Frågor till Contra
-äldre frågor samlade, D
Ämnen: objektivismen, röda khmererna, kapitalism ger välfärd, Himmelska Fridens Torg, Augusto Pinochet, Contras partibeteckning, Contra - svenskt eller amerikanskt?, höger eller vänster?, EU och EMU, Contra på biblioteken
Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Den här sidan innehåller frågor under perioden 2 november 1998-23 januari 1999.
En översikt över alla frågorna hittar Du här
För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.
Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.
D-40 Hittar inte Contras tidskrift på
biblioteket. Hur kan detta komma sig? Ni borde ha ett intresse av att komma
ut och bli tillgängliga för en större läsekrets.
Micke Winther, Lund (23 januari 1999)
micke.winther@swipnet.se
Visst har vi från Contra det allra största intresse att komma ut på Biblioteken! Men det finns tre hakar.
Den första haken är ekonomisk. Vi måste få in tillräckligt med pengar för att tidskriften ska gå runt. Därför tar vi betalt av biblioteken, som dessvärre har dragit ner på tidskriftsprenumerationerna under senare år (och det gäller inte bara Contra). I de största städerna - med Malmö som skamligt undantag - finns Contra på åtminstone huvudbiblioteket. Tyvärr har det begränsade antalet mindre städer som haft Contra under senare år blivit ännu mindre. En bra lösning är då att någon prenumererar på Contra till sitt lokala bibliotek. Men innan det görs måste en överenskommelse träffas med bibliotekarien, annars riskerar tidskriften att hamna i papperskorgen när den kommer.
Den andra haken är att bibliotekarier i stor utsträckning är ett "rött släkte", som gärna prenumererar på en rad vänstertidningar, men inte anser att det är värt att satsa på den enda högertidningen värd namnet...
Den tredje haken är att Contra inte är tillräckligt känd. Vi har de senaste åren annonserat om Contra i det årliga tidskriftsnumret av "Biblioteksbladet". Möjligen har Contra blivit mer känt bland bibliotekarierna, men antalet prenumerande bibliotek har minskat...
Ett förslag till alla Contra-vänner är att besöka det lokala biblioteket och "tala förstånd med bibliotekarien".
D-39 Denna sida är mycket bra. Contras
värderingar överensstämmer väl med mina egna, förutom
på en viktig punkt! EU och EMU, en sann kapitalist borde väl
tycka om EU? Varför denna skeptiska innställning till västkapitalismens
förverkligande?
Eric Rowland, Stockholm (16 janauri 1999)
rowland_erik@hotmail.com
Trevligt att vi har en meningsfrände i Dig. EU och EMU är nu inte de viktigaste frågorna för Contra. Och det råder delade meningar bland de aktiva. En del menar som Du att EU och EMU är organisationer som främjar konkurrenskraft och kapitalism. Andra har en mer skeptisk uppfattning. Den bygger på att EU inte följer sin egen subsidiaritetsprincip (att besluten ska fattas på en så låg och så lokal nivå som möjligt), utan reglerar alltför mycket från Bryssel. Att det blir planekonomiska inslag istället för ren marknadsekonomi. Vi har till exempel pekat på banan-reglerna, som gör att vi inte kan importera de bästa och billigaste bananerna till Sverige. Det finns många fler exempel.
Saken blir ju inte bättre av att 13 av de 15 EU-länderna har regeringar med socialister som medlemmar.
Vad beträffar EMU är ju valutan i de flesta länder en statlig och inte kapitalistisk angelägenhet. I Sverige fick Riksbanken monopol på sedelutgivning redan 1904 (tidigare hade de banker som hade ordet "Enskild" i sitt namn rätt att utge sedlar). I Portugal var det först på 1970-talet som staten skaffade sig monopol på sedelutgivningen. I Hongkong är sedelutgivning fortfarande en angelägenhet för två privata banker, som bara får ge ut så många sedlar som motsvarar reserverna i amerikanska dollar.
Euron kan underlätta konkurrensen och därmed fungera som smörjmedel i marknadsekonomin. Det är bra. Den ekonomiska vetenskapen talar emellertid också om vikten av marknadsprissättning på valutor och rörliga växelkurser. (Det var något som Brasilien saknade och så gick det som det gick). Samt om "optimala växelkursområden". Teorin om "optimala växelkursområden" säger definitivt nej till det lämpliga i att Sverige ingår i EMU. Den uppfattningen har fått stöd av professor Lars Calmfors EMU-rapport och av professor Lars Jonung (rådgivare i ekonomiska frågor till Carl Bildt när han var statsminister) och nu senast förklarade socialisten Thomas Östros att han av politiska skäl var anhängare av EMU, men att ekonomen i honom talade emot.
Som sagt finns det olika uppfattningar inom Contra både när det gäller EU och EMU. Men Du kan vara förvissad om att den negativa inställning som en del har beror på åsikten att EU och EMU motverkar kapitalismens och marknadsekonomins utveckling.
D-38 Ibland kan man undra vad meningen är med att skilja på vänter och höger inom politiken. Skillnaderna kan ju verka tydliga när man tittar på de ekonomiska teorier som olika ideologer förespråkar. Men hur blir det i praktiken i det vardagliga livet för den genomsnittlige medborgaren. För min del har jag väldigt svårt att märka någon praktisk skillnad på socialister, kristen höger och socialliberaler. När det gäller många frågor tycker jag att man förespråkar samma politik. Att man anger olika skäl till varför man föreslår samma politik är ju dessvärre helt ointressant för den som drabbas av eländet. De här tre ideologierna definerar alla samhällsutveckling som skapandet av nya regler , lagar och förbud. Ofta samma saker man vill förbjuda eller reglera. Om någon påstår sig ha rätt att bestämma över andra för att personen i fråga är socialist. Eller om någon annan kallar sig kristen och vill omyndigförklara alla vanliga ogudaktiga stackare. Vad är skillnaden? Sen finns det ju förbudsmentala socialliberaler som rent allmänt går in för att vara värst när det gäller förmynderi. En trepartiregering kanske kunde va nått för dessa? Eller kanke en sammanslagning? Kristna socialliberala vänsterpartiet kunde bli ett lämpligt namn ( undertecknad tänker inte bli medlem).
Men är det inte föråldrat att skilja på vänster
och höger i dagens läge? Och hur kan personer kalla sig nyliberala
och bekämpa socialism och statligt förmynderi men samtidigt acceptera
samma skit med annan etikett från annat håll. Kristna fanatikers
version av Iran skulle nog inte bli ett dugg trevligare än Sovjet.
Hur klarar ni av att samarbeta om vissa är nyliberaler andra är
socialliberaler eller kristen höger. Jag anser mig förespråka
äkta frihet och kan aldrig kompromissa med de två sistnämnda.
Jämfört med socialism blir det den vanliga liknelsen med pest
och kolera. Vad är er inställning?
Roger Andersson (31 december 1998)
roger@mbox301.swipnet.se
Likaväl som beteckningarna "Höger" och "Vänster" kan ges olika innebörd (om detta har det bland annat diskuterats på Contras anaslagstavla) kan även beteckningarna "kristen höger" och "socialliberal" ha olika innehåll.
De som tillhör "kristen höger" eller "socialliberalgruppen" inom Contra är förvisso inte de karikatyrer av uppfattningen som Du ger. De personer som Du ger de här beteckningarna kanske inte ens skulle vilja kännas vid att våra medarbetare skulle gå att beteckna som "kristen höger" eller "socialliberal".
Vi förenas alla av att vi är starkt kritiska mot svensk utrikespolitik (att den inte är tillräckligt starkt på frihetens och demokratins sida) och svensk inrikespolitik (särskilt när det gäller en alltför stor statsmakt och dess regleringsambitioner). Med den här grunduppfattningen är det fullt möjligt att kombinera ett starkt socialt engagemang och till och med anse att staten bör ha en roll för den sociala grundtryggheten. Medan våra nyliberala medlemmar har uppfattningen att social grundtrygghet i första hand bör skötas genom försäkringar och frivilligorganisationer.
Det som kallas "kristen höger" har ibland en mycket värdekonservativ
innebörd, ja där kan finnas anhängare av censur och förbud
mot vissa handlingar som inte är moraliskt försvarbara enligt
kristen tro. Contras "kristna höger" är förvisso
inte för censur och anser att de omoraliska handlingar som andra kan
vilja förbjuda är en angelägenhet mellan den som begår
handlingen och Gud. Ta homosexualitet som ett exempel. Ingen inom Contra
vill göra homosexuella handlingar förbjudna, men många tar
personligen kraftigt avstånd från många inslag i de homosexuellas
livsstil. Men detta som ett uttryck för ett personligt val av livsstil
för egen del, inte som ett uttryck för att staten, kyrkan eller
någon annan ska bestämma.
D-37 Hej, är ni nationalister eller
tvärtom Anti-Svenskar? Vad jag menar är att ni vurmar mycket för
att Sverige ska ha ett starkt försvar för att skydda sig mot Ivan
osv. Men å andra sidan kastar ni skit på Sverige så ofta
ni bara kan. Är det kanske tom så att ni helst vill se Sverige
som stjärna nummer 51 i stjärnbaneret? Det torde ju stå
ganska klart att ni älskar USA ungefär lika mycket som APK älskade
Sovjet, eller? (med nationalist menar jag givetvis att man gillar sitt land
och inte nån jävla rasist-smörja)
Erik Öberg (18 december 1998)
eriob311@student.liu.se
Jag tror att Du blandar ihop tre saker. Landet/nationen, det politiska systemet och de politiska ledarna. Om Du av vår kritik mot de svenska politiska ledarna - och deras politik - drar slutsatsen att vi skulle vara anti-svenska måste ju slutsatsen av våra kritiska synpunkter på Clinton vara att vi är anti-amerikanska. Bägge slutsatserna är fel.
Vi älskar vårt land så mycket att vi önskar det ett mycket bättre öde än att styras av Göran Persson, Gudrun Schyman och Birger Schlaug. Vi tvekar då inte inför att peka på allt som är fel och borde göras bättre. Och i många fall är saker och ting skötta bättre i andra länder. I de allra flesta frågor är det något land som lyckats bättre än Sverige. Det är ju inte märkvärdigt utan ganska naturligt. Lika naturligt borde det då vara att se det landet som en förebild i just den frågan. Det är så de internationella företagen arbetar. Det kallas benchmarking. De analyserar det egna företaget och konkurrenterna. De försöker att stärka sig på de punkter där de redan är bäst. Och de försöker ta efter konkurrenterna på de områden där de upptäcker att konkurrenterna är bättre.
Med Sveriges ekonomi på sjuttonde plats i världen finns det helt naturligt mycken inspiration att hämta i de sexton länder som ligger före. Dessvärre hamnar vi väl inte ens på sjuttonde plats om det skulle göras en lista över medborgerliga rättigheter, så även där har vi mycket att hämta från utlandet.
Kort sagt, vi älskar Sverige så mycket att vi vill göra det lika bra som andra länder, även på de områden där andra länder är bättre.
D-36 Vilken parti/ideologisk beteckning
har Contra?
Charlie.Weimers (29 november 1998)
Charlie.Weimers@kristdemokrat.se
Contra betyder mot. Och det är mot socialism vi är. För frhiet heter det också i vårt motto. Vi är en blandning av konservativa, nyliberaler och socialliberaler som är övertygade om det judisk-kristna kulturarvets betydelse samt kapitalismens och marknadsekonomins förtjänster. Med den gemensamma bakgrunden har vi sedan delade meningar i många frågor, men självklart är vi på den grunden utomordentligt kritiska till kollektivistiska åsikter, de må sedan vara socialistiska, rasisistiska eller vad de nu kan vara.
Contra är inte ansluten till någon organisation och de aktiva röstar med olika politiska partier i valen. I valet 1998 fördelade sig rösterna enligt följande bland sju tillfrågade Contra-aktivister:
Riksdagsvalet: 5 röster på kristdemokraterna och 2 på
Det Nya Partiet
Landstingsvalet: 2 röster vardera på moderaterna, kristdemokraterna
och partiet Avskaffa landstinget samt den sista rösten på folkpartiet
Kommunalvalet: 3 röster på moderaterna samt en vardera på
kristdemokraterna, folkpartiet, centern och Ny Demokrati.
D-35 Chiles förra statsöverhuvud
general Augusto Pinochet har som bekant arresterats och anklagats för
folkmord m m. Bortsett från det bisarra i att kalla en politisk utrensning
på några tusen personer folkmord, så väcker händelsen
vissa frågor. Vilka slags personer avrättades, försvann
eller torterades? Var det aktiva kommunister och andra som på goda
grunder kan betraktas som samhällsfarliga element? (Allende var i färd
med att införa en kommunistisk diktatur när Pinochet på
parlamentets begäran ingrep). Eller roade sig generalen med att tortera
genuint oskyldiga? Kan ni lämna uppgifter om vad som var orsaken till
förföljelserna?
Joakim Förars (26 november 1998)
jforars@ra.abo.fi
Det var inte bara parlamentet utan även Högsta Domstolen som hade förklarat Allendes socialistiska regim för olaglig. Notera hur han i vänsterorienterade media beskrivs som "vald i fria val". Visst, alla chilenska presidenter sedan början på 1930-talet var valda i fria val. Men ingen av dem hade avskaffat demokratin, som Allende gjorde. Också Adolf Hitler valdes i fria val. Också han avskaffade demokratin.
I korthet Allende struntade i konstitutionen, han struntade i att han bara fått 36 procent av rösterna i presidentvalet (hans två medtävlare fick 35 respektive 29 procent av rösterna), han struntade i att parlamentet (där oppositionen hade två tredjedelar av platserna) inte godkände hans politik, han struntade i att han körde Chiles ekonomi i botten och han struntade i de medborgerliga rättigheterna. När han varken fann sig i Högsta Domstolens, parlamentets eller konstitutionens krav var det rätt att störta honom. Tänk om någon hade tagit hand om Hitler på samma sätt 1935! Hur mycket bättre hade inte mänskligheten klarat sig!
Nu gjorde alltså Augusto Pinochet det som en ansvarig militär borde göra i varje demokratiskt land där statsledningen avskaffar demokratin. Dvs ingripa för att bli av med diktatorn. Tyvärr gjorde Augusto Pinochet mer. Hade han störtat Allende, låtit läget stabiliseras några månader och sedan utlyst nya val enligt konstitutionen inom säg sex månader hade allt varit gott och väl. Nu gjorde han inte det.
Till sitt försvar skulle han kunna hävda att de socialistiska krafterna under Allendes tid vid makten lärt sig att nävarnas rätt gällde. Det var till exempel så som företagarna berövades sin egendom. Militanta socialistiska fackföreningar marscherade in på fabriken och "tog över". Ringde företagaren till den av socialisterna kontrollerade polisen blev han i bästa fall utskrattad. Efter några månaders ockupation blev företagaren i "laga ordning" berövad sitt företag. Han hade ju misskött det genom att inte bedriva någon produktion (det var ju ockupanter i fabriken) och då hade staten rätt att beslagta egendomen. Med den typen av människor i verksamhet krävdes det förvisso rätt hårda tag för att återinföra lag och ordning. De flesta av de här människorna hade ju gjort sig skyldiga till grova brott enligt chilensk lag, men de lagfördes inte av de socialistiska myndigheterna. De som drabbades av Pinochets "hårda tag" tillhörde i stor utsträckning de grupper som skulle ha lagförts och dömts till fängelsestraff i ett fungerande rättssamhälle.
Men Pinochet lagförde dem inte. Det blev inga rättegångar - åtminstone inte inledningsvis - och säkert var det många oskyldiga som drabbades också. Kort sagt Pinochets agerande var nästan lika brottsligt som Allendes.
Om Du vill läsa mer om bakgrunden till kuppen i Chile kan Du klicka här, för att hitta en artikel ur det allra första numret av Contra, som utkom bara ett år efter kuppen.
D-34 Jag hoppas att ni skulle kunna svara
på en fråga angående upproret på himmelskafridenstorg
1989. Jag undrar vad som egentligen orsakade det och vad det fick för
konsekvenser.
Carin Sundström (25 november 1998)
csundstroem@hotmail.com
Händelserna på Den Himmelska Fridens Torg (Tienanmen) i Peking 1989 inträffade innan kommunismen fallit i Sovjetunionen och Östeuropa. Då hade kommunismen aldrig någonsin fallit i något land, sedan den väl gripit makten (om man undantar en del kortare incidenter, när kommunister lokalt haft makten några veckor). När oppositionella krafter stärkte sin position eller hotade att ta över var det alltid vapnen som fick tala och kommunisterna behöll sin maktposition (all makt kommer ur en gevärspipa, heter det Mao Tsetungs skrifter).
Efter kommunisternas maktövertagande på det kinesiska fastlandet 1949 följde en mycket turbulent tid. Olika kampanjer drevs och perioder av relativ frihet följdes av perioder då de som utnyttjat friheten kastades i koncentrationsläger. Ett crescendo i kommunistiskt vansinne inträffade under den "stora proletära kulturrevolutionen" 1966-1976. Den mångtusenåriga kinesiska kulturen förtrampades av obildade barbarer, som fick makt genom att kalla sig "proletärer" och "studenter". De som inte föll de nya makithavarna i smaken utsattes för trakasserier, förödmjukelser, misshandel och tortyr. Det här gällde de som tagit sig fram i systemet som kommunister, eftersom alla antikommunister sedan länge förpassats till fånglägren (Laogai) i Sinkiang och andra avlägsna områden. En av de som blev offer för kulturrevolutionen var vice premiärministern Deng Xiaoping, som avsattes och fick tillbringa ett par år med jordbruksarbete på landet.
När kulturrevolutionens vansinne upphörde och "de fyras gäng" (som inkluderade Mao Zedongs hustru Jiang Qing) greps (1976) och ställdes inför rätta kom några av de överlevande makthavarna från innan kulturrevolutionen tillbaka. Bland dem Deng Xiaoping.
Under åren närmast efter 1976 styrdes Kina åter efter den gamla kommunistiska modellen från före kulturrevolutionen, med en stark centralmakt, planhushållning och fångläger för den som opponerade sig. Så småningom började emellertid den ekonomiska politiken att luckras upp. De statliga företagen gavs vissa friheter och "de fyra moderniseringarna" lanserades. Det handlade om jordbruket, industrin, militären och forskningen. Wei menade att det också krävdes en femte modernisering - demokrati. Han kunde under en tid sprida sin uppfattning via väggtidningar - bland annat Tansuo ("Efterforskningar"), som kritiserade det kommunistiska politiska systemet. Naturligtvis blev det för mycket och Wei greps och dömdes till femton års fängelse 1979. Tunskruvarna hade dragits åt.
Under slutet av 1980-talet lättades förtrycket åter. Nu var det inte bara fråga om lättnader i styrningen av de stora statliga företagen. En viss småföretagsamhet tilläts. En del av de värsta avarterna i det kollektivistiska Kina luckrades upp och framstegen lät inte vänta på sig. Men med en friare ekonomi följde åter krav på politisk frihet. Ledande för de kraven var studenterna vid universitetet i Peking. Studenterna blev, precis som under kulturrevolutionen, en maktfaktor. Men den här gången var det "högerinriktade" studenter, studenter som krävde frihet. Efter demonstrationer 1986 tvangs generalsekreteraren i kommunistpartiet Hu Yaobang att avgå. Trycket mot regimen ökade och under våren 1989 ordnade studenterna ständiga möten på Den Himmelska Fridens Torg i Peking, efter Hu Yaobangs död den 15 april. Demonstrationerna blev alltmer omfattande och ledde till att regimen förlorade ansiktet när den inte kunde hålla en presskonferens med den besökande sovjetledaren Michail Gorbatjov i Folkets Stora Hall vid Den Himmelska Fridens Torg. Studenterna kontrollerade torget och ville inte släppa in kommunisterna.
Efter ytterligare några veckor slog Deng till. Han lät armén marschera in på Den Himmelska Fridens Torg. Soldater sköt på obeväpnade studenter. Stridsvagnar rullade in på torget och stridsvagnaförarna körde framåt utan att bry sig om vilka som stod i vägen. Tusentals studenter arresterades. Hundratals dödades. Runt om i landet började de oppositionella åter att jagas. Demokratirörelsen krossades, på samma sätt som tio år tidigare när Wei greps.
Massakern på Den Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989 ledde till ett svårt bakslag för demokratirörelsen i Kina. Det tog minst fem år innan den på nytt började kunna göra sig gällande. Omvärldens dom var dessutom hård. Kina isolerades, de officiella besöken uteblev och handelsförbindelserna skars ned.
Det var bara Sveriges statsminister, av den demokratiska världens alla ledare, som kunde tala om vikten av politisk stabilitet vid ett middagstal i Peking 1996. Politisk stabilitet råder när regimens fiender sitter i läger och inte kan yttra sig.
Se även fråga J-99
D-33 Jag bara undrar hur ni tänker
när ni säger "kapitalism ger välfärd", välfärd
för vissa eller?
Daniel Nilsson (24 november 1998)
nilzzz@hotmail.com
Enkelt. Kapitalism ger välfärd för alla. De fattiga i Sydkorea har det bättre än den svältande medelkoreanen i det kommunistiska Nordkorea. De fattiga i Västtyskland hade det långt bättre än de med genomsnittlig standard i det kommunistiska Östtyskland. Så gott som hela befolkningen i det kapitalistiska Estland har det bättre än befolkningen i det av Sovjet ockuperade kommunistiska Estland för tio år sedan. Men det är klart. För de kommunistiska pamparna leder kapitalism normalt inte till välfärd. Men dessvärre finns det undantag från det också. I Ryssland har det saknats en av grundvalarna för ett väl fungerande kapitalistiskt samhälle, en oberoende och väl fungerande rättsapparat. Därmed har de gamla kommunistpamparna kunnat roffa åt sig av tillgångarna, vilket har fördröjt övergången till en fungerande marknadsekonomi. Det har uppstått en skenbar kapitalism, där kapitalet inte byggts upp genom skicklighet i att på marknaden tillgodose konsumentens behov, utan genom rofferi, stöld och mygel i det sönderfallande statliga systemet. Först när de här avarterna har avskaffats och de pengar som samlats ihop av de gamla kommunistpamparna har förslösats kommer kapitalismen att kunna ge verklig välfärd också åt de breda lagren av Rysslands folk. Det kan dröja lång tid, men vi kommer säkert att få uppleva det inom ett par decennier.
D-32 Angående den senaste debatten
om capitan general Augusto Pinochet Ugarte, så finner jag det mycket
märkligt att man har stora demonstrationer för att han skall ställas
inför rätta. Viserligen bär han ansvaret för en mängd
mord och försvinnanden. Dock är han inte på långa
vägar värst i världshistorien. I t ex Kambodja sitter fd
röda khemerer med långt fler liv på sitt samvete än
Pinochet i regeringen utan att folk ger sig ut på gator och torg för
att demonstrera sin avsky mot detta. Beror detta på att de röda
khemererna "trots allt var socialister" eller vad har ni för
uppfattning i frågan?
Marcus Karlsson , Borås (15 november 1998)
BV98017@bhs.utb.hb.se
Vi är av uppfattningen att även mindre skurkar bör sättas åt. Polisen ska inte blunda för alla tjuvar, bara för att man ännu inte hunnit sätta dit alla mördare...
Missförstå oss nu inte. Pinochet var ingen liten skurk, men i jämförelse med de röda khmererna, Fidel Castro, Erich Honecker och andra var han naturligtvis bara en småhandlare.
Dock tycks det idag vara "politiskt korrekt" att ge sig på Pinochet, men inte Castro. Castro var i Spanien på besök samma vecka som den spanske domaren Baltasar Garzon begärde Pinochet utlämnad... Det är ju hyckleri av grövsta slag.
När det gäller den internationella arenans superskurkar, typ Pol Pot eller Saddam Hussein, så finns det all anledning att se till att de inte är välkomna i några civiliserade länder. Skulle det trots allt vara så att de släpps in i något land med diplomatisk immunitet är det rimligt att acceptera den immuniteten. Den diplomatiska immuniteten har tillkommit för att vi ska slippa godtycke och laglöshet i internationella förbindelser och för att det ska gå att förhandla i internationella frågor. Den som bryter mot den diplomatiska immunitetens hederskodex blir hemskickad, inte straffad. Det gäller till exempel diplomater som kör rattfulla i Stockholm eller som ägnar sig åt olovlig underrättelseverksamhet. Det är ju i och för sig fritt fram för ett land att vägra acceptera diplomater eller andra företrädare för en främmande makt, men så var ju inte fallet när det gällde Pinochet. Han togs emot med diplomatpass och fick dessutom VIP-mottagande på Heathrow, ordnat av brittiska UD.
När det gäller de internationella storskurkarna i laglöshetens stamorter på jorden, typ Kambodja eller Irak, så finns det all anledning för det internationella samfundet att diskutera en ordning som gör det möjligt att ta hand om de värsta skurkarna när de dyker upp på den internationella scenen - och är reglerna tillräckligt hårda lär de inte dyka upp alls. Tyvärr är den diskussionen inte avslutad än, även om den pågår. Men bilden blir en annan när det gäller länder som själva gjort upp med det förflutna och redan etablerat en demokratisk rättsstat. Här har vi länder som Spanien, Grekland, Chile och Argentina. När det gäller dessa länder finns det ingen anledning för det internationella samfundet att misstro det egna landets förmåga att ta hand om de egna angelägenheterna. Låt chilenarna ta hand om Chile, grekerna om Grekland och reservera eventuella undantag för de länder där skurkarna fortfarande sitter vid makten. Men även de ska garanteras en korrekt behandling om de accepterats som resande med diplomatisk immunitet.
D-31 Contra verkar bestå av personer
med flera olika borgerliga ideologier. Finns det, eller har det funnits,
några aktiva inom Contra som bekänner sig till Ayn Rands filosofi
Objektivismen? Jag har sett på hemsidan att ni för ett par år
sedan hade en artikel om henne. Vilka övriga ideologier finns det inom
Contra? Nyliberaler, konservativa, kristdemokrater, socialliberaler osv.
Tacksam för svar!
Per Nilsson (2 november 1998)
von.zolhult@swipnet.se
Visst har Du rätt i att Contra drivs av personer som har olika borgerliga ideologier. Även om vi nog ogärna skulle vilja sortera in oss i färdiga tankesystem. Men det går att sätta förenklade etiketter som "nyliberal", "konservativ" eller "socialliberal" på personer som är eller har varit ledande inom Contra. Men det innebär inte att någon slaviskt följer Murray Rothbards, Edmund Burkes eller Jonh Stuart Mills tänkande. Tvärtom vinnlägger vi oss alla om att tänka självständigt, pröva för och emot och gärna bryta våra egna åsikter mot varandra.
När Du nämner kristdemokrater så tycker vi nog att Du lämnat ideologibegreppet och talar om ett politiskt parti, som liksom alla partier, kompromissar bort ideologin för att vinna dagspolitiska fördelar. Inte för att det skulle vara något dåligt att göra det, de värsta brotten i mänsklighetens historia har ofta begåtts i ideologins namn, så lite praktisk kompromissvillig dagspolitik är både nödvändig och hälsosam. Men vi uppfattar inte kristdemokraterna som ideologer, även om de låter sig styras av kristet tänkande.
För att något belysa bredden i det politiska spektret hos Contras aktivister ska vi avslöja hur vi röstade i det senaste valet. Vi har summerat rösterna hos sju av de flitigaste Contra-medarbetarna och så här blev det:
Riksdagsvalet: 5 röster på kristdemokraterna och 2
på Det Nya Partiet
Landstingsvalet: 2 röster vardera på moderaterna, kristdemokraterna
och partiet Avskaffa landstinget samt den sista rösten på folkpartiet
Kommunalvalet: 3 röster på moderaterna samt en vardera
på kristdemokraterna, folkpartiet, centern och Ny Demokrati.
Du frågar också om det finns eller har funnits någon som bekänner sig till objektivismen bland Contras medarbetare. Vi tycker att Du verkligen hittar rätt ord när Du talar om att "bekänna" sig till objektivismen, eftersom objektivister brukar vara övertygade om att de funnit den enda sanningen. För närvarande finns det ingen "bekännande" objektivist i de aktivas led, även om flera med stort intresse läst och tagit intryck av Ayn Rands romaner och politiska skrifter. Och vi publicerar gärna material som belyser Ayn Rands tänkande. För några år sedan var Filip Lundberg anställd för att sköta Contras expedition. Han har sedan dess fördjupat sig i objektivismen och beskriver sig själv som objektivist. Vi övriga tror honom.
