Ämnen: Rysslands partier, homosexuella, Tysklands författning, reformistisk socialism, vad är kommunism?, nyliberalismen, emigration, parlamentarism-maktdelningslära, Sverige-Grekland-EMU, media i Nordkorea

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 28 september-25 oktober 2000.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AH-370 Allt som finns om de nuvarande viktigaste partigrupperingarna (partiledare) i Ryssland, samt. Duma och partierna i sista valet. Sista presidentval i Ryssland? Statsduman och federationsrådet.
Tanja (23 oktober 2000)
tanja@hoola.com

Ryssland är inte ens tio år som demokrati och partiväsendet är därför långtifrån stabiliserat. Det sker ständiga förändringar i partibilden. Nya partier och allianser skapas och partier som var stora tynar bort och försvinner. Den här utvecklingen kommer med största säkerhet att fortsätta ytterligare åtskilliga år framöver.

Val till parlamentet (duman) var det senast den 19 december 1999, en dryg vecka innan president Boris Jeltsin överraskade välden med att avgå. Partibilden är mycket splittrad. Sammanlagt fanns det 139 (!) partier registrerade hos valmyndigheten inför valet. För att få proportionell representation i duman krävs minst 5 procent av rösterna, varför bara en liten bråkdel av partierna fick representation i duman. Dock är det möjligt för en rad partier att erövra enstaka lokala mandat på grund av starkt stöd i någon viss region.

Största enskilda grupp blev Kommunistpartiet med Gennadij Zjuganov som partiledare. De fick 24,4% av rösterna. Tidigare kunde kommunisterna liera sig med en rad småpartier, men efter valet 1999 försvann dessa partier och kommunisterna blev ett isolerat minoritetsblock. Partiet får främst stöd från gamlingar och före detta partipampar.

Dåvarande premiärministerns, nuvarande presidentens, parti Enighet (populärt kallat Björnen) fick 23,7% av rösterna. Enighet var en ren stödorganisation för Putin och hade egentligen inte något program.

Den ideologiskt mer medvetna Högerunionen fick 8,7% av rösterna. Högerunionen är nära lierad med Ptins parti.

Hela Ryssland är en sammanslagning mellan en rad regionala partier (där det finns en liten "tsar" i många regioner, en "tsar" som har stark lokal kontroll, men gärna skulle vilja ha inflytande också på nationell nivå). Utöver de regionala partierna har Moskvas populäre borgmästare Jurij Luzjkov och den sparkade premiärministern Jevgennij Primakov anslutit sina organisationer till partiet. Det är de före detta kommunisternas parti, före detta kommunister i den meningen att deras tidigare karriär i kommunistpartiet var mest en karriär och inte så mycket en politisk övertygelse. Partiet motarbetades envetet av Putin och det fick bara 12,1% av rösterna.

Liberaldemokraterna var tidigare med i den internationella liberala organisationen och ledaren Vladimir Zjirinovskij träffade bland annat Bengt Westerberg. Idag anses partiet vara ultranationalistiskt (vill gärna återerövra Finland till exempel) och partiledaren Zjirinovskij tas knappast på allvar i utlandet. Hans stöd i Ryssland har också dalat.

Yabloko är ett modernt liberalt parti under ledning av ekonomen Grigorij Javlinskij. Yabloko skulle kunna jämföras med moderaterna i Sverige, men samlar bara ungefär 10 procent av rösterna.

I övrigt finns en rad oberoende ledamöter i duman, som i huvudsak stödjer Putin. Många har dock kommit dit på en mycket lokal maktbas, till exempel företagsledare som ser platsen i duman som ett lukrativt uppdrag, som kan gynna de egna affärerna.

AH-369 1: Varför är endel människor emot homsexuella?? 2: Hur kom just homosexualliteten?? 3: Hur många homosexuella finns det ??
Tilda (17 oktober 2000)
tilda23@hotmail.com

1. Det är nog fler som är emot homosexualitet än homosexuella. Charles Darwins utvecklingslära om "survival of the fittest" innebär ju till exempel att enbart heterosexuella anlag i längden har livskraft. Homosexualitet är därför mot naturens ordning. Det är en rent vetenskaplig teori, snarast något som föespråkas av ateister.

Men tanken har också uppbackning i de flesta religionerna, som mer eller mindre principfast tar avstånd från homosexualitet. Kristendomen tar kraftfullt avstånd från homosexualitet (läs till exempel Chrys C Caragounis bok Bibelns syn på homosexualitet, Normans förlag Stockholm 1998), men det innebär ju inte alls att kristendomen tar avstånd från homosexuella. Mer specifikt kan Du läsa 1 Mosebok 19 kapitlet, 3 Mosebok 18 och 20 kapitlet, Romarbrevet 1 kapitlet 26-27, 1 Korinterbrevet 6 kapitlet 9-10 etc. Men avståndstagandet från homosexualitet innebär inte avståndstagande från de homosexuella. Jesus tog ju till sig syndare för att de skulle bättra sig. Muslimer intar en ännu mer strikt hållning mot homosexualitet, i många länder har man med hänvisning till Koranen avrättat homosexuella.

Också kommunister i till exempel Sovjetunionen har kraftigt tagit avstånd från homosexualitet och där har homosexuella kastats i läger.

Skilj mellan Darwins och kristendomens avståndstagande från den homosexuella handlingen - men respekt för de homosexuella personerna - och islams och kommunismens avståndstagande både från den homosexuella handlingen och de homosexuella personerna.

2. Contra är en politisk organisation och Din fråga är snarast biologisk, psykologisk eller sociologisk, varför vi avstår från att svara på den.

3. Andelen homosexuella i Västerlandet uppskattas till mellan 1 och 2 procent. Den siffran bygger på olika sociologiska studier som gjorts. Homosexuella aktivistgrupper har gjort gällande att upp till 10 procent skulle vara homosexuella, men sådana siffror har inget som helst med verkligheten att göra.

AH-368 Gäller Tyskland. Hur utses statschefen,vilka politiska befogenheter har denne. Grundlagar. Valsystem,de viktigaste politiska valen,hur går dessa till. Folkrepresentationen,sammansättning,andel kvinnor,vilken makt har denna. Enligt vilken princip utses regeringen,vilka befogenheter har den. Hur går lagstiftningsprocessen till. Vilka befogenheter har politiska organ.
Anders Forslund, Lycksele (17 oktober 2000)
anders.forslund@projectlapland.se

Den tyske statschefen har nästan enbart ceremoniella funktioner. Han väljs av Bundesversammlung som består av parlamentariker från Förbundet (den centrala riksdagen) och Länderna (delstaternas parlament).

Valet till den viktigaste politiska församlingen Bundestag (riksdagen) är direkt i en kombination av enmans- och flermansvalkretsar med en kombination av proportionella val och personval. Varje väljare röstar dels på ett parti, dels på en person. Personen behöver inte tillhöra det parti man röstat på i partivalet. Hälften av platserna i Förbundsdagen utses genom direkta majoritetsval i enmansvalkretsarna. Den andra hälften utses genom det proportionella valet. Innan platserna fördelas dras de direktvalda ledamöterna bort från partiets kvot. Rente teoretisk skulle man kunna tänka sig att ett parti skulle få fler direktvalda ledamöter än vad de skulle få i det proportionella valet. I så fall behåller partiet den överrepresentation det vunnit.

I valet till Förbundsdagen finns en femprocentsregel, en motsvarighet till den svenska fyraprocentsregeln. Den innebär att partier som fått mindre än fem procent av rösterna inte alls blir representerade i Förbundsdagen. Dock kan de mycket väl ha fått personliga mandat i enmansvalkretsarna och dessa behålls även om partiet kommer under femprocentsspärren. Det är också så att ett parti som fått minst tre direktvalda ledamöter får sin proportionella andel även om den är under fem procent. Denna regel tillämpades för första gången i det senaste förbundsdagsvalet då det gamla östtyska kommunistpartiet (numer under namnet PDS) lyckade öka sin direktrepresentation från två till tre och därmed fick in även ett antal proportionellt valda ledamöter, trots att partiet ligger långt under femprocentsspärren.

I parlamentet finns också ett överhus, Bundesrat, som utses av delstatsregeringarna.

Regeringen utses av den direktvalda Bundestag, men Bundesrat kan med två tredjedels majoritet blockera lagstiftning som antas av Bundestag. I så fall utses ett medlingsutskott som ska söka lösa konflikten.

Utöver Förbundsregeringen och Parlamentet finns i Karlsruhe en Verfassungsgericht som har betydligt större befogenheter än den svenska Högsta Domstolen. I viss utsträckning råder alltså en maktfördelning enligt Montesquieus maktfördelningslära.

Mer kan läsas på www.bundestag.de, wwww.bundesrat.de och www.bundesregierung.de

AH-367 Jag skulle vilja få förklarade för mig skillnader och likheter mellan marxismen, kommunismen och reformistisk socialism. Vad hade dessa ideologier för likheter och skillnader utifrån sin grundsyn, människosyn,politiska, styrelsesätt, utopi m.m.?
Karin Olsson, Molkom (15 oktober 2000)
stefan.olsson.molkom@telia.com

Marxismen är den ideologiska överbyggnaden till det som i praktiken kallats kommunism. Den innehåller viktiga komponenter som revolutionen, proletariatets diktatur, planekonomi och förstatligande av privat egendom.

Revolutionen innebär en omvälvning av samhället med våld, där man i praktiken tillåtit sig vilka våldsdåd som helst. Proletariatets diktatur innebär en diktatur där en viss samhällsklass - eller snarare klassens politiska ledare, kadrerna - tillåts förtrycka alla andra. Staten kontroll över "produktionsmedlen" och planmässiga styrning av ekonomin innebär att befolkningen blir bestulen sin egendom och att staten lägger en tvångströja som hindrar nytänkande och uppfinningar som gynnar det breda folkflertalet. Det skapades inget Ikea i Sovjetunionen, eftersom en sovjetisk motsvarighet till Ingvar Kamprad aldrig hade fått chansen att skapa sitt företag. Han hade antagligen varit byråkrat på ett statligt verk om han levt i Sovjetunionen, om han inte hade försvunnit i lägersystemet. Samma kan sägas om alla andra människor som skapat framgång genom att utveckla egna idéer till företag som IBM, McDonalds, Microsoft, Framfab, Ericsson... Inget av allt detta är möjligt i ett kommunistiskt samhälle.

Kommunismen följer nogsamt marxismens grundelement som de är beskrivna ovan.

Den reformistiska socialismen lånar vissa tankar från marxismen, framförallt de som har med ekonomisk styrning att göra. Den reformistiska socialismen tar däremot avstånd från revolutionen och proletariatets diktatur och därmed betydligt mer sympatisk och till och med möjlig att förena med ett demokratiskt samhälle. De ekonomiska teorierna som i princip är gemensamma med kommunismen leder dock fullt ut till de problem som skisserats ovan.

AH-366 Håller på med ett arbete, och jag vill ha ett kort men bra svar. Vad är kommunism?
Maria Konttaniemi (9 oktober 2000)
maria.konttaniemi@swipnet.se

Kommunism är en ideologi som formulerades för första gången i "Det Kommunistiska Manifestet" som skrevs av Karl Marx och Friedrich Engels 1848. Skriften är mycket kopplad till den tidens förhållanden och i kommunismen i traditionell mening är därför helt främmande för den nuvarande situationen i världen. Det har alltså gjorts många försök att anpassa kommunismen till moderna tider.

De som själva kallar sig kommunister säger att "kommunism" är ett framtida lyckotillstånd när samhället har vittrat bort och vi alla lever i fullständigt välstånd i det harmoniska klasslösa samhället. Något sådant samhälle har vi aldrig sett på jorden och lär inte heller få se.

I praktisk politik har kommunister försökt genomföra vissa av de saker som Marx och Engels såg som viktiga grundkomponenter i en utveckling mot ett kommunistiskt samhälle. En sådan grundkomponent är proletariatets diktatur, vilken innebär diktatur där en viss samhällsklass - eller snarare klassens politiska ledare, kadrerna - tillåts förtrycka alla andra. En annan grundkomponent är att staten ska ta kontroll över "produktionsmedlen" och styra ekonomin planmässigt. Det innebär att befolkningen blir bestulen sin egendom och att staten lägger en tvångströja som hindrar nytänkande och uppfinningar som gynnar det breda folkflertalet. Det skapades inget Ikea i Sovjetunionen, eftersom en sovjetisk motsvarighet till Ingvar Kamprad aldrig hade fått chansen att skapa sitt företag. Han hade antagligen varit byråkrat på ett statligt verk om han levt i Sovjetunionen om han inte hade försvunnit i lägersystemet. Samma kan sägas om alla andra människor som skapat framgång genom att utveckla egna idéer till företag som IBM, McDonalds, Microsoft, Framfab, Ericsson... Inget av allt detta är möjligt i ett kommunistiskt samhälle.

Personer som tror på kommunismen avvisar ofta all kritik mot den faktiska kommunism som vi upplever i omvärlden som att det inte är "sann kommunism". På samma sätt skulle nationalsocialister kunna argumentera för att Hitler talade om det tusenåriga fredsriket och att det är det idealtillståndet som egentligen menas med ordet nationalsocialism.

Det är därför viktigt att titta på realiteterna, inte den yviga retoriken.

Ett kortlivat kommunistiskt samhälle upprättades i form av den så kallade Pariskommunen, som klarade sig några veckor 1871. Därnäst var det Lenins statskupp i Ryssland 1917 som innebar att kommunisterna tog över makten. Resultatet blev det som kan förväntas av ett system med extrem maktkoncentration, terror och våld. Förtryck, avskaffande av de mänskliga rättigheterna och politiskt oppositionella avrättade eller kastade i läger. Kina drabbades på samma sätt efter Mao Tsetungs maktövertagande 1949 och i en rad andra länder har Sovjet eller Kina sett till att lokala marionetter slagit in på en sovjetisk eller kinakommunistisk väg. Till enorma lidanden för folket. Kommunismen har kostat mer än 100 miljoner människor livet.

AH-365 Jag ska göra ett skolarbete om nyliberalismen och skulle vara glad om ni kunnde berätta lite om den.
Henrik (25 oktober 2000)
sidekicker@sverige.nu

Som framgår av termen nyliberalism har ideologin sina rötter i den gamla liberalismen.

Liberalismen som politisk ideologi är ett barn av 1800-talet. Man kan skilja mellan den politiska liberalismen och den ekonomiska liberalismen.

Den politiska liberalismens program formulerades av tänkare som John Stuart Mill, särskilt i skriften "On Liberty". Mill betonar människans frihet och utvecklar ett demokratiskt program. I Sverige blev liberalismen i mycket en rörelse för allmän och lika rösträtt. Men när detta program genomförts gick en del av luften ur den svenska liberalismen. Den hade ju inga stora visioner längre, eftersom (nästan) alla anslutit sig till liberalismen.

Den ekonomiska liberalismen växte fram parallellt med den politiska liberalismen. Om Mill var föregångsman för den politiska liberalismen var skotten Adam Smith portalfiguren för den ekonomiska liberalismen. Han har också kallats för "nationalekonokmins fader". Smith drev en linje som innebar ökad frihet för företagen och minskade regleringar. När Smith skrev sin berömda bok "Wealth of Nations" 1776 var den förhärskande ordningen "merkantilismen", ett system med hårda statliga regleringar och framförallt höga tullar och kontroll av utrikeshandeln. I Sverige behövdes till exempel kungligt privilegium för att få driva en stångjärnshammare. Smith menade att den här typen av regleringar innebar en allvarlig misshushållning med våra resurser.

I Sverige drev liberala reformatörer igenom skråväsendets avskaffande 1846 och näringsfrihetens införande 1864. Efter de reformerna behövdes inte längre tillstånd för att starta företag och de sista decennierna av 1800-talet var också de mest dynamiska i svensk ekonomisk historia. Men med socialismens framväxt under det sena 1800-talet och början av 1900-talet urholkades de liberala landvinningarna. Det liberala partiet, Folkpartiet, blev alltmer socialliberalt, dvs satsade alltmer av sina krafter på sociala reformer och en alltmer allomfattande välfärdsstat. Liberalism blev därmed mer eller mindre liktydigt med höga skatter och social kontroll.

Som en reaktion mot detta uppstod en rörelse som ville återgå till de rena liberala idealen, sådana som de kommit till uttryck på 1800-talet. Då hade liberalismen slagits för näringsfrihet och detta fick sitt uttryck i näringsfrihetsförordningen 1864, en förordning som var grunden för de ekonomiska framstegen i Sverige. Näringsfrihetsförordningen hade urholkats av den ena specialregeln efter den andra och när den formellt upphörde att gälla 1968 var det bara någon enstaka paragraf som fortfarande var ikraft.

Nyliberalismen krävde att de gamla idealen som skapat välståndsutvecklingen skulle återupprättas. Att människor skulle få starta de företag de ville utan myndigheternas inblandning. Man gick också in för att de liberala idealen skulle återupprättas på det personliga planet. Den stora socialstatens omsorg och kontroll över individen skulle ersättas av individens kontroll över sitt eget liv. Med frihet följde självklart också ansvar. I förlängningen av detta sågs också frihet att själv välja att använda droger (marijuana till exempel) om man så önskade. Därmed var drogliberalism en naturlig följd av nyliberalismens tänkande. I nyliberalt tänkande gäller också att individen ska skydda sig själv istället för att underkastas ett statligt kontrollnät. Om jag vill köra motorcykel utan hjälm ska jag få göra det - men då naturligtvis också betala de högre premier som försäkringsbolagen skulle kräva för att försäkra en motorcykelåkare utan hjälm. Om jag vill dricka sprit på krogen klockan fyra på morgonen ska jag få göra det. Vill jag köpa ett paket spaghetti klockan två på natten ska jag också få göra det. Liksom jag ska få flytta till Sverige också om jag är född i Somalia. Å andra sidan ska jag som inflyttad somalier inte räkna med ett öre i bidrag från staten utan från första dagen få klara min egen försörjning.

Nyliberalismens idémässiga krav avviker däremot markant från vårt idag så genomreglerade samhälle.

Nyliberalismen har sina ideologiska rötter i gammelliberalismen, men den har fått sin form i USA där tidningen Reason (http://www.reasonmag.com) är tongivande. Viktiga tänkare som formulerat nyliberala tankar är Murray Rothbard, Friedrich von Hayek (Nobelpristagare), Robert Nozick och David Friedman (samt Davids pappa, Nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedman). Nyliberalismen är idag den tanke som mest radikalt bryter mot den nuvarande dominerande samhällsordningen. Nyliberalismens diametrala motsats är nationalsocialismen (nazismen) som i motsats till nyliberalismen är en konsekvent vidareutveckling av den socialdemokratiska kontrollstat som är tongivande politisk ideologi i dagens Sverige.

AH-364 Hur väljer man rätt land att utvandra till? Varför väljer man sverige? Var vänder man sig för att få hjälp med utvandring? Varför bestämmer man sig för att utvandra? Vilka olika sätt finns det att emigrera?
Robert Andersson (9 oktober 2000)
gullpudran.andersson@swipnet.se

Om Du tröttnat på Sverige och vill ge Dig av har vi full förståelse för det. Redan på 1800-talet hette det i ett skillingtryck att Petter Jönsson fått nog av kungen, skatterna och de kitsliga prästerna. Idag kanske vi inte behöver bekymra oss så mycket om kungen och de kitsliga prästerna, men desto mer om de höga skatterna och de myndigheter som lägger sig i vårt dagliga liv.

Ditt problem som emigrant är inte att lämna Sverige utan att hitta ett land som är berett att ta emot Dig! Till EU-länderna och övriga Norden är det fritt fram utan problem. USA lottar ut "green cards", vänd Dig till amerikanska ambassaden. Utlottningen gynnar dem som har för USA intressant högskoleutbildning. Kanada och Australien är inte heller hopplösa som emigrationsländer. Annars blir det svårt på de flesta håll. Men ibland räcker trots allt en välfylld plånbok. Och ett giftermål går hem på de flesta håll i världen. Men det finns kitsliga myndigheter som är måna om att kontrollera att det är äkta kärlek och inte ett sätt att kringgå immigrationsreglerna.

När Du väl hittat någon plats att flytta till är det enkel sak att anmäla utflyttning till lokala skattemyndigheten.

AH-363 Hej Contra. Jag har en fråga rörande parlamentarism och maktdelningslära: Jag undrar vad det är för skillnad mellan dessa ideologier och styressätt. Det enda jag vet är att Sverige har parlamentarism och USA har någon sort av maktdelning.
Alexander Bly Gomez, Uppsala (25 oktober 2000)
AxelanderB55@hotmail.com

Vi tycker att det är fel att kalla maktdelningslära och parlamentarism för ideologier, de är däremot styressätt.

Maktdelningsläran, tanken om en delning av makten mellan tre balanserande krafter, i syfte att hindra maktkoncentration och maktmissbruk utvecklades i första hand av den franske filosofen Charles-Louis de Secondat Montesquieu. Hans viktigaste verk utkom 1748 under titeln De l'Esprit des lois (Lagarnas anda). De tre makter som Montesquieu talade om var den lagstiftande, verkställande och dömande. Maktdelningen skulle vara en garant för friheten.

Montesquieus tankar påverkade den amerikanska konstitutionen 1789. Den skiljer än idag mellan de tre viktiga maktcentra: Regeringen, Kongressen och Högsta Domstolen. Regeringen utses av presidenten som är vald (via elektorer) av folket. Kongressen är vald av folket och Högsta Domstolens ledamöter, som är oavsättliga, nomineras av presidenten men ska också godkännas av Kongressen. Den amerikanska konstitutionen definierar noggrant de tre organens befogenheter och det råder en balans mellan de tre.

Också den svenska grundlagen från 1809 byggde på Monetsquieus maktdelningslära. De viktigaste komponenterna var Konungen och Riksdagen, men därtill även Högsta Domstolen. Intresset för Montesquieus lära i Sverige var inte bara teoretiskt utan baserade sig på de senaste hundra årens erfarenhet med kungligt envälde och sedan frihetstidens oinskränkta makt för riksdagen med därav följande handlingsförlamning för den verkställande makten och sedan återigen kungligt envälde efter 1772 års statskupp. Ingen av lösningarna tilltlade de svenska grundlagsfäderna och därför satsade man på Monetsquieus maktdelningslära.

I motsats till den amerikanska konstitutionen, där presidenten var folkvald, saknade Kungen den folkliga förankring som är ett grundkrav i en demokrati. Därför försvagades med tiden den verkställande maktens ställning i Sverige. Kungens roll som verkställande makt övergick med tiden till enm regering som bara formellt leddes av kungen sedan statsministerämbetet inrättats 1876. Den lagstiftande maktens ställning stärktes ytterligare på den verkställandes bekostnad när det från 1905 blev praxis att till regering utse partipolitiker. Ytterligare ett steg togs 1917 när parlamentarismen infördes, dvs regeringen utsågs i prkatiken av den lagstiftande församlingen (om än fortfarande formellt av kungen). Enligt den nya regeringsformen från 1974 är det även formellt riksdagen genom sin talman som nominerar regeringschefen, som sedan ska godkännas av Riksdagen.

I svensk praxis har den lagstiftande makten en anmärkningsvärt svag ställning. Om riksdagen stiftar en lag som strider mot grundlagen ska den lagen ändå tillämpas, om den inte UPPENBART strider mot grundlagen. Högsta Domstolen kan alltså inte ens ingripa när Riksdagen stiftar grundlagsstridiga lagar! Så är det inte i andra länder.

Som kompletterande information kan nämnas att Republiken Kina (Taiwan) har en maktdelning mellan fem organ (yuan). Förutom de av oss använda lagstiftande, verkställande och dömande yuan finns en examinerande och en kontrollerande yuan (en motsvarighet till Riksrevisionsverket, men Bosse Ringholm skulle på Taiwan aldrig ha kunnat bära sig åt mot Inga-Britt Ahlenius som han gjorde här) och

AH-362 Vilken syn har Sverige resp. Grekland för syn på EU och EMU?
Anki Johnsson, Höganäs (29 september 2000)
ankijohnsson@hotmail.com

Sverige och Grekland har en mycket olika syn på EMU. I Grekland har man mangrant - från alla politiska läger - sett grekiskt EMU-medlemskap som ett erkännande av att den grekiska ekonomin utvecklats till europeisk nivå, att Grekland inte längre är att halvt om halvt anses som ett u-land. EMUs konvergenskrav ställer upp regler som innebär att ett land måste uppnå en viss stabilitet i ekonomin vad gäller priser, räntor och statsbudget. Grekland klarade inte inledningsvis de kraven, vilket många grekiska EU-politiker ansåg vara en skymf mot landet. Nu har den grekiska ekonomin förstärkts och genom en mycket generös tolkning av konvergenskriterierna har EU lovat att Grekland får bli medlem i EMU 2001 (redan 1998 anslöt sig Grekland till den europeiska växelkursmekanismen ERM). EUs något lättvindiga sätt att ge Grekland medlemskap i EMU bidrog till att euron försvagades. Kanske inte för att Greklands kommande EMU-anslutning i sig innebär en nämnvärd försvagning av euron, men för att EUs frikostiga eftergifter när det gällde de sedan tidigare uppsatta reglerna ledde till minskat förtroende för förmågan att i andra sammanhang upprätthålla de hårda krav som skulle utgöra basen för en stark euro.

I Sverige är inställningen till euron inte alls lika enhetlig som i Grekland. I Sverige vill framförallt de borgerliga partierna att Sverige ska ansluta sig till EMU, men också socialdemokraterna har kommit fram till den åsikten. Socialdemokraterna har dock valt att inte forcera frågan, eftersom det råder splittring i det egna partiet. Partierna långt ute på vänsterkanten - Vänsterpartiet och Miljöpartiet - är motståndare till svensk EMU-anslutning, trots att det är dessa partiers ideologiska kusiner i Europa som är de varmaste anhängarna, samtidigt som moderaternas europeiska kusiner oftast är skeptiska.

I Sverige har EMU-anslutning aldrig ansetts som ett erkännande av den egna ekonomins styrka, utan EMU har istället diskuterats utifrån eurons förutsättningar att bidra till den ekonomiska integrationen i Europa och Sveriges roll i den integrationen.

AH-361 Jag skulle vilja veta lite om mediastrukturen i Nordkorea
Henrik Stromback, Washington (28 september 2000)
Stromback77@hotmail.com

Vid första anblicken av Din fråga trodde vi att det skulle vara en smal sak att besvara den med användning av tillgängliga internationella referensverk, som regelmässigt brukar innehålla ett avsnitt om media. Men inte ens CIAs World Fact Handbook innehåller något om media i Nordkorea.

Dock har vi fått fram att Nordkorea har ett tiotal dagstidningar som alla är kopplade till det statsbärande kommunistpartiet, "Arbetets parti". Den största tidningen Rodong Sinmun utges av Kommunistpartiets centralkommitté. Regeringen har en egen tidning som heter Minju Choson. Eftersom det i landet bara finns ett tillåtet parti och hela regeringen hämtas från detta parti är det i princip samma politiska krafter som står bakom också denna tidning, liksom de övriga i landet.

Både radio och TV är statskontrollerade - på samma sätt som det var i Sverige fram till slutet av 1980-talet. Radio sänds förutom på det vanliga sättet också genom högtalare på offentliga platser och arbetsplatser. Såväl radio som TV är viktiga delar av Kommunistpartiets propagandaapparat. Det är straffbart att inneha radioapparater som kan ta in annat än de förinställda frekvenser som används för regeringens radiosändningar.

I korthet är alltså media i Nordkorea starkt koncentrerade, helt kontrollerade av Kommunistpartiet och ett viktigt inslag i den propagandaapparat som är uppbyggd för att hindra självständigt tänkande.

Tillbaks