Ämnen: Franco, högern i Israel, Mahatma Gandhi, eutanasi, svenska "revolutionen" 1918, Ådalen 1931, Olof Palme och demokratin, social ingenjörskonst, monarki eller republik, nackdelar med EUs utvidgning

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 16 januari-9 februari 2001.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AO-440 Vem var Francisco Franco?
Tomas Vesik Lindell, Storebro (9 februari 2001)
gustavgustav14 [snabel-a]hotmail.com

Francisco Franco y Bahamonde var militär och senare politiker. Han föddes 1892 och avancerade redan vid 34 års ålder till generalmajor (då Europas yngste general). När republikanerna (en koalition mellan kommunister, socialister och andra radikala krafter) tog makten i Spanien 1931 berövades Franco sitt militära befäl, trots att han aldrig varit engagerad i politiken. När högern återtog makten 1933 kom Franco tillbaka i aktiv tjänst. Republikanerna kom än en gång till makten 1936 och Franco förflyttades till Kanarieöarna för att vara på avstånd. När olika högergrupper tog till vapen för att stoppa vänsterregeringens revolutionära politik engagerade de snart Franco som från Kanarieöarna flyttade till spanska Marocko och senare tog sig över till det egentliga Spanien i spetsen för de antirepublikanska trupperna.

Mot slutet av 1936 blev Franco överbefälhavare och statschef för det nationalistiska Spanien, men hans maktposition konsoliderades inte förrän de revolutionära krafterna var krossade i det spanska inbördeskriget 1939.

Francos maktposition i Spanien byggde på en koalition mellan fascistiska krafter å ena sidan och katolsk konservatism å andra sidan. Det var en koalition som enbart kunde hållas ihop av det gemensamma motståndet mot vänsterpartierna. Fascisterna arbetade ju i princip för en starkt centraliserad stats- och fackföreningskontrollerad ekonomi, medan den katolska konservatismen lade tyngdpunkten på immateriella värden. Under de första femton åren efter Francos maktövertagande styrdes Spanien av en kombination av fascistinspirerad ekonomisk politik och konservativ politik i övriga frågor. Franco personligen var mer åt det katolska än det fascistiska hållet och mot slutet av 1950-talet luckrade han upp den statskontrollerade ekonomin och genomförde en rad liberala ekonomiska reformer, som blev grunden för stora ekonomiska framsteg. Det var först då Franco på allvar tog kommandot över Spanien. Tidigare hade han mest varit sammanjämkande i en koalition av krafter som mer hade en gemensam motståndare än en gemensam politik.

Franco hade trots detta nästintill oinskränkt makt över Spanien från 1930-talets slut till början av 1970-talet. Men det var mer makt för maktens och stabilitetens skull än för att genomdriva ett visst politiskt program.

En viktig symbolfråga var återinförandet av monarkin, vilket i princip skedde redan 1947. Men eftersom Franco var statschef saknade monarkin Spanien kung. Först efter Francos död 1975 tillträdde Juan Carlos som spansk kung - men det var Franco som valt ut Juan Carlos bland flera tronpretendenter.

Efter tio års snabbt ekonomiskt uppsving under 1960-talet började en alltmer åldrad Franco tappa sinnet för tidens utveckling. Han slog ned den framväxande oppositionen hänsynslöst, men lyckades sitta kvar vid makten ända till sin död i november 1975. Efter Francos död upprättades snabbt en spansk demokrati och de ekonomiska framstegen som avstannat under Francos sista år vid makten tog ny fart.

AO-439 I svensk media framhålls att högern har vunnit valet i Israel, och att Ariel Sharon blivit ny premiärminister. Även i Israel uttalas det att högern vunnit valet. Nu kommer frågan: Vilken höger? Är det den kapitalistiskt/borgerliga högern? Eller är det den socialistiska högern bestående av nationalsocialister? I det senare fallet skulle det alltså vara Israels egna nazister som vunnit valet?
Per Sjögren, Norsborg (7 februari 2001)
per [snabel-a]testure.pp.se

Nationalsocialister är ju lika mycket socialister som andra socialister och alltså enligt vår bestämda uppfattning vänster.

Sharon tillhör inte de mer socialistiska politikerna i Israel, även om Israel under sina första 30-40 år var starkt anfäktat av att de ledande politikerna hade växt upp i det av socialistiska idéer anfrätta Europa. Idag är det i det avseendet mycket bättre eftersom den stora folkgrupp som härstammar från de judar som drevs på flykt från Mellanöstern (Irak, Iran, Syrien, Egypten, Tunisien, Marocko etc) har tagit sin rättmätiga andel av det politiska inflytandet, kombinerat med en stor skara från Ryssland som upplevt socialismen in på bara skinnet och därtill många som vuxit upp i Israel och fått nog av den gamla socialistiska politiken under "Arbetarpartiets" pionjärer - Golda Meir m fl.

AO-438 Skriver på ett arbete om Indiens befrielsekamp och Gandhi. Undrar om alla folkgrupper i Indien då stödde Gandhis kamp för självständighet? Kan Martin Luther King Jr jämföras med Gandhi?
Angelika Mohlin, Södertälje (20 januari 2001)
angelika.mohlin [snabel-a]spray.se

Gandhi var själv hindu och en betydande del av det dåvarande Indiens befolkning var muslimer. Gandhi arbetade för ett enat Indien, men muslimerna, med Muhammed Ali Jinnah, som främste företrädare, krävde att Indien skulle delas. Muslimerna vann och Indien delades i tre delar: Indien, Pakistan och Ceylon (Sri Lanka). Senare delades Pakistan i två: Pakistan och Bangladesh. Indien blev i huvudsak hindusiskt, Pakistan i huvudsak muslimskt och Ceylon i huvudsak buddhistiskt.

Även muslimerna ville ha ett självständigt Indien, men inte ett enat Indien som Gandhi önskade.

Martin Luther King kan i ett avseende jämföras med Gandhi. Bägge var principfasta motståndare till våld. King hade kommit i kontakt med Gandhis filosofi under sina studier vid Crozer Theological Seminary i Chester, Pennsylvania och han tog djupt intryck av den. Han skrev själv en gång: "Mitt studium av Gandhi övertygade mig om att verklig pacifism inte betyder passivitet inför det onda - den innebär motstånd utan våld".

Men medan Gandhi var en hinduisk renlevandsman, som av många betraktades som religiös extremist var Martin Luther King en levnadsglad kristen, som varken sa nej till ett glas eller en attraktiv dam. Hans namne Martin Luther var för övrigt också - i motsats till vad som ofta sägs - varm anhängare av köttsliga njutningar, både i form av mat och dryck och i form av ett yvigt sexualliv med sin hustru.

Gandhi mördades av en hinduisk religiös fanatiker, som ansåg att Gandhi gick för långt i sina eftergifter mot muslimerna. Martin Luther King mördades av James Earl Ray, vars motiv aldrig har klarlagts.

AO-437 Jag skulle vilja veta mer om eutanasi (dödshjälp), moraliska aspekter, vad säger lagen, historiska fakta etc
Dorota, Malmö (28 januari 2001)
dorott [snabel-a]yahoo.com

Lagen är entydig. Dödshjälp är lika med mord och därmed straffbar.

Det finns också ett rättsfall där en person som hjälpt en svårt handikappad att begå självmord dömdes till fängelse. Det var författarinnan Berit Hedeby som 1977 hjälpte den svårt handikappade Sven-Erik Handberg att begå självmord. Handberg hade varit journalist och var totalförlamad av MS (multipel skleros). När han bara kunde röra ett par fingrar och inte skriva mer ansåg han att livet var utan mening. Eftersom han inte kunde ta sitt eget liv bad han Hedeby om hjälp honom att ta en dödlig dos medicin. Berit Hedeby dömdes till ett års fängelse av Högsta Domstolen. Handberg hade själv skrivit artiklar som var positiva till dödshjälp.

Aktiv dödshjälp är alltså förbjuden och straffbar i Sverige. Lagen ser mildare på passiv dödshjälp, dvs att läkare avbryter en livsuppehållande behandling för någon som är ohjälpligt dödssjuk. Sådana åtgärder vidtas normalt i samförstånd med anhöriga (de är normalt bara aktuella när det inte går att kommunicera med den sjuka personen). Dock finns det flera aktuella fall när åtgärderna knappast skett i enlighet med de etiska krav som man kan ställa på läkarkåren. Du kan dels läsa en artikel på Veckans Contra, dels Svenska Dagbladet den 31 januari 2001.

Den passiva dödshjälpen - i hopplösa fall - förefaller vara allmänt accepterad när den sker i nära samförstånd med de anhöriga och efter noggrann prövning av minst två läkare. Aktiv dödshjälp accepteras däremot inte i Sverige - kyrkan är till exempel bestämd motståndare. I vissa länder - framförallt Nederländerna - har man en annan syn på saken. Det har också den amerikanske läkaren Jack Kevorkian "Dr Death" som hjälpt ett flertal personer att begå självmord. Lagen i delstaten Michigan förbjöd inte detta, men efter en lagändring 1993 har Kevorkian dömts för sin verksamhet (men överklaganden pågår fortfarande).

I förkristen tid påstås det i Sverige ha funnits en "ättestupa", dvs ett stup utför vilket gamla och orkeslösa kunde kastas när de inte längre kunde bidra till familjens försörjning. Det är osäkert om det verkligen funnits några ättestupor, men kristendomens genombrott innebar en i grunden ändrad syn på livet. Ättestupen blev en etisk omöjlighet.

De etiska övervägandena som kan göras om dödshjälp kan utgå från tre grundläggande värdesystem:

Den kristna etiken med synen på livet som en gåva från Gud, en gåva som människan varken kan ge eller ta
Den likaledes kristna tanken att minska människans lidande, en tanke som i detta fall alltså kan kollidera med den första
Den hippokratiska eden, läkarkårens löfte, hämtat från antikens Grekland, att arbeta för patientens tillfrisknande efter bästa förmåga och efter beprövad vetenskap

AO-436 Jag skriver ett arbete om "Den Svenska revolutionen 1918" och har en fråga : Vilken inställning till socialdemokraterna och till högerledarna hade kungen Gustav V på den tiden?
Tanja Krigsman, Säter (16 januari 2001)
tanja [snabel-a]hooola.com

Det finns en inte obetydlig mytbildning om att Sverige befann sig på revolutionens rand 1918. Så var inte fallet.

Dock var Sverige i en utsatt situation under det ännu inte avslutade Första Världskriget. Sverige hade varit isolerat under fyra år. Isoleringen hade medfört försämrad livsmedelsproduktion och näst intill svält i delar av landet. Samtidigt pågick en omfattande kommunistisk agitation. 1917 hade kommunisterna lämnat det socialdemokratiska partiet, eftersom socialdemokraterna ville genomföra sitt socialistiska program med demokratiska medel. Kommunisterna arbetade för att Sverige skulle genomgå en revolution, där man hoppades att få slå ihjäl så många som möjligt i den hatade "borgarklassen". Socialdemokraterna hade en helt annan respekt för både sina politiska motståndare och för människoliv.

Den internationella kommunistiska rörelsen hade egentligen brutit samman redan 1914. De kommunistiska partierna som i princip hade motsatt sig krig och sagt att kriget skulle bli omöjligt på grund av den internationella arbetarklassens samarbete slöt mangrant upp på sina regeringars sida när Första världskriget bröt ut.

Allteftersom kriget framskred blev livsmedelssituationen i Sverige allt svårare. Regeringen försökte lösa problemet genom ransoneringar och priskontroll. Men resultatet av priskontrollen blev det som kunde förväntas: Varorna försvann från den öppna markanden och kunde bara köpas på den svarta marknaden till skyhöga priser. Missnöjet växte bland dem som inte hade råd att köpa till den svarta marknadens priser.

Men det svenska folket lät sig inte lockas av ropen på revolution. Mitt i livsmedelskrisen, när kommunisterna krävde revolution, hölls val till Riksdagen. Rösträtten var efter högerledaren Arvid Lindmans rösträttsreform för tio år sedan allmän (även om den bara omfattade män). Valresultatet ledde till att regeringen Hjalmar Hammarskiöld avgick och ersattes av en liberal regering under Nils Edén. Den liberala regeringen fick stöd av socialdemokraterna, som också erhöll några statsrådsposter. Det nybildade kommunistpartiet (under namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti), fick bara elva platser i Riksdagen.

Året därpå hade försörjningsläget försämrats ytterligare. Dessutom hade kommunisterna tagit makten i Ryssland och i Tyskland hade flera försök till kommunistisk revolution gjorts. Läget var ansträngt och det fanns flera inom den så kallade arbetarrörelsen som önskade att också Sverige skulle ge sig in på "revolutionens" väg. Den socialdemokratiska ledningen, med Hjalmar Branting i spetsen, såg emellertid till att få stopp för allt detta och därmed räddades den demokrati och det parlamentariska system som Sveriges folk redan tillkämpat sig innan revolutionshotet 1918.

Särskilt syndikalisterna har i efterhand odlat myten om en "revolutionär situation" 1918. Men någon revolution blev det aldrig, för att svenska arbetare inte lätt sig luras av kommunistiska och syndikalistiska agitatorer, utan mer litade till sina egna demokratiska ledare och till den politik som de riksdagsledamöter de i fria val fått välja valde att föra. De små extremistgrupperna fick aldrig något inflytande.

AO-435 Vad var det som hände i Ådalen 1931?
Johannes (28 januari 2001)
johannes_98 [snabel-a]hotmail.com

Vid löneförhandlingar 1930 på Långnäs sulfatfabrik krävde arbetsgivaren lönesänkningar. Tiderna var kärva och många företag gick i konkurs. På diverse anläggningar i närheten utbröt sympatistrejker, oftast organiserade av kommunister. Strejker utbröt på två anläggningar ägda av Graningeverken, Sandviken och Utansjö, bägge belägna i Ådalen (blanda inte ihop Sandviken i Ådalen med staden Sandviken i Gästrikland).

För att ordna lastning och lossning av pappersmassa rekryterade Graningeverken strejkbrytare, vilket väckte ilska hos de strejkande. Vi var nu framme vid våren 1931. De strejkande anordnade protestmöten och försökte ta sig fram till strejkbrytarna för att ge dem stryk - eller mer. Minnet av vad som hade hänt i Malmö trettio år tidigare när kommunisten Anton Nilsson sprängde strejkbrytarnas fartygslogement Amalthea i luften - med en död och flera allvarligt skadade som följd, var alltför aktuellt. Strekbrytarna tillfångatogs av de strejkande och tvingades med bakbundna händer under hugg och slag marschera i täten för kommunisternas demonstrationståg. Polisen stod och tittade på och kunde inte ingripa.

Eftersom polisen tappat kontrollen över ordningen i Ådalen beslöt länsstyrelsen att rekvirera militär från regementet i Sollefteå. Sextio man kommenderades under befäl av kapten Nils Mesterton.

Natten till den 14 maj gick pöbeln till angrepp mot strekbrytarna vid Lunde i Ådalen. Militären svarade med rökbomber och lösa skott. Påföljande dag höll kommunisterna ett möte i Folkets Hus. Från mötet tågade tusentals personer mot strejkbrytarnas förläggning i Lunde. Folkmassan stannade inte på order och när den var 100 meter från strejkbrytarnas förläggning kommenderade Mesterton eld. Elden riktades mot marken framför folkmassan, men fyra demonstranter och en åskådare dog.

Det förefaller sannolikt att strejkbrytare hade mördats av demonstranterna om tåget inte stoppats.

Den 15 maj drogs militären tillbaka. En undersökningskommission tillsattes för att granska vad som hänt. Kommissionen innehöll representanter för rättsväsendet, fackföreningarna och arbetsgivarna. Kommissionen drog slutsatsen att kravallerna i en av rikets större städer hade kunnat avvärjas av en relativt ringa polisstyrka. Men i Ådalen fanns inga sådana resurser. Alltså hade militär tillkallats. Kommissionens slutsats var att det var olämpligt att anlita militär för att upprätthålla ordningen.

Kapten Mesterton och hans kollega kapten Beckman åtalades och dömdes till arrest. Även furiren Tapper fick arrest. Landshövdingen Stenström och landsfogden Påhlman åtalades, men frikändes och förflyttades.

Av demonstranterna - kommunisterna - åtalades och dömdes A Nordström för ledarskap vid upplopp och brott mot annans frihet till 2 1/2 års straffarbete, H. Sjödin för upplopp och misshandel till 8 månaders straffarbete, G Forsman för upplop till 4 månaders starffarbete och J E Törnkvist för brott mot annans frihet till villkorlig dom.

AO-434 Vad gjorde Olof Palme för att sprida demokratin i och utanför Sverige? Vad betydde han för kampen mot rasism? Vad gjorde han för våra svenska invandrare? vad betydde han för socialdemokratin och ändrades politiken någonting när han var statsminister? Vad var hans personliga politik, alltså vad tyckte han var viktigast att ändra på i sverige och utomlands? Hur märks hans arbete idag 15 år efter hans död?
Lina (29 januari 2001)
lina_99[snabel-a]spray.se

Olof Palme gjorde under sin ungdom vissa insatser för att motverka kommunisternas försök att ta över den internationella studentorganisationen. Han misslyckades tyvärr med detta. Som aktiv politiker gjorde han inget för att sprida demokratin, tvärtom lät han Sverige nära samarbeta med odemokratiska länder och talade offentligt om de blodsbesudlade diktaturerna i Öst och de demokratiska staterna i Väst som lika goda kålsupare. Han skämdes inte ens för att uppträda tillsammans med massmördaren och diktatorn Fidel Castro på ett torgmöte i Havanna inför hundratusentals åhörare. Sådana åtgärder innebar att han medverkade till att konsolidera diktaturen och han motverkade alltså demokratins spridning. Samma gällde i Vietnam, där han under många år ställde upp på de kommunistiska angriparnas sida, de som till slut lyckades förvandla den vacklande och spirande demokratin i södra Vietnam till en del av den kommunistiska diktatur som redan fanns i norra Vietnam.

Som en viktig reservation bör här nämnas att Palme - trots sina offentliga uttalanden om motsatsen - förberedde ett nära militärt samarbete mellan Sverige och Storbritannien/USA. Denna politik - som i huvudsak får anses ha varit till gagn för den svenska demokratins försvar mot potentiella angripare - kombinerades emellertid med uttalanden som offentligt fördömde just den politik som Palme själv - svenska folket ovetandes - förde. Han underminerade därmed egentligen grundvalarna för det demokratiska samhället i och med att statsledningen inte förde den politik som den fått mandat att föra av folket i valen.

Vad gäller invandringen var det under Palmes tid (1972) som invandringen stoppades. Det gjordes på beställning av den som betalade finanserna för Palmes parti, LO. LO såg att invandrarna - främst från södra Europa - hotade att driva ned lönenivåerna. Därför ville man ha stopp för invandringen - och fick det. Idag har ju utjämningen mellan ekonomierna i södra och norra Europa skett på ett annat sätt. Den svenska utvecklingen har varit betydligt långsammare än den i södra Europa och idag skulle ingen italiensk arbetare komma på tanken att flytta till Sverige för att få sämre betalt... Vad gällde annan invandring, främst flyktingar, såg Palme till att stoppa flyktingströmmen från de kommunistiska diktaturerna. Från alla länder utom Sovjetunionen gällde att flyktingar skickades tillbaka, ofta till fängelsestraff eller ekonomisk misär. Anledningen till detta var enkel. Östeuropeerna skulle säkert aldrig rösta på Palmes socialdemokratiska parti som så nära lierat sig med förtryckarna i Öst. Däremot öppnades gränserna frikostigt från länder där Palme förväntade sig att kunna hämta röstboskap, dvs folk som skulle rösta på socialdemokratiska partiet.

Vad gäller Palmes politiska insatser i Sverige var den mest genomgripande införandet av löntagarfonder. Dessa skulle på sikt ha fört Sverige rakt in i en planekonomi av östeuropeiskt snitt. Fonderna avskaffades av den nytillträdda Bildt-regeringen 1991 och ingen socialdemokrat har idag någon tanke på att återinföra dem. Palmes näst mest genomripande åtgärd var det fanatiska försvaret för en av staten kontrollerad opinionsbildning i etermedia. Denna djupt odemokratiska politik är också ett minne blott.

Lyckligtvis finns det så här 15 år efter Palmes död knappast något kvar av hans politik. Något som vi alla ska vara oerhört tacksamma för.

AO-433 Social ingenjörskonst, vad är det?
Emma, Helsingborg (29 januari 2001)
ematna [snabel-a]hotmail.com

"Social ingenjörskonst" är tron att man genom politiska åtgärder (beslut om skatter, bidrag, bostadspolitik, sjukvårdspolitik etc) ska kunna styra och utveckla samhällets utveckling och individens möjligheter inom samhället. Ofta syftar man med social ingenjörskonst på möjligheten att med en stor rad åtgärder styra samhället i en viss önskad riktning, där politikerna blir "ingenjörerna" som sitter och vrider på rattarna och människorna är de "maskiner" som reagerar på ingenjörernas vridningar.

AO-432 Jag skulle vilja ha svar på följande. Vad som skulle vara bäst för Sverige idag, monarki eller republik? Fördelar nackdelar. Vad en republik respektive monarki står för och vilka partier som står för vad..
Jonna Berg, Karlskrona (23 januari 2001)
bergjonna [snabel-a]hotmail.com

Contra har ingen uppfattning i frågan om monarki eller republik och egentligen är frågan nog inte av största betydelse, eftersom det viktiga med statsskicket är de demokratiska institutionerna - regeringen och riksdagen. Statschefen har ju vår nuvarande författning främst vissa representativa uppgifter och då är metoden att utse vederbörande sekundär.

Det finns enligt vår mening två viktiga argument för monarkin:

-det är en fortsättning på en historisk tradition som stärker kontinuiteten i landet och nationen

-det är en metod att utse statschefen som kan ge denne den neutralitet och respekt som krävs för att vederbörande ska vara någon att se upp till för hela landet. En president utses ju i någon form av val där det finns motkandidater och därmed blir presidenten per definition bara representant för en del av befolkningen

Det finns också ett viktigt skäl för republiken:

-i en demokrati är det ett betydande symbolvärde att statschefen utses på ett sätt som svarar mot landets grundläggande politiska ideologi

AO-431 Vad finns det egentligen för nackdelar med Eu:s utvidgning
Erik Pettersson, Lövåsen (23 januari 2001)
ep [snabel-a]tjohoo.se

Nackdelar och fördelar är ju olika beroende på vem som betraktar saken. En inbiten EU-motståndare och anhängare av nationalstatens isolering ser naturligtvis allt som har med EU att göra som negativt.

Men sett ur de nuvarande medlemmarnas perspektiv kan bland annat följande noteras:

kostnadsfördelningen, EUs generösa bidragssystem gynnar de fattiga länderna på de rikas bekostnad. Med nya medlemmar som i genomsnitt är fattigare än nuvarande medlemmar innebär det att nettoflödena till/från EU blir sämre för i stort sett alla de nuvarande medlemmarna
jordbrukarna inom EU lever på generösa subventioner, skulle Polens alltför många jordbrukare få subventioner enligt övriga EU skulle hela utvidgningsprojektet haverera av kostnadsskäl, följden blir att det kommer att bli någon form av justering av jordbrukssubventionerna till de nuvarande EU-jordbrukarnas nackdel
framförallt Tyskland, men även vissa andra länder, oroar sig för inflöde av lågbetald arbetskraft. Tyska fackföreningar gillar inte att polska metallarbetare skulle få fri tillgång till den tyska arbetsmarknaden, något som skulle sänka lönenivån

Sett ur de blivande medlemmarnas perspektiv kan man peka på bland annat följande nackdelar:

hårda miljökrav blir kostsamma och svarar inte mot de ekonomiska förutsättningarna i de nya medlemsländerna (i Sverige har vi råd att betala 25.000 extra för att uppfylla miljökrav på en bil - för polacker, för att inte tala om rumäner eller bulgarer, blir sådana avgifter lika med att det blir omöjligt att köpa bilar
i Polen oroar man sig för att tyskar ska komma och köpa upp mark, särskilt i närheten av Tyskland och av någon anledning anser polackerna att polacker ska äga marken i Polen (när Sverige blev EU-medlem var oron också stor för att tyskar skulle köpa upp Skåne och Småland, men idag ses väl tyskarna mest som en garant för att priserna på mark inte sjunker alltför mycket...)
att alltfler frågor hanteras på EU-nivå och att detta innebär att man "sätter" sig på den nationella självbestämmandeätten. EU-ministrarna uttalade häromdagen kritik mot att George W Bush beslutat att USA inte ska skänka bort u-hjälp till organisationer som använder pengarna för att bedriva abortpropaganda, hur ska då inte polackerna känna det som av tradition och religion har en betydligt mer strikt uppfattning i abortfrågan än vad som är fallet i USA, där det dessutom bara blir fråga om ett uttalande, Polen ska ju bli medlem och verkligen underkasta sig det gemensamma regelverket

OK, några av nackdelarna sedda från olika perspektiv. En del kanske ser samma förhållanden som fördelar. Men om man nu ser det som nackdelar ska det naturligtvis vägas mot ett antal fördelar...<

Tillbaks