Ämnen: Jugoslaviens sönderfall (1), nyliberalismen, handel med diktaturer, Jugoslaviens sönderfall (2), behovet av arbetskraftsinvandring, tullunioner, Afghanistan, Students for a Democratic Society (SDS), 1950-talets "kommunistskräck", Albanien

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 2 maj 2002-9 januari 2003.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AT-490 Jag kommer ursprungligen från Bosnien men känner inte till så mycket om min historia. Därför vill jag att ni besvarar till mig alla orsaker till Jugoslaviens sönderföll. Alltså varför det hände, vem skulle få ut mest av det o s v...
Mersad, Göteborg (2 maj 2002)
Nihad_1984@hotmail.com

När det gäller alla delkonflikterna i det som en gång var Jugoslavien finns det två viktiga grundfakta som måste tas med i beräkningen:
1) Under hundratals år (från 1360-talet) expanderade det turkiska (osmanska) riket mot norr, främst på Österrike-Ungerns bekostnad, för att sedan tvingas dra sig tillbaka, varvid en rad tillfälliga statsbildningar uppstod.
2) Jugoslavien var en förhållandevis ny statsbildning som saknade historiska rötter före 1918.

Slaviska grupper (serber och kroater) kom till Bosnien på 500-talet efter Kristus. Med tiden lyckades man frigöra sig och upprätta ett självständigt kungarike, som emellertid krossades när turkarna erövrade landet och den siste kungen, Tomasevic, avrättades 1463.

Turkarnas välde var muslimskt, men man tvingade inte befolkningen att övergå till islam. Däremot gavs stora privilegier till dem som gjorde det. Till exempel skattefrihet och rätt till höga ämbeten. Jordägare som såg sin ställning hotad gick över till islam och kunde samtidigt erövra lönsamma offentliga tjänster. Deras ättlingar idag kallas bosniaker.

De kristna grupperna (katolska kroater och ortodoxa serber) gjorde flera gånger uppror mot turkarna och de fick då stöd av det katolska Österrike-Ungern, som under 1700-talet lade under sig delar av norra Bosnien. Men södra Bosnien kontrollerades av turkarna fram till senare delen av 1800-talet. Vid Berlinkongressen 1878 erkändes Österrike-Ungern som innehavare av Bosnien (och Hercegovina). Befolkningen försökte tid efter annan att upprätta en självständig stat, men de försöken slogs ner. Österrike-Ungern (en sant mångkulturell stat med bland annat tyskar/österrikare, ungrare, slovener, polacker och kroater inom gränserna) försökte bygga upp en nationell bosnisk identitet som en barriär mot serbernas försök att lägga under sig Bosnien. Serbien hade delvis frigjorts från turkarna redan 1817, men först 1878 blev Serbien en internationellt erkänd stat. Detta sedan de halvt självständiga serbiska områdena 1876 misslyckats med att erövra Bosnien.
Kroatien var sedan länge en del av Österrike-Ungern. Ett lokalt parlament inrättades i Bosnien med representation för de tre grupperna, serber, kroater och bosniaker. Serbiska nationalister arbetade emellertid för en enad slavisk stat, under serbisk ledning. En av dessa nationalister, Gavrilo Princip, mördade den 28 juni 1914 Österrike-Ungerns tronföljare Frans Ferdinand och hans hustru Sophie i Bosniens huvudstad Sarajevo. Det var början till Första Världskriget. Eftersom Österrike-Ungern hamnade på den förlorande sidan i Första Världskriget kunde serberna uppnå sina mål och 1918 bilda en slavisk stat som kontrollerades av serberna. Förutom Bosnien fördes de tidigare till Österrike-Ungern hörande Kroatien och Slovenien till det nya kungariket. Vidare lade serberna under sig de södra slavisk områdena Makedonien och Montenegro och det albanska Kossova.

Under Mellankrigstiden var det serbiska trycket på resten av det jugoslaviska kungariket sådant att tyskarna hälsades som befriare i bland annat Kroatien, när Balkan ockuperades. Efter kriget lyckades kommunisten och kroaten Josip Broz Tito skapa en jugoslavisk kommunistdiktatur, som till en del byggde på balans mellan de olika delrepublikerna och folkgrupperna. När den hårda diktaturen föll några år efter Titos död 1980 och folk fick möjlighet att säga vad de tyckte rasade hela det jugoslaviska bygget ihop.

Flera av de olika självständiga delarna som uppstod på ruinerna av Jugoslavien var någorlunda enhetliga. Slovenien blev efter bara några veckors strider självständigt och internationellt erkänt (1991). I Kroatien var det besvärligare, där bodde många ortodoxa serber vars förfäder flytt från det muslimska turkiskkontrollerade Serbien till det av Österrike-Ungern kontrollerade Kroatien. Men också där kunde situationen stabiliseras inom några år, dock inte lika fredligt som i Slovenien.
I Bosnien och Hercegovina fanns den grundläggande konflikt som splittrat hela Jugoslavien kvar inom den egna och 1992 självständiga republiken. Serberna vill behålla ett enhetligt Jugoslavien, medan kroaterna helst såg nära förbindelser med Kroatien. Bosniakerna fick å sin sida internationellt stöd från muslimska länder söder om Medelhavet. Detta var grunden till kriget som rasade mellan 1992 och 1995.
Även om det idag är i stort sett fred i Bosnien och Hercegovina kan man inte säga att den nuvarande situationen innebär en långsiktigt stabil lösning. Staten omfattar tre folkgrupper med motstridande intressen, där två har nära förbindelser med olika grannländer och den tredje med geografiskt mer avlägsna trosfränder som dock har möjlighet att både ekonomiskt och militärt backa upp sidan i framtida konflikter.

AT-489 Hej jag håller på med ett arbete om nyliberalism i samhälle och jag skulle vilja ha en enkel förklaring på vad dom står för och vad dom vill uppnå. jag vill alltså veta vad dom vill förändra i vårt samhälle.
Erica, Gävle (9 januari 2003)
cassis_84@hotmail.com

"Nyliberalismen" är enkelt beskrivet en återgång till den gamla liberalismens kärna, att staten ska hålla fingrarna borta från syltburken.

Under 1700-talet styrdes världen av starka regeringar och kungar, som ville ha kontroll över det mesta i medborgarnas liv. Från deras tro till deras arbete och utbildning.

Framförallt på det ekonomiska området ställde liberaler som Adam Smith i slutet av 1700-talet krav på reformer. Avveckla tullar och regleringar, släpp företagsamheten fri! Det blev startskottet till en makalös ekonomisk utveckling som utplånade fattigdom och svält från det som idag är den industrialiserade världen (och som ställer upp och gör detsamma för de fattiga länder som idag väljer samma väg).

Den politiska liberalismen var emellertid inte enbart en fråga om ekonomisk frihet utan också genomförande av demokratiska reformer. På det politiska området blev liberalismens seger total, men den kom hundra år efter den ekonomiska liberalismens seger.

I Sverige avskaffades skråväsendet 1846 - den ekonomiska liberalismens största seger (och full näringsfrihet, seger nummer 2, kom 1864). I Sverige infördes allmän och lika rösträtt 1921 - den politiska liberalismens seger.
När senare socialdemokrater kom till makten slog de nogsamt vakt om de politiska vinningar som liberalismen gjort. Men de monterade ner den ekonomiska liberalismen, som var grunden till vårt välstånd. Den utvecklingen skedde i hela världen, inklusive USA där demokraterna i mångt och mycket stod för en statlig regleringspolitik. Från Franklin D. Roosevelt och framåt.

Som en reaktion mot att den ekonomiska liberalismen monterades ned uppstod under 1950-talet den nyliberala rörelsen, främst bland ekonomer. Stora namn var Friedrich von Hayek och Milton Friedman, bägge Nobelpristagare i ekonomi. De krävde marknadsinriktade reformer, till exempel den skolpengsreform som vi fått i Sverige i och med friskolornas framväxt. De friare ekonomierna ledde till att den stagnerande ekonomiska utvecklingen återigen kunde ta fart.

Men nyliberalismen blev något mer. Kraven på ekonomiska reformer kombinerades med krav på avreglering på områden där man ansåg att statens inskränkningar gått för långt. Narkotika har blivit något av en symbolfråga, där flertalet nyliberaler är för en betydligt mindre rigid attityd från staten gentemot narkotikabruk. Samma gäller en rad frågor som påverkar en mycket bredare allmänhet än den oproportionerligt uppmärksammade narkotikafrågan. Det kan gälla en friare syn på föräsljning av alkohol, frihet för butiker att ha öppet när de väl, rätten att använda den mark man äger för det ändamål man själv väljer, privatisering av statliga företag osv.

Dessa konkreta nyliberala ståndpunkter har under de senaste decennierna kombinerats med radikala filosofer, som resonerar om individens frihet och statens regleringar - eller brist på regleringar. Banbrytande var den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand vars mest uppmärksammade böcker kom redan på 1950-talet. Men 1970- och 1980-talen såg en rad betydelsefulla nyliberala filosofer som Murray Rothbard, Robert Nozick och Karl Hess.

AT-488 Vad kan det finnas för för- och nackdelar med att en kommunistisk diktatur som Kina dras in i världshandeln och accepteras av de demokratiska staterna som en jämbördig handelspartner, trots att man bryter mot de mänskliga rättigheterna?
Yvonne Astor, Borlänge (10 oktober 2002)
yvonne@astor.nu

Handel är alltid välståndsskapande och det välstånd som skapas tillfaller bägge parterna. När det gäller efterblivna kommunistiska ekonomier innebär en öppning för internationell handel att landet öppnas för marknadsekonomiska influenser. Sådana leder i förlängningen till att också de politiska begränsningarna luckras upp. Frihetens bacill sprider sig i diktaturens kropp, genom att man öppnar upp för internationell handel. Handeln i sig innebär att en rad personer kommer i direkt kontakt med köpare och säljare i andra länder, de får därmed direkt inblick i kapitalistiskt och demokratiskt tänkande. Ekonomisk tillväxt leder också erfarenhetsmässigt till att en auktoritär regim får svårt att behålla den totala kontrollen över landet. Invånarna kan, när de har säkrat livets nödtorft, få kapacitet över för att även kräva mänskliga rättigheter. I ett mycket fattigt land ägnas all energi åt att producera mat och livets absoluta nödtorft för de närmsta dagarna, i ett sådant land kan det politiska förtrycket vara djupt och svårövervinneligt. Chile är däremot ett typexempel på ett land där de ekonomiska framstegen under 1970-talets senare del och 1980-talet ledde till att den auktoritära regimen fick ge upp och demokrati infördes.

Än vacklar inte den kommunistiska diktaturen i Kina, den är nämligen inte bara auktoritär som diktaturen i Chile, utan totalitär. Den har kontroll över allt, inklusive de flesta företagens ekonomi. Men eftergifterna för marknadsekonomiskt tänkande kommer i längden innebära att totalitarismen eroderar, och därmed skapas förutsättningarna för diktaturens fall.

Mot de i grunden mycket positiva effekterna av att en diktatur öppnas upp mot omvärlden genom internationell handel står förhållandet att regimen i den interna propagandan kan framställa handeln i sig som ett erkännande av regimens internationella ställning, och det välstånd som förorsakas av ökad handel kan regimen tillskriva sina egna prestationer. Så är det naturligtvis inte. Men i ett land där regimen har total kontroll över massmedia kan det framställas på det sättet.

Valet av Peking som stad för OS 2008 kan uppfattas på samma sätt. Det innebär en typ av erkännande av regimens ställning som en internationellt respekterad aktör. Ett erkännande av att brotten mot de mänskliga rättigheterna trots allt inte spelar någon roll. Mot de negativa effekterna av valet av OS-stad står de influenser som landet får när mängder av internationella idrottsmän, journalister och åskådare kommer till landet.

AT-487 Jag vill veta allt om Jugoslaviens sönderfall!
Nina, Finland (11 december 2002)
lollipop19_us@yahoo.com

Det förtjänar att noteras att Jugoslavien var en sentida skapelse, som under sin korta levnad slitits sönder av inre motsättningar.

Jugoslavien - den stat som samlade flera sydslaviska folk - bildades på grunden av det sönderfallande Osmanska Riket (Turkiet), som under flera hundra år behärskat Balkan. Turkarnas position försvagades och flera länder frigjorde sig från den turkiska kontrollen under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Efter Första världskriget slogs flera av de slaviska folken på Balkan samman i kungariket Jugoslavien (bildat 1918). Till Jugoslavien fördes de två förkrigstida kungarikena Serbien och Montenegro, men också områden som avträddes av det i kriget förlorande Österrike-Ungern (Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina), liksom Makedonien och Kosova, som tidigare kontrollerats av det Osmanska Riket.

Men det fanns stora skillnader mellan kulturen i de i Jugoslavien ingående delarna. Kroatien och Slovenien var katolska områden. Serbien var ortodoxt och mer orienterat åt Ryssland. I Bosnien-Hercegovina fanns förutom serber och kroater också en muslimsk minoritet. I Vojvodina fanns ungrare och i Kosova albaner.

Maktstrukturen i Jugoslavien var sådan att serberna (den största folkgruppen i Jugoslavien), trots att de utgjorde en minoritet av befolkningen, kunde kontrollera de viktigaste delarna av statsmakten. Jugoslavien blev ett (stor)serbiskt rike. Särskilt i Kroatien var missnöjet stort. Man ansåg sig vara tekniskt och ekonomiskt mer avavncerade än Serbien och därför föga intresserade av att underordna sig Belgrad. Under Andra världskriget medförde detta att många kroater ställde upp på Tysklands sida, inte för att de var nationalsocialister, utan för att de ville frigöra Kroatien från serbisk kontroll. Deras önskemål blev tillgodosedda av Adolf Hitler, som såg till att Kroatien blev en självständig stat (i allians med Tyskland).

När krigslyckan vände och den tyska kontrollen vacklade fanns två konkurrerande tyskfientliga gerillagrupper i Jugoslavien. Dels Dragoljub Mihailovics kungatrogna pro-serbiska cetniks, dels Titos av Moskva uppbackade kommunister. Tito var kroat, men flertalet av de som deltog i hans styrkor var, liksom Mihailovics soldater, serber. Tito lyckades skickligt få brittisk uppbackning för sin egen styrka, och med detta var cetniks öde beseglat. Det var Tito som blev dominerande i Jugoslavien efter Andra världskriget. Mihailovic arkebuserades av Titos styrkor.
I Andra världskrigets slutskede genomförde de segerrika Tito-styrkorna, med sovjetisk uppbackning, fasansfulla övergrepp och massmord på kroater. Det var hämnd för vad serberna ansett sig ha blivit utsatta för av kroaterna under Andra världskriget. De motsättningar som fanns sedan tidigare fördjupades.

Under tiden efter Andra världskriget var det Titos kommunister som kontrollerade Jugoslavien. Landet var visserligen något friare än Sovjetunionen, men i grund och botten var det Tito som bestämde vad som fick sägas och vem som skulle få behålla sin frihet och vem som skulle kastas i fängelse. På sedvanligt kommunist-manér var dock statens kontroll över medborgarna total. Det var därför först efter Titos död 1980 som ett pluralistiskt samhälle kunde växa upp igen. Då kom de gamla motsättningarna mellan de olika folkgrupperna upp till ytan. Under Tito-tiden hade de aldrig begränsats, bara sopats under mattan.

När kommunismen föll i resten av Europa var frukten mogen att falla även i det under kommunisttiden trots allt något mer liberala Jugoslavien. Men kommunismens fall kombinerades med att de gamla nationella motsättningarna inom Jugoslavien återuppstod. Det fanns ingen annan bas än de i Jugoslavien ingående nationerna, som fria länder kunde byggas upp kring. Först ut var Slovenien som 1991 förklarade sig självständigt och vars självständighet accepterades efter ett par veckors krig. Samma år förklarade sig Kroatien självständigt och den självständighetsförklaringen ledde till krig mellan Kroatien och "Jugoslavien" - vilket vid den här tiden i praktiken var detsamma som Serbien. I olika faser under tiden 1991-1995 pågick krig mellan Kroatien och Serbien, först 1997 genomfördes en till idag fungerande överenskommelse mellan de två länderna (Dayton-avtalet).

Serbien och Kroatien har någorlunda enhetlig etnisk sammansättning. I Bosnien-Hercegovina är bilden mer brokig, med serber, kroater och bosniaker (muslimer). Det var också i Bosnien-Hercegovina som de svåraste motstättningarna uppstod i samband med Jugoslaviens upplösning. Därför blev kriget också mer långvarigt och bittrare i Bosnien-Hercegovina, där de olika sidorna kunde alliera sig på olika sätt. Även om det idag råder någorlunda fredliga förhållanden i Bosnien-Hercegovina är konfliktens spår djupa och landet i princip uppdelat efter etniska gränser - där de som bott på "fel sida" om den militära gränsen i praktiken förjagats till en annan del av landet.

Makedoniens frigörelse, 1992, gick någorlunda smärtfritt. Återstod då av "rest-Jugoslavien" fyra delar. Monetnegro, Serbien, Vojvodina och Kosova. I Vojvodina fanns en betydande ungersk minoritet, och området hade viss autonomi. Men successivt har ungrarna i området flyttat från det oroliga Jugoslavien till det ekonomiskt och politiskt framgångsrika Ungern. I Kosova var albanerna (muslimer) i förkrossande majoritet och serberna försökte rädda de sista delarna av det "mångkulturella" Jugoslavien genom att sätta hårt tryck på Kosova. Undervisningsväsendet blev helt serbiskt, liksom militär, polis, offentliga ämbeten med mera. Följden blev en massiv flykt av albaner till Albanien och Makedonien och av NATO bedrivna bombningar som 1999 tvingade Serbien att dra sig tillbaka från Kosova. Idag är Kosova ett av FN administrerat område som formellt är en del av Serbien, men där Serbien i praktiken inte har nämnvärt inflytande.

Den sista kvarvarande icke-serbiska republiken i Jugoslavien, Montenegro är alltmer på glid iväg från Serbien. Visserligen finns det fortfarande grupper i Montenegro som vill vara kvar i Jugoslavien, men troligen kommer landet att gå sin egen väg. Frågan är dock för tillfället neutraliserad och ska tas upp igen vid ett senare tillfälle.

AT-486 Kommer det verkligen att behövas så mycket invandring när 40-talister gått i pension eller ser det annorlunda ut?
J. Szurpita (4 december 2002)
j.szurpita@swipnet.se

Det har talats om behov av en arbetskraftsinvandring på 75.000 personer per år (Svenskt Näringsliv) för att kompensera för fyrtiotalisternas pensioneringar och för att upprätthålla kvoten mellan arbetande och "försörjda". Idag går det två arbetande på en pensionär, med nuvarande trender skulle vi år 2030 hamna på 1,4. För att "återgå" till nuvarande kvot skulle det då behövas 75.000 nytillkommande arbetande per år - förutsatt att de inte tar med sig några anhöriga alls till Sverige.

Men det finns en rad faktorer som gör att en arbetskraftsinvandring på 75.000 är en siffra tagen ur det blå.

Andelen arbetande av hela befolkningen är naturligtvis en viktig faktor när man bedömer försörjningsbörda och skattebelastning för ett lands invånare. Men man ska inte bara se till antalet pensionärer, utan till antalet som inte arbetar av andra skäl. Barn, studerande, hemmafruar, arbetslösa osv.

Och man ska inte nöja sig med att titta på dagens befolkningstal och göra enkla framskrivningar. De framskrivningarna förutsätter till exempel att åldern då ungdomar kommer ut i arbete ökar och åldern då folk går i pension minskar. Det finns ingen anledning att tro att nuvarande trender kommer att fortsätta för lång tid framöver. Då skulle vi inom hundra år gå i pension innan vi avslutat våra studier...

Tvärtom, det finns goda skäl att utgå från att åldern då folk kommer in i arbetslivet kommer att minska och att pensionsåldern kommer att öka. Om vi ser till utbildningsnivån så är andelen med lång akademisk utbildning högst just hos de fyrtiotalister, som nu kommer att gå i pension (från 2005 om den "traditionella" pensionsåldern, 65 behålls). Senare generationer har klarat sig med kortare utbildning, och det går säkert bra att göra det i framtiden också. Det är deto viktigare att det blir RÄTT utbildning - fyrtiotalisternas akademiska betyg i filmvetenskap och sociologi klarar vi som samhälle oss ganska gott utan. Pensionsåldern påstås ha sjunkit (fast ingen riktigt vet), men i lagstiftningen är pensionsåldern redan höjd från 65 till 67 - även om nästan alla kollektivavtal håller sig till 65 - än så länge. När folk i höga ålder successivt blir allt friskare, samtididigt som medellivslängden ökar, finns det all anledning att tro på en ÖKAD inte en sänkt pensionsålder i framtiden.
Redan här har vi alltså två utvecklingstrender som sannolikt kommer att vända och kraftigt reducera behovet av arbetskraftsinvandring enligt de kalkyler som gjorts i debatten.

Det är också så att antalet fyrtiotalister inte alls är så stort som man ibland försöker göra gällande i debatten. Fyrtiotalisterna är visserligen många fler än trettiotalisterna. Men den största årsklassen bland fyrtiotalisterna - 56-åringarna (födda 1946) var senaste årsskiftet 132 578 stycken, vilket slås av både 36-, 37- och 38-åringar (födda 1964, 1965 och 1966). Även omkring 1990 finns det årskullar i storleksordningen 130.000. Den demografiska utvecklingen är alltså inte alls så katastrofal som man vill göra gällande. Om man jämför årskullar med 45 års mellanrum (från 20 till 65 år) blir det faktiskt plustal det första året fyrtiiotalister går i pension enligt 65-årstraditionen... De kommande åren (2006 och senare) blir det minustal på ett par tusen fram till dess att de små årskullarna från 1990-talets senare del ska sättas in i arbetskraften (2025-2030), då kan det bli kärvt, då fattas det 25.000-30.000 personer per år, men inte fler. Och år 2002 är födelsetalen på väg tillbaka till mer normala nivåer igen. Sverige har ett demografiskt problem med få födda åren 1996-2001. Det problemet skulle kunna lösa med arbetskraftsinvandring i storleksordningen 25.000 personer årligen år 2015-2020... Helt andra siffror än de som framförts i debatten.

Observera att det här bara är ett resonemang som utgår från de demografiska variablerna. Det kan ju finnas helt andra skäl till arbetskraftsinvandring, till exempel önskan att ekonomin ska bli större (men också delas av fler), men ser vi alltså till de rent demografiska aspekterna är inte behovet av arbetskraftsinvandring särskilt stort de kommande 15 åren och därefter rör det sig om 25.000-30.000 personer under några år, varefter behovet återigen kan bli ganska litet.

AT-485 Fick en fråga av min studerande dotter om skillnaden på en tullunion och ett frihandelsområde. Kände att jag bara hade en svävande förklaring och undrar om ni har någon bra definition samt ett par exempel på några idag väl fungerande dylika?
Lars Linde, Täby (12 december 2002)
lars.linde@acando.com

EU (redan gamla EG) är en tullunion där unionen har en gemensam tull gentemot de länder som inte är med i unionen. I EUs fall är det dessutom så att alla tullintäkter inom EU (alltså även de tullar som den svenska tullen tar ut) går till den gemensamma EU-budgeten. Men det är i och för sig möjligt att ordna en tullunion där tullintäkterna används på något annat sätt.
NAFTA (North American Free Trade Area) som består av USA, Kanada och Mexiko är ett frihandelsområde. Ett frihandelsområde avskaffar tullarna mellan medlemsländerna, men låter länderna var för sig hålla den tullnivå de önskar mot tredje land. Det kan bli tekniskt sett ganska komplicerat om till exempel Mexiko har höga tullar och USA låga tullar på en viss vara. Alla mexikanska importörer försöker då importera via USA för att få lägre tullar, men hindras av krångliga regler som ska förhindra just ett sådant kringgående. Importörerna försöker då gå runt reglerna på ett mer sofistikerat sätt, genom att ordna med en lättare bearbetning av varorna i USA, så att de ändå ska betraktas som amerikanska i Mexiko. Detta leder till att bestämmelserna för vad som ska anses vara en amerikansk vara blir alltmer komplicerade... I praktiken leder därför även ett frihandelsområde till att tullnivåerna mot tredje land utjämnas, men de blir inte, som i en tullunion, exakt lika.

AT-484 Jag undrar hur har Afghanistan förändrats efter bombningarna från USA?
Malin, Sollentuna (22 november 2002)
mmalinn@hotmail.com

Först och främst måste man trycka på det faktum att talibanregimen är avsatt, och att detta i sig är bra. En vidare analys av läget leder dock till ett par mindre roliga slutsatser. Landet präglas just nu av instabilitet och en regering som inte är legitim i många geografiska områden. FN:s fredsbevarare (där svenska elitsoldater ingår) upprätthåller enbart ordningen i huvudstaden Kabul, och i övrigt är det lokala krigsherrar som styr över landet.
Dessa lokala krigsherrar är i vissa bara lite bättre än vad talibanerna var, och vissa har gjort sig skyldiga till övergrepp på etniska minoriteter, fientliga kombatanter och civila. Dessutom har laglösheten ökat i landet. Under större delen av talibanernas välde var opiumodling den viktigaste ekonomiska verksamheten i Afghanistan, men under det sista året blev plötsligt vallmoodling förbjudet (sedan USA beslutat betala bidrag till talibanregimen för detta). dag har odlingen av vallmo (som används för att framställa opium) ökat igen. Vidare finns det ett okänt antal taliban/alqaida krigare kvar i landet, och som för närvarande bedriver gerillakrigföring mot inbördeskrigets segrare.

Allt är dock inte förgäves, långitfrån! 8000 amerikanska soldater flygs runt i landet för att bekämpa talibanerna så fort de visar sig, vilket de tenderar att göra allt mindre frekvent...

I och med öppnadet av landets gränser tillåts nu hjälpsändningar att strömma till, och humanitära organisationer (av vilka ironiskt nog många motsatt sig bombningarna) kan helt plötsligt verka i det fria. Generösa bistånd från Västs länder och organisationer strömmar till, och kanske kan dessa lägga en grund i ett land som har förlorat allt genom årtioenden av krig. I detta nu startas nya skolor, öppnas nya vårdmottagningar och vägar röjs.

Vidare är det nu tillåtet för flickor att gå i skola och lära sig saker, och vill man inte behöver man inte heller ikläda sig de "burkas" som talibanerna beslutade om. Kvinnor får dessutom arbeta igen, och landet kan dra nytta av alla de kvinnliga läkare och lärare m.fl. som tidigare varit helt utestängda från arbetsmarknaden på grund av sitt kön.

Inte bara kvinnor har fått större frihet, män är också tillåtna att raka bort sina skägg, och alla är tillåtna att se på Tv, lyssna på musik och annat som av talibanerna klassades som degenererande och icke-religiöst. Förhoppningsvis är detta en utveckling som på sikt kommer att nå även de strandsatta ute på landsbyggden. Det viktiga nu är att rent fysiskt bygga upp landet igen.
Vad många glömmer bort är att anledningen till denna plötsliga positiva vändning i Afghanistan är att USA tröttnade på talibanernas förhalningsdiplomati (FN hade f.ö. förhandlat med talibanerna om bl.a. kristna missionärer och hjälparbetare i ca nio månader - utan resultat). Om afghanerna ska tacka någon är det USA och de positiva bieffekter "Kriget mot terrorism" fått för Afghanistan. USA har inte bombat och glömt bort landet, utan de drar sitt strå till stacken.
Magnus Hammar

AT-483 Vad stod SDS (Students for a Democratic Society) för? Vad gjorde de? Finns det något liknande kvar idag?
Johan Björkman, Göteborg (21 november 2002)
nr17@muf.se

Students for a Democratic Society (SDS), grundades redan 1959 (som en ungdomsorganisation till en gammal socialistisk bildningsorganisation), men fick sin glanstid under senare delen av 1960-talet. SDS manifest skrevs till större delen av Tom Hayden, som senare gifte sig med skådespelerskan Jane Fonda. Hayden var 22 år gammal när han skrev manifestet, som angrepp USA för att landet inte strävade efter fred och inte lösta landets egna sociala problem. SDS trodde att ökat politiskt deltagande, framförallt från studenter - istället för den politiska eliten, skulle lösa all världens problem.

Från 1965 blev SDS allt radikalare, framförallt när det gällde att protestera mot USAs stöd till den spirande demokratin i Vietnam, som hotades av den kommunistiska diktaturen i Hanoi. Det som från början varit en icke-våldsrörelse blev snart en ganska våldsinriktad organisation med ockupationer och våldsamma demonstrationer på programmet.
På basen av SDS byggdes hela den vänsterradikala rörelsen upp i USA, det som kallades "den nya vänstern", men som i själva verket var den gamla vänstern i nya kläder. Aktivisternas föräldrar hade ofta varit medlemmar i kommunistiska rörelser på 1930-talet.

SDS kombinerade en i vissa stycken motiverad kritik mot brister i utbildningssystemet med radikal kritik mot det "militärindustriella komplexet" och mot den allmänna värnplikten. Den allmänna värnplikten avskaffades sedermera signifikativt nog av SDS fiende nummer 1, Richard Nixon.
SDS blev också någon slags föregångare till hippierörelsen och drogkulturen under mottot “Make Love--Not War!” Under 1968 började SDS gå till attack mot det demokratiska samhället. Främst i samband med våldsamma demonstrationer mot det demokratiska partikonventet i Chicago. Men Tom Hayden skulle själv med tiden bli ledamot av Kaliforniens lagstiftande församling (mellan 1982-1999 satt han för Demokraterna).

Sekterismen växte omkring 1970 och SDS splittrades i olika alltmer radikala falanger som hyllade Mao Tse-tung, Che Guevara och andra kommunistiska gangsters. Längst gick fraktionen "the Weathermen" (uppkallade efter en populär sång), som gick under jorden för att ägna sig åt socialistisk terroristisk verksamhet.

Redan i mitten av 1970-talet hade SDS kluvits i så många smådelar att det knappast fanns något kvar av organisationen. En av de delar som överlevde gjorde det under namnet US Labor Party med den gamle SDS-aktivisten Lyndon La Rouche som ledare. Rester av denna fraktion finns i Sverige under namnet "Europeiska Arbetarpartiet", en av de märkligare politiska sekterna i vårt land, som i riksdagsvalet 2002 fick 163 röster.

AT-482 Vad var 1950-talets kommunistskräck?
Therese Olsson, Falkenberg (14 november 2002)
thess21@everyday.com

Ibland kallas det som var en rationell reaktion på kommunistiska metoder och kommunistisk militär offensiv för "kommunistskräck". En bättre beskrivning är att det var fråga om en förnuftig reaktion på ett akut hot mot den civiliserade världen, mot det demokratiska systemet och mot den kapitalistiska ekonomin som skapade vårt ekonomiska välstånd.
Genom statskuppen i Sankt Petersburg i november 1917 (som kallats Oktoberrevolutionen av kommunisterna) tog kommunisterna makten i Ryssland. Under de närmast följande åren konsoliderade de sin ställning och lade även under sig grannområden som frigjort sig från det ryska imperiet i samband med tsardömets fall.

Den kommunistiska regim som tog makten hade som uttalad målsättning att lägga under sig hela världen och skapa en kommunistisk världsregering. Man skapade, med hjälp av sovjetisk finansiering, kommunistiska partier i större delen av världen, partier som bara var sektioner av den världsomspännande Kommunistiska Internationalen med säte i Moskva. Sveriges Kommunistiska Parti hade således den kompletterande beteckningen "sektion av den Kommunistiska Internationalen", dvs de svenska kommunisterna var bara ett bihang till Moskvas kommunister och det var till Moskva som de svenska kommunistledarna (Karl Kihlbom, Nils Flyg, Sven Linderot med flera) fick lov att åka för att förankra sin politik.

I och med sovjetledaren Josef Stalins överenskommelse 1939 med Adolf Hitler om militärt samarbete mot länderna i östra Europa startade Andra världskriget och Sovjetunionen lade under sig tidigare fria länder som Estland, Lettland, Litauen och (östra) Polen (tyskarna tog hand om västra Polen). Man försökte även erövra Finland, men finnarnas framgångsrika militära motstånd gjorde att kommunsiterna under den finske landsförrädaren Otto Ville Kuusinens "Finska folkrepublik" fick nöja sig med ungefär 10 procent av Finlands territorium (Karelska näset med staden Viborg), de tio procent av Finlands befolkning som bodde i området flydde till rest-Finland.

Efter Andra världskrigets slut (under pågående krig bytte Sovjet sida och hamnade vid krigsslutet på segrarsidan tillsammans med demokratierna i Väst) ockuperade Sovjetunionen de östra delarna av Europa, medan USA och Storbritannien ockuperade de västra delarna. I de av USA och Storbritannien ockuperade områdena återupprättades demokratin snabbt och folken kunde i fria val utse sina regeringar. I de av Sovjet kontrollerade områdena blev det aldrig några fria val, utan Sovjet tillsatte sina hejdukar för att införa kommunistisk diktatur. Där man inte lyckades från början var man beredd att tillgripa militärt våld och mord, som i den så kallade Prag-kuppen 1948 som gjorde Tjeckoslovakien till en kommunistisk diktatur. Samma år planerades för övrigt för en statskupp också i Finland, men den kom aldrig till genomförande, sedan nyckelpersonen i Sovjets kupplaner, den kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino, hoppat av sedan han funnit att han var mer finne än kommunist.

I de länder som redan kuvats av kommunisterna och med tiden försökte resa sig och införa demokrati krossades alla strävanden till demokrati och folkligt inflytande med militära medel, som i Östtyskland 1953, Ungern och Polen 1956, Tjeckoslovakien 1968, Polen 1970 osv.

I de länder som ännu var fria arbetade av Moskva finansierade partier för att införa kommunistisk diktatur. Så också i Sverige där de kommunistiska ledarna Hilding Hagberg och senare C H Hermansson (bägge föregångare till våra dagars Gudrun Schyman i samma parti) flitigt reste till Moskva och umgicks med de sovjetiska diktatorerna. På svensk hemmaplan arbetade de för att skaffa sig inflytande i fackföreningsrörelsen och i andra organisationer. Så var den så kallade "metallstrejken" 1945 initierad av kommunisterna och den blev till en väckarklocka för socialdemokraterna, som upptäckte att kommunisterna genom sin underjordiska verksamhet var nära att skaffa sig ett dominerande inflytande i fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna såg kommunisternas dolda verksamhet som ett hot och organiserade en motoffensiv, som såg till att den svensk fackföreningsrörelsen kunde länkas in i demokratiska banor. De krafter som låg bakom 1945 års strejk skulle aldrig få inflytande igen.

I omvärlden arbetade sovjetiska spioner för att få tillgång till modern västerländsk militär teknologi och de sovjetiska atomvapnen var en direkt följd av sovjetiskt spioneri mot västerländsk atomvapenutveckling. En målmedveten satsning på militära resurser - Sovjet brydde sig föga om att utveckla konsumtionsindustrin - gjorde att landet militärt kom att bli ett i förhållande till de ledande västmakterna militärt starkt land. Ett direkt hot mot hela den fria världen. Men landets svaga ekonomi och oförmåga att tillgodose folkets mest grundläggande materiella behov var naturligtvis en black om foten.

Det var först i och med den amerikanske presidenten Ronald Reagans målmedvetna satsning på en konsekvent upprustning som Västs ekonomiska försprång tog sig uttryck också i en militär styrkeposition. Först efter Ronald Reagans seger i det kalla kriget, kunde vi i de demokratiska länderna tona ned behovet att ständigt vara på vår vakt mot kommunistiska försök att med dolda och lömska metoder skapa en kommunistisk diktatur i vårt land - och i andra länder.

AT-481 Albanien klassas till ett av Europas fattigaste länder, hur har landet hamnat i denna situation? Och hur kan landet resa på sig igen?
Jonay, Örebro (4 november 2002)
jonaydini@hotmail.com

En gång tillhörde Albanien Romarriket och var då ett förhållandevis välutvecklat område - åtminstone om man jämför med de barbariska och efterblivna trakterna på våra breddgrader. När Romarriket delades - och med tiden den katolska kyrkan - hamnade Albanien på den östra, ortodoxa halvan. Även om det under de första 500 åren efter Roms delning var Östrom som höll riket vid liv, så blev det med tiden Västrom som tog den ekonomiska ledningen.

När turkarna under Medeltiden marscherade in över Balkan och lade under sig området upp till Wien lät man invånarna behålla sin kristna tro, men under förutsättning att man betalade höga skatter. Ett sätt att undgå skatterna var att konvertera till islam, då kunde man dessutom få tjänst hos sultanen, kanske som skattefogde i de kristna områdena. Albanerna tog den enkla vägen och konverterade nästan mangrant, i motsats till övriga folkslag på Balkan, som höll fast vid sin kristna tro (ytterligare ett undantag är bosniakerna).

När Väst fick fart på den ekonomiska utvecklingen under 1800-talet stannade det Osmanska Riket (Turkiet) upp, och när Turkiet under Kemal Atatürk på 1920-talet moderniserade landet hade Albanien redan frigjort sig från turkväldet. Albanerna drog en nitlott igen.

Den värsta nitlotten råkade man emellertid ut för efter Andra världskrigets slut då Albanien föll under kommunismen. Genom planekonomin skulle landet nå ekonomiska framsteg, men som överallt annars med planekonomi blev det stagnation, fattigdom och svält. Albanien blev Europas fattigaste land. Saken blev inte bättre av att diktatorn Enver Hoxha drev en isolationistisk politik. Han byggde upp ett system av bisarra bunkrar runt om i landet för att försvara det mot invasion. Detta och andra huvudlösa försvarsprojekt sög det lilla som fanns kvar av kraft ur landet. Saken blev än värre av att Hoxha valde att isolera landet också i förhållande till de omgivande länderna - också de kommunistiska. Albanien blev nära lierat med Kina under den värsta ekonomiska galenskapen under Mao Tse-tung ("det stora språnget", "kulturrevolutionen" med mera). Detta, kombinerat med en säkerhetsapparat som också krävde stora resurser, accelererade utförslöpan.

Isoleringen gjorde att landet när det väl lyckades kasta av sig det kommunistiska oket (samtidigt som de andra kommunistländerna i Europa - under åren omkring 1990) helt saknade kunskaper om hur en modern ekonomi fungerade. Människor glada över att äntligen få ett kapitalistiskt system, efter decennier av kommunistisk misär, gav sig ikast med att spela "pyramidspel", det var det som var vinster och kapitalism trodde man, ända tills pyramiden kraschade.

Trots vissa privatiseringar, och framförallt en uppluckring av de urmodiga regleringarna av jordbruket, bedrivs i huvudsak en socialistisk ekonomisk politik i Albanien idag. Det bådar tyvärr inte gott för landets ekonomiska återhämtning. Men startar man från Enver Hoxhas bottenlösa träsk av ekonomisk centralplanering och militärt slöseri, så är det faktiskt inte så svårt att rent procentuellt nå hyfsade tillväxttal. Det lär dock dröja decennier innan Albanien ens närmar sig sina grannländer, för att inte tala om resten av Europa när det gäller ekonomisk standard.

Tillbaks