Ämnen: Kollektiva nyttigheter, ekonomisk underutveckling i Sovjet, kommunismens fall i Polen, hippierörelsen, Nysvenska rörelsen, världens rikaste länder, Libanon, Litauen, svenska livstidsstraff, svensk politik på 1930-talet

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 14 april-30 maj 2002.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AU-500 Vad är kollektiva varor? Varför är det problem att uppnå samhällsekonomisk effektivitet på en fri marknad där kollektiva varor finns?
Mattias Wallström, Viskafors (14 maj 2002)
fjos_83[snabel-a]hotmail.com

"Kollektiva nyttigheter" är en bättre term än kollektiva varor, för de kollektiva nyttigheterna är mycket sällan produkter man kan ta på.

De kollektiva nyttigheterna är sådana som alla i ett samhälle har nytta av, vilket innebär att de svårligen kan köpas på en marknad. Ett av de klassiska exemplen är fyrarna. Alla fartyg kan se fyrens ljus, även de som inte varit med och betalat uppbyggnaden av ett fyrväsende. Ett annat och viktigare exempel är försvaret. Alla skyddas av det svenska försvaret, oavsett om de är totalpacifister eller helst skulle vilja gå fiendens ärenden...

Problemet med kollektiva nyttigheter, sådant som det särskilt behandlas i den nationalekonomiska teorin, är att alla är med och betalar genom sina skatter, trots att en del anser att vi har för lite av nyttigheten och är beredda att betala mer och andra att vi har för mycket och vill dra ner på kostnaden.
En vanlig nyttighet som handlas på marknaden köps i olika mängd av olika konsumenter. Varje konsument är beredd att köpa så många stycken så att han har minst lika mycket nytta av det sista exemplaret som det kostar honom.

En kollektiv nyttighet handlas däremot som "allt eller inget" och alla beslut måste fattas den politiska vägen med majoritetsbeslut. Det är dessutom ytterst sällan det ordnas en folkomröstning som avser en viss kollektiv nyttighet, i nästan alla fall måste därför väljarna fatta sitt beslut för ett helt paket av åtgärder som erbjuds av ett visst politiskt parti. Det som ett visst parti erbjuder i frågorna A, B, C och D är kanske bra, men i fråga E passar partiets linje inte alls med väljarens åsikt. Men partiet är ändå det bästa, eftersom väljaren har fyra frågor gemensamma. Det är då stor risk att beslutet i fråga E inte blir i enlighet med väljarmajoritetens önskemål...

Mängden nyttigheter på marknaden styrs av marginalnyttan. Dvs varje enskild konsument är beredd att köpa så mycket som han/hon har nytta av för det rådande marknadspriset. Och varje enskild producent är beredd att leverera så mycket som han/hon kan tillverka för det rådande marknadspriset. Det går att visa att detta är en optimal produktionsmix för samhället, som dessutom leder till att konsumenterna slipper betala så mycket de skulle vara beredda att betala för de första exemplaren av en vara ("Konsumentöverskott", consumers' surplus).

När det gäller kollektiva nyttigheter kan marknadsmekanismen tyvärr inte användas för att fastställa mängden nyttigheter, varför det med största sannolikhet inte kommer att produceras nyttigheter på en för samhället optimal nivå. Troligen blir det för mycket eller för litet...

AU-499 Hur kan man förklara Sovjets snabba omvandling från underutvecklat land till ledande I-land under mellankrigstiden?
Daniel Andersson, Falkenberg (23 maj 2002)
solros55[snabel-a]hotmail.com

Den här frågan utgår från en sovjetisk propagandalögn! Sovjetunionen var inte alls underutvecklat före Första Världskriget och utvecklades inte alls snabbt under Mellankrigstiden! Det var däremot en myt som spreds av den sovjetiska propagandan!

Under de första decennierna förra seklet genomgick Ryssland en mycket snabb ekonomisk utveckling. Den ryska ekonomin växte och tog in försprånget på Väst. Oljeindustrin i Baku-området (som då var en del av Ryssland, idag tillhör Baku Azerbajdzjan) stod inte Texas efter när det gällde snabba pengar. Bröderna Nobel (farbröder till Alfred) var väl så rika som familjen Rockefeller (som låg bakom Standard Oil, våras dagars Exxon). Den tunga verkstadsindustrin utvecklades också snabbt. Svenska företag hade större anläggningar i Sankt Petersburg än i Stockholm (gällde till exempel telefontillverkaren Ericsson).

All denna spirande ekonomiska utveckling krossades i och med revolutionen. Ericssons och Nobels tillgångar beslagtogs och sattes i händerna på kommunistiska partipampar. Resultatet blev ett successivt förfall och successivt sjunkande produktion. Det som kunde ha blivit en ekonomisk raket blev vägen till ekonomisk misär.

Kollektiviseringen av jordbruket hade samma följder för livsmedelsproduktionen. Först på 1970-talet lyckades Sovjet överträffa spannmålsproduktionen från Ryssland 1914.

Men visst, den sovjetiska regimen medförde vissa ekonomiska förbättringar. Men de var långsamma och långt mindre än motsvarande förbättringar i de länder som valde kapitalistisk marknadsekonomi. Ryssland låg efter Väst 1914. Men då var gapet på väg att krympa. Efter Ryska revolutionen växte gapet istället och det var först cirka tio år efter kommunismens fall som det började hända saker med den ryska ekonomin. Men det kommer att ta ytterligare decennier innan Ryssland är ifatt.

Trots att landet har mycket rika naturtillgångar och en teknisk utbildningsnivå som ligger väl i nivå med länderna i Väst.

AU-498 Jag vill veta vad Polens religion (katolikerna) har med kommunismens fall i Polen att göra?
Zanna Johansson, Stockholm (29 maj 2002)
a_girl_named_sandoz[snabel-a]kent.nu

Religionen har en hel del att göra med kommunismens fall i Polen - och resten av Östeuropa.

Kommunismen är till själva sin kärna ateistisk och mot all religion. Kristen, muslimsk, judisk eller vad det vara må. Kommunistiska regimer propagerar regelmässigt mot religionen, exempelvis gjordes kyrkor om till ateistiska museer i Ryssland. I några länder har man med våld (fångläger, avrättningar) försökt utrota religionen. Det har gällt (under skilda perioder) bland annat Albanien och Kina. I de flesta kommunistländerna valde man dock en något mer flexibel linje. Man propagerade mot religionen, man såg till att inga troende fick inflytelserika poster, den som döpte sina barn kunde räkna med att bli trakasserad av myndigheterna på olika sätt, aktiva präster motarbetades eller fängslades, prästseminarier stängdes osv. Men enskilda troende kunde fortsätta att vara troende så länge de inte propagerade för sin tro.

Men den som ville göra karriär måste bestämt ta avstånd från religion.
Vid några tillfällen såg sig dock även kommunistiska länder förorsakade att vädja till religiösa grupper. Så gjorde Stalin när kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen bröt ut 1941. Då släpptes tvångströjan mot den ortodoxa kyrkan och den engagerades istället för att mobilisera det ryska folket i kampen mot tyskarna. Men den nya frihet som den ryska ortodoxa kyrkan då fick tog ett tvärt slut när segern var vunnen. Då gick allt tillbaka till det gamla igen.

I Polen avvek emellertid religionspolitiken från vad som gällde i andra kommunistiska stater. Polen var sedan länge starkt katolskt och de polska kommunistledarna, som själva var övertygade ateister, insåg att det skulle vara lättare att ta kontroll över landet om man inte också attackerade de breda folklagrens religiösa tro. Man nöjde sig alltså med att beslagta de "rikas" egendom, nationalisera alla företag och kasta politiska motståndare i fängelse. Religiösa motståndare fick fortsätta att driva sin verksamhet och det byggdes till och med kyrkor i det kommunistiska Polen.

När motståndet mot regimen växte blev kyrkan en samlingspunkt för oppositionen. Fackföreningsledaren Lech Walesa, som senare blev Polens president, hade en stark katolsk tro och bar alltid en madonnabild på kavajuppslaget. Viktigt var också att den polske kardinalen Karol Wojtyla 1978 blev vald till påve under namnet Johannes Paulus II. Den polske påven kunde från sin internationella position kritisera kommunismen och verksamt bidra till att regimens ställning undergrävdes.

Den katolska kyrkan i Polen kontrollerades som enda organisation inte av regimen. Och den ställde under 1980-talet upp som "fadder" för andra regimkritiska organisationer. Därigenom bidrog katolska kyrkan verksamt till att kommunismen kunde falla 1989.

AU-497 Vilka var de egenliga orsakerna bakom Hippierörelsen? Var det bara Vietnamkriget och den amerikanska "Framgångsfilosofin"? Fanns det fler politiska beslut som upprörde?
Gustav Engvall, Kållered (30 maj 2002)
gurrax[snabel-a]hotmail.com

Den amerikanska hippierörelsen hade sin höjdpunkt åren omkring 1970. Den kan sägas vara ett uttryck för pluralismen i det amerikanska samhället. Alla amerikaner var inte beredda att köpa idén om "den amerikanska drömmen", om människan som från i stort sett ingenting skapar materiellt välstånd och överflöd. Alla var inte heller beredda att köpa idén om "motherhood and apple pie", de värden som styrt stora delar av Mellanvästern.
I de traditionella amerikanska värderingarna har ingått ett stort mått av respekt för "Old Glory" (flaggan), presidenten och de demokratiska institutionerna.

Vad som hände under slutet av 1960-talet var att det formulerades ett alternativ till huvudlinjen i den amerikanska kulturen. Den var extremt individualistisk i så måtto att den tog avstånd från grunderna för det som var den amerikanska kulturen. Det gjordes formellt i någon kollektivistisk form, men var i praktiken mycket individualistisk och antipolitisk. Medlemmarna i hippie-rörelsen ägnade sig uteslutande åt att utveckla sig själva, inte åt att utveckla ekonomin, samhället eller kulturen. Ett sätt att göra detta var att också politiskt ta avstånd från majoritetens uppfattning - och just då var majoritetens viktigaste fråga att stödja det sydvietnamesiska folket i kampen mot kommunism och för demokrati. Alltså stod hippierörelsen för motsatt linje, de var motståndare till det som det officiella USA stod för. Men de var motståndare för motståndets, inte för sakfrågans skull. Hippierörelsen i praktiken var knappast en politisk rörelse. Den byggde på ett "avvikande beteende", fritt drogbruk och fri kärlek. Allt detta ledde till många personliga tragedier och till att många av dem som var engagerade i hippierörelsen dog en tidig död.

En på detta sätt destruktiv ideologi komme naturligtvis att ha begränsad livslängd och idag finns det knappast någon hippierörelse att tala om.

AU-496 Nysvenska Rörelsen, vad är det för rörelse egentligen? Inte rasistisk enligt dem själva, är den liknande Socialdemokratin och Nazistisk samtidigt? Man säger sig i alla fall till stor del hålla med Socialdemokraterna. Bland annat redogör man för hur Socialdemokraterna till stor del tog efter Nazisterna i sitt 27 punkter långa efterkrigsprogram 1944. Detta om något visar ju i så fall att Nazismen är en vänsterideologi.
Dave Rudabaugh
gransten[snabel-a]hotmail.com

Du har nog uppfattat saken ganska bra. Nysvenska Rörelsen grundades 1941 i Malmö av Per Engdahl under namnet Svensk Opposition. Efter diverse förvecklingar ändrade organisationen namn till Nysvenska Rörelsen. Den anser sig också ha rötter till organisationer som grundades redan under 1930-talet i Uppsala. Under Andra Världskriget stödde rörelsen Tyskland och upprättade register över personer av judisk börd. Organisationen var "ideologisk" och ställde aldrig upp i några val. Ledaren Per Engdahl var inspirerad av Benito Mussolini, fascismen och korporativismen. Han hade inte särskilt mycket till övers för de mer råbarkade nationalsocialister som samtidigt verkade i Sverige. När han efter kriget blev informerad om vad som hänt med judarna i Tyskland tog han till och med avstånd från det. Men ansåg inte att judeförföljelserna i sig var en följd av den fascistiska ideologi han förespråkade.

Efter krigets slut tonades därför de antisemitiska inslagen ner, men den ideologiska grunden med en stark statsapparat, statliga förertag och starka korporationer (fackföreningar) fanns kvar. Stora likheter med socialdemokratin alltså! Rörelsen var helt obetydlig men genom att Per Engdahl var den ende fascistiskt orienterade personen i Sverige som hade någon intellektuell kapacitet att tala om, uppmärksammades rörelsen emellanåt av fiender till ideologin.

Under 1970- och 1980-talen samverkade Nysvenska Rörelsen av och till med olika lokala invandringsfientliga organisationer, samt med Sveriges Nationella Förbund, en organisation med rötter i de kretsar som under 1930-talet vurmade för Tyskland (trots det nationella namnet...). Verksamheten krympte alltmer och blev till slut bara tidningen "Vägen Framåt" vars sista nummer kom ut 1992. När Per Engdahl avled 1994 försvann de sista resterna av organisationen, även om det fortfarande finns personer som försöker återuppliva den korporativistiska tanken under Nysvenska Rörelsens namn och till och med har en hemsida (http://www.nysvenskarna.nu) - men den verkar inte vara uppdaterad sedan 1998.

Man kan säga att Nysvenska Rörelsen var en mer ideologisk rörelse än de nationalsocialistiska partier som ställde upp i valen. Rörelsen låg idémässigt nära den socialistiska fåran, men man var alltid noga med att ta avstånd från klasskamp (en marxistisk grunddogm) för att istället förespråka "folkgemenskap".

För oss som tycker att "klasskamp" är obsolet och "folkgemenskap" ett lika konstigt begrepp blir Nysvenska Rörelsen och Socialdemokratin nästintill identiska idémässigt. Men för en socialist som lärt sig att klasskampen är det viktigaste som finns, eller en korporativist som säger detsamma om folkgemenskapen är skillnaderna naturligtvis stora.

AU-495 Hur kan det komma sig att Liechtenstein, Luxemburg, Schweiz, Nauru och Bermuda toppar listan över BNP per capita?
Jenny, Malmö (30 maj 2002)
nattalex[snabel-a]hotmail.com

Som Du märker är det många små länder som finns med på listan. Ett litet land har generellt bättre möjligheter att komma med på en lista som denna, eftersom det kanske inte finns något svagt område som drar ned genomsnittet.

Nauru är ett specialfall, eftersom landets hela ekonomi bygger på utvinning och export av fosfat. Med stora investeringar från utländska företag och mindre än 10.000 invånare blir det ett högt BNP-tal.

Liechtenstein, Luxemburg och Bermuda lever alla på att ge stor frihet åt sina länders bankväsen. Bankväsendet har i största allmänhet ett högt förädlingsvärde per anställd och därför kan länderna som internationella finanscentra surfa på mängden av internationella finansiella transaktioner. Luxemburg avviker i det här fallet lite från de andra länderna eftersom landet under de senaste tjugo åren sadlat om från en ekonomi baserad på stålindustri till en ekonomi baserad på finansindustri. Landet lyckades möta nedgången i stålindustrin på rätt sätt och vid rätt tidpunkt.

Schweiz skiljer sig från de andra nämnda länderna genom att det är ett förhållandevis stort land, men det har en likhet genom finansindustrins betydelse och betydelsen av öppna gränser och frihet för finansiella företag. Men i Schweiz finns också annan sofistikerad industri, främst läkemedelsindustri och finmekanik (basen var en gång klockindustrin, som faktiskt överlevt omvandlingen från finmekanik till elektronik i Schweiz, men som lämnat efter sig finmekaniska kunskaper till andra produktionsgrenar).
BNP/capita år 2000 uppgick enligt våra källor (en sammanställning av Finlands Statistiska Centralbyrå) till 40.443 dollar på Bermuda, 39.157 i Luxemburg, 37.486 i Japan, 36.517 i USA, 36.497 i Brunei (oljeland), 35.527 i Norge, 33.967 på Cayman-öarna, 33.793 i Schweiz, 30.889 i Liecchtenstein, 30.393 i Danmark och 30.302 på Island. Det var samtliga länder med BNP/capita över 30.000 dollar. Nauru saknar vi aktuella uppgifter om. Sverige hade 25.641 dollar/capita.

AU-494 Vad händer med de kristna i Libanon under Syrien och marionetter? Jag läste att antalet kristna i landet halverats. Iofs skyldes det på att Israel dragit tillbaka stödet till de kristna, men oavsett orsak så är det skamligt om sant att så har skett.
Carl Carlsson, Glädjefrid (14 april 2002)
CJFCarlsson[snabel-a]telia.com

Libanon var länge Mellersta Österns pärla. En välmående liten nation i ett hav av fattigdom och elände. Det var där alla de stora bankerna fanns. Det var dit araber från de strängt muslimska länderna reste på semester. Det var kring Beirut och bolaget Middle East Airlines som all flygtrafik i regionen cirklade. Och Libanon var det enda demokratiska landet i regionen, vid sidan av Israel.
Så är det inte längre. Det en gång kristna Libanon har idag muslimsk majoritet och de kristnas inflytande minskar snabbt. Därmed har Libanon blivit lite som de andra länderna i regionen. Auktoritärt styrt. Visserligen med vissa rester av den gamla demokratin kvar, men med Syrien som övervakare i fjärran, alla avgörande beslut fattas egentligen i Damaskus.

Redan Paulus reste genom Libanon och de första blev kristna bara några år efter Jesu död. Men det var först på 400-talet som hela landet blev kristnat. När islam började spridas på 600-talet gjorde de erövringar också i Libanon. Men Libanon blev aldrig ett muslimskt land. De kristna flyttade norrut och upp i bergen för att komma undan de muhammedanska invasionsstyrkorna. En majoritet förblev kristen.

När turkarna (det ottomanska riket) senare lade under sig hela Mellersta Östern respekterade sultanerna den kristna tron i området (sultanen försökte visserligen omvända de kristna, men det skedde mest genom skatteförmåner för dem som övergick till islam, och de kristna i området betalade uppenbarligen den skatt som krävdes för att de skulle få behålla sin tro). Efter ett inbördeskrig mellan maroniter (kristna) och druser (muslimer) 1860 upprättades en autonom ottomansk provins kring berget Libanon 1861. Den styrdes av majoritetsbefolkningen, de kristna, men under sultanens yttersta kontroll. Straxt innan Första världskriget (1911) var 79 procent av Libanons befolkning kristen.

Första världskriget ledde till det turkiska imperiets undergång och Libanon blev 1920 ett "mandat" under Nationernas Förbund, administrerat av Frankrike. Kriget ledde till folkomflyttningar och den kristna andelen av befolkningen krympte till 55 procent 1921. Fortfarande under 1930- och 1940-talen var de kristna i majoritet. Och när Libanon under Andra världskriget (1943) förklarade sig självständigt var 52% kristna. Det fastställdes också i landets nya författning att presidenten skulle vara maronit (kristen) och premiärministern sunni-muslim.

Under 1950-talet och början av 1960-talet upplevde Libanon en guldålder. Början till den långa utförslöpan kom i samband med kriget mellan Israel och de omgivande arabländerna 1967. Egypten, Syrien och Jordanien anföll samfällt Israel, men den militära kampanjen blev ett stort fiasko. Israel slog tillbaka alla tre angriparna och ockuperade delar av Jordanien och Egypten samt Golanhöjderna i Syrien. De kristna i Libanon ville hålla landet neutralt i kriget, medan muslimerna ville ställa upp för den arabiska alliansen. Libanon deltog inte i kriget, men det fick den negativa konsekvensen att 350.000 palestinska flyktingar slog sig ner i landet. När PLO blev utslängt från Jordanien flyttade Yassir Arafat högkvarteret till Libanon, något som kom att stå det libanesiska folket dyrt. Upprepade terrordåd från Libanon över gränsen mot Israel provocerade fram en israelisk invasion 1980, en invasion som fick till följd att PLO tvingades flytta sitt högkvarter till Tunisien. Invasionen och de följande striderna medförde samtidigt stor skadegörelse i Libanon.

Under 1975 utbröt ett inbördeskrig i Libanon, mellan kristna och muslimer, ett krig som kom att vara i hela 16 år. Tidvis var det också krig mellan olika kristna grupper, mellan druser och andra muslimer och hela tiden med Syrien i bakgrunden, ett muslimskt Syrien som först ställde upp på maroniternas sida, men sedan gick över till de muslimska trosbröderna. Beirut delades i två delar och på bägge sidor om gränslinjen jämnades hus med marken under striderna. Tidvis skedde etniska rensningar, till exempel när druserna mördade tusentals kristna 1983. Andelen kristna på berget Libanons sluttningar minskade från 50 procent 1975 till 1 procent 1985. Idag är andelen något högre sedan det blivit möjligt för de kristna som jagades iväg att flytta tillbaka. Flera av de kristna ledarna mördades, till exempel Danny Chamoun och hela hans familj 1990. Chamoun var ledare för maroniterna och son till den avlidne presidenten Camille Chamoun. En annan ledande maronit, generalen Michel Aoun tvingades i exil 1991.

Under kriget flydde 700.000 människor från Libanon. Majoriteten, ungefär 500.000 av de flyende, var kristna. Ungefär 20.000 libaneser flydde till Sverige. Innan flyktvågen hade landet cirka 4 miljoner invånare. Flyktingströmmens sammansättning påverkade kraftigt befolkningssammansättningen i landet. De senaste någorlunda säkra uppgifterna är från 1983, då de kristna utgjorde 38 procent av befolkningen och muslimerna (inklusive druserna) 62 procent. Av de kristna var 26 procent maroniter, 7 procent grekisk-ortodoxa och 5 procent armeniskt kristna. Maroniterna erkänner påven som sitt överhuvud, men de är inte helt integrerade med den katolska kyrkan. Av muslimerna var 34 procent shia-muslimer, 21 procent sunni-muslimer och 7 procent druser. Druser är en sekt som själva anser sig vara muslimer, medan andra muslimer inte brukar erkänna dem som muslimer. Idag torde andelen kristna ha sjunkit ytterligare, kanske till 25 procent. Utvecklingen påskyndas av att muslimerna för det mesta har större familjer än de kristna. En kristen familj nöjer sig ofta med tre barn, medan en muslimsk ofta har sju.

I andra delar av världen finns det idag 6 miljoner libanesiska kristna, ungefär en fjärdedel av dem i USA. De anser sig inte vara araber utan just libaneser, medan muslimska libaneser ser sig som araber i första hand. Bägge grupperna har dock arabiska som modersmål.

Den libanesiska konstitutionen har försökt balansera mellan de olika religiösa grupperna. Presidenten ska vara kristen (maronit), medan premiärminsitern ska vara sunni-muslim och riksdagens talman shia-muslim. Tidigare har presidenten varit den viktigaste funktionen, men genom författningsändringar är det idag premiärministern som har mest makt. Presidenten har fått mer och mer en ceremoniell funktion. Därmed har makten ytterligare förskjutits åt det muslimska hållet.

AU-493 Jag skulle gärna vilja veta lite om hur Litauen klarat sig efter frigörelsen från Sovjet och hur stor inverkan sistnämnda fortfarande har på landet?
Ellen Broomé, Lund (28 maj 2002)
zantastar[snabel-a]hotmail.com

Av de femton forna sovjetrepublikerna är det framförallt tre som har uppnått en dynamisk ekonomisk utveckling, våra tre grannländer på andra sidan Östersjön, Estland, Lettland och Litauen. Alla tre är på väg att "springa ikapp" det fria Europa som de så brutalt tvingades lämna i samband med Andra världskrigets ockupation av Sovjetunionen (med ett kort tyskt mellanspel mellan två sovjetiska ockupationsperioder).

Det lär dock ta ytterligare flera decennier innan de tre länderna kan konkurrera med till exempel Norden när det gäller levnadsstandard. Kommunismen sätter djupa och dystra spår i ett lands ekonomi.

Litauen skiljer sig från Estland och Lettland främst genom att den ryska invandringen till landet var förhållandevis begränsad. Medan 28 procent av Estlands och 30 procent av Lettlands befolkning är ryssar är endast 9 procent av Litauens befolkning ryssar. Litauen har traditionellt vänt sig mer mot Polen och Tyskland än mot Ryssland. Men nära femtio års ockupation sätter självklart sina spår. Frigörelsen ekonomiskt tar lång tid, även om den största handelspartnern idag är Tyskland, inte Ryssland. En annan sak som skiljer Litauen från Estland och Lettland är att Litauen är starkt katolskt, medan Estland och Lettland är mestadels protestantiska (kutherska). Det har visat sig att katolikerna ofta bättre står emot trycket från ateistiska förtryckare, medan de protestantiska länderna på grund av det som Max Weber kallade den protestantiska arbetsetiken har lättare att utveckla en stark och dynamisk ekonomi.

En viktig faktor i Litauens fortsatta relationer med Ryssland är det stora kärnkraftverket i Ignalina. Det är byggt med samma teknik som det havererade kärnkraftverket i Tjornobyl i Ukraina, och huvuddelen av personalen är ryssar. Kärnkraftverket står för nästan hela Litauens energiproduktion och elnätet är ihopkopplat med det ryska, som i praktiken tar merparten av elkraften från Ignalina.

Litauen har uppgraderat säkerhetssystemet i Ignalina med ekonomiskt stöd från EU - och tekniskt stöd från Westinghouse Atom (tidigare Asea Atom/ABB Atom) i Sverige. Och så länge kärnkraftverket är i drift kommer Litauen att ha nära förbindelser med Ryssland. Litauen exporterar 3,2 miljarder kWh el till Ryssland varje år (Ignalina som står för 73 procent av Litauens elproduktion producerar 7,2 miljarder kWh).

AU-492 Har livstidsstraffet i Sverige inget slut? Är det så att man kan sitta i fängelse tills man ruttnar och dör i sverige? Och kan be om nård efter cirka så där 10-12 år? Det har jag bara hört men jag vill vet och vara säker..
Annica, Haninge (14 maj 2002)
Ankirulez[snabel-a]hotmail.com

I princip är livstidsstraffet obegränsat. Och det händer emellanåt att livstidsdömda avlider i fängelset (eller åtminstone utan att ha blivit frigivna). Dock är i flertalet fall "livstidsstraffet" i Sverige ganska kort. Under de galna 1970- och 1980-talet kunde en livstidsdömd ofta få straffet fastställt till 12 år, varefter frigivning skedde efter två tredjedelar av avtjänat straff, dvs efter åtta år. Det handlade om livsfarliga mördare, som oftast snabbt åkte in i fängelse igen. De två livstidsdömda storspionerna Stig Wennerström och Stig Bergling, som bägge förorsakat skattebetalarna hundratals miljoner i kostnader och dessutom sålt ut vårt land till en hotfull diktatur med aggressiva avsikter, behövde bara avtjäna tio år vardera (Bergling lyckades få ett uppehåll genom att rymma, men placerades bakom lås och bom igen sedan han återvänt från flera år i Sovjetunionen och Mellersta Östern, men sammanlagt blev det inte mer än tio år för Bergling heller).

Formelt går tidsbestämningen till så att fången begär nåd hos regeringen, varefter justitieministern fattar beslut om att straffet ska tidsbegränsas. Kriminalvården släpper sedan ut fången efter två tredjedelar av den formella strafftiden.

En skärpning i praxis skedde under moderata Astrid Kristenssons tid som justitieminister. Under hennes och efterföljaren socialdemokratiska Laila Freivalds tid fick egentligen inga livstidsdömda tidsbegränsade straff. Men det var egentligen bara fråga om att de åttaåriga straffen försvann och ersattes av längre på 12-20 år.

Ingen livstidsdömd har för närvarande suttit över tjugo år i fängelse. Men några närmar sig tjugo år [dubbelmördaren Leif Axmyr har nu passerat tjugoårsgränsen, tillägg december 2002]. I åtminstone några av fallen är det fråga om människor som mycket väl kan begå grova våldsbrott igen när de kommer ut på fri fot.

Ett alternativ till livstidsfängelse är tvångsvård inom psykiatrin, då tiden inte är fastställd alls och i princip kan bli livsvarig om den dömde inte tillfrisknar (men också kan bli mycket kort).

Samtliga livstidsdömda idag sitter inne för mord. Antalet livstidsfångar har ökat kraftigt under senare år och närmar sig 150 stycken.

AU-491 Hej, Under 1930- talet utbyggdes bl a, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken, familjepolitiken. vad innebar detta rent konkret??
Peter Johansson, Malmö (27 maj 2002)
peterjohansson66[snabel-a]telia.com

I och med riksdagsvalet 1932 kom socialdemokraterna till makten (de hade haft regeringsmakten kortare perioder även under 1920-talet). Frånsett några veckor sommaren 1936 var statsministern socialdemokrat hela perioden mellan 1932 och 1976.

Socialdemokraterna hade stora ambitioner att bygga ut statens inflytande över samhället. I partiprogrammet stod visserligen socialism i form av förstatligande av privata företag, men i praktiken inskränktes detta till att staten övertog en del företag som hade dålig lönsamhet, till exempel de privata järnvägarna (de stora banorna hade redan från början drivits i statlig regi, de små privata banorna började gå dåligt i och med bilismens framväxt).

Istället koncentrerades de politiska insatserna på att bygga ut statens kontroll över ekonomin via de privata företagen. Likaså gällde det att bygga ut samhällets kontroll över familjerna. Ja över allt som är viktigt i samhället.
Genom att peka på sociala problem, fattigdom och hälsoproblem som inte lösts i det dåvarande samhället skapades förevändningar för att införa stora statliga projekt.

På arbetsmarknadspolitikens område hade just den keynesianska revolutionen inträffat, när nationalekonomerna insett hur man kunde få fart på ekonomin genom att vrida på rattarna i statens budgetkran. Men det var inte den vägen som valdes, utan vägen att genom stora offentliga arbeten sysselsätta dem som var arbetslösa. Många fler fick anledning att vara tacksamma mot den socialdemokratiska staten som direkt ordnade jobb som vägarbetare än vad fallet varit om man sänkt skatterna för att stimulera konsumtionen av kläder som producerades av privata företag, som inte gärna skulle behöva anställa fler.

På bostadspolitikens område initierades en politik som ledde till närmast total kommunal kontroll över bostadsbeståndets tillväxt. Genom sinnrika ekonomiska stimulanssystem var det främst kommunala företag som kunde bygga bostäder, i andra hand socialdemokratin närstående kooperativa företag som Riksbyggen och HSB.

Också inom familjepolitiken vill staten sträcka ut sina kontrollmöjligheter. En åtgärd var att stimulera födelsetalen (som på 1930-talet var lika låga som dagens) genom att bygga särskilda bostäder för familjer med många barn ("barnrikehus"), naturligtvis med subventionerade hyror. Man förutsåg också allmänt stigande krav på standarden i bostäderna och lät de statliga subventionerna möjliggöra för kommunerna att bygga det som på en fri fastighetsmarknad byggts av privata fastighetsägare. Genom denna politik blev det kommunalägda bostadsföretaget på några decennier dominerande på den svenska marknaden. Från att ha varit en udda och marginell företeelse blev det det "normala", eftersom nästan alla bostäder som nybyggdes var kommunalägda. Man behövde därmed inte betala för att ta över privatägda fastigheter utan kunde funktionssocialisera med hjälp av statliga subventioner.

Tillbaks