Ämnen: vietnamkrigsopinionen, kolonialismen, kvinanns ställning, den äldre John Stuart Mill, Claus von Stauffenberg, nyliberalism och konservatism, ETA, nya pensionssystemet, matproduktion, Centralasien
Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 15-27 september 2000.
En översikt över alla frågorna hittar Du här
För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.
Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.
AF-350 Vilken påverkan hade media
på opinionen när det gällde vietnamkriget?
Eva, Stockholm (21 september 2000)
m.westin@stockholm.mail.telia.com
Media hade ett direkt inflytande på krigsutvecklingen på så sätt att den amerikanska statsledningens bistånd till de demokratiska krafterna begränsades av hänsynstaganden till mediaopinionen. Öppenheten var på den amerikanska/sydvietnamesiska sidan total, vilket innebar att rapportering kunde ske från de fasor som inträffar under ett krig. Det skedde ofta i en sensationsinriktad och kritisk anda. Allt som var fel drogs fram. I ett läge där en halv miljon beväpnade amerikaner hjälpte sydvietnameserna skedde det självklart massor med misstag. Varje dag. De rapporterades och kritiserades. Tyvärr hade pressen ingen som helst tillgång till kommunistsidans operationer. På västsidan kunde journalister nästan fritt lifta med helikoptrar fram till frontlinjen. På den andra sidan sändes möjligen officiella bulletiner ut som hade kontrollerats av militärledningen och det kommunistiska partiet.
Denna obalans i rapporteringen och mediabilden påverkade krigföringen och begränsade kongressen vilja att fortsätta biståndet till Vietnam. I slutfasen av kriget saknade den sydvietnamesiska regeringen både vapen och ammunition och kongressen vägrade att låta administrationen leverera (alla amerikanska soldater hade redan dragits tillbaka). Man kan därför med visst fog säga att det var media som asfalterade vägen för de nordvietnamesiska kommunisternas inmarsch i Saigon och nu mer än tjugofem års diktatur.
AF-349 Vad innebar kolonialismen? Vilka
länder koloniserade och vilka länder koliniserades? Vad har kolonialismen
inneburit för länderna idag?
Brianna Karlsson (16 september 2000)
brinna_karlsson@hotmail.com
Kolonialismen började i liten skala på 1500-talet. Då var det mestadels fråga om att bygga stödjepunkter för den internationella handeln. Ett fort där fartyg på långväga handelsresor kunde lägga till och räkna med stöd från en lokal garnison. Fortet var isolerat från den omgivande befolkningen, men det fanns naturligtvis ett visst handelsutbyte.
I Amerika innebar kolonialismen under 1600- och 1700-talen edxploatering av i stort sett outnyttjade landområden. Den indianska ursprungsbefolkningen var mycket liten och naturresurserna utnyttjades knappt alls i Nordamerika. I Sydamerika och Centralamerika fanns en del statsbildningar som kuvades av spanjorer och portugiser. Men den koloniala närvaron bestod mest av att man rövade guld och skickade dit missionärer. Under början av 1800-talet frigjorde sig de spanska och portugisiska kolonierna från sina moderländer. USA hade frigjort sig redan i slutet av 1700-talet. Då hade kolonialiseringen konsoliderats genom att svenskar och holländare hade slängts ut och fransmän och spanjorer trängts tillbaka. Kvar var engelsmännen och de ville inte låta sig styras av kungen i London som lade på dem för höga skatter - utan att de själva fick något inflytande. Kolonialismen i Nordamerika (och senare Australien) var kolonialism i den bemärkelsen att det var kolonister som kom från moderländerna för att odla upp land och bygga upp ett nytt näringsliv.
En annan typ av kolonialism blev förhärskande i Afrika och Asien under 1700- och 1800-talen. Då var det europeiska länder som lade under sig befolkade områden och där byggde upp en administration som var ansvarig inför kolonialmaktens regering. Det var framförallt Storbritannien och Frankrike som engagerade sig i en kapplöpning om kolonier runt om i världen. Men även länder som Portugal, Spanien, Nederländerna och Belgien hade kolonier. Mot senare delen av 1800-talet följde Tyskland och Italien efter. Tyskland förlorade dock alla sina kolonier i Första världskriget - de erövrades huvudsakligen av Storbritannien.
Denna typ av kolonialism utgick från en filosofi om att den västerländska kulturen hade en skyldighet att sprida sin civilisation för att hjälpa de fattiga och efterblivna folken i avlägsna delar av världen. På många ställen betackade sig befolkningen och kämpade emot, men mot slutet av 1800-talet var större delen av Afrika och stora delar av Asien "koloniserade". En avkolonisering satte på allvar in efter Andra världskriget.
AF-348 Hejsan Contra-redaktionen! Jag
håller på med ett historiaarbete, som inriktar sig på
kvinnornas ställning i Sverige genom tiderna. Feminism, suffragetter,
Ellen Key är bara några rubriker som jag senare kommer att behandla
mer ingående. Jag undrar därför om Ni skulle kunna ta er
tid och skicka lite information angående just kvinnokampen i Sverige.
T ex när den första kvinnan valdes in i regeringen, rösträtten,
jämställdhetslagen, motståndare m.m...
Klara, Smedjebacken (18 september 2000)
klaracurri@hotmail.com
Den första kvinnan i riksdagen hette Kerstin Hesselgren. Hon valdes vid valet 1921 (riksdagen samlades på nyåret 1922) och representerade folkpartiet.
Dn första kvinnan i regeringen hette Karin Kock som blev statsråd 1947. Hon var socialdemokrat (under perioden 1932-1976 var det ju inga andra partier än socialdemokraterna som hade någon chans att utse regeringsledamöter, frånsett något enstaka statsråd från Bondeförbundet under korta perioder).
Kvinnor hade rösträtt vid riksdagsval första gången 1921.
Avgörande förändringar för kvinnor på arbetsmarknaden skedde under Andra världskriget då de många männen i beredskapstjänstgöring innebar ett stort sug efter kvinnor till arbetsmarknaden. Nästa stora förändring skedde i och med sambeskattningens avskaffande i början av 1970-talet. Tidigare hade en familj med två arbetande extremt hög skattebelastning på den andra arbetande personen. Även en person (vanligen kvinna) med låg inkomst kunde drabbas av skatter på 80 procent. Självklart valde då många att avstå från förvärvsarbete och ändringen i skattesystemet ledde också under en tioårsperiod till en mycket kraftig ökning av antalet kvinnliga förvärvsarbetande.
AF-347 Hur utvecklades John Stuart Mills
tänkande under hans livstid? Ni har tagit avstånd från
den "äldre" Mills åsikter, vad hande på hans
ålders höst, blev han socialist?
Jan-Ossian Fallén (25 september 2000)
jan-ossian@spray.se
Dessvärre var det nästan så att Mill blev socialist. Under sin ungdom var han en av den politiska liberalismens främsta förespråkare. Han var ju också en framstående nationalekonom. Inte minst stridsskriften "On Liberty" (Om Friheten) är en ständigt aktuell skrift till individens försvar mot kollektivet. Den publicerades 1859 då Mill var 53 år. Vid pass tio år senare hade Mill övergått till en interventionistisk uppfattning, där det var hans mening att staten genom olika ingripanden skulle ställa saker och ting tillrätta för att uppnå exempelvis jämställdhet. Under de sista åren av sitt liv (han dóg 1873 bnästan 67 år gammal) skrev han flera skrifter som ideologiskt skulle kunna vara programskrifter för socialdemokraterna.
AF-346 Jag vill ha information om Claus
von Stauffenberg
Olle, Skorped (27 september 2000)
ollson47@hotmail.com
Claus Philip Maria von Schenk Graf von Stauffenberg, född den 15 november 1907, var en sanna tysk patriot och krigshjälte. Han tillhörde en grevlig släkt från nuvarande delstaten Baden-Württemberg. Han tog, i enlighet med familjetraditionen, värvning i tyska armén 1926. Då var Tyskland ett demokratiskt land. Men Stauffenberg fortsatte sin tjänstgöring och steg i graderna även efter Adolf Hitlers maktövertagande. Troligen var han dock aldrig nationalsocialist. Helt klart är att han från 1940 var mycket kritisk mot vad han såg och ansåg att krigföringen stred mot de hedersbegrepp som en tysk soldat skulle hålla sig vid. 1942 var han trots den hänsynslösa diktaturen och sin tjänst i armén aktivt oppositionell. Vid ett tillfälle såg han till att en officer som uppfört sig oetiskt blev degraderad. Stauffenberg tjänstgjorde under Andra världskriget i arméstaben och var på fronten på en rad ställen. Han blev med tiden överste. I Nordafrika blev han svårt skadad vid ett brittiskt bombanfall, miste högra handen, vänster öga och två fingrar på vänstra handen. Han vårdades efter detta på sjukhus i München under 1943.Självklart kunde han efter detta inte tjänstgöra vid fronten. Han fick stabstjänst, som förde honom till Hitlers högkvarter i Ostpreussen.
Under sommaren 1943 kontaktades Stauffenberg av personer som ingick i en sammansvärjning mot Adolf Hitler. De sammansvurna, som innefattade flera av Tysklands ledande militärer, bland annat "ökenräven" Erwin Rommel, hade utarbetat en plan som gick ut på att Hitler skulle dödas och makten i landet därefter övertas av armén. Fred skulle slutas snabbt och världen hade då besparats ett års förödande krig och judeutrotningen hade stoppats i ett någorlunda tidigt skede. De sammansvurna var huvudsakligen högre officerare och adelsmän, de som stod för det gamla Tysklands dygder, i skarp kontrast till den vulgäre uppkomlingen Hitlers barbari. Tyvärr misslyckades flera planerade attentatstillfällen av slumpmässiga skäl. Vid två av tillfällena hade det varit Stauffenberg som skulle ha svarat för bomben som skulle spränga Hitler.
Ett tillfälle som kunde sättas i verket gavs först den 20 juli 1944 i Rastenburg i Ostpreussen. Stauffenberg kom flygande till Hitlers högkvarter och hade en portfölj med en kraftig bomb, som han placerade under ett bord i Hitlers närhet. Han lämnade byggnaden, men en av de närvarande vid sammanträdet knuffade undan portföljen så att ett kraftigt bordsben hamnade mellan Hitler och portföljen. När den sprängdes i luften dödades fyra personer (varav två generaler), men Hitler klarade sig. Stauffenberg var då på väg tillbaka till Berlin för att vara med om den planerade kuppen mot Hitler. Han såg explosionen på håll och var övertygad om att Hitler dödats. Kupplanerna började sättas i verket sedan Stauffenberg kommit till Berlin, men stoppades sedan genom kontraorder från Hitler. Då hade emellertid de ledande inom konspirationen framträtt och avslöjats. Inom ett dygn hade kuppen brutit samman och Stauffenberg och ytterligare tre officerare arkebuserats. Under de kommande månaderna vidgades gruppen avrättade till 5000 personer. Krigshjälten Erwin Rommel beviljades dock som en ynnest för sina tjänster mot Tyskland möjligheten att begå självmord istället för att avrättas. Han tog tillvara på den möjligheten.
Stauffenbergs sista ord, när exekutionsplutonen höjde sina gevär, var "Es lebe unser heiliges Deutschland" - Leve vårt heliga Tyskland. Stauffenberg gav sitt liv för Tyskland. Han var katolik och flertalet av de sammansvurna var aktiva kristna, katoliker eller protestanter.
AF-345 Era tankar och åsikter har
mig veterligen drag av både (ny)liberalism såväl som konservatism.
Det vill säga en ideologisk grund liknande dagens moderater eller 80-talets
Reagan och Thatcher. Anser ni det inte ligga en paradox mellan de libertarianska
och konservativa idéerna. Statens eller andra opinionsbildande kollektiva
krafters roll kan väl knappast vara att komma med pekpinnar om värdekonservatism,
moral eller religion (kristen etik...) i ett nyliberalt samhälle. Skulle
vara intressant att höra hur någon liberalkonservativ ideolog
har för lösning på detta paradoxala faktum(?).
Jim Andersén, Oslo (20 september 2000)
jim.andersen@samlerhuset.no
Tack för en central och viktig fråga. Låt oss bara inledningsvis konstatera att Din beskrivning av Contra som en organisation med drag av såväl nyliberalism och konservatism är riktig och att vi också ser såväl Ronald Reagan som Margaret Thatcher som stora förebilder i det politiska livet.
För att ytterligare nyansera bilden bör det understrykas att de som är aktiva i Contra har olika uppfattningar, en del lägger tyngdpunkten på de konservativa delarna av budskapet, andra på det nyliberala (någon till och med på ett socialliberalt budskap).
De skilda uppfattningarna kan förenas inom ramen för en gemensam plattform, som finns tillgänglig på nätet: http://www.contra.nu/plattform.html
För att så avslutningsvis ta tag i Din kärnfråga, konflikten mellan nyliberala och konservativa attityder, oförenligheten mellan krav på individens frihet och en värdekonservativ etik, så är det vår mening att detta går utmärkt väl att förena. De höga kraven på ett etiskt handlande gäller var och en som individ. Men det är Du själv som ska ha full frihet att leva upp till de idealen. Eller att inte göra det. Samhället ska vara värdeneutralt, men sätta upp de klassiska reglerna om skydd för individens liv och egendom. Sedan kan vi själva ställa högre krav på personer som individer. Men det är krav som vi själva ställer, utan att begära att statens våldsmakt eller lagar och förordningar ska backa upp kraven. Det är statens uppgift att se till att det inte mördas och stjäls (kränkning av liv och egendom), men det är upp till oss själva att se till att det inte horas och svinas ned (ingen lagstiftning mot köp av sexuella tjänster och fritt fram att dricka alkohol)
AF-344 Jag skulle vilja veta lite om
konflikten i Spanien, mellan ETA och den spanska regeringen, om Baskien
Nora Sjöberg (16 september 2000)
nora.sjoberg@swipnet.se
Baskerna är ett folk som språkligt avviker från resten av Europa. Baskiska är inte ett indoeuropeiskt språk (som svenska, tyska, italienska, polska, engelska...). Det finns ungefär 1 miljon människor i Baskien som talar baskiska. Men det finns hela 2,5 miljoner som räknar sig som basker. De flesta bor i Spanien, men några (12-13 procent) finns också i Frankrike. Under de senaste 500 åren har det inte funnits något självständigt Baskien. Tidigare har det under kortare tider funnits baskiska statsbildningar.
Under general Francisco Francos tid som Spaniens statschef pressades baskerna tillbaka. Och under den tiden växte en motståndsrörelse fram, bland annat terroristorganisationen ETA. ETA är en förkortning för EUZKADI TA AZKATASUNA (baskiska för "Baskiska Hemlandet och Friheten"). ETA använder våld för att uppnå sitt mål, en självständig baskisk stat. ETA är en utpräglat nationalistisk organisation, det som av så många i det svenska etablissemnaget anses vara så fult om det gäller Sverige. Skillnaden är att det för ETAs vidkommande gäller Baskien, där de baskisk-talande utgör en minoritet av befolkningen.
ETA växte fram ur det baskiska nationalistpartiet (Partido Nacionalista Vasco; PNV) som grundades 1894. Under Franco-tiden var partiet förbjudet, men hade då sitt högkvarter i Paris. 1959 bröt sig några ungdomar ut ur PNV. De hade fått nog av fredliga metoder och bildade ETA. ETA blev på bara några få år en marxistisk organisation, som kämpade för revolutionär socialism i Baskien. 1966 - sju år efter ETAs grundande - delades organisationen i en traditionellt nationalistisk del och en marxistisk-leninistisk del. Den senare tillgrep från 1968 mord som ett led i kampen. Franco-regimen besvarade morden med en hård kampanj för att krossa ETA och 1970 hade detta i stort sett lyckats, genom att de ledande aktivisterna dömdes vid rättegångar i staden Burgos.
Efter Francos död 1975 infördes demokrati i Spanien och Baskien fick autonomi. Det besvarades med fler våldsdåd och mord från ETAs sida. Efter några år med demokrati och autonomi för Baskien var antalet politiskt motiverade mord och andra våldsdåd tio gånger så högt som under Franco-tiden. Många av offren var höga spanska militärer och politiker. Mest känd var premiärministern Luis Carrero Blanco som mördades 1973, redan innan Francos död.
ETA finansierade sin verksamhet på klassiskt kommunistiskt manér genom bankrån och kidnappningar och "revolutionära skatter" - dvs "beskydd" som erbjöds affärsidkare och andra företagare.
Stödet för ETA krympte successivt under 1980-talet, samtidigt som de spanska myndigheterna lyckades gripa flertalet av de ledande terroristerna. Under senare delen av 1990-talet har våldsdåden dock tagits upp igen och flera ledande (demokratiskt valda) politiker i området har mördats. Morden har föranlett massiva protester från lokalbefolkningen, men terroristerna har inte låtit sig beröras av detta, utan terrorkampanjen har fortsatt. Man uppskattar att ETAs våldsdåd har kostat ungefär 800 människor livet. Bara under perioden 4 juni-21 september 2000 har 13 personer dödats vid nio olika mordattentat. Många av de dödade har varit politiker i modertarenas motsvarighet, Partido Popular (Spaniens regeringsparti), men det finns också en socialistisk politiker bland de mördade.
I de fria valen får de partier som står ETA närmast
15-20 procent av rösterna. Det gäller i första hand partiet
Heri Batasuna (Euskal Herritarrok), som sedan 1986 kan arbeta legalt inom
det spanska parlamentariska systemet.
AF-343 Hej! Vad innebär den nya
pensionsfonden? Hur mycket skiljer den sig från den förra? Varför
ändrades pensionsfonden? Blir ATP ett minneblott?
Klara, Smedjebacken (18 september 2000)
klaracurri@hotmail.com
Det nya pensionssystemet är utvecklat för att det gamla ATP-systemet inte klarade av utvecklingen framöver. ATP innebar att folk med ganska ringa arbetsinsatser (i år räknat) kunde tjäna in ganska stora pensioner. Det gick bra så länge det var en liten andel av den gamla befolkningen som tjänat in maximala ATP-rättigheter, medan en stor del hade inga eller små rättigheter och en ännu större del av befolkningen arbetade för fullt.
Idag har de flesta nytillkomna pensionärerna tjänat in hög ATP, samtidigt som förhållandet mellan antalet arbetande och antalet pensionärer hela tiden försämras. För att ge ersättningar enligt de gamla reglerna skulle avgifterna ha behövt höjas till orimliga nivåer, från nuvarande cirka 15 procent av lönerna till trettio procent eller mer.
För att lösa detta problem har ett nytt system utvecklats. Det innebär att folk måste jobba fler år för att få full pension. I det gamla ATP-systemet tjänade man inte in ett öre extra pension sedan man jobbat i trettio år (från tjugo till femtio år till exempel, de sista femton åren i arbete gav inte ett öre i pension...). Det nya systemet ger ökad pension för den som jobbar mer. Hela tiden. Även om man jobbar efter 65... Det gamla systemet byggde helt på att den unga generationen skulle betala de gamlas pensioner. Det var ju utmärkt för den generation som införde systemet (omröstningen i Riksdagen var 1958, systemet trädde ikraft 1960). De betalade inga avgifter före 1960 (och låga avgifter under en infasningsperiod på över tio år), men de fick förmåner långt över vad de betalt för. På yngre generationers bekostnad. Idag har befolkningen hunnit ikapp. De som pensioneras har tjänat in full ATP (som började tjänas in 1960) och den unga generationen har helt enkelt inte råd att betala vad den gamla generationen lovade sig själv på de ännu oföddas bekostnad 1958...
Tacka för att systemet behövde reformeras.
En övergångsperiod innebär att alla födda 1937 eller tidigare (pension 2002) faktiskt ska få vad ATP lovat dem - bortsett från ett flertal fula manipulationer med indexberäkningarna till pensionärernas nackdel. Folk födda 1938 eller senare blir blåsta på ännu mer av vad politikerna lovat dem. Men de får vissa möjligheter att kompensera detta genom den så kallade premiepensionen. Den kan dock ge rejäla tillskott bara för dem som är födda på senare delen av 1960-talet eller därefter. Personer födda på 1940-, 1950- och början av 1960-talet kan på goda grunder känna sig blåsta i grunden. De har betalt höga avgifter för att personer födda på 1920- och 1930-talen skulle få bra pensioner, men själva får de pensioner enligt ett betydligt tuffare system. De som är yngre kan kompensera sig genom lång förräntningstid på premiepensionen, men det kan inte de här årgångarna.
Ansvariga för ett privat pensionsförsäkringsbolag som
hade burit sig åt på det här sättet hade naturligtvis
sedan länge suttit i fängelse och alla deras tillgångar
hade tagits i beslag för att fördelas bland fordringsägarna
i bolagets konkurs...
AF-342 Var i världen finns överskott
av mat och vilka problem finns med jordbruket i de fattiga länderna?
Maria Hilding, Norrköping (22 september 2000)
Maria_Hilding@hotmail.com
Överskott eller brist på mat är i grunden en organisatorisk fråga och en prisfråga. Ett av de länder som har störst underskott på egen livsmedelsproduktion är Storbritannien, men det innebär ju inte att någon svälter där för det. Mat kommer i rikliga mängder från Danmark, Nya Zeeland, Australien, USA, Frankrike med flera länder. I utbyte mot brittisk olja och naturgas, brittiska industriprodukter och finansiella tjänster med mera.
I vissa länder kombineras dock underskott i produktionen med organisatoriska brister och brist på pengar för import till en förödande svältsituation. Detta är särskilt vanligt i socialistiska länder. Orsaken är tydlig: För att hålla massorna i städerna på mattan ser regimen till att livsmedelspriserna är låga. Det uppnås genom att bönderna (oavsett om de är självägande eller anställda på statliga jordbruk) får för lite betalt. Bönderna svarar med att dra ner på produktionen (varför anstränga sig om staten tar överskottet av alla ansträngningar?). Och bönderna är dessutom en förkrossande majoritet i de här länderna. Majoriteten svälter. En liten elit kan få billig mat på de svältande böndernas bekostnad!
Typiska exempel på sådana länder är Nordkorea, Etiopien och tidigare Mozambique. Tidvis har svälten också härjat svårt i länder som Ukraina och Kina. Länder som historiskt sett är kända för sin bördighet och för sina stora livsmedelsöverskott. Ukraina har till exempel i hundratals år varit känt för sina rika jordar och det stora överskott som kunde levereras till västra Europa! Under Stalins regim svalt miljoner och åter miljoner bönder ihjäl i Ukraina!
Det grundläggande problemet i de fattiga länderna är alltså att bönderna inte får tillräckligt betalt - ett system som införts för att hålla livsmedelspriserna nere. Men med låga livsmedelspriser blir inga livsmedel (eller inte tillräckligt med livsmedel) producerat och folk svälter.
Helt visst kan mycket göras för att utveckla jordbruket i de fattiga länderna. Det kan göras genom investeringar i bättre utsäde, konstgödning, konstbevattning, jordbruksmaskiner etc. Men allt detta kräver investeringar och bättre priser! Samt ett mått av kapitalism, dvs ett system som försörjer bönderna med kapital.
En annan faktor som kan bidra till de fattiga ländernas utveckling är en globalisering av ekonomin. I dagens värld är tyvärr många gränser stängda för handel av jordbruksprodukter. Om de fattiga länderna till exempel hindras från att exportera jordbruksprodukter till EUs stängda marknad, kommer de aldrig att få fart på utvecklingen och deras folk kommer att fortsätta att svälta. Faktiskt är det så att export av livsmedel är ett säkert sätt för folk i länder med livsmedelsbrist att bygga upp landet så att folk kan äta sig mätta!
AF-341 Jag skulle vilja veta mer om den
ekonomiska-, sociala och politiska utvecklingen i Centralasien efter murens
fall 1989.
Malin Söderlund, Strängnäs (15 september 2000)
liljan_@yahoo.com
Vi tar de fem länderna som brukar räknas till Centralasien var för sig, men först några gemensamma drag. Länderna blev självständiga i och med Sovjetunionens fall 1991, men de gamla ledarna lyckades överallt behålla makten. Med undantag för Kirgisien, där det funnits vissa demokratiska och marknadsekonomiska tendenser, har alla länderna behållit den kommunistiska plabhushållningen och så kallade "reformerade" kommunistpartier har monopoliserat makten. Flertalet val har varit hårt styrda och folk har inte haft några demokratiska rättigheter.
Kazachstan är det största landet i Centralasien, både till yta och befolkning. Presidentval hölls 1999 och i det fick Nursultan Nazarbajev, den gamle kommunistledaren, 82 procent av rösterna. Oppositionsledaren Akezjan Kazjageldin fick dock inte ens ställa upp i valet, som fördömdes som odemokratiskt av den Europeiska Säkerhetskonferensens observatörer. Landet har en betydande oljeindustri och klarar sig därför ekonomiskt något bättre än grannländerna. Några blygsamma försök till privatiseringar och marknadsreformer gjordes efter Sovjets fall, men de stannade upp och allt återgick till det gamla igen. Dock har man på den allra senaste tiden föröskt liberalisera ekonomin något. men fortfarande måste landet betraktas som en statskontrollerad planekonomi. Nästan hälften av befolkningen var vid självständigheten ryssar, men många har nu flyttat till Ryssland och ryssarna befinner sig nu i klar minoritet och är klart pressade i det muslimska landet, som ogärna ser kristna ryssar på inflytelserika poster. Däremot har man utvecklat kontakterna med Turkiet.
Uzbekistan är främst ett jordbruksland. På sovjettiden ahde man bestämt att landet skulle stå för bomullsodlingen och stora konstbevattningsprojekt genomfördes. De ekologiska konsekvenserna av dessa har varit förödande, inte minst för Aralsjön och dess omgivningar. Ökenområdena har växt. Kommunisterna sitter kvar vid makten, men under annat namn. De stödde för övrigt helhjärtat de hårda bolsjevikernas misslyckade kuppförsök i Moskva 1991. Planhushållning av den gamla modellen finns fortfarande kvar. Ledningen har ansett att landets stora naturgasrikedomar skulle lösa alla problem. Men med planhushållning löser man inga problem. Inte ens om det finns naturgas i marken. I Uzbekistan finns en islamistisk opposition som hämtar inspiration från Turkiet. Den ryska kristna minoriteten har krympt ihop till en bråkdel av sin forna storlek.
Tadzjikistan kännetecknas av total kontroll för det ex-kommunistiska partiet under ledning av Imomalij Rachmonov. Han fick 97 procent i "presidentvalet" 1999... Annars lyckades tadzjikerna i februari 1990 nästan störta kommunistregimen - redan inom ramen för det gamla Sovjetunionen. Ett ingripand från Michail Gorbatjov räddade dock kommunisterna, som dock föll i samband med den misslyckade militärkuppen i Moskva 1991. En antikommunist vid namn Aslonov kom till makten, men han störtades av gammelkommunisterna efter en månad. Rachmon Nabijeb - ledare för kommunistpartiet i Tadzjikistan 1982 till 1986 - blev president. Efter oroligheter och ett kort inbördeskrig 1992 störtades Nabijev och en någorlunda demokratisk regim kom till makten under ledning av Akbarsjo Iskandrov. Om Aslonov hade klarat sig en månad vid makten var Iskandrov bättre. Han fick leda landet i två månader, innan Nabijev åter tog makten i en statskupp. I Tadzjikistan talas persiska och landet har därför nära kontakter med Iran och Afghanistan. Tadzjikistan har varit helt inriktat på jordbruk och landet var den fattigaste republiken i Sovjetunionen. De svåra konflikterna i Afghanistan har spillt över och fundamentalistiska muslimer har fört gerillakrig mot regeringen.
Turkmenistan har rika oljetillgångar (som bland annat den svensk affärsmannen Lars-Erik Magnusson försökt utvinna genom det till Larmag omdöpta Fermenta - men det visade sig vara omöjligt att i lsutänden komma överens med de turkmeniska kommunisterna). Men oljan hjälper inte den fattiga befolkningen. Jordbruket är inte mycket bättre - 90 procent av landet är öken. Genomsnittsinkomsten ligger på cirka 150 kronor per månad. Landet kontrolleras sedan 1985 (dvs långt före Sovjetunionens fall) av Saparmurad Nizajov och hans "Demokratiska Partiet" - det enda tillåtna partiet. Narkotikahandel är en betydande näring vid sidan av oljan.och i stort sett bara människor verksamma inom narkotikahanteringen har tagit sig ur den svåraste fattigdomen. Liksom flera av grannländerna har man försökt utveckla förbindelserna med Turkiet.
Kirgisien var länge ett lysande undantag i den mörka bilden av Centralasien. Landet genomförde både demokratiska reformer och marknadsekonomi. Tyvärr drogs landet in i konflikterna i grannländerna, bland annat genom ett omfattande gerillakrig som bedrevs mellan olika klaner i landet. Närheten till Afghanistan har negativt påverkat läget och det finns oro för att extremistiska islamister ska ta över och ytterligare skära ned på de friheter som trots allt finns i Kirgisien. Genom att Kirgisien i motsats till sina grannländer genomfört både en politisk och ekonomisk liberalisering har man inte som dessa drabbats av socialismens ekonomiska förbannelser. Trots att landet saknar olja klarar man sig alltså ganska bra - jämfört med sina grannländer. Men splittringen har varit svår mellan de fundamentalistiska muslimska uzbekerna i söder och de mer sekulariserade kirgiserna i norr. Närheten till Afghanistan har också spillt över och sakta men säkert har Kirgisien hamnat på det sluttande planet utför, i riktning mot samma elände som råder i de fyra andra centralasiatiska staterna.
