Ämnen: kommunisters idealländer, Grekland, Bosnien och Hercegovina, Marx Lenin och Mao, Max Weber och "verstehen", WTO, makarna Myrdals familjepolitik, Nicaragua, högerextremister i Tyskland, Singapore

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 28 maj-14 september 2000.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AE-340 Jag undrar om det finns några kommunistiska förbund kvar som inte är trogna Sovjetunionen, Kina eller något annat land.
Jesper (14 september 2000)
jesper_red@hotmail.com

Det finns för närvarande - så vitt vi kan bedöma - fyra kommunistiska organisationer i landet.

Sveriges Kommunistiska Parti har tagit ett namn som använts två gånger tidigare. Först var det namnet på nuvarande Vänsterpartiet mellan 1921-1967, sedan på ett annat parti (grundat som KFML) mellan 1973 och 1987. Det partiet ombildades till Solidaritetspartiet och lades sedan ner. Det nuvarande Sveriges Kommunistiska Parti har sina rötter i Arbetarpartiet Kommunisterna, som var en Moskvatrogen utbrytning ur Vänsterpartiet Kommunisterna 1977. APK gick efter Sovjetunionens fall i konkurs - kan tänka att bidragen från Öst fryste inne. Efter konkursen startade ett nytt parti som tog namnet Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet skulle vara sovjettroget - om Sovjetunionen funnes. Eftersom så inte är fallet skulle man ju kunna säga att de inte är trogna något visst land...

KPML(r) Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) är en utbrytning ur KFML (det andra av de tre Sveriges Kommunistiska Parti som nämndes ovan). Partiet har genom åren haft Sovjetunionen och Albanien som förebilder. Idag är det Norkorea, Kina och Kuba som gäller.

Vänsterpartiet (tidigare under namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, Sveriges Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna) har genom åren slickat röven på de mest avskyvärda diktatorer som funnits på jorden. Den 10 april 1940 hälsade partitidningen Ny Dag Tysklands snabba svar på brittiska provokationer i Norge med glädje!! Senare partiledaren C H Hermansson höll ett tårdrypande minnestal på Medborgarhuset i Stockholm efter Stalins död.Hans efterträdare Lars Werner lät sig bjudas runt till kommunistiska partier i Östeuropa och partiet skickade hyllningstelegram till Nicolau Ceasescu när rumänska kommunistpartiet höll kongress. Partiet hade nära band med Sovjetunionen under hela dess existens, även om Sovjet själv försökte dela på gracerna efter partisplittringen 1977 - Sovjet upprätthöll förbindelser med både VPK och APK. Efter Sovjetunionens fall och demokratiseringen i Östeuropa har väl snarast Kuba framstått som något av ett idealland för Vänsterpartiet. Partistyreleseledamoten Vilmer Andersen och sex andra besökte för en tid sedan Kuba på inbjudan av Kubas Kommunistiska Parti och kunde därifrån rapportera att Kuba minnsann inte var någon diktatur!

Rättevisepartiet Socialisterna är en vidareutveckling av Arbetarförbundet Offensiv. Partiet är trotskistiskt och därmed rejält kommunistiskt. Lev Trotskij var Röda Arméns hänsynslöse grundare, han ansågs länge given som Lenins efterträdare, men manövrerades ut av Stalin efter Lenins död 1924. Trotskij förespråkade den "permanenta revolutionen". 1929 tvingades han lämna Sovjetunionen och han mördades 1940 av Stalins utsända i Mexiko. Trotskister har alltid varit en udda kommunistisk sekt och trotskister har aldrig haft makten i något land. Det närmaste de kommit är ett starkt inflytande i den republikanska regeringen i Spanien på 1930-talet. Rättvisepartiet Socialisterna uppfyller därför väl villkoret att inte ha något existerande idealland - varken förr eller nu. Detta till skillnad från de andra tre kommunistiska partierna.

AE-339 Hur är det med yttrandefrihet i Grekland? Demokratin överhuvudtaget?
Millan (12 september 2000)
mallaex@hotmail.com

Grekland är ju sedan 1974 en demokrati och landet är med i både Europarådet och EU. Dessutom gäller den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna, så i formell mening uppfyller Grekland alla krav man kan ställa på en demokrati.

Den som vistats i Grekland och lyssnat på radionyheterna för turister ställer sig dock gärna frågan om han/hon befinner sig i en bananrepublik med någon en caudillo som enväldig ledare.

Massmedia är starkt centraliserade och kontrollerade av staten och de utnyttjas hämningslöst av det regerande socialistpartiet för att främja dess syften. Landet har en ganska liten press, i förhållande till folkmängden är upplagan bara en fjärdedel av den svenska. En av de största dagstidningarna, Ethnos, grundades av KGB (huvudansvarig var KGB-mannen Boris Pankin, senare sovjetisk ambassadör i Stockholm och Sovjetunionens siste utrikesminister) och drevs länge med sovjetiskt stöd. Radio, som i många länder med en svag press är en viktig kanal i den fria opinionsbildningen, var ett totalt statligt monopol till 1987, men är ännu idag till väsentliga delar statskontrollerad. TV är också statskontrollerad, även om vissa lokala stationer är tillåtna.

Massmedia deltar aktivt i samband med valkampanjerna och eftersom staten kontrollerar de viktigaste medierna blir de till megafoner för de socialistiska makthavarna. Grekland är visserligen inte någon diktatur, men landet har EUs svagaste skydd för den fria opinionsbildningen.

AE-338 Jag skulle vilja veta lite om bakrunden för Bosnien- Hercegovina, vad som orsakade konflikten och hur det ser ut idag.
Mailin Söderlund, Skogstibble (2 september 2000)
liljan_@yahoo.com

För att förstå bakgrunden till konflikten i Bosnien och Hercegovina behöver man gå många hundra år tillbaka i tiden. Efter delningen av det Romerska Riket kom större delen av det som nu är Balkan att tillhöra det östromerska riket. Vissa delar i nordväst hörde dock till Västrom. Efter Konstantinopels (Istanbul) fall 1453 fick turkarna (det ottomanska riket) ett fotfäste i sydöstra Europa. Turkarna utvidgade med tiden sitt välde ända till Wiens utkanter. Turkarna lät lokalbefolkningen behålla sin religion, men den kunde alltid vinna poäng och förmåner genom att gå över till islam. En del grupper gjorde detta. Det innebar att området kom att bestå av folk tillhärande tre religiösa riktningar: katoliker (Västrom) i Kroatien och Slovenien, ortodoxa (Östrom) i Serbien, Bulgarien och Grekland och en del muslimska grupper, främst albaner, men också en del med slavisk bakgrund.

Korsvägarna för dessa tre grupper fanns in det som idag kallas Bosnien och Hercegovina. Innan kriget var 44 procent av befolkningen muslimer (bosniaker), medan 49 procent var kristna - 32 procent ortodoxa (serber) och 17 procent katoliker (kroater).

Gränsen mellan katoliker och ortodoxa gick genom Bosnien och Hercegovina. Den flyttades flera gånger mellan ungrare och serber som kämpade om området. I slutet av 1400-talet kom turkarna till södra delen av området (Hercegovina), medan ungrarna behöll den norra delen (Bosnien). Vid olika tillfällen flyttades dock gränsen norrut eller söderut. 1520 erövrade turkarna även Bosnien, som bland annat på grund av att det var gränsområde kom att islamiseras mer än andra delar av Balkan. Den islamska befolkningen fick också påfyllnad sedan den islamska eliten flytt från Kroatien, Ungern och Slovenien, sedan dessa befriats från turkarna under 1600-talet. Hela tiden var dock de kristna i majoritet även i Bosnien och Hercegovina. Allteftersom det turkiska väldet försvagades kunde Österrike-Ungern flytta fram sina positioner och ta över Bosnien och Hercegovina. Österrike-Ungern tillhörde dock förlorarna i Första världskriget och serberna kunde efter krigets slut upprätta staten Jugoslavien, som utöver serbiska grupper innehöll en del andra slaviska folk. Med tiden blev Bosnien och Hercegovina en av Jugoslaviens sex delrepubliker.

I samband med kommunismens och Jugoslaviens sönderfall gjordes flera försök från Bosniens sida att hålla ihop federationen. De motsättningar som fanns mellan de olika delarna av den jugoslaviska federationen fanns nämligen också inbyggda i Bosnien och Hercegovina. Sedan Slovenien och Kroatien uppnått självständighet 1991 försökte serberna stärka sina positioner och bygga ut förbindelserna med Serbien, medan den muslimska och kroatiska majoriteten såg till att landet förklarade sig självständigt 1992. Serberna i Bosnien och Hercegovina bad Serbien om militärt stöd och två tredjedelar av landet kontrollerades snart av serbiska styrkor. Befolkningen i Bosnien och Hercegovina hade tidigare varit blandad, men med den serbiska interventionen påbörjades omflyttningar och "etniska rensningar", varefter regelrätt krig utbröt mellan de tre befolkningsgrupperna. Först i och med en internationell intervention av NATO kunde striderna biläggas och ett avtal om Bosnien och Hercegovinas framtid slutas i Dayton i Ohio. Daytonavtalet ledde i praktiken till en delning av landet i en serbisk och en kroatisk-muslimsk del. Republika Srpska, den serbiska delen har haft nära förbindelser med Serbien. Den kroatisk-muslimska federationen har inte på samma sätt varit nära knuten till Kroatien. Det finns en betydande FN-styrka som med begränsad framgång upprätthåller freden i området.

Under kriget - särskilt fram till 1995 - begick i samband med de militära offensiverna en rad grymheter. Särskilt känd är massakern i Srebrenica, som genomfördes av serbiska förband. Men serberna var inte ensamma om att begå grymheter. Ett flertal politiska och militära ledare är jagade för brott mot mänskligheten. Några få har ställts inför rätta i Haag. Men de främsta bosnien-serbiska ledarna har kunnat uppehålla sig i Republika Srpska utan att riskera utlämning till Haag.

Formellt är Bosnien och Hercegovina en stat med vissa gemensamma funktioner, men i praktiken sköts det mesta av statens angelägenheter av de två delarna. Presidentposten består av ett tremannakollektiv med en serb, en kroat och en muslim, med alternerande ordföranden.

Kriget medförde tiotusentals dödsoffer och ungefär två miljoner flyktingar, de flesta inom landet. Efter krigets slut har landet delats upp efter etniska linjer på ett helt annat sätt än tidigare. Det innebär att bara en del av flyktingarna kunnat tryggt återvända till sina gamla bostäder. De senaste åren har inte medfört några mer omfattande strider, men de mänskliga rättigheterna sitter trångt. Framförallt i den serbiska delen av Bosnien och Hercegovina.

AE-337 Vilka är de största skilnaderna mellan Marx, Lenin och Mao? Och vad förenar dem?
Johan Nilsson, Stockholm (31 augusti 2000)
nilsson102@hotmail.com

Karl Marx var främst teoretiker och gjorde anspråk på att vara vetenskapsman. Även om mycket av det han skrev var uttryck för dagsaktuell politisk polemik måste man medge att han hade ett vetenskapligt förhållningssätt till sitt arbete och hans arbeten var en vidareutveckling - om än en ofruktbar återvändsgränd - av den tidens rätt primitiva nationalekonomiska och sociologiska vetenskap. Idag kan det mesta av Marx ekonomiska teorier vederläggas som felaktiga, men de svarar någorlunda mot den nationalekonomiska vetenskapens utvecklingsnivå i mitten av 1800-talet.

Även om Lenin själv gjorde anspråk på att vara vetenskapsman och utvecklare av den vetenskapliga socialismens teori, så är detta ett anspråk som ingen seriös vetenskapsman skulle godta. Lenin var, liksom Mao, en politisk maktmänniska som genom att handla hårt och effektivt vid rätt tillfälle kunde gripa makten. Både Lenin och Mao skrev ett stort antal politiska skrifter, men dessa är huvudsakligen pamfletter och stridsskrifter, även om Lenin gör anspråk på att det skulle vara fråga om "vetenskap".

Mao ansåg sig också vara "teoretiker", som vidareutvecklade Lenins politiska teorier. Men både för Lenin och Mao var det fråga om ganska misslyckade försök att intellektuellt i skrift försvara en terrorpolitik som syftade till att skapa en stat med en ytterst koncentrerad maktapparat - med den slutliga makten koncentrerad till dem själva.

Marx hade aldrig några ambitioner att skaffa sig operativt politiskt inflytande, tvärtom verkade han som en ganska världsfrånvänd kuf - detta i motsats till de högst aktiva diktatorerna Lenin och Mao.

AE-336 Vad menar Weber med "Verstehen"?
Jennifer (30 augusti 2000)
jennipre@hotmail.com

Max Weber var ju (åtminstone enligt tysk tradition) den sociologiska vetenskapens fader. Han skilde begreppsmässigt mellan samhällsvetenskaperna och naturvetenskaperna. Han menade att naturvetenskaperna syftade till att förklara de grundläggande naturlagarna - som fungerar utan undantag. Der humanistiska vetenskaperna och samhällsvetenskapen var mer inriktad på att tolka samband som inte var lika otvetydiga som inom naturvetenskapen. Det blev då viktigare att förstå sammanhangen. Man kunde också beskriva ideala samhällsmodeller baserade på denna förståelse.

AE-335 Jag skulle vilja ha så mycket information som möjligt om WTO (World trade organization) då jag läser internationell ekonomi.
Martina Larsson, Halmstad (7 juni 2000)
Martina_lar@hotmail.com

WTO, World Trade Organization, har ett mål som ligger Contra varmt om hjärtat, att undanröja hinder för den internationella handeln. Inte oväntat är WTO därmed också en måltavla för den inskränkta vänsterisolationismens vrede.

WTO bildades så sent som 1995, då den gamla frihandelsorganisationen GATT lades ned. GATT bildades redan 1948. GATT arbetade under sina första decennier mest med att sänka tullnivåerna, men arbetet utvecklades så småningom till att mer ta upp andra handelshinder. GATTs så kallade Uruguay-runda höll på i hela åtta år (1986-1994) och ledde till skapandet av WTO.

WTO är ett forum för internationella handelssförhandlingar och administrerar även de överenskommelser som träffas. Organisationen har över 130 medlemmar (länder), som tillsammans svarar för mer än 90 procent av världshandeln. På gng är att släppa in både Kommunist-Kina och den fria Republiken Kina (Taiwan).

WTOs huvudkontor ligger i Génève i Schweiz, där också WTOs råd brukar sammanträda. Det består vanligen av ambassadörer från medlemsländerna, men ibland ordnas ministerkonferenser för medlemsländernas handelsministrar. Chef (generaldirektör) för WTO är förre nyzeeländske handelsministern Mike Moore, som tillträdde den 1 september 1999. Valet av Mike Moore var en mycket utdragen process med motsättningar kring valet. Resultatet blev en kompromiss. Mike Moore valdes för bara en halv mandatperiod.

Utöver varuhandeln intresserar sig WTO också för att bryta ner handelshindren när det gäller finansiella tjänster och andra tjänster. En viktig sak är också att organisationen engagerat sig för immateriella rättigheter (copyright), engagemanget där har inte minst haft betydelse för att WTO kräver insatser mot "piratkopiering" för att medge medlemskap i organisationen.

AE-334 Hej, I en undersökning gjord av Aftonbladet, tror jag, säger 80 % av Sveriges kvinnor vilja vara hemma med sina barn de fyra första levnadsåren. Efter vad jag har lärt är sossarnas familjpolitik till stor del baserat på ekteparet Myrdals åsikter. Jag undrar om det finnes litteratur som kritisk tar för sig ekteparet Myrdals syn på familjepolitiken?
Håkon Sengsvoll, Uppsala (28 maj 2000)
sengsvoll@swipnet.se

Makarna Alva och Gunnar Myrdal har gjort mer än de flesta för att bryta ned det svenska samhället. Ett viktigt bidrag var boken "Kris i befolkningsfrågan" som utgavs 1935. För en modern läsare kan den framstå som inspirerad av nationalsocialismen, men så var nog inte fallet. Socialismen - såväl i kommunistisk, socialdemokratisk som nationalsocialistisk form - var förespråkare för vetenskapliga framsteg och som frontlinjen av modern vetenskap ansågs på 1930-talet darwinismen och rasbiologin vara. Det var alltså socialdemokrater (med partiledaren Hjalmar Branting i spetsen) som i riksdagen tog initiativet till bildandet av ett rasbiologiskt institut, som senare under Hjalmar Lundboms ledning inrättades vid Uppsala Universitet. Institutets uppgift var att "vårda folkmaterialet" och motarbeta degeneration genom inblandning av "defekta, abnorma, asociala och brottsliga människor". Det var socialdemokrater som genomdrev steriliseringslagstiftningen, som innebar att tiotusentals personer som inte ansågs tillräckligt "toppvärdiga" för att fortplanta sig förhindrades från detta med kirurgknivens hjälp. Makarna Myrdal delade in befolkningen i "toppvärdiga och icke toppvärdiga". "Den profylaktiska socialpolitikens uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial". "Helst skulle man på den vägen [sterilisering] vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen". Myrdal skriver vidare i sin bok: "Ett önskemål från både socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. I de fall rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering är vid handen, bör läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla". Att sterilisera de som inte var "rättskapabla", dvs omyndigförklarade, var uppenbarligen en socialistisk självklarhet 1935. "Vad gäller bortrensning av olämpliga barnuppfostrare genom inskärnkning av deras fortplantningsfrihet, kommer denna med all säkerhet icke att bli fullständig i den grad man skulle önska. Samhället kommer även i framtiden att få nöja sig med att i ett flertal fall skilja barnen från olämpliga föräldrar och därmed från skadliga miljöbetingelser" heter det i Myrdals bok.

Alva Myrdal var redan på 1930-talet anhängare av "storbarnkammare", eftersom föräldrarna ofta inte var tillräckligt kompetenta att ta hand om sina barn. Storbarnkammarna blev i Alva Myrdals jämställdhetsrapport till den socialdemokratiska partikongressen 1969 daghem, som genom skattepolitiska åtgärder blev en nödvändighet i det svenska samhället.

Att Alva Myrdal själv misslyckades med sin barnuppfostran kan man läsa i sonen Jan Myrdals bok "Barndom" som kom ut 1982. En mer övergripande kritisk exposé rörande Alva Myrdals familjepolitiska insatser finns i förra talmannen Ingegerd Troedssons bok "Den kommenderade familjen - 30 år med Alva Myrdals familjepolitik", som utgavs av Timbro.

AE-333 Hejsan! Håller för närvarande på med ett arbete i samhällskunskap i skolan och jag skulle vilja veta mer om kalla krigets inverkningar på utvecklingen i Latinamerika i allmänhet, och på utvecklingen i Nicaragua i synnerhet. Om vänsterstyret, den USA-stödda Contrasgerillan osv.
Gustav Hedberg, Kungälv (21 augusti 2000)
azathoth@ebox.tninet.se

Det Kalla kriget har i stor utsträckning påverkat utvecklingen i Latinamerika. Latinamerika ansågs ända sedan Monroe-doktrinen (efter den amerikanske presidenten James Monroe) 1823 vara ett av USAs intresseområden. Denna princip, att andra stormakter skulle hålla tassarna borta från Latinamerika, bröts först i och med Sovjets stöd till Fidel Castro på Kuba. Detta stöd utvecklades sedan kommunisterna och Fidel Castro efter maktövertagandet på nyårsdagen 1959 konfiskerade privat egendom och socialiserade det kubanska näringslivet - början till dagens fattigdom och misär på Kuba. USA införde sanktioner mot Kuba i avvaktan på att amerikanska medborgare skulle få tillbaka sin egendom (det har de ännu inte fått). Sovjet gav då både ekonomiskt och militärt stöd till Castros regim, något som nådde en höjdpunkt i samband med Kuba-krisen 1962. Sovjet drog tillbaka sina medeldistansrobotar från Kuba, men fick samtidigt i praktiken fria händer att behålla kommunistdiktaturen på Kuba under sovjetisk kontroll. Kuba gjorde en rad försök att exportera sin "revolution" till andra länder i Latinamerika, inte minst under ledning av argentinaren Ernesto "Che" Guevara, som själv deltog i diverse gerillaaktiviteter och till slut mötte sitt öde i Bolivias djungler. Han skrev i sin dagbok att de fattiga bönderna i området var fullständigt ointresserade av att bli befriade av överklassynglingen från Buenos Aires.

Med Kuba som bas drevs marxistisk gerilla och ideologisk offensiv i en rad länder i Latinamerika. Värst drabbade blev Chile och Nicaragua. Chile genom att marxisten Salvador Allende med 36 procent av rösterna lyckades bli vald till president i ett val mellan tre kandidater. Allende drev en radikal marxistisk politik, drev den chilenska ekonomin i botten och närmade landet till Sovjet, Östtyskland med flera diktaturer. Det fanns alltså goda skäl för USA att stödja de demokratiska krafterna när Allende störtades i en kupp 1973. Tyvärr fick inte de demokratiska krafterna möjlighet att återta makten i landet utan det blev istället en diktatur under Augusto Pinochet, som först 17 år senare återgick till att bli en demokrati.

I Nicaragua härskade före 1979 Anastasio Somoza, som drev landet som ett familjeföretag. Han störtades välmotiverat. Tyvärr var de som tog över makten en marxistisk gerilla som stötts av Kuba och Sovjet. Det blev alltså en radikal maktförskjutning i Centralamerika. De demorkatiska krafterna i Nicaragua, med Violetta Chamorro som ledande person, fick stöd av USA och lyckades 1990 återta makten sedan kommunisterna under Daniel Ortega av den prodemokratiska Contras-gerillan tvingats hålla fria val. Chamorros make var för övrigt eldande i oppositionen mot Somoza, men mördades

Andra konflikter av liknande karaktär har drabbat flera länder, bland annat den lilla ön Grenada. Gerillarörelser med stöd från kommunister har opererat i länder som Bolivia, Peru och Colombia. Efter kommunismens fall i Östeuropa har några av dem kunnat fortsätta sin verksamhet genom att liera sig med narkotikasyndikat. Så är det till exempel i Colombia.

USA och Sovjet stod emot varandra i en rad länder. De USA-vänliga och demokratiska krafterna hade på de flesta håll övertaget, men kommuniststödd gerilla ställde på många håll till problem.

Det måste också sägas att det i många länder fanns legitima skäl till klagomål på odemokratiska regimer och orimliga förhållanden för de fattiga. Lösningen på sådana problem är dock aldrig kommunism utan kapitalism. I många latinamerikanska länder har emellertid den moderna industrikapitalismen kraftfullt motarbetats av gammeldags jordägarintressen.

USA har haft ett starkt och i huvudsak positivt inflytande i regionen. Men tidvis har starkt anti-amerikanska regeringar kontrollerat olika länder. Redan innan det Kalla kriget drabbade Latinamerika hade Juan Peróns fascistliknande organisation kontroll över Argentina (1946-1955) och han drev en antiamerikansk politik. Senare har de antiamerikanska politiska rörelserna nästan utan undantag fått sovjetiskt militärt och ekonomiskt stöd och därmed har konflikterna blivit en del av det kalla kriget.

AE-332 Hur ska man göra med lagstifningen mot högerextremister i Tyskland?
Lina (21 augusti 2000)
lina_elm@hotmail.com

Vår grundinställning är att lagstiftningen mot så kallade högerextremister i Tyskland är principvidrig och odemokratisk. Motsvarande lagstiftning tillämpas för övrigt mot kommunister och en rad religiösa grupper, till exempel scientologerna.

Lagstiftningen innebär till exempel att personer med koppling till de partier, grupper eller religiösa samfund som är svartlistade inte kan få anställning i offentlig tjänst. Det gäller både som lärare (där man kan tänka sig att deras övertygelse skulle påverka arbetets utförande), men också som städare eller lokförare, där man har svårare att föreställa sig att en scientolog eller nationalsocialist skulle utföra arbetet på ett märkbart annorlunda sätt än en kristdemokrat eller socialdemokrat.

Vi menar i och för sig att man måste ha all respekt för Tysklands historiska erfarenheter och att det finns behov av att hålla efter demokratins fiender innan de kommit i en sådan position att de kan underminera eller krossa demokratin, på det sätt som skedde på 1930-talet. Men det viktigaste receptet för att nå dithän måste vara att använda demokratins viktigaste vapen - ordet. Vi kan inte se att det egentligen finns något som talar för att det skulle vara otillräckligt i Tyskland.

Det kan noteras att olika vänsterextremister - och ibland även socialdemokrater - i andra länder protesterat mot det som tidigare kallades "Berufsverbot" (=yrkesförbud), som innebar att kommunister inte fick statlig tjänst (förbudet gällde även nationalsocialister, men sådana fanns knappast, så det var i praktiken bara kommunister som drabbades). Vi menar att det före Berlinmurens fall fanns ett visst fog för en sådan bestämmelse, eftersom det var personer som var beredda att gå en främmande makt till mötes. Idag måste skälen begränsas till att gälla just sådana befattningar där den ideologiska uppfattningen kan påverka arbetet - till exempel lärare. I övrigt kan det inte vara statens sak att lägga sig vilken politisk uppfattning anställda har.

Från amerikansk sida har man för övrigt utövat påtryckningar på Tyskland att ompröva sin inställning, men då gäller det explicit intoleransen mot medlemskap i vissa religiösa samfund, främst scientologerna.

Vi kan för övrigt notera att Sverige börjar gå i Tysklands fotspår. Fyra pingstvänner sparkades nyligen från ett socialt projekt i Malmö för att de uttalat sin mening att homosexualitet är en synd. En jurist vid utlänningsnämnden sparkades i förra veckan för att han var medlem i Sverigedemokraterna. Trots att det enligt svensk grundlag är förbjudet för myndigheter att efterforska en persons politiska uppfattning och det enligt lagen om anställningsskydd är förbjudet att säga upp någon på grund av politisk eller religiös uppfattning (om det inte gäller politiska eller religiösa organisationer, som kan ställa krav på att anställda är lojala mot organisationens mål). I Sverige är det ett luddigt godtycke som gäller. I Tyskland är det åtminstone en viss byråkratisk stringens i hanteringen. Det tyska Inrikesministeriet, Bundesministerium des Innern, sammanställer en årlig rapport, Verfassungsschutzbericht, som listar organisationer som anses motarbeta författningen. Senaste utgåvan finns på nätet.

AE-331 Jag har precis avslutat en kurs i ekonomisk geografi, där tog vi upp de snabbt växande ekonomierna i syd- och nordöstasien. Jag fick intrycket att de flesta staterna har haft det högt i tak ekonomiskt, men lågt politiskt. Länderna har ändå haft en remarkabel utveckling, speciellt Singapore. Landet har i princip varit styrt genom det enda partiet, PAP. Är detta nödvändigt för att ett U-land ska kunna utvecklas, eller skulle det fungera med en större del av frihet? är liberala ideer endast för de utvecklade länderna? Hoppas att Ni har förstått frågan.
Johan Fredriksson, Jönköping (10 juni 2000)
Johan.Fredriksson@moderat.se

I marknadsekonomin som system ligger ju ett stort mått av frihet och pluralism, även om den främst tar sig uttryck inom ekonomin. Men det är riktigt att flera av de snabbväxande länderna i Ostasien haft politiska system varit mer eller mindre auktoritära. Singapore är ett exempel. Men tidvis har likriktning och begränsningar i demokratin kännetecknat även Taiwan, Korea och Malaysia för att nämna några länder. Med den ekonomiska utvecklingen har emellertid följt en ökad politisk liberalisering (med tillfälliga bakslag som nu i Malaysia). Det förefaller alltså att finnas ett kausalsamband mellan ekonomisk utveckling och demokrati, på så sätt att en god ekonomisk utveckling främjar en demokratisk utveckling. Däremot finns det inget lika starkt samband i motsatt riktning. En demokrati innebär inte i sig att landet får genomgå en snabb ekonomisk utveckling. I inte så få fattiga länder har beräknande populister profiterat på folkets okunnighet genom att bygga upp ett folkligt stöd för ekonomiskt direkt skadliga åtgärder. Klassiskt är hur många diktatorer genomdrivit låga livsmedelspriser för att vinna stadsbefolkningens stöd, varefter de låga livsmedelspriserna lett till ekonomiskt kaos i jordbruksnäringen och ett stopp för vidare ekonomisk utveckling.

Den snabbaste ekonomiska utvecklingen i Sverige skedde efter de stora liberaliseringarna i ekonomin 1846 och 1864. De reformer som genomfördes då var framsynta och ökade pluralismen och friheten, men de begränsade sig till det ekonomiska området. Först långt senare infördes demokrati i vår mening, sedan den ekonomiska utveckling medfört att folk kunde ställa krav även på politiskt inflytande.

Det finns dock inget logiskt orsakssammanhang som skulle göra det svårare för en potentiell tigerekonomi att genomföra sin ekonomiska omvandling i ett politiskt pluralistiskt system. Japan hade visserligen kommit en bra bit på väg redan innan Andra världskriget, men utvecklingen till en modern industrination i den tekniska utvecklingens frontlinje skedde under perioden 1945-1975, då Japan hade ett pluralistiskt politiskt system, även om det liberaldemokratiska partiet hade makten under hela perioden (sedan den amerikanska ockupationsadministrationen dragit sig tillbaka). Indien, som länge varit ekonomiskt efterblivet på grund av Fabianska socialistiska regleringar som ett minne från kolonialtiden, har länge haft ett demokratiskt system. Men under de allra senaste åren har man börjat ta sig ur den socialistiska tvångströjan och de ekonomiska framstegen har inte låtit vänta på sig. Därmed sagt att det går att uppnå snabb ekonomisk utveckling även i en demokrati. Men att det inte nödvändigtvis blir så. Däremot leder den snabba ekonomiska utvecklingen alltid till en demokratisering av samhället.

Tillbaks