "Cancerkliniken" publicerades dock i utlandet, där de väckte stort uppseende och befäste Solzenitsyns ställning som den störste samtida ryske författaren. Böckerna spreds också i Ryssland i form av så kallad Samizdat-utgivning. Maskinskrivna kopior av böckerna skrevs från hand till hand vid sidan av de officiella förlagen.

Alexander Solzjenitsyn fick 1970 års Nobelpris i litteratur, men förhindrades från att hämta priset på Nobelfesten i Stockholm. Han fick hämta det flera år senare på svenska ambassaden i Moskva.

Efter Nobelpriset blev kampanjen mot Solzjenitsyn hårdare och han blev alltmer politisk i sin litteratur. Viktigast var GULag-arkipelagen, som släpptes i sju delar med början 1973. Manuskriptet hade smugglats ut från Ryssland bland annat med hjälp av TTs Moskva-korrespondent Olle Stenholm och publicerades först i Paris på ryska, sedan i översättning på en rad språk. GULag-arkipelagen var en skildring av hela det stalinistiska förtrycks- och fånglägersystemet och Solzjenitsyn trodde själv att han presenterade unika kunskaper för världen när boken gavs ut. Det mesta var dock redan känt i Väst, men få hade brytt sig om saken. Det var först med Solzjenitsyns personliga ställning och litterära kraft som världen verkligen blev medveten om vad som hänt i Sovjet under Stalin - och senare.

Många av de västerländska översättarna av Solzjenitsyns verk hade någon form av socialistisk övertygelse, vilket fick genomslag också i en del av de svenska översättningarna. När den gamle Rysslands-kännaren Sven Wallmark gjorde översättningarna kunde man lita på att den antikommunistiska grundtonen kom fram i översättningen. När andra stod för översättningen tunnades budskapet alltsomoftast ut.

Efter GULag-arkipelagen utvisades Solzjenitsyn från Sovjetunionen 1974. Han satte då igång med att skriva ett gigantiskt arbete om Ryssland, revolutionen och Första världskriget. Det tog upp hela hans tid under många år. han var främst bosatt i Vermont, efter att de första åren i exil ha bott i Schweiz. Han valde Vermont för att skogarna och klimatet påminde om Rysslands.

Efter Sovjetunionens fall dröjde det flera år innan han återvände till sitt älskade Ryssland, men när han gjorde det blev det i form av en triumfatorisk järnvägsresa från Vladivostok till Moskva. Under några år var han en inflyteslerik opinionsbildare, men i Ryssland liksom i Väst härskar alltför ofta den politiska korrektheten. Solzjenitsyns utpräglat konservativa och nationalistiska inställning passade inte i ledande media och Solzjenitsyn har inte fått det inflytande i det fria Ryssland som han en gpng hade på opinionen i den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen.

Bland Solzjenitsyns böcker kan nämnas "Västerlandets misstag" som utgavs av Contra 1981. Det är en skarp kritik mot Västerlandets eftergiftspolitik mot Sovjetunionen och den påverkade positivt den politik som senare fördes till framgång av Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

AY-536 Vad hade näringsfrihetsförordningen för betydelse för utvecklingen av demokratin i Sverige?
Diana Tiger, Stockholm (1 juni 2003)
dianatiger1[snabel-a]hotmail.com

Näringsfrihetsförordningen från 1864 genomdrevs av finansministern Johan August Gripenstedt, en av de viktigaste gestalterna i moderniseringen av det svenska samhället under 1800-talet. Näringsfrihetsförordningen innebar att det i princip blev fritt att bedriva näringar var som helst i landet. Tidigare var flertalet näringar underkastade licenstvång och många näringar hade bara fått bedrivas i städerna (skråväsendet hade dock avskaffats redan 1846).

Det var först efter näringsfrihetsförordningen som det ekonomiskt efterblivna Sverige började utvecklas. De stora "snilleindustrierna", till exempel Asea (ABB), L M Ericsson, Alfa Laval, SKF, Aga, Electrolux med flera grundlades alla under femtioårsperioden efter näringsfrihetens införande. Den svenska ekonomiska utvecklingen var oerhört dynamisk och Sverige marscherade snabbt fram från att ha varit ett av Europas fattigaste länder till att bli en avancerad industrination.

Den ekonomiska utvecklingen byggde på liberala tankar. Gripenstedt hade studerat den store franske ekonomen Fréderic Bastiat och utformat sitt ekonomiska program efter dennes teorier. Med den ekonomiska liberalismens intåg fick den politiska liberalismen också en chans. Och därmed började krav ställas på en demokratisering av det politiska livet. Avskaffandet av ståndsriksdagen kom bara två år efter näringsfrihetsförordningen. Men den reformen hade ingen direkt logisk koppling till näringsfriheten.

Näringsfrihetens betydelse för demokratins utveckling får sägas ha varit indirekt. Först genom det ekonomiska välstånd som skapades genom näringsfriheten blev det möjligt för bredare folklager att kräva politiska reformer. Utan den ekonomiska utvecklingen hade det inte funnits förutsättningar för någon demokratisering. "Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral" (först käket, sedan moralen) skrev vänstermannen och socialisten Bertolt Brecht i en av sina pjäser. Även om Brechts tankar oftast är synnerligen motbjudande har han i denna tes ganska väl tolkat sambandet mellan 1864 års näringsfrihetsreform och 1907 års rösträttsreform.

AY-535 I Sverige betalar vi väldigt mycket skatt, skatten ska sedan fördelas på olika saker i samhället, bidrag stöd med mera. Tycker att det verkar vara mycket byråkrati och krångliga regelverk. Det måste vara stora kostnader att administrera hela detta skattesystem så jag undrar därför hur mycket av våra skattepengar som försvinner i själva administreringen och fördelningen av pengarna?
Tomas, Trollhättan (25 maj 2003)
QHHHOKOVXIEO[snabel-a]spammotel.com

De olika skatterna är olika krångliga att administrera - och ger mycket varierande intäkter. Den sammanställning som Ekonomistyrningsverket gjort för 2002 redovisar sammanlagda skatteintäkter på 659 miljarder kronor. Därav svarar momsen för 198 miljarder, sociala avgifter för 250 miljarder, skatt på företag för 77 miljarder, varuskatter (på alkohol, bensin, elektricitet med mera 92 miljarder och "skatt på egendom" (bland annat fastighetsskatt och förmögenhetsskatt) 40 miljarder kronor. Staten tar också in intäkter på de statliga företagen, försäljning av egendom med mera. Det förtjänar särskilt att noteras att inkomstskatt på fysiska personer gått med minus. Staten har inte ens tagit in så mycket att det räckt till de summor som skattemyndigheterna skickat vidare till kommuner och landsting...

Ändå är det inkomstskatten som skapar de största problemen för skattebetalarna, som är den som har de krångligaste reglerna och som förorsakar de flesta skatteprocesserna. Visst, inkomstskatten ger kommunerna 383 miljarder kronor, men den går egentligen med minus för staten.

I motsats till den krångliga inkomstskatten, där det finns hyllmeter med facklitteratur och skattekonsulter som kan hjälpa den som har problem, kan momsen hanteras med en ganska kort bruksanvisning och det är egentligen ganska sällan som skattekonsulter kan trixa med summorna. Visst sker det tvister om momsen, men då är det ofta fråga om fiffel och båg, i motsats till när det gäller inkomstskatten där det mest är de krångliga reglerna som förorsakar tvister. Också företagsbeskattningen är mycket krånglig, medan de sociala avgifterna är förhållandevis enkla att hantera. Också skatten på egendom är ganska enkel, men där finns det massor med enkla tips för den som vill slippa att betala skatt, eftersom regelverket avsiktligt är försett med massor av undantag. På det området kan skattekonsulterna verkligen ge valuta för pengarna.

Hur mycket kostar det då att administrera hela skatteapparaten? I statens redovisning står det att skatt, tull och exekution kostade 8,1 miljarder kronor år 2002. Men då ingår inte det faktum att till exempel en stor del av riksdagens och regeringens arbete handlar om skatter. Man bör också ha klart för sig att de privata kostnaderna för skatteadministrationen kan uppskattas vara fyra gånger så stora som de statliga. Varje deklaration granskas några minuter (om den inte specialgranskas), men varje deklaration ägnas mycket mer uppmärksamhet av deklaranten själv. Företagen har betydligt bättre avlönade skatteexperter än de som arbetar på skattemyndigheten etc. Uppskattningsvis kostar alltså administrationen av skatterna 40 miljarder kronor. Sätt det i relation på intäkter på 1042 miljarder kronor (659 till staten och 383 till kommunerna) och det blir en hanteringskostnad på cirka 4 procent. En vanlig mataffär skulle inte klara mer än 2 procents administrativ kostnad, men i andra branscher är det möjligt att ha så stor andel. Men då är det fråga om betydligt mindre volymer, med de stora volymer som skatten omfattar vore det rimligt att kunna pressa ner kostnaderna högst avsevärt.

AY-534 Hej, det var en intressant läsning om Sydamerika [Frågor och svar, Veckans Contra nummer 17 2003]. Jag undrar bara hur det är med de två som ej nämndes dvs Guyana (f.d brittisk koloni) och Surinam (f.d holländsk koloni) men som är självständiga idag? Franska Guiana som ligger intill är fortfarande en koloni såvitt jag förstår.
Jörgen Hansen (18 maj 2003)
j.hansen[snabel-a]chello.se

Tack för att Du läser så uppmärksamt att Du upptäckte att vi hoppade över två länder i Sydamerika. De har det gemensamt att de blivit självständiga relativt nyligen, nämligen 1966 (Guyana) respektive 1975 (Surinam). Bägge länderna har för övrigt en ganska begränsad befolkning, 800.000 i Guyana och 400.000 i Surinam. Övriga länder i Sydamerika blev ju självständiga i början av 1800-talet och har en mycket längre historia, samt mycket större befolkningar.

Guyana kännetecknas av intensiva konflikter mellan de två stora etniska grupperna i landet - negrer (mestadels bosatta i hguvudstaden Georgetown) och indier (mestadels bosatta på landsbygden) och mellan deras politiska partier. Indianer är en liten folkgrupp, bara omkring 5 procent av befolkningen, och de spelar knappast någon politisk roll i det etniskt uppdelade Guyana. Det starkt vänsterinriktade People's National Congress, rekryterar stöd hos negerbefolkningen. Partiet kom till makten 1964, två år före självständigheten, och förde med tiden en alltmer maktfullkomlig politik med inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna. De stora företagen nationaliserades och ekonomin gick därefter - dvs neråt. Inget av de val som hölls efter Guyanas självständighet från Storbritannien har ansetts gå hederligt till. Oppositionen har ständigt anklagat regeringen för valfusk. Vid valen 1992 lyckades dock oppositionen trots regeringens manipulationer få majoritet. Då återkom premiärministern från britternas tid, indiern Cheddi Jagan, till makten i ledningen för People's Progressive Party (med stöd av CIVIC-rörelsen, som engagerat sig för demokratiska rättigheter). Jagans parti PPP var ursprungligen lika socialistiskt inriktat som PNC, men i början av 1990-talet framstod socialismens bankrutt som så uppenbar att privatisering istället ställdes upp på programmet. Resultaten lät inte heller vänta på sig, de ekonomiska bakslag som landet utsatts för kunde delvis kompenseras. Omedelbart efter PPPs valseger förekom en rad upplopp i Georgetown där PNC-anhängare hävdade att PPP vunnit valet med hjälp av fusk. PPP har fortsatt kunnat behålla makten i Guyana och oppositionen har länge bojkottat parlamentet. Den nuvarande regeringen förefaller hjälpligt upprätthålla de demokratiska institutionerna, men marginalen är hårfin och enligt tidigare presidenten Desmond Hoyte (PNC) var det fråga om valfusk också i senaste valet 2002.

Surinam blev självständigt från Nederländerna 1975 och styrdes under de första fem åren av en koalition av civila partier. 1980 tog militären makten under Desi Bouterse. Bouterse var starkt vänsterinriktad. Militärstyret avvecklades i slutet av 1980-talet, men fortfarande med arméchefen Bouterse som den starke makthavaren. Under 1991 hölls val, vilka vanns av ett nytt parti, Nya Fronten. Bouterse avgick som arméchef året därpå, vilket var början till en något mer civiliserad utveckling i landet. Nya Fronten förlorade sedan valen 1996. Landet har hela tiden hållits under armarna av den gamla kolonialmakten Nederländerna, men då mest i form av ekonomiskt stöd från surinameser som arbetar i Nederländerna. Nederländerna har också gett statligt ekonomiskt bistånd till Surinam, men frusit det på grund av landets odemokratiska utveckling och inte minst på grund av förre presidenten Bouterses nakotikabrott i Nederländerna. Bouterse hotas av elva års fängelse i det annars så narkotikaliberala Nederländerna, men Surinam har vägrat att lämna ut honom. Surinam är ett sorgligt exempel på odemokratiskt styre och de enda ljuspunkterna är när landets regering gör eftergifter på de mänskliga rättigheternas område för att säkra mer bistråndspengar från Nederländerna, Men eftergifterna är blygsamma.

AY-533 Min fru blev tillsagd på jobbet att hon blir utan ersättning om det skulle bli strejk. Då hon är motsåndare till fackens makt i Sverige vill hon egentligen inte gå med, och det jag skulle vilja fråga är: Är det så att man inte får jobba om facken bestämt sig för att strejka?
John Doe, Umeå (11 maj 2003)
hannaxara[snabel-a]yahoo.com

Hon kan fortsätta att arbeta som vanligt och då få lön som vanligt. Hon kan visserligen bli trakasserad av strejkvakter som försöker hindra henne från att arbeta, men de måste hålla sig utanför arbetsplatsen och får naturligtvis inte tillgripa våld. Skulle så ske gäller sedvanliga regler om våldsbrott, ofredande och liknande.

En arbetsgivare kan visserligen i en konflikt besluta om lockout (avstägning från arbetet och därmed inte heller någon lön) mot dem som inte strejkar. Det är emellertid mycket ovanligt och förekommer i praktiken bara när facket försöker sig på en "billig" strejk genom att ta ut till exempel fem personer som hindrar en hel anläggning med 1000 personer att fungera. Då kan de 995 bli lockoutade, eftersom de utan lockouten skulle få lön och ändå inte uträtta något. I den nu aktuella konflikten på Kommunals avtalsområde har det aldrig varit tal om någon lockout.

Om Din fru skulle delta i strejken utan att vara organiserad får hon däremot ingen strejkersättning, som facket samlat ihop till genom sina höga medlemsavgifter. Men det är ju inte mer än skäligt. 

AY-532 Jag skulle vilja veta vad Brezjnevs doktrin innebar. Vad gjorde den för att behålla kontrollen över Sovjets intresseområden under Kalla Kriget?
Lena, K-d (6 maj 2003)
lena_superbra[snabel-a]hotmail.com

Brezjnevdoktrinen formulerades av Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev som ett försvar för hans redan verkställda beslut att med militärt våld krossa den spirande demokratin i Tjeckoslovakien 1968.

Sovjetunionen svarade enligt en överenskommelse mellan de allierade för ockupationen av Tjeckoslovakien efter Andra världskrigets slut (trots att det var amerikanska trupper som befriade Prag). 1948 utnyttjade Sovjet - under Josef Stalin - sin militära närvaro i Tjeckoslovakien för att genomföra en statskupp och införa en kommunistisk diktatur, i slutändan styrd av Moskva.

När landets politiska ledning under 1967 och 1968 började "liberaliseras" (det var fortfarande kommunister i ledningen, men kommunister som kunde tänka sig vissa politiska reformer) svarade Sovjet med att invadera landet och åter tillsätta sina egna män vid rodret i Prag. Reformkommunisten Alexander Dubcek - som lett landet under reformperioden - fick ett skogvaktarjobb, medan stalinisten Gustav Husak fick den makt som återstod sedan Moskva tagit sitt.

Invasionen av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 genomfördes formellt av Warszawa-pakten, till vilken de av Sovjet kontrollerade satellitstaterna i Östeuropa hörde. Men det var sovjetiska förband som genomförde det smutsiga hantverket, med bara formell medverkan från länder som Ungern, Östtyskland, Polen och Bulgarien.

I ett tal i Warszawa i november, två månader efter invasionen av Tjeckoslovakien, formulerade Brezjnev sin doktrin. Han förklarade att den "socialistiska gemenskapen" (dvs Warszawa-pakten) hade rätt att ingripa med våld om socialismen hotades i ett land där socialismen redan var genomförd. Brezjnevs företrädare Nikita Krusjtjev hade redan levt efter doktrinen då han krossade de ungerska frihetssträvandena 1956 (och de ungerska ledarna då fick inga skogvaktarjobb, de avrättades). I praktiken innebar Brezjnev-doktrinen att de länder som en gång hamnat bakom järnridån alltid skulle förbli där.

När Sovjetunionen 1979 invaderade Sovjet Afghanistan, gjorde man det för att insätta en mer Moskva-vänlig kommunistregering än den som redan tagit makten genom en kupp. Brezjnevdoktrinen utvidgades då till att omfatta även länder som inte ursprungligen ingått i den "socialistiska gemenskapen". Afghanistan var formellt ett alliansfritt land.

Brezjnev-doktrinen avskaffades 1989 av Sovjetunionens dåvarande ledare Michail Gorbatjov. Två år senare föll Sovjetunionen i bitar och länderna i det som under nära femtio år varit socialistiska diktaturer blev demokratier, utan att kunna kuvas av Sovjetunionen. Brezjnev-doktrinen hade förpassats till historiens skräphög.

AY-531 Hur långt har de olika sydamerikanska länderna nått vad gäller deras demokratiska utveckling? Vad krävs för att för att de länder som idag har någon form av auktoritärt styre skall förvandlas till folkstyrda stater.
Calle W, Lund (29 april 2003)
ni_vet_vem[snabel-a]hotmail.com

Det har skett en mycket markant och glädjande utveckling mot demokrati i Sydamerika under de senaste tjugo åren. Korruptionen är också klart på tillbakagång. Men det finns också en hel del problem som gör att kontinenten på inget sätt kan sägas vara "vunnen åt demokratin".

För tjugo eller trettio år sedan hörde militärkupper, revolutionärt våld och pöbelvälde till ordningen för dagen i många sydamerikanska länder. Idag sker de flesta maktskiftena efter val, även om dessa val ibland kan ha en hel del tveksamma inslag. Tyvärr finns det också inslag av oseriös populism och bondfångeri hos en del av dem som vinner valen. Men det finns också en växande skepsis mot korruption och en hel del presidenter har förlorat makten efter anklagelser om korruption. Och i några länder - en del av dem stora - har ansvarslösa vänsterpolitiker kommit till makten.

Några få ord om de viktigaste länderna i Sydamerika.

Chile var länge Sydamerikas enda stabila demokrati. Landet hade i stort sett demokratiska regeringar från början av 1930-talet och framåt. Den goda utvecklingen fick ett abrupt slut när marxisten Salvador Allende kom till makten med bara 36 procent av rösterna 1970 (de två högerkandidaterna fick 35 respektive 29 procent av rösterna). På bara två år hade Allende kört Chile i botten och i praktiken avskaffat de grundläggande demokratiska rättigheterna. Genom en militärkupp störtades Allende 1973 och därpå följde en ny diktatur som varade ända till 1990. Chile fick därefter en kristdemokrat, Patricio Alywin, som president. I det senaste presidentvalet 2000, valdes socialisten Ricardo Lagos till president. Han hade en helt annan inställning till politiken än förre presidenten Allende. Lagos lovade att bli en president för hela det chilenska folket - Salvador Allende var uttalat emot den majoritet av befolkningen som röstat på andra kandidater. Och Lagos har hållit både lagen och konstitutionen och slagit vakt om den fria företagsamheten.

Argentina har av och till styrts av presidenter från peronistpartiet. Peronistpartiet - grundat av Juan Péron - har lovat de breda folklagren bättre villkor och generöst höjt bidragen och förbättrat de sociala förmånerna när det haft makten. Utan att på något sätt kunna finansiera de generösa löftena eller medverka till att det argentinska näringslivets effektivitet förbättras. Resultatet har bara kunnat bli ett. Ekonomisk misär och kaos. Argentina var på 1930-talet ett av världens tio rikaste länder. Och har idag fallit tillbaka till u-landsstatus. Orsaken är helt och hållet att tillskriva peronistpartiets ansvarslösa politik. Många anser att peronistpartiet har en fascistisk ideologi. Det må vara hur det vill med detta, men partiet har ofta lyckats vinna tillräckligt med röster för att få makten. Vid några tillfällen har den ansvarslösa ekonomiska politiken lett till militära ingripanden. Vid andra tillfällen har kaoset lett till andra lösningar. Under 1960- och 1970-talen styrdes landet huvudsakligen av militärregeringar. Men sedan militären gjort fiasko genom att misslyckas med att ockupera de brittiska Falklandsöarna 1982, tvingades de tillåta fria val 1983. Militären har sedan dess inte haft något nämnvärt inflytande på argentinsk politik. Peronisten Carlos Menem vann presidentvalet 1989 och lyckades - genom att överge den traditionella peronistiska politiken - sanera landets ekonomi. Men det blev istället en ganska omfattande korruption. När Menem enligt författningen inte kunde ställa upp i presidentvalet 1999 förlorade peronisterna makten. Den relativa styrka i ekonomin som Menem byggt upp visade sig vara ett korthus och den argentinska ekonomin rusade utför, presidenterna avlöste varandra med några veckors mellanrum. Först nu, i april/maj 2003, har läget stabiliserats så att det återigen blivit meningsfulla presidentval. I första valomgången har Carlos Menem och den mer vänsterinriktade peronisten Néstor Kirchner. De två kommer att mötas i en andra valomgång.

Brasilien, Sydamerikas största land, har liksom Argentina, växlat mellan perioder av militärt styre och demokrati under 1950-, 1960-, 1970- och 1980-talen. Liksom i Argentina har de demokratiska institutionerna stärkts under senare tid. I Brasilien har det varit demokratiskt styre sedan 1985. Det har huvudsakligen varit höger- och marknadsinriktade krafter vid makten, men vid det senaste presidentvalet 2002 kom vänsterkandidaten Luis Inacio da Silva till makten. Han intar dock nu en betydligt mer balanserad och sansad hållning än vad han gjorde som oppositionell på 1980- och 1990-talen.

Peru har bara undantagsvis haft demokratiskt valda regeringar. Presidenter har vanligen tillsatts genom militärkupper. 1990 vann Alberto Fujimori presidentvalet knappt mot författaren Mario Vargas Llosa (som skulle fått Nobelpriset om han inte var nyliberal, alla vänsterorienterade författare med mindre resning från Latinamerika har redan fått Noblepriset). Fujimori höll sig kvar vid makten till år 2000, men skaffade sig författningsvidrigt näst intill diktatoriska rättigheter 1992. Fujimori försökte bli omvald en andra gång år 2000 (första gången var 1995). Han vann presidentvalet, men protesterna mot valfusket och korruptionen blev så våldsamma att han tvingades avgå. Han flydde till Japan (han har japansk härkomst och hade japanskt medborgarskap vid sidan av det peruanska). Peru kunde år 2000 välja en ny president, Alejandro Toledo. Valet var någorlunda fritt, men skedde i skuggan av Fujimoris korrupta styre.

Bolivia är Sydamerikas genom tiderna mest odemokratiska land. Sedan självständigheten 1825 har det genomförts mer än 100 statskupper. Under hela perioden 1971-2001 spelade generalen Hugo Bánzer en dominerande roll i boliviansk politik. Han tog makten i en kupp och avsattes i kupper och tog makten både i kupper och val. Han avled 2002. I det presidentval som hölls 2002 deltog flera kandidater och militären ingrep inte. Men det var snarast ett undantag i Bolivias historia och fårgan är hur länge den nye presidenten Gonzalo Sánchez de Lozada kommer att sitta kvar.

Ecuador har haft nästan lika många kupper som Bolivia och knappast någonsin demokratiskt styre. Dock valdes nuvarande presidenten översten Lúcio Gutierrez i fria val 2002. Han hade dock meriterat sig inför valet genom att göra en misslyckad statskupp år 2000. Gutierrez är vänsterinriktad populist och frågan är om hans styre blir mer långlivat än de tidigare.

Colombia har haft en lång tradition som demokratiskt fäste i Sydamerika. Efter stridigheter 1948 utbröt emellertid inbördeskrig och militären kom en tid till makten. De två stora partierna, liberalerna och de konservativa, kom 1957 överens om att avblåsa striderna och låta presidentposten rotera mellan de två partierna. Trots att det var fråga om en klassisk tvåpartistat av närmast USA-snitt blev det ytliga intrycket en enpartistat, eftersom det redan på förhand var överenskommet vilket parti som skulle tillsätta näste president. Kommunisterna utnyttjade situationen och en gerillarörelse försökte på 1980-talet störta regeringen. Överenskommelsen om maktdelning mellan liberaler och konservativa är upphävd och nu konkurrera partierna på nytt. Senaste presidenten, Alvaro Uribe, vald 2002 var dock oberoende i förhållande till de gamla partierna, även om han tidigare varit med i det liberala partiet. Uribe utlovade hårda tag mot gerillan, som utvecklats från att ha varit en kommunistisk vänstergerilla till en kokainodlande maffiaorganisation. Gerillan utgör idag ett mindre hot mot regimen än tidigare, men den kan fortfarande vara ett störningsmoment i delar av landet.

Venezuela var liksom många andra sydamerikanska länder omväxlande demokrati och militärdiktatur. Från 1958 började demokratin göra framsteg och landet fick en rad fredliga och demokratiska maktskiften mellan de två ledande partierna AD och COPEI. Med början 1998 har dock de demokratiska institutionerna börjat urholkas i och med att den tidigare kuppgeneralen Hugo Chávez (han hade gjort en misslyckad militärkupp 1992 och suttit i fängelse för detta) valdes till president. Chávez var en återgång till systemet före 1958, en militär i uniform på presidentposten. Chávez ändrade konstitutionen och lät i strid mot det mandat han fått när han valdes förlänga sin egen mandatperiod. Han bedriver också en starkt näringslivsfientlig politik och utnyttjar statens resurser för att motarbeta oppositionen. Oppositionen kan dock fortfarande arbeta - dock trakasseras den. Det är därför inte någon fullt utvecklad diktatur i Venezuela, men landet kan inte längre betecknas som en demokrati.

Uruguay betraktades länge som Sydamerikas Schweiz. Landet var (liksom Argentina) på 1930-talet ett av världens tio rikaste. Rikedomen användes för att utveckla ett socialt välfärdssystem som var så generöst att det ledde till landets ruin. Den politiska makten delades mellan de vita (blancos) och de röda (colorados). Bägge två demokratiska partier. Det ekonomiska sammanbrottet ledde emellertid under 1970-talet också till politiskt kaos, som förvärrades av en kommunistisk så kallad stadsgerilla. Uruguay var under perioden 1973-1985 styrt av militären, men från 1985 påbörjades en demokratisering. Idag är Uruguay återigen en någorlunda väl fungerande demokrati, styrt av jorge Batlle från colorado-partiet. Han besegrade i presidentvalet 1999 en vänsterkandidat.

Paraguays dominerande efterkrigspolitiker var generalen Alfredo Stroessner som styrde landet dikattoriskt mellan 1954 och 1989. Paraguay ansågs vara den hårdast diktaturen i Sydamerika under den perioden, och det vill inte säga lite. Det var militären som avsatte den åldrige Stroessner, men den gav successivt efter för kraven på demokratisering. Paraguay har dock legat långt efter övriga Sydamerika när det gäller demokratiseringen. Dock har det hållits någorlunda demokratiska presidentval under senare år. Det senaste hölls faktiskt i slutet av april 2003 och resulterade i att det konservativa Colorado-partiets kandidat Nicanor Duarte Frutos vann - dock med bara 38 procent av rösterna, återstående röster var splittrade på flera kandidater.

Sydamerika har tagit jättekliv mot att bli en demokratisk kontinent under 1980- och 1990-talen. Delvis på grund av krav på reformer från den store grannen i norr, USA. De kommunistiska gerillarörelser som tidigare hotat länderna är så gott som eliminerade, frånsett i Colombia, där rörelsen övergått till att bli en knarkmaffia. Oroande är dock att väljarna i några betydelsefulla sydamerikanska länder på senare tid valt populistiska vänsterpolitiker till presidenter. I ett land - Venezeuela - har det nästintill lett till demokratins sammanbrott. I andra länder hotar det ekonomiska kaos som lär komma i de nya presidenternas fotspår till att de demokratiska institutionerna kommer att utsättas för svåra påfrestningar.

Tillbaks