Ämnen: hur skulle en borgerlig regering fungera, Sovjets fall, VEU, konservatism, EMU, jihad, markbristen, demokrater och republikaner, svälten i världen, plantagejordbruk
Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 25 september-23 oktober 2000.
En översikt över alla frågorna hittar Du här
För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.
Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.
AG-360 Jag håller på med
ett skolarbete om hurvida det borgerliga blocket skulle fungera som regering.
Eftersom arbetet ska vara någorlunda neutralt så frågar
jag både liberalister och konservatister om deras uppfattning. Jag
undrar alltså om hur ni en borgerlig regering skulle fungera i Sverige
igen. Berätta gärna om fördelar/nackdelar som ni ser det
och berätta gärna lite också om de stora motståndarna;
socialdemokraterna/vänsterpartiet/miljöpartiet.
Victor (26 september 2000)
salan[snabel-a]muf.se
Contra är inget politiskt parti och vi har däför inga "inifrånsynpunkter". Vi kan dock av historiska erfarenheter konstatera att det finns borgerligt samarbete som har fungerat illa och sådant som har fungerat bra.
Under den borgerliga majoritetsperioden 1976-1982 satt inte mindre än fyra regeringar - tre ledda av Thorbjörn Fälldin och en av Ola Ullsten. Varför gick det så dåligt? Vi ser ett antal huvudsakliga förklaringsgrunder. Centerpartiet var det största borgerliga partiet, utan att ha över hälften av de borgerliga rösterna bakom sig. Partiet hade en profilfråga - motståndet mot kärnkraften - som var mycket viktig för partiet, samtidigt som de övriga borgerliga partierna (folkpartiet och moderaterna) var anhängare av kärnkraften. Det var ständiga konflikter i kärnkraftsfrågan, som delvis ledde till att regeringens samarbetsförmåga nöttes ner. Idag finns det ingen dominerande profilfråga av detta slag som skulle kunna förorsaka konflikter. Det böär också noteras att folkpartiet och centern vinnlade sig om att föra en "borgerlig vänsterprofil", vilket gjorde att en regeringssprängning förorsakades av skattefrågan, där moderaterna inte kunde acceptera att de andra två partierna valde att göra upp med socialdemokraterna istället för med moderaterna. Det kan slutligen noteras att det inte fanns något gemensamt borgerligt valprogram innan valet. Regeringsprogrammet skulle snickras ihop på några dagar i samband med regeringsförhandlingarna efter valsegern 1976, förhandlingar som helt dominerades av kärnkraftsfrågan. Det kan tilläggas att socialdemokraterna inför 1976 framgångsrikt skrämt media och delar av den allmänna opinionen med att moderaterna var farliga extremister som skulle avskaffa centrala sociala välfärdsprogram. Folkpartiet och centern visste inte hur tydliga de måste vara i sin välfärdspolitik för att distansera sig från den socialdemokratiska nidbilden av moderaterna. Idag torde detta inte alls vara ett problem, eftersom det efter flera borgerliga regeringsperioder finns en insikt om att även de borgerliga partierna är intresserade av att upprätthålla grundläggande komponenter i välfärdssystemet. När socialdemokraternas buskagitation gick alltför långt i valkmapanjen 1976 fick statsministerkandidaten Thorbjörn Fälldin tillgripa det retoriska tricket att fråga väljarna om de trodde att han ville ta pensionen från sin egen mamma Hulda.
Under den borgerliga majoritetsperioden 1991-1994 fanns det ett preciserat regeringsprogaram utarbetat i förväg. Några av de politiska tjänstemän som fick lämna kanslihuset 1982 engagerades i det så kallade Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige (MAS), som lade grunden för ett senare regeringsprogram. Det fanns alltså en klar och i förväg överenskommen agenda. Centerpartiet hade även denna gång en profilfråga (motstånd mot byggande av Öresundsbron), som emellertid inte alls var lika central för partiet som kärnkraftsfrågan. Dessutom var det vid denna period så att moderaterna hade mer än hälften av de borgerliga partiernas mandat och därmed kunde göra anspråk på att vara ledande på ett annat sätt än vad Centern kunde göra under perioden 1976-1982.
Idag saknas det ett färdigt regeringsprogram och inget verkar vara på gång. Det finns däremot inga avgörande konflikter mellan de borgerliga partierna i någon tung sakfråga. De idag tyngsta partierna, moderaterna och kristdemokraterna, tycks ha goda förutsättningar att komma överens i många frågor och en regering med dessa två partier som de tyngsta aktörerna skulle därför knappast slitas ned av inre motsättningar. Dock skulle ett litet och svagt folkparti eller centerparti möjligen vara intresserade av "demonstrationspolitik" för att inte bli helt utplånade från den politiska kartan. Detta skulle kunna förorsaka problem.
AG-359 Vad var största orsakerna till
Sovjets fall 1991?
Joanna Åström, Närpes (6 oktober 2000)
jaastrom[snabel-a]mose.narpes.fi
Enligt vår uppfattning fanns två avgörande faktorer för Sovjetunionens fall, en primär och en sekundär.
Den primära faktorn var förorsakad av den kommunistiska ideologins underlägsna ekonomiska prestanda jämfört med det på kapitalism och marknadsekonomi baserade ekonomiska systemet. Endast ett system som bygger på marknadsekonomi kan rätt tillvarata människornas kreativitet och anpassa samhällets produktionsmöjligheter till människornas behov. På det sättet skapas en dynamisk ekonomisk utveckling och därmed en rimlig levnadsstandard för de breda folklagren. Sovjetunionen satsade en allt större del av sina begränsade ekonomiska resurser på den militärapparat som var nödvändig för att kuva den egna befolkningen och befolkningen i de länder som gjorts till kolonier.
Så länge den demokratiska världen lät denna satsning fortgå - och kanske till och med belönade den - kunde Sovjetunionen stärka sin maktposition och därmed fördröja det av ekonomiska skäl oundvikliga fallet. Men när Ronald Reagan och Margaret Thatcher beslöt att Väst konsekvent skulle satsa på att möta det sovjetiska militära hotet med adekvata militära resurser föll det ekonomiska korthuset i Sovjetunionen ihop på ett par år. För att möta en uppgång av Västs militära satsning från 5 till 7 procent skulle Sovjetunionen behöva öka militärens andel av resurserna från 30 till 45 procent. Till och med de kommunistiska ledarna insåg att detta var svårt att genomföra i praktiken.
Den primära faktorn bakom Sovjetuniones fall var alltså det underlägsna ekonomiska systemet och att ledarna i Väst beslöt att för första gången syna detta kort.
Den sekundära faktorn var att ledarna i Sovjetunionen - främst Michail Gorbatjov - insåg att den väserländska synen var korrekt. Genom ett ännu hårdare förtryck, genom en hårdare isolering från Väst och genom en ännu skevare satsning på militären hade det troligen varit möjligt att med ytterligare några år uppskjuta det oundvikliga fallet för kommunismen. Gorbatjovs styrka var att han insåg att detta fall skulle inträffa förr eller senare oavsett vad som gjordes i ett kort perspektiv. Han lättade därför på förtrycket och avstod från att pressa ur ännu mer för militära utgifter av det redan hårt drabbade sovjetiska folket.
AG-358 På senaste tiden har det talats
mycket om att EU ska skaffa sig en egen försvarsmakt VEU, och jag
har försökt att finna svaret på, vad har EU för syfte
med VEU? Förutom i fredsbevarande syfte, eller att behöva ringa
till Clinton så fort det krisar till sig! Tack på förhand.
Lotta Forsberg, Sigtuna (20 oktober 2000)
lottahp[snabel-a]hotmail.com
VEU är inget nytt påfund! VEU bildades redan 1954! Medlemmar då var Frankrike, Nederländerna, Luxemburg, Belgien och Storbritannien. VEU var ett försvarssamarbete, som emellertid också syftade till att ta upp ekonomiska och sociala frågor. Snabbt hamnade emellertid VEU i skuggan av NATO, EU (dåvarande EEC) och Europarådet. Idag är också Grekland, Italien, Portugal, Spanien och Tyskland medlemmar i VEU. Noterbart är att Danmark (NATO-medlem) inte är med i EU. Inte heller är EUs "neutrala" medlemmar Irland, Sverige, Österrike och Finland medlemmar i VEU - men de har observatörsstatus.
I samband med diskussionerna om det framtida europeiska samarbetet har VEU ansetts kunna spela en roll som det europeiska samarbetets militära organisation. Det är dock inte identiskt med EU och har delvis andra medlemmar. När det gäller gemensamma europeiska militära operationer har dessa hittills genomförts inom NATOs ram. VEU är mycket av en skuggorganisation. Det är möjligt att det blir annorlunda i framtiden. Det skulle i så fall vara ett sätt för Europa att frigöra sig från den nära kopplingen till USA inom NATO. Inget konkret talar dock idag för att en sådan frikoppling kommer att ske i praktiken.
AG-357 Hej jag är en tjej som går
på Härnösand gymnaium. Jag och några andra jobbar
inom området konservatism. Min fråga inom ämnet är
om konservatismen använder sig utav våld eller icke våld
när det gäller, drivande av egna åsikter? Med andra ord,är
de konservativa toleranta mot människor med avikande åsikter
Helena, Härnösand (12 oktober 2000)
dreen2[snabel-a]lovemail.com
Ibland brukar man tala om de tre "stora" politiska ideologierna. Socialism, liberalism och konservatism. Socialismen och liberalismen kännetecknas av att de ställer upp visioner för ett idealsamhälle. Det gör inte konservatismen. Konservatismen är mer ett synsätt än en utopistisk vision.
Det konservativa synsättet bygger på respekt för traditionen och folkets historia. Det innebär inte att allt ska bli vid det gamla, men att förändringar ska genomföras med hänsyn tagen till de erfarenheter som folket vunnit genom århundradena (de som vill gå tillbaka till forna tiders samhälle brukar kallas för reaktionära). Konservatismen kan vara mer eller mindre reformvänlig. En del företrädare för konservatismen ser framför sig bara de minimala förändringar som behövs för att anpassa samhället till tidens förändringar och inte minst för att samhället ska fungera sedan det utsatts för påfrestningar på grund av dessa förändringar. Andra konservativa är mer reforminriktade. I Kanada kallar sig till och med ett av de stora partierna "Progressive Conservative Party" (Framstegsvänliga Konservativa Partiet).
Genom alla tider har det funnits förespråkare för idéer som sedda i den tidens perspektiv skulle kunna kallas för konservativa. Men konservatism som ett generellt tankesätt formulerades främst i Edmund Burkes skrift "Reflektioner om franska revolutionen" (1790 - ett förord till skriften finns på Contras hemsida.) Skriften var i mycket en reaktion mot franska revolutionens överdrifter. Burke var ledamot av brittiska parlamentet och varm anhängare av de amerikanska koloniernas frigörelse och han drev under sin tid i parlamentet en kampanj för att stärka den inhemska befolkningens rättigheter i Brittiska Indien. Han såg emellertid den franska revolutionen som något helt annat än kraven i Amerika och Indien. För franska revolutionen var ett radikalt brott med den tradition som vuxit fram i det franska samhället. Revolutionen slutade också med skräckvälde, kaos och militärdiktatur (Napoleon).
Därmed kan man på goda grunder säga att den moderna konservatismen skapades som en direkt reaktion mot våldet, sådant det kom till uttryck i franska revolutionen.
AG-356 Jag har en fråga här som jag vill ha er hjälp till och den handlar om EMU.
- Vad står svenska folket i frågan (för eller emot) motivera
- Dina egna tankar gärna!
- Vilka partier står på samma sida?
- Vilka val har vi att välja mellan och kan vi verkligen säga nej?
- Varför är så många mot EMU?
Joakin Andersson, Stockholm (26 september 2000)
Joakim[snabel-a]lakarprulfandersson.se
Svenska folket förefaller enligt de opinionsundersökningar som görs vara kritiska mot EMU-projektet. Majoriteten mot varierar visserligen, men under de senaste åren har det bara vid något enstaka tillfälle varit majoritet för. Med majoritet menas då relativ majoritet - fler är emot än för, men ganska många svarar "vet ej". Så gott som aldrig har mer än 50 procent varit vare sig för eller emot EMU.
Contra har ingen egen linje i EMU-frågan. Synpunkterna från de aktiva varierar. Anhängarna av EMU-projektet ser det dels som en viktig del i Sveriges integration i det gemensamma europeiska projektet, dels som en viktig kostnadsbesparande och riskreducerande faktor för exportindustri, importföretag och den resande allmänheten. Motståndarna till EMU-projektet medger visserligen kostnadsbesparingen, men pekar gärna på teorin om optimala valutaområden, som Robert A. Mundell fick Nobelpriset för 1999. Enligt den är det möjligt att förena områden med likartad ekonomisk struktur till ett gemensamt valutaområde. Så skulle till exempel Sverige och Finland passa bra ihop på grund av våra ekonomiers gemensamma beroende av skogsindustrin. Vid ökade internationella priser på skogsindustrins produkter skulle en stärkt valuta balansera tendenser till överhettning och vice versa. Men det finns enligt teorin om optimala valutaområden ingen anledning att samverka med ekonomier som har en helt annan struktur. En sådan samverkan riskerar tvärtom att helt eliminera de fördelar som ligger i anpassning av valutakurserna. En ekonomi med fria valutakurser innebär att det finns en automatisk korrektionsmekanism som löser många ekonomiska problem som annars skulle resultera i betalningskriser.
I Sverige är av någon märklig anledning främst vänsterpartierna motståndare till EMU (men socialdemokraterna är för, med en betydande opinion inom partiet mot). De borgerliga partierna är för EMU, moderaterna har till och med uteslutit en riksdagsman, Björn von der Esch, för att han var motståndare till EMU (han är numera riksdagsman för kristdemokraterna). I resten av Europa ser vänstern den socialistiska potentialen i EMU-projektet och den mest principfasta motståndaren mot EMU är det brittiska konservativa partiet.
Ärligt talat har varken vänstern eller högern i Sverige fattat vad EMU handlar om. I så fall skulle de byta åsikter med varandra.
AG-355 Vad är jihad?
Sofie Sandberg (23 oktober 2000)
sofies_85[snabel-a]hotmail.com
Jihad är en islamsk term (på arabiska) som betyder "det heliga kriget" eller ordagrant "ansträngning". Att sprida islam är varje muslims plikt och detta skedde genom jihad, krig mot icke-muslimer. Även idag kan muslimska ledare förklara jihad och lovar därmed dem som offrar sig en plats i paradiset, vilket Muhammed gör i Koranen. Termen används med förkärlek av de värsta extremisterna inom Islam, som då lägger in mycket hänsynslöst våld i termen. Det finns också mer moderata uttolkare av termen inom islam, som anser att den är det enda tillåtna kriget inom islam, och att termen endast avser försvar. Muslimska länders praktiska politik visar dock att detta knappast är en tolkning som uppskattas av makthavarna.
AG-354 Jag undrar om rådande markbristen.
Ofta hör man från vänstersympatisörer som motiverar
sin vegetarianism med att det råder allvarlig markbrist på
grund av att köttproducerande bönder (främst i u-länder)
använder mark till betesmark som istället behövs till odlingar,
detta på grund av den stora efterfrågan på kött
(främst i i-länder). Vad har ni för kommentar på
detta?
Marie Bergström (26 september 2000)
mariebergstrom[snabel-a]home.se
Vår kommentar är att de inte vet vad de talar om. När såg Du kött från ett u-land senast i butiken? Möjligen om Du kallar Argentina ett u-land, en del kött importeras ju från pampas enorma vidder, där det finns mark i överflöd. Men annars kommer allt kött Du kan köpa i svenska butiker från i-länder som EU, Australien eller USA. Däremot importeras en hel del odlade jordbruksvaror från u-länderna.
Överproduktion av kött är ett ständigt problem inom
EU och det finns all anledning att vara mycket kritisk mot att EU subventionerar
export av kött. Det innebär nämligen att skattebetalarna
inom EU får betala konsumtionen av kött i andra delar av världen
och dessutom bidrar till att hindra boskapsskötsel i en del länder,
som hellre importerar från Europa. Men det är alltså fråga
om ett motsatt problem som det Du formulerar. EU subventionerar boskapsskötsel
så att det produceras mer kött än vad som kan efterfrågas.
Det finns alltså även i det tättbefolkade Europa mer mark
än vad som behövs för att försörja befolkningen
med köttprodukter. Än större möjligheter finns naturligtvis
i mer glesbefolkade länder som USA, Argentina och Australien...
AG-353 Jag undrar vilka de stora skillnaderna
ligger mellan demokrater och republikaner nu inför valet i USA.
Fredrik Östman (25 september 2000)
oceantech[snabel-a]telia.com
Med nöd och näppe hann vi besvara den frågan innan valet...
Folkpartiledaren Lars Leijonborg deltog i demokraternas partikonvent som gäst. Moderatledaren Bo Lundgren deltog i Republikanernas konvent som gäst.
Det säger en del om skillnaderna. Men tilläggas ska att också socialdemokraterna hade besökare på Demokraternas konvent.
Generellt kan man säga att Demokraterna har nära kopplingar till fackföreningarna och de många organisationer som vill dra USA åt vänster och i kollektivistisk riktning. I vissa avseenden kan alltså demokraterna jämföras med svenska soialdemokrater, men alls inte när det gäller socialistiska inslag i politiken. Även demokraterna är varma anhängare av fri företagsamhet, ett starkt näringsliv och möjligheten att skapa sig en förmögenhet.
Republikanerna har nära kopplingar till företagsamheten och de krafter som vill dra USA åt höger. Numer är det också republikanerna som är frihandelsvänliga och internationellt inriktade. De isolationistiska krafterna och anhängarna av tullmurar och handelshinder följde med Pat Buchanan till Reformpartiet (han verkar få 1 procent av rösterna). Demokraterna flirtar däremot med de frihandelsfientliga av fackföreningarna finansierade demonstranter som är motståndare till globalisering. Det är i korthet fråga om att amerikanska jobbare inte vill se fabrikerna flytta till utlandet. Hellre fattiga och arbetslösa indier och afrikaner än fler fackmedlemmar som flyttar över till "den nya ekonomin" där det knappast förekommer några fackföreningar.
Republikaner är för minskade skatter och minskade maktbefogenheter för den federala regeringen (låt delstaterna sköta mer!), men för ett starkt försvar.
Demokraterna är för omfattande sociala program och därmed
följande skatter, för centralisering till Washington och begränsning
av delstaternas maktbefogenheter. Visst vill man ha ett starkt försvar,
men inte lika mycket som republikanerna.
AG-352 Vilka orsaker finns det till svält
och var i världen svälter människor?
Therese Gustavsson, Norrköping (25 september 2000)
tesssan_g[snabel-a]hotmail.com
Svält förekommer i första hand i länder som inte har ett modernt (kapitalistiskt) ekonomiskt system. Den allra svåraste svälten råder i länder där staten lagt under sig jordbruksbefolkningens produktion. I många socialistiska länder har detta lett till svältkatastrofer som i Ukraina på 1930-talet, Kina på 1950-talet eller Etiopien och Mozambqiue på 1980-talet. I våra dagar är Nordkorea det tydligaste exemplet. Man uppskattar att 2 miljoner av landets cirka 20 miljoner invånare har avlidit av svält under de senaste åren.
I många u-länder har den politiska eliten i sina ansträngningar att vinna popularitet hos stadsbefolkningen (som är den som kan organisera demonstrationer, statskupper och annat otrevligt för makthavarna) infört hårda regleringar för jordbruksproduktionen. Priserna har sänkts och då anstränger sig naturligtvis inte jordbrukarna för att producera mer - de får inte tillräckligt för besväret. I bästa fall producerar de till sig själva och sina närmaste släktingar. Det här är en säker metod att föra ett land in i svält och den harb praktiserats i många länder i Afrika under 1960-, 1970- och 1980-talen. Professor Sven Rydenfelt har skrivit boken "Bönder, mat och socialism" som belyser just den frågan. Boken kan köpas från Contra (http://www.contra.nu).
Tyvärr kan man konstatera att svält i de flesta fallen är något som skapats av människan och då i första hand av maktfullkomliga politiska ledare. Ukraina var till exempel i århundraden Europas kornbod, som försörjde resten av världsdelen med rika skördar. Stalin gjorde om landet till en enda svältkatastrof. Kina var också utomordentligt rikt och i hundratals år jordens rikaste land. Utförsbacken började visserligen under kejsartiden, men de regelrätta svältkatastroferna kom först i samband med kommunismens planhushållning då familjejordbruken gjordes om till "folkkommuner" - med jorbdbruksföretag som hade 50.000 anställda arbetare. Svälten blev oundviklig. Idag har familjejordbruket återinförts i Kina (trots att kommunistisk diktatur råder) och genomsnittsjordbruket sysselsätter 1,4 personer. I Kina sävlter man inte längre.
Undantagsvis kan svält också förorsakas av naturkatstrofer, men sådana är normalt isolerade företeelser, som de drabbade kan överleva med internationell hjälp.
AG-351 Är plantagejordbruken till nytta
eller skada i det land där de finns? Vad talar för? Vad talar
emot?
Maria Hilding, Norrköping (25 september 2000)
Maria_hilding[snabel-a]hotmail.com
Din fråga är alldeles för generell. Det finns för- och nackdelar med plantagejordbruk och det är svårt att avgöra vad som är den bästa lösningen.
Definitiva fördelar med plantager är att de brukar ha möjlighet till rationell odling med tillgång till kvalificerad agronomisk kunskap och tillräckliga kapitalresurser för att investera i en effektiv maskinpark. De som är anställda på plantagerna brukar dessutom ha goda inkomster efter landets förhållanden (jämfört med småbrukare till exempel) och dessutom ha tillgång till sociala förmåner (sjukvård etc) som tillhandahålls av plantagen.
Nackdelar är att plantagejordbruket på flera ställen blivit ensidigt och därmed inte tar tillvara växelbrukets möjligheter att ge bättre avkastning. Dessutom finns det alltid risker med storjordbruk genom att anställd arbetskraft inte brukar vara lika angelägen om att vårda mark och utrustning som den som själv har det yttersta ekonomiska ansvaret. Detta kan vägas mot att de anställda ofta har bättre möjligheter att få tillgång till kunskap om rationell jordbruksdrift via plantagen.
Man missar också med plantagejordbruket den viktiga välståndsspridande faktor som ett personligt ägande är. Självägande jordbrukare är i alla länder (också i Sverige) en mycket viktig rekryteringsbas för den entreprenörsklass som skapar industriell utveckling. I plantagerika länder har därför industrin sällan utvecklat sin fulla potential. Alltför många goda krafter har varit inriktade på att driva den gamla jordbruksekonomin.
I en del länder förekommer det naturligtvis också att lantarbetarna är dåligt betalda och har dåliga arbetsförhållanden. Särskilt har det varit så i Sydamerika där plantagerna dessutom varit underutnyttjade rent odlingsmässigt.
