Ämnen: Turkiet, Cypern och EU, Kina och NAFTA, religiösa värden, Uruguay, kulturrevolutionen i Kina, socialistiska diktaturer,vem är bäst på antikommunism, Tyskland med muren, Contras internationella förebilder, Nordkorea

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 16 januari-9 februari 2001.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AR-470 Cyperns och Turkiets ansökande om medlemskap i EU! Hur kommer det sig att Turkiet som inte ens har 10% av sin landyta i Europa och Cypern som geografiskt sett ligger i Asien kan söka medlemskap i EU? Nog för att både Turkiet och Cypern är med i samma ITU zon, men det är ju Israel, Libanon, Jordanien och Syrien med. Följdfråga på detta är också - Kan vi komma att få medlemskapsförfrågningar från Israel, Marocko och Tunisien med som exempel????
Magnus Aronsson, Falköping (17 augusti 2001)
sm6wet@telia.com

Det finns två grundläggande krav för medlemskap i EU. Staten som ansöker ska ligga i Europa och den ska vara demokratisk.

I EU-fördraget är varken Europa eller ordet demokratisk närmare definierat. Det blir alltså en tolkningsfråga. Enligt normalt språkbruk räknas Europa fram till Uralbergen och norr om Kaukasus samt väster om Bosporen. Dock anser en del - också de som sammanställer internationell statistik i FNs regi - att tre länder söder om Kaukasus också tillhör Europa, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Vad gäller Georgien och Armenien har de samma religiösa och historiska bakgrund som flertalet länder i Europa, medan däremot Azerbajdzjan (i likhet med Albanien och Turkiet) har muslimska traditioner.

Turkiets västra del ligger dock ostridigt i Europa och där ligger även landets största stad Istanbul. Inom EU-byråkratin har detta ansetts vara nog för att ge Turkiet möjlighet att ansöka om medlemskap i EU. Till saken hör säkert att Turkiet är en betydande regional stormakt och att landets ekonomi utvecklas snabbt. Inom EU ser man säkert också gärna att Turkiet kopplas närmare till Europa, för att inte falla ned i muslimsk fundamentalism. Den turkiska staten är ju enligt grundlagen sekulär och vid flera tillfällen har militären ingripit när olika politiska partier försökt tumma på de reglerna i grundlagen. Inom framförallt de katolska länderna inom EU har det dock rått stor skepsis mot att släppa in ett muslimskt land i det EU som annars hittills uteslutande består av länder med kristen kultur. Dock har mot den invändningen anförts att Turkiet är det land som har det största antalet medborgare som gästarbetare i EU (framförallt i Tyskland) och att det därmed finns goda skäl att släppa in landet i den gemenskap där så många turkiska medborgare redan finns.

Vad gäller Cypern är det visserligen så att ön ligger i Asien, men alldeles i närheten av en rad grekiska öar, som anses tillhöra Europa. Med en grekisk och en turkisk del och med bara några mil till det turkiska fastlandet kan det förefalla naturligt att tänja på reglerna i just Cyperns fall - om även Turkiet accepteras som medlem. Grekland vill ju dessutom gärna se (grekiska) Cypern som medlem.

Israel är i en utsatt position eftersom landet är omgivet av fientliga grannländer. Israel har därför i många internationella organisationer släppts in i den "europeiska" sektionen. Européerna har inga invändningar mot att samarbeta med Israel, i motsats till hur det är med de omgivande arabstaterna. Det är av det skälet Israel deltar i Eurovisionsschlagerfestivalen och i den europeiska delen av kvalet till fotbolls-VM etc. Ingen har dock på allvar föreslagit att Israel ska bli en del av EU.

Vad gäller länderna i Nordafrika har de gamla relationer till Frankrike, och emellanåt har frågan diskuterats om de kunde ha ett närmare samarbete med EU. I Frankrike bor ju flera miljoner personer med algeriskt, marockanskt och tunisiskt ursprung. Men hittills har alltid "Europa-paragrafen" dödat alla sådana förslag. Den starka muslimska fundamentalismen skulle säkert göra det ointressant för EU att ha dessa länder som medlemmar och befolkningen skulle säkert också självt vara skeptisk. Det bör ju också noteras att inget av de tre länderna uppfyller kravet på ett demokratiskt styrelseskick. Turkiet befinner sig som sekulär och någorlunda demokratisk stat i en helt annan situation.

Medlemskap för nya medlemmar kräver enhällighet bland de nuvarande medlemmarna. Och uppnås en sådan enhällighet vore det naturligtvis möjligt att på samma sätt justera kravet på att ett medlemsland ska vara europeiskt.

Du kan dock vara förvissad om att inget utomeuropeiskt land (utom Turkiet och Cypern) kommer ens diskutera medlemskap i EU under överskådlig tid framöver.

AR-469 Hej Fick den informationen att Kina exporterar tullfritt till USA, NAFTA. Stämmer verkligen detta?
Lydia Geirsdottir, Göteborg (25 juli 2001)
lydiageirsdottir@hotmail.com

Nej, det stämmer inte. NAFTA är en frihandelsorganisation som enbart omfattar USA, Kanada och Mexiko. Mellan dessa tre länder är tullarna (i huvudsak) avskaffade.

USA har - liksom andra länder - träffat en rad handelsavtal med olika länder. I sådana handelsavtal brukar det ofta ingå att tullar eller regler för olika varor som särskilt intresserar de länder som sluter avtal justeras. Sverige kan till exempel i ett handelsavtal vara intresserat att slå ett slag för stål, pappersmassa, bilar och mobiltelefoner, medan Schweiz skulle vara intresserat av att främja läkemedelsindustrin och banksektorn.

Om ett land har fått sina speciella intressen tillgodosedda i en handelsförhandling så kommer snart andra länder att se möjligheten att förbättra villkoren på samma område. Hela världen skulle vara sysselsatt med handelsförhandlingar om den ena småsaken efter den andra. Därför ingår i de flesta handelsavtal en klausul om att landet ska få samma villkor som mest gynnade nation (most favored nation, MFN). Om Sverige utverkat bättre villkor för stålexporten till USA får Storbritannien och Brasilien omedelbart samma regler.

I de allra flesta internationella avtalen ingår numera denna MFN-klausul.

Dock förekommer det att den medvetet utesluts när det gäller länder som man vill utöva påtryckningar mot. Kina har till exempel inte betraktats som ett MFN-land i USA förrän häromåret, då frågan behandlades i Kongressen. Det är säkert detta Du har hört talas om, att Kina numer behandlas som "mest gynnade nation".

Mest gynnade nation-klausulerna har ett viktigt undantag och det är att klausulen inte kan åberopas för att uppnå villkor som gäller inom ett frihandelsområde som till exempel NAFTA (eller EFTA som Sverige en gång var medlem i) eller inom en ekonomisk union som EU. Kina får alltså inte samma gynnsamma villkor som Kanada och Mexiko när det gäller handeln med USA. Men väl samma villkor som Sverige och andra EU-länder.

Kritiker mot MFN-status (huvudsakligen republikaner på högerkanten) för Kina menade att landet skulle få MFN-status först då de respekterade de mänskliga rättigheterna. Men denna linje förlorade alltså vid omröstningen i Kongressen.

AR-468 Tycker ni att människan behöver vissa religiösa värden för att våra moraliska värden ska bildas. Titta bara på Ryssland och Albanien tror ni inte att den ökade ateismen i Sverige kan få konsekvenser under en senare tidsperiod?
Andrzej, Stockholm (18 juni 2001)
Adam_sliwa@hotmail.com

Det är inte religiösa värden i sig som människan behöver för att samhället ska fungera, utan moraliska värden. Sovjetunionen och Albanien är två exempel på stater som inte fungerat på grund av avsaknaden av etiska normer. Helt klart är att bristen på etiska normer får negativa konsekvenser för samhället - och för dem som lever i samhället.

Det är dock fullt möjligt att tänka sig att ett fungerande etiskt normsystem skulle kunna utvecklas utan ett religiöst grundat normsystem. Dock är det säkert så att det religiöst grundade normsystemet i sig underlättar uppbyggnaden av ett väl fungerande samhälle. Den trosuppfattning som ligger bakom normsystemet ger ju systemet en alldeles extra auktoritet, som inte kan uppnås i ett på ateism byggt samhälle.

Det finns dock ateistiska tankesystem - till exempel Ayn Rands objektivism - som skulle kunna utgöra grunden för ett samhälleligt fungerande normsystem, men det förefaller vara betydligt svårare att uppnå allmän och bred folklig uppslutning kring ett sådant normsystem än kring de normsystem som bygger på religiösa trosuppfattningar.

Mot den bakgrunden är den ökade ateismen - eller snarare religiösa indifferensen - i Sverige ett hot mot samhället på sikt.

Det är inte för inte som det katolska Polen var det land som gick i bräschen för kommunismens fall, medan de mindre religiöst engagerade länderna i övriga Öst- och Centraleuropa kom först som efterföljare. Och det helt religiöst neutraliserade Albanien fortfarande knappt förmått frigöra sig från det gamla systemets förtryck.

AR-467 Jag skulle vilja veta hur Uruguay grundades och lita om deras historia.
My Bergman Carling, Rönninge (30 maj 2001)
maysan:88_bajen@hotmail.com

Uruguay koloniserades av spanjorerna - men långt senare än resten av Sydamerika. På 1600-talet var landet mycket glest befolkat och det fanns visserligen spansk närvaro, men knappast spansk kontroll. Först 1726 grundlades huvudstaden Montevideo av spanjorerna. I samband med att de spanska och portugisiska kolonierna i Sydamerika omvandlades till självständiga nationer i början av 1800-talet uppstod motsättningar om Uruguay mellan spanjorer och portugiser. Först 1828 blev Uruguay självständigt.

Politiken i Uruguay styrdes även efter självständigheten av motsättningar mellan Brasilien och Argentina. Det vänsterorienterade colorado-partiet lutade åt Brasilien och det högerorienterade blancos-partiet åt Argentina. De två partierna som grundades i mitten av 1800-talet är än idag dominerande inom Uruguays politik. Alla presidenter som Uruguay haft - och de är många - har kommit från antingen colorados eller blancos.

Uruguay befolkades nästan helt av invandrare från Europa. Landets goda förutsättningar för jordbruk ledde till att Uruguay blev en viktig leverantör av livsmedel till Europa. Exportframgångarna byggde upp ett betydande välstånd och välståndet användes till en mycket ambitiös social välfärdspolitik.

Under 1930-talet var Uruguay ett av världens sju rikaste länder (jämte Argentina, Tjeckoslovakien, USA, Storbritannien, Kanada och Schweiz). Landet ansågs också ha det jämte Argentina mest utvecklade välfärdssystemet. En förebild för sociala reformatörer i hela världen.

Hård kontroll av utrikeshandeln gjorde dock att industrin i Uruguay kom på efterkälken och under 1950-talet var det industri och inte jordbruk som ledde till välstånd. Uruguay började sacka efter och med tiden blev det generösa välfärdssystemet ekonomiskt ohållbart. Befolkningen hade lärt sig att det gick bra att leva på det sociala och därmed sjönk både sysselsättning och produktion.

Det successiva förfallet av välfärdssystemet kombinerat med avsaknaden av industriell utveckling ledde till en ökande fattigdom och mot slutet av 1960-talet började den kommunistiska stadsgerillan Tiupamaros ställa till problem. Politiken hårdnade och det demokratiska mönsterlandet Uruguay förvandlades till en militärdiktatur 1973 - trots att det tidigare knappt funnits någon militär i det fridsamma Uruguay. Militärdiktaturen var en direkt följd av den prokommunistiska gerillans verksamhet. Militären härskade till 1985, då colorado-partiet vann makten och presidentposten genom Julio Maria Sanguinetti. Från 1985 har Uruguay åter varit en fungerande demokrati. Mellan 1989 och 1994 var blanco-partiets Luis Alberto Lacalle president. Han försökte genomföra liberala ekonomiska reformer, vilket dessvärre föll i dålig jord hos det till generösa ofinansierade sociala förmåner tillvanda folket i Uruguay. Sanguinetti kunde därför komma tillbaka som president 1994. Sanguinetti efterträddes år 2000 av partikamraten Jorge Batlle. Batlle vann en knapp seger över den förenade vänsterns kandidat och har fört en dialog med vänsteroppositionen. Han har dock samtidigt fortsatt arbetet för att förverkliga regional frihandel inom organisationen Mercosur.

Militären har misstyckt till Batlles flirt med vänstergrupperna - och inte minst hans tankar att straffa de militärer som var i landets ledning mellan 1973 och 1985 - och Batlle lät som motåtgärd gripa ledande militärer under förra året.

AR-466 Jag undrar om kulturrevolutionen. Vad var dess syfte och hur genomfördes den. Var det som det oftast är i diktaturer då man efter misslyckad politik väljer att hitta en syndabock?
Andrzej, Stockholm (18 juni 2001)
Adam_sliwa@hotmail.com

Visst försökte man dölja sina egna misstag genom Kulturrevolutionen! Kulturrevolutionen (1966-1976) var en stor tragedi i Kina, för det kinesiska folket och för den kinesiska kulturen.

Bakgrunden var kommunistledaren Mao Tse-tungs misslyckade politik, som med tiden blev alltmer uppenbar. Efter det kommunistiska maktövertagandet 1949 och kampanjen "det stora språnget" i slutet av 1950-talet stod det klart att kommunismen misslyckats. Människor svalt ihjäl i miljontal. Levnadsnivån var lägre än före revolutionen och det politiska förtrycket hårdare. Miljoner kineser hade kastats i fängelse eller läger ("laogai").

Det fanns också inom Kommunistpartiet kritik mot den politik som fördes. Mao, som var åldrig och med tiden blev alltmer senil, såg sin ställning hotad och skapade Kulturrevolutionen som en metod att behålla kontrollen över Kina. De främsta kritikerna mot hans politik (inom Kommunistpartiet, icke-kommunisterna var ju redan oskadliggjorda, avrättade eller placerade i läger) utsattes för en hänsynslös förföljelse. Det gällde till exempel Teng Hsiao-ping (Deng Xiaoping), som föll från posten som borgmästare i Peking till att bli förvisad till jordbruksarbete i en avlägsen provins och premiärministern Liu Shao-chi (Liu Shaoqui). Samma öde drabbade andra intellektuella och inte minst förnedrande för det traditionella kinesiska samhället med stor respekt för ålder var att det var outbildade ungdomar ("rödgardister") som med rena pöbelmetoder tvingade bort inflytelserika personer från sina positioner, för att ersätta dem med helt inkompetenta personer, vars enda merit var att de var emot dem som Mao ville göra sig av med. Offren för denna politik blev också förnedrade och misshandlade offentligt.

Pöbeln förnedrade och mördade personer som de fann misshagliga helt godtyckligt. De länsade också kulturminnesmärken hänsynslöst och gjorde en oreparabel skada på de många historiska minnesmärkena i den gamla kulurnationen Kina. I spetsen för omvälvningarna stod Maos hustru, skådespelerskan Chiang Ching (Jiang Qing) och försvarsministern Lin Piao (Lin Biao). Den sistnämnde råkade senare i konflikt med ledningen för Kulturrevolutionen och omkom (dödades) under oklara omständigheter under ett flyktförsök till Sovjetunionen.

Efter tio år föll också Kulturrevolutionen samman, ledarna för Kulturrevolutionen fängslades och många av de gamla ledarna rehabiliterades. Men uppoffringarna för det kinesiska folket hade varit stora och utvecklingen hade stannat upp. Den tekniska kompetens Kina hade sattes in i manuellt jordbruksarbete och helt outbildade människor sattes att sköta stora företag och tekniskt avancerade utvecklingsprojekt. Svaren på alla frågor skulle finnas i Maos lilla röda bok.

Personkulten nådde proportioner som väl går att jämföra med situationen under Hitler i Tyskland eller Stalin i Sovjetunionen.

Mer kan läsas i Simon Leys bok "Kinesiska skuggbilder" som getts ut av Contra.

AR-465 Sitter här och skriver en uppsats så jag slipper göra det under den kommande fullbokade hösten! Min fråga till er är vilka länder styrs fortfarande av diktaturer? Vilka av dessa diktaturer är socialistiska? Och till sist, i vilka av dessa länder finns det en väst/demokratinriktad gerilla?
Simon Westberg (16 juli 2001)
simon.westberg@kdu.se

Dessvärre är det fortfarande många länder som styrs av diktatorer. Men det har under det senaste decenniet skett en bred demokratisering i stora delar av världen.

Viktigast är naturligtvis kommunismens fall i Östeuropa. Men också Latinamerika har genomgått en omfattande demokratisering, vilket inneburit att ett flertal länder har byggt upp demokratiska institutioner och att militärkupper idag är en sällsynthet, medan de för tio-tjugo år sedan inträffade med ganska korta intervall. Också i Ostasien har flera länder demokratiserats.

Det förtjänar att noteras att ekonomiska reformer (marknadsekonoi) normalt går hand i hand med demokratiska reformer.

I Afrika har dessvärre väldigt lite hänt och flertalet länder styrs av envåldshärskare, militärjuntor eller manipulatoriska populister. I en del länder (Zimbabwe är det främsta exemplet) förföljs minoriteten hänsynslöst och oppositionen har mycket svårt att verka. I andra länder i Afrika finns ingen laglig opposition alls.

I de delar av världen som tidigare kontrollerades av kommunisterna finns det fortfarande kvar enpartistater där det knappast finns någon opposition, åtminstone inte en opposition som kan arbeta fritt. Vitryssland och Ukraina är de närmaste exemplen, men i större delen av Centralasien är situation liknande. Flera kommuniststater har dessutom fortfarande kvar det gamla systemet, även om den ekonomiska kris som detta medför innebär att flera länder tvingats ge efter vad avser kontrollen av ekonomin - ett embryo till marknadsekonomi har därför skapats i Kommunist-Kina och till och med Kuba har gjort vissa (minimala) eftergifter inför ekonomiska realiteter och idag tillåts mini-företag och viss handel med dollar.

I länder som Nordkorea och Vietnam har dock knappast något alls skett.

I Angola pågår fortfarande inbördeskriget mellan den kommunistinspirerade MPLA-regeringen i Luanda och frihetsrörelsen UNITA under ledning av dr Jonas Savimbi (doktor i statskunskap från universitetet i Genève). Det är egentligen det enda landet där det finns en stark militär motståndsrörelse mot den kommunistiska regimen. Men i flera av de andra kommunistländerna finns en allt starkare icke-militär opposition, som dock är hårt trängd. Det gäller till exempel Vitryssland och Ukraina.

Som nämnt har flertalet länder i Latinamerika demokratiserats. Men det finns undantag. Ett land som haft en i förhållande till andra länder någorlunda demokratisk historia, Venezuela, hamnade i ett populistiskt-socialistiskt moras när den tidigare demokratiskt valde presidenten Hugo Chavez gjorde en kupp, upphävde konsitutionen och började föra en ytterst äventyrlig ekonomisk politik.

Det finns också diktaturer som baseras på religiös intolerans. Saudi-Arabien är ett stabilt sådant exempel, där det dock finns en viss förutsebarhet, vilket kan vara en fördel för medborgarna. Afghanistan är ett exempel på motsatsen, där fanatiska muslimer krossar allt motstånd när de kan.

I Irak kontrollerar den socialistiske diktatorn Saddam Hussein bara en del av landet och de norra delarna av landet är i praktiken självstyrande under kurdisk ledning.

En översikt över all världens länder med en analys av hur hård diktaturen är görs årligen av den amerikanska organisationen "Freedom House", som Du också kan hittab på nätet.

AR-464 Vem är "antikommunistiskast" i världen? Paraguays framlidne diktator Alfredo Stroessner stämplade självaste Ronald Reagan som kommunist. Är inte en yrkesmilitär mer trovärdig än en klent begåvad, gammal B-skådis?
Håkan Westrin, Stockholm
Håkan.Westrin@ebox.tninet.se

Det finns många som hävdat sig motarbeta kommunismen, men i själva verket berett vägen för kommunistiska rörelser. En av dessa var Alfredo Stroessner, andra i Latinamerika har varit Fulgencio Batista (Kuba) eller Anastasio Somoza (Nicaragua). Genom att föra en orättfärdig politik, genom att underkuva marknadsekonomins potential att ge människor välstånd och genom att påskina sig vara antikommunister har de i själva verket främjat kommunismen och därmed ytterligare försämrat situationen för det egna folket.

Riktiga antikommunister är sådana som i handling skapar välstånd och visar den fria marknadsekonomins och demokratins styrka och välstpndsbringande effekter. Den som inte ger efter för kommunistiska påtryckningar. Därmed skulle av nu levande personer Ronald Reagan och Margaret Thatcher nog sägas vara de främsta antikommunisterna. Men Winston Churchill och Richard Nixon var andra stora politiska personligheter under efterkrigstiden. Alla fyra har högst avsevärt bidragit till kommunismens fall.

Men också framstående personer inom ekonomins fält bidrar aktivt till att underminera kommunismen. Till exempel entreprenörer som Michael Dell (datorer), Ray Kroc (McDonalds) eller Ingvar Kamprad (Ikea). De bidrar på ett högst påtagligt sätt till att bevisa kapitalismens förtjänster och kommunismens ondska.

AR-463 Hur det var i Vässtyskland när Berlinmuren fanns? Hur folket levde?
Sanda, Kisa (28 maj 2001)
sanda_16@hotmail.com

Det var inga stora skillnader mellan då och nu i Västtyskland. Det var i Östtyskland som Murens fall innebar en total omvälvning av samhället.

Innan Berlinmurens fall (1989) var det bara speciellt betrodda medborgare i Öst som ens kunde göra ett kort besök i Västtyskland. Och blev ett sådant besök tillåtet så förutsattes att nära släktingar stannade kvar som gisslan i Öst. Pensionärer fick dock resa fritt. Den östtyska statens förhoppning var att dessa personer, som bara kostade pengar, skulle hoppa av. Västtyskland var generöst och betalade pension även till östtyskar, så det var inte ovanligt att pensionärer äntligen fick flytta till sina nära släktingar i Väst. Det var onekligen en märklig syn att se köerna för utresande i Östberlin. I kön för västtyskar och "övriga" en normal blandning av människor. I kön för östtyskar nästan bara pensionärer...

I Östtyskland fanns det visserligen flera politiska partier, men alla utom SED (Tyska Socialistiska Enhetspartiet), var rena papperskonstruktioner som saknade allt inflytande och vars enda möjlighet att överleva var att de stödde SEDs politik.

Det var förbjudet att ta in tidningar från Väst till Östtyskland, men radio- och TV-sändningar kunde avlyssnas. Den som uttryckte åsikter som inte accepterades av den politiska ledningen kunde räkna med att bli förföljd och diskriminerad i skolor och på arbetsplatser och även hamna i fängelse.

Det gällde även åsikter som uttrycktes i slutna sällskap. I Östtyskland - med cirka 15 miljoner invånare - fanns flera hundratusen anställda inom säkerhetspolisen (hela den svenska polisen - främst kriminal- ordnings- och trafikpolis har cirka 20.000 anställda) och enligt bevarade register cirka 2 miljoner informatörer. Alla var alltså kontrollerade av någon på nära håll. Det har - sedan registren släpptes fria för granskning av de berörda - visat sig att Stasi (säkerhetspolisen) kunde engagera äkta makar för att rapportera om varandra!

Den östtyska ekonomin ansågs innan Murens fall vara ett skyltfönster mot Väst. Men efter Murens fall föll det mesta ihop som ett korthus. Ingen ville köpa en Trabant. Och den gamla bilfabriken i Eisenach köptes av Opel, som slängde ut all utrustning, sparkade 12.000 av 15.000 anställda och tredubblade produktionen (räknat i antal bilar). Och bilarna går att sälja!

I Östtyskland fanns innan Murens fall hundratusentals sovjetiska soldater, som såg till att inga olämpliga politiska beslut fattades. Och inte minst att den östtyska politiska ledningen fick den sammansättning som Moskva önskade.

Idag är allt detta ett dåligt minne för östtyskarna. Men än idag lever man i Östtyskland i sviterna av ett omänskligt politiskt och ekonomiskt system.

AR-462 Jag undrar ur ni kan propagera för USA? Det förekommer dödsstraff där, är bland de som släpper ut mest föroreningar och som funderar på att sätta igång rustningen, igen.
Daniel Tanse, Falun (20 juni 2001)
dtanse@hotmail.com

Du har missuppfattat Contras uppfattning. Contra propagerar inte för något annat land. Contra arbetar i första hand för ett bättre Sverige. I andra hand för att andra länder ska föra en politik som gynnar det egna landets medborgare och ekonomi.

Det är en god praxis inom näringslivet att söka "best practice", dvs att titta på konkurrenterna för att se vem som har bästa kvaliteten, bästa distributionen, fiffigaste reklamen, bästa serviceapparaten, lägsta priserna etc. Det är sällan ett företag som är bäst på alla områdena. Det egna företagets uppgift är att försöka bli bättre på alla de områden där man själv ligger efter, i det yttersta syftet att locka till sig fler nöjda kunder, så att vinsterna kan öka.

Vi ser de internationella utblickarna på samma sätt. Eftersom USA är ledande inom en rad viktiga områden, inte minst mänskliga fri- och rättigheter och ekonomi, så blir det naturligt att hämta inspiration från USA i många fall. Men det finns andra länder där man också kan hämta inspiration. Schweiz när det gäller direktdemokrati, Hongkong och Singapore när det gäller näringslivets frihet, Storbritannien när det gäller finansmarknadens reglering etc. Men USA är förvisso ett föredöme i fler avseenden än många andra länder. Därtill kommer att USA är den enda kvarvarande supermakten och som sådan den yttersta garanten för de demokratiska staternas förmåga att bevara sin frihet och sin demokrati. När Ronald W. Reagan satsade hårt på upprustning i det Kalla Kriget ledde det till Västs totala seger i det Kalla Kriget och i och med Sovjetunionens fall kunde militärutgifterna skäras ned över hela världen, till nytta för oss alla. Dessutom fick hundratals miljoner människor uppleva att de för första gången fick rösta i fria val och att de hade mänskliga rättigheter. Idag finns det ett litet antal stater (Nordkorea, Libyen, Irak) som hotar att bygga upp angreppsstyrkor som skulle kunna utnyttjas i terrorsyfte mot Väst, Europa och USA i första hand. Det är ytterst angeläget att förhindra att galna diktatorer använder kärnvapenrobotar för att idka utpressning mot demokratierna i Väst. Det robotförsvar som George W. Bush nu är beredd att satsa på har vi all anledning att vara tacksamma för och vår uppfattning är att Sverige borde vara med på ett hörn för att sedan komma i åtnjutande av det skydd som kan erbjudas.

Vad gäller miljutsläpp har USA (och särskilt Kalifornien) ständigt gått före resten av världen när det gäller begränsning av farliga utsläpp (blyfri bensin fanns i USA tio år innan den kom till Sverige, det är bara ett exempel). Också här är USA ett föredöme. När somliga hävdar att USA släpper ut mer per invånare än andra länder är det enbart koldioxid man talar om. Koldioxid i sig är en ofarlig gas, som Du andats ut åtskilligt av bara medan Du läste detta svar. Det råder däremot i hög grad delade meningar om koldioxiden påverkar klimatet eller ej. Men gasen som sådan är helt ofarlig för människan och en nödvändig förutsättning för alla växter på jorden.

AR-461 Hur är dagsläget i Nordkorea? vart får jag tag på fakta om samhället i Nordkorea?
Jennie Johansson, Göteborg (7 juni 2001)
jennie.johansson@stromma.naturbruksgymn.se

Nordkorea är en av de sista stalinistiska diktaturerna och därför ett av världens mest slutna länder. Det innebär att det regerande kommunistpartiet och dess ledare Kim Jong-il har total kontroll och att det är mycket svårt för utomstående att skaffa sig tillförlitlig information om landet.

Undantagsvis släpps västerländska journalister in, men de övervakas då noga av landets säkerhetstjänst. De har sällan möjlighet att träffa personer som inte är speciellt utvalda i propagandistiska syften. Tidigare i år (2001) hade Dagens Nyheter en av dessa ledsagade resor ochn kunde publicera ett antal artiklar som gav spridda intryck av landet, men naturligtvis långtifrån någon heltäckande bild, vilket DNs korrespondent vbar medveten om.

Landet har, på grund av det planekonomiska systemet, drabbats av upprepade skördebakslag och svält. Hur många människor som dött i svält är det delade meningar om, men analytiker i Väst talar om miljoner döda på en befolkning om 24 miljoner. Livsmedelshjälp som gått till Nordkorea har i stor utsträckning hamnat hos de väpnade styrkorna.

Just nu, i juni 2001, drabbas dessutom hela nordöstra Asien av en svår torka. Detta torde göra läget än mer prekärt för Nordkorea. I dagarna talar till och med det välorganiserade kapitalistiska Sydkorea om svåra problem i jkorbdruket på grund av torkan.

Den enda sektor i Nordkorea som får stora resurser är krigsmakten. Bland annat arbetar nordkoreanerna på att utveckla robotar som ska kunna nå åtminstone nordvästra USA. Landet har haft ett omfattande kärnkrafts- och kärnvapenprogram, men har efter ett internationellt avtal sagt sig ge upp dessa program i utbyte mot att Sydkorea bygger ett antal kärnkraftverk i Nordkorea. Huruvida detta verkligen innebär ett stopp för Nordkoreas kärnvapenplaner återstår att se.

Nordkoreas president heter fortfarande Kim Il-sung, Kim Jong-ils far. Men pappa Kim avses förbli president för evigt, trots att han är avliden.

Nordkoreas katastrofala ekonomiska utveckling har fått den nordkoreanska regeringen att åtminstone överväga en öppning av landet och förra året genomfördes ömsesidiga besök mellan diktatorn Kim Jong-il i Nordkorea och Sydkoreas demokratiskt valde president Kim Dae-jung. En av Göran Perssons sista uppdrag som ordförande i EU var också att besöka såväl Syd- som Nordkorea. Till sist verkar det som om den fanatiskt stalinistiska regimen i Nordkorea kan komma att tvingas till en öppning på grund av sina egna misslyckanden.

Tillbaks