Ämnen: Warszawa-paktens militära operationer, presidentval i USA, global kapitalism, massinvandring, Warszawa-pakten, "Che" Guevara, Tadzjikistan, argument mot EU, Hitler och judeutrotningen, terroristledare

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 23 april-24 maj 2000.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AC-320 Hur många sovjetiska anfall begicks utanför Warszawa-paktsområdet mellan år 1945-78?
Micke, Rimbo (24 maj 2000)
hatetuesdays@hotmail.com

De mest spektakulära sovjetiska militära offensiverna skedde INOM Warsazawa-pakten. Östtyskland 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 var de mest brutala. Det fanns också en färdig sovjetisk invasionsplan för Polen 1981 (och soldater marschberedda), men den polske generalen Wojciech Jaruzelski föregrep den sovjetiska invasionen genom en militärkupp den 13 december 1981, som återförde Polen i strikta sovjetiska ledband.

Den mest omfattande operationen utanför Warszawa-pakten påbörjades först 1979 genom invasionen av Afghanistan. Även om 1979 ligger utanför det tidsintervall Du anger, så är det viktigt att komma ihåg att den regelrätta invasionen av Afghanistan föregicks av flera års sovjetiska aktiviteter i Afghanistan, bland annat i form av militära styrkor som fanns på plats. Afghanistan blev i praktiken sovjetstyrt redan 1978.

Sovjet hade genom åren truppstyrkor på många platser runt om i världen. Stora styrkor backade upp den kommunistiska regimen under Agostinho Neto i Angola på 1970-talet. År 1953 ingrep sovjetiska styrkor på Mossadeqs sida i konflikten i Iran. Och redan innan Andra världskrigets slut invaderade sovjetiska styrkor norra Korea. Trots att Sovjet inte alls deltagit i kriget i Fjärran Östern förklarade man Japan krig den 9 augusti 1945 när Japan redan var besegrat av USA som släppt 2 atombomber över landet. Sovjet lyckades genom detta ockupera norra Korea, som än idag plågas av kommunistiskt förtryck och den svält som följer i det kommunistiska ekonomiska systemets spår.

Sovjet har i övrigt främst verkat genom militära rådgivare och genom ombud. Så har till exempel kubanska soldater spelat en betydelsefull roll för att upprätthålla kommunismen i Angola. Sovjetiska militärer har vid olika tillfällen haft avgörande inflytande i länder som Kongo (Zaire), Ghana, Egypten, Etiopien och Nicaragua.

En viktig orsak till att det inte blev fler sovjetiska angrepp under den här perioden var naturligtvis också NATOs avskräckande funktion. Ett angrepp på ett NATO-land skulle med nödvändighet innebära en konflikt med hela NATO och den risken var inte ens de sovjetiska kommunistledarna beredda att ta.

AC-319 Hur utses presidentkandidaterna i USA?
Jonna (7 maj 2000)
bergjonna@hotmail.com

Systemet är komplext. Och skiljer sig mellan de olika partierna och mellan olika delstater.

De två stora partierna har var sitt partikonvent. I år har republikanerna sitt partikonvent med 2066 delegater i Philadelphia mellan den 29 juli och 4 augusti. Demokraterna med hela 4336 delegater har sitt partikonvent i Los Angeles mellan den 14 och 17 augusti. Det är redan klart att partiernas presidentkandidater blir George W. Bush Jr (republikanerna) och Al Gore (demokraterna), eftersom de redan vunnit mer än hälften av sitt partis delegater. Men processen att utse delegater fortsätter, än har inte alla primärval och nomineringsmöten hållits.

I flertalet delstater hålls primärval. Ibland är det delstaten som ordnar primärvalet, ibland är det partiet självt. Om det är delstaten som ordnar valet brukar det hållas på samma dag för republikaner och demokrater, men ordnas primärvalet i partiernas regi kan det ske på olika dagar. Vid primärvalen kan de som är registrerade som republikaner eller demokrater rösta i sitt eget partis primärval. I en del delstater får även oberoende rösta i primärvalet - och då i ett av primärvalen, inte i bägge. I Kalifornien ordnas till och med tre primärval, ett för demokraterna och ett för republikanerna (som är avgörande för vilka delegater som utses till konventen) och ett tredje primärval för "oberoende" som kan rösta på vilken som helst av kandidaterna. De oberoendes omröstning är dock bara en "skönhetstävling", inga delegater utses.

I en del delstater utses delegaterna genom valmöten, "caucus". Medlemmar i partiet samlas på olika platser i delstaten och röstar fram delegater till konventet.

I delstaten Washington har man både primärval och valmöten och en del av delegaterna utses med vardera metoden.

Förutom de 50 delstaterna och District of Columbia - som alla får vara med och utse president vid valet den 7 november (första tisdagen efter första måndagen i november) - tillåter både demokrater och republikaner att delegater utses från Puerto Rico, Virgin Islands, American Samoa och Guam. Demokraterna utser dessutom delegater för "demokrater i utlöandet" och en hel del av delegaterna till partiets konvent är självskrivna, till exempel dlestatsguvernörer och senatorer som representerar partiet. Ytterligare delegater utses internt inom den centrala organisationen. De här extradelegaterna utses bara av demokraterna, republikanerna har en mer strikt representativ modell.

Antalet delegater från de olika delstaterna fastställs enligt ganska komplicerade modeller som skiljer sig åt mellan demokrater och republikaner. I princip kan man säga att antalet delegater svarar mot antalet väljare partiet har i delstaten. Texas med många republikaner väger därför tyngre för republikanerna, medan Illibnois med många demokrater väger tyngre för demokraterna, jämfört med delstatens folkmängd. Extra bonusdelegater brukar delstaterna också kunna få för framgångsrika guvernörsval etc.

AC-318 Innebär den globaliserade kapitalismen några problem för människorna (fattigdom, överexploatering, materialism, moraliskt och kuturellt förfall, miljöförstöring osv)?
Ulric Johansson (19 maj 2000)
ulric.johansson@eca.ericsson.se

En globalisering av kapitalismen innebär att fattigdomen i u-länderna reduceras och att de får bättre möjligheter att vårda sin miljö. De får också bättre möjligheter att tillämpa moderna resurssnåla tekniker inom jordbruk och boskapsskötsel, vilket minskar problemen med överexploatering. Materialism är ju knappast något problem i länder där svält och fattigdom tillhör ordningen för dagen, det kan bli ett problem först när den "globala kapitalismen" löst fattigdomens problem, vilket lär ta ytterligare några decennier. Vad gäller västerlandets kulturella värden är det tyvärr så att det inte är de mest framstående kulturyttringarna som följer med kapitalismens frontlinje. Så där finns det definitivt ett problem, till dess att det kapitalistiska systemet fått ett djupare fotfäste som skapar utrymme också för en högre kultur. Vad etik och moral anbelangar är detta i mycket en personlig angelägenhet, som i hög grad styrs av de kulturvärden som förmedlas ungdomen i familj och skola. Att bibringa bredare folklager i Latinamerika det kapitalistiska grundvärdet äganderättens helgd skulle säkert vara ett lyft. Att förmedla hederliga kapitalistiska principer till maffiastyrda länder som Ryssland eller åtskilliga av de korrumperade och av svågerpolitik styrda u-länderna skulle helt säkert också vara ett moraliskt lyft. Förvisso finns andra aspekter på det västerländska samhället som vi helst skulle avstå från att exportera. Men det är snarare aspekter som har med socialistiskt tänkande i Väst att göra. Sådant kan slinka med kapitalismens segertåg i världen, men förhoppningsvis i minskande omfattning.

AC-317 Jag har just tittat på er sida på nätet för första gången och utan att riktigt ha satt mig in i era åsikter inställer sig direkt några frågor . Den utan jämförelse absolut viktigaste frågan för Sverige idag anser jag varar massinvandringens alla problem, varför jag naturligtvis undra över er inställning i denna fråga.
Ulric Johansson (19 maj 2000)
ulric.johansson@eca.ericsson.se

Vi har inte sett någon massinvandring under de senaste åren. Sedan socialdemokraterna införde Ny Demokratis invandringspolitiska program under mandatperioden 1994-1998 upphörde massinvandringen. Med två distinkta undantag, bosnier och kosova-albaner. Bägge de grupperna är så vitt vi förstår på väg tillbaka med snabb takt. Bosnier åker tillbak med buss, men just nu är det tydligen tillgången till flygplan och landningstider i Pristina som håller tillbaka återflyttningen av kosova-albaner. Men det är ju ett övergående problem (tragiskt att man inte klarade av att skicka hem alla som ville innan odlingsperiodens början, nu finns det risk att de måste försörjas med bidrag - i Sverige eller Kosova - ända fram till skörden år 2001).

AC-316 Vad är Warszawapakten?
Fia och Mia, Vasa (6 maj 2000)
zoffi14@hotmail.com

Warszawa-pakten finns inte mer.

De västerländska demokratierna bildade försvarsalliansen NATO (North Atlantic Treaty Organization) 1949 med udden riktad mot Sovjetunionens offensiv mot Europa. Senast manifesterad av den kommunistiska kuppen som störtade de sista resterna av demokrati i Tjeckoslovakien 1948. Den kuppen möjliggjordes genom aktiv ledning och planering från Sovjetunionen. Till en början var inte Västtyskland med i NATO, men landet vann inträde 1955. Sovjet, som kontrollerade ett stort antal länder i Central- och Östeuropa, som var "marionetter" omvandlade, kanske som ett svar på Västtysklands inträde i NATO, sina bilaterala "försvarsavtal" med länderna i Central- och Östeuropa till en "pakt", som brukar kallas Warszawa-pakten, eftersom avtalet undertecknades i Warszawa den 14 maj 1955.

Warszawa-pakten var aldrig en pakt mellan likvärdiga parter utan mera ett redskap för att formalisera den sovjetiska kontrollen över Central- och Östeuropa. I pakten ingick Albanien (som dock lämnade "samarbetet" 1961 och 1968 formellt utträdde ur pakten), Bulgarien, Polen, Rumänien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland och Ungern.

När den nya ungerska regeringen hösten 1956 förklarade att landet skulle lämna Warszawa-pakten svarade Sovjetunionen med invasion. När Tjeckoslovakien började lätta på tyglarna 1968 (Prag-våren) blev det en ny invasion, denna gång av trupper från flera länder i Warszawa-pakten, även om de sovjetiska styrkorna var de helt dominerande.

Warszawa-pakten var främst en organisation för samordning av de militära resurserna i Sovjetunionen och dess satellitstater. Frånsett invasionen av paktbrodern Tjeckoslovakien 1968 genomförde pakten aldrig några gemensamma militära operationer.

Efter demokratiseringen i Östeuropa upplöstes Warszawa-pakten 1991. Två och en halv av de forna Warszawa-paktsländerna är numer anslutna till paktens fiende NATO: Polen, Ungern och Tjeckien blev alla medlemmar i NATO under 1999.

AC-315 Var Ernesto Che Guevara terrorist eller frihetskämpe? Vilket svaret nu än blir, vill jag gärna ha en förklaring till varför?
Christian Madsén (23 april 2000)
madsen_christ81@hotmail.com

Det entydiga svaret är att han var terrorist.

Ernesto "Che" Guevara tillhörde från ungdomen överklassen i Argentina. Han utbildades till läkare och kunde ha haft en framtid som en människa som gör mänskligheten stora tjänster. Genom hans marxistiska drömmerier blev han istället en plåga för många i Latinamerika. Che reste mycket i Latinamerika och sökte sig gärna till oroshärdar. Som 25-åring (1953) deltog han i oroligheterna i Guatemala, naturligtvis på marxisternas sida. Han var också i Bolivia och Mexiko, där han 1955 anslöt sig till Fidel Castro. Che gjorde Castro sällskap på resan till Kuba 1956 för att där starta ett inbördeskrig. Che blev "commandante", ledare för en "kolonn" och utmärkte sig för sin hårdhet. Han sköt till exempel utan vidare - och naturligtvis utan rättegång - ihjäl en ung gerillasoldat som stulit lite mat.

Förutsättningarna för att genomföra en förändring av regimen på Kuba var goda. Folket var efter latinamerikanska mått mätt välutbildat och diktatorn Fulgencio Batista var sällsynt korrupt. Fidel Castro framställde sig som liberal och vann på det sättet stöd från breda kretsar. Men i Castros omgivning fanns alltså marxister som Che. Han deltog framgångsrikt i maktövertagandet på nyårsdagen 1959 och blev sedan både Riksbankschef och industriminister. Eftersom han saknade ekonomiska kunskaper blev dock resultatet katastrofalt.

Che var starkt sovjetvänlig och var även anhängare av Mao Tse-tungs kulturrevolution. Han inspirerades i sin politik på punkt efter punkt av hur Sovjet gått till väga.

Att vara byråkrat låg dock inte för den rastlöse Che. Han utvecklade tanken att det skulle vara mycket lätt att sätta igång och sedan vinna en marxistisk revolution i Latinamerika. Samla ihop några män med vapen så kommer folket att ansluta sig...

Med den tanken i bagaget reste han 1965 först för att kriga för socialismen i Zaire (Kongo) i Afrika. Med några få förtrogna kom han till Bolivia 1966. Han etablerade en djungelbas och försökte starta ett gerilalkrig. I sin dagbok skrev han dock ärligt att bönderna var helt ointresserade av hans projekt och att det var omöjligt att få lokalbefolkningen att resa sig. Ingen bolivian anslöt sig till de främmande revolutionärerna.

Bolivianska trupper lyckades omringa den lilla gruppen banditer och ta Che och hans kumpaner tillfånga 1967. Che avrättades den 9 oktober 1967. Hans lik begravdes och placerades under asfalt. Dock kom det fram var liket var 1997 och hans lik kunde därefter återföras till Kuba.

Che fick kultstatus på vänsterhåll, där alla marxistiska tankegångar anammades kritiklöst. Av svårförståelig anledning framställdes han som oberoende marxist, fri från sovjetiskt inflytande. Men oberoendet var ju bara ytligt. Han var inte klädd i för stora sovjetiska kostymer. Men hans tankar var mycket sovjetiska. Kuba blev en idealstat, till en del för att diktaturen var så hård att det var svårt att få ut sanningen om vad som hände. Till en del för att den hårda kärnan vänsterextremister i Västvärlden var anhängare av enpartistat, diktatur och våld mot oliktänkande. En inte oväsentlig detalj var säkert de konstnärligt slagkraftiga och karaktäristiska che-bilder som såldes som affischer över hela världen.

AC-314 Jag undrar över Tadzjikistans historia.
Anna Hedengren, Stockholm (9 maj 2000)
anna_hedengren@hotmail.com

Tadzjikistan har knappt någon historia. I motsats till grannländerna som ofta kan påvisa historiska rötter till tiden för Kristi födelse eller tiden dessförinnan.

Tadzjikistan är en konstruktion skapad för att passa sovjetmaktens expansions- och konsolideringsplaner. "Tadzjikiska" språket är egentligen en dialekt av persiska - som talas i både Iran och Afghanistan. Det finns lika många tadzjiker i Afghanistan som i Tadzjikistan.

Tadzjikistan blev en rysk benämning på de persisktalande delar av Centralasien som tsaren lyckades erövra - och den linjen följdes sedan av kommunisterna under Lenin. De omgivande länderna - som tidigare var Sovjetrepubliker - är nästan alla turkisktalande.

Redan på 500-talet före Kristus var dagens Tadzjikistan en del av Persien. Alexander den Store hann med att erövra landet på sin väg till Indien. Senare har skyter, tokharer, hunner, turkar, araber, mongoler och turkar (uzbeker) igen haft kontrollen över Tadzjikistan.

Uzbekerna kontrollerade området från 1400-talet och framåt. Administrationen sköttes på turkiska. Men i bergen talade folket persiska.

I början av 1800-talet nådde ryssarna till området. Det var området kring staden Khodzjent i norra Tadzjikstan som erövrades. På 1870-talet införlivades emiratet Bukhara med tsarens Ryssland. I den oreda som uppstod i Första världskrigets senare del lyckades Bukhara återupprätta sin självständighet, men den nya sovjetmakten kuvade Bukhara 1921 och införlivade området med Sovjetunionen. Till att börja med var Tadzjikstan en del av sovjetrepubliken Uzbekistan, men 1929 blev det en egen sovjetrepublik.

I februari 1990 kom en försmak av Sovjetunionens fall i Tadzjikistan. Lokala demonstrationer i huvudstaden Dusjanbe ledde till att kommunistpartiet skickade ut stridsvagnar som sköt på gatorna. 24 personer dödades och över 100 skadades. Kommunistledaren Kachar Machkamov erbjöd sig att avgå - något som dittills inte hänt i någon sovjetrepublik. Gorbatjov backade dock upp honojm och han satt kvar. Han föll dock i samband med den misslyckade militärkuppen i Moskva 1991. En ny antikommunistisk person vid namn Aslonov kom till makten, men han störtades av gammelkommunisterna efter en månad. Rachmon Nabijeb - ledare för kommunistpartiet i Tadzjikistan 1982 till 1986 - blev president. Det var ett steg tillbaka - Nabijeb hade tvingats bort från sin post 1986 i samband med Michail Gorbatjovs perestrojkapolitik. Nu tog alltså Tadzjikistan ett steg tillbaka till de mörkare tiderna.

Efter oroligheter och ett kort inbördeskrig 1992 störtades Nabijev och en någorlunda demokratisk regim kom till makten under ledning av Akbarsjo Iskandrov. Om Aslonov hade klarat sig en månad vid makten var Iskandrov bättre. Han fick leda landet i två månader, innan Nabijev åter tog makten i en statskupp. Till president utsågs en av Nabijevs allierade, Imamamli Rachmanov. Han har varit president sedan dess - och fick 97 procent i president"valet" 1999. I samband med presidentvalet 1999 skedde en viss liberalisering - tidigare hade alla oppositionspartier varit förbjudna. Men nu blev fyra partier tillåtna. Dock utan att ha några möjligheter att driva sin politik, men de var i alla fall inte längre förbjudna.

Tadzjikistan kontrolleras idag av gammeldags kommunister. Det finns ryska trupper i landet och ekonomin sköts på det gamla planekonomiska sättet. Det är ett sorgligt exempel på hur man inte ska sköta ett land.

AC-313 Vad finns det för argument MOT EU?
Sofia Larsson (14 maj 2000)
larsson.so@telia.com

Personer med högerorientering som är kritiska mot EU ser EU som en i huvudsak socialistisk och byråkratisk organisation. En onödig politisk överbyggnad, som ytterligare ökar politikernas och byråkraternas makt, när minskat inflytande för politiker och byråkrater förefaller vara den mest eftersträvansvärda utvecklingsvägen. Ett exempel kan vara jordbrukspolitiken, Sverige har ända sedan överenskommelserna mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) på 1930-talet haft ett hårt reglerat jordbruk med höga priser på mat som följd. I slutet av 1980-talet började jordbruket avregleras och landets konsumenter fick en märkbart starkare ställning, bondekooperationens monopolföretag utsattes för hälsosam internationell konkurrens och priserna började sjunka, samtidigt som skattebetalarnas subventioner började minska.

I och med Sveriges inträde i EU 1995 hamnade vi återigen i ett starkt reglerat jordbruk. Denna gång visserligen med lägre priser, men detta berodde på de stora prissubventionerna frpn EUs skattebetalare, Detta var för en liberal ett svårt steg tillbaka till en gammal och ond tid, en tid då politiska diktat och politiska subventioner och inte marknaden styr en viktig näring.

Det var bland annat detta som låg bakom "Marknadsekonomiskt Nej till EU", med Christian Gergils som ledande namn. Han är nu redaktör för tidskriften m2

En av de ledande EMU-kritikerna inom Moderata Samlingspartiet, riksdagsmannen Björn von der Esch, blev utesluten ur partiet för att han hade en EMU-kritisk inställning - von der Esch var EU-vän men EMU-motståndare. Han valdes senare in i riksdagen igen för kristdemokraterna. Svenska Dagbladets ledarsida har också ända fram till början av år 2000 varit negativt inställd till svenskt EMU-medlemskap, men efter personskifte på redaktionen lär det bli ändring.

Fler kritiska högersynpunkter mot EU och framförallt EMU hittar man på Rolf Englunds hemsida

Det finns också en del länkar från Contras hemsida, framförallt till brittiska organisationer med denna inriktning. Det är framförallt i Storbritannien som uppdelningen mellan en EU-positiv vänster och en EU-kritisk höger är uppenbar.

http://www.bahnhof.se/~englund/emuskeptiker.htm
http://internetional.se/emuskeptiker.htm
http://www.euro-sceptic.org
http://www.democracy-movement.org.uk
http://www.cafe.org.uk
http://www.euro-emu.co.uk

AC-312 Varför ville Hitler utrota judarna?
Veronica (11 maj 2000)
smd@laitis.se

Det var på ett ganska sent stadium som Hitler slog in på den vägen - troligen 1942. Men egentligen var ju "utrotning" en logisk fotsättning på den antisemitism som var själva grunden för nationalsocialismen. Det finns knappt någon dokumentation med beslut om att systematiska mord skulle genomföras, trots att tysk byråkrati brukar kännetecknas av grundlighet och ordentlig dokumentation. Men hela operationen sköttes den här gången i smyg och utan några egentliga formella beslut. I Hitlers skrifter och politiska tal finns det visserligen ymnigt med angrepp på judarna, men inte något tal om att de skulle utrotas. En populär tanke hos nationalsocialisterna var till exempel att upprätta en judisk stat på Madagaskar, dit judar från Tyskland (och resten av världen) skulle kunna emigrera (eller förvisas).

Om man ser till grunderna för Hitlers judefientliga politik så måste den ses som ett uttryck för det nationalsocialistiska partiets djupa socialistiska rötter. Partiet motarbetade kapitalismen och stärkte statens kontroll på flertalet områden. Judarna var överrepresenterade bland de förmögna och i den socialistiska retoriken framställdes judarna som kapitalister vars rikedom gjorde de breda (tyska) massorna fattiga. Resonemanget känns helt igen från kommunisternas kampanjer mot till exempel "kulakerna" (de "rika" bönderna) i Sovjetunionen. Det var kulakernas "rikedom" som gjorde att andra bönder var fattiga.

Det nationalsocialistiska och kommunistiska resonemanget är ju i grunden fel eftersom rikedom inte är något som finns i begränsad mängd och fördelas på ett visst antal människor utan något som hela tiden nyskapas. Om inte den som skapar rikedomen får ta del av frukterna av sitt arbete skapas ingen rikedom.

Vad gäller de "rika" judarna blev ju själva påståendet också med tiden alltmer fel. När förföljelserna tilltog flydde de rika judarna till USA och de som tillhörde övre medelklassen drabbades av förföljelserna och blev fattiga. Fattiga judar var ju fattiga från början och mot slutet av 1930-talet fanns knappt några rika judar kvar i Tyskland.

AC-311 Jag undrar vad det finns för kända terroristledare och var man kan få tag på information om dem.
Jenny Ekstrand (12 maj 2000)
jenny_ekstrand@swipnet.se

Genom tiderna har det funnits många terroristledare. Möjligen skulle en del vilja räkna redan vikingarna dit....

Under det här seklet kan naturligtvis nämnas Lenin och Stalin. Lenin tvekade aldrig att gripa till terror för att få sin vilja igenom och Stalin började sin bana som bankrånare i kommunistpartiets tjänst.

I mer moderna tider har det funnits nationalistiska terrorister som Yassir Arafat, PLOs ledare, men också Israels förre premiärminister Menachem Begin, som hade ett förflutet i den så kallade Stern-ligan, som bland annat låg bakom mordet på den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte.

Under 1970-talet blev det ett stort uppsving för den internationella terrorismen genom Brigate Rossi i Italien, Röda Armén i Japan och Baader-Meinhof-ligan i Tyskland. De som namngav Baader-Meinhof-ligan, Andreas Baader och Ulrike Meinhof var naturligtvis avskräckande exempel på terrorister. I Sverige fanns terrorister som drev Kroatiens sak, men den jugoslaviska säkerhetstjänsten tvekade inte ens att tillgripa mord i Sverige för driva sin anti-kroatiska linje.

Den marxistiska terrorgruppen PKK - Kurdiska Arbetarpartiet - har blivit känd genom sin ledare Abdullah Öcalan, som dessbättre nu sitter bakom lås och bom. I Baskien driver gruppen ETA linjen om ett självständigt Baskien och tvekar inte att tillgripa terrordåd för sin sak. Bland annat mördades Spaniens premiärminister Luis Carrero Blanco 1973. På Nordirland försöker vissa företrädare för den katolska minoriteten göra om sig till majoritet (för att förtrycka den protestantiska majoriteten i Nordirland, som skulle bli minoritet om man lade till södra Irland, men naturligtvis skulle förbli majoritet om man räknade bägge de stora brittiska öarna... Terroristledaren heter Gary Adams.

Material om terroristgrupper hittar Du på ett bra bibliotek. Du kan också söka i uppslags- och referensverk om de länder som vi har nämnt här. För Contra-prenumeranter finns också möjlighet att botanisera i Contras politiska bibliotek, som har en särskild sektion om terrorism. En bokförteckning för biblioteket finns på http://www.contra.nu/prenumerant/biblioteket.html (för åtkomst krävs lösenord som finns på sidan 2 i senaste numret av Contra).

Tillbaks