Ämnen: ideologiers offer, Algeriet, Komintern, 1992 års kris, USAs statsskick, veganer, amerikanskt inflytande i Sverige, kommunismens offer, Indien och Pakistan, Kurdistan

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 3 april 2000-1 maj 2000.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

AB-310 En fråga som ni kanske kan svara på. Jag har ibland sett siffror på antalet döda genom: Kommunism, Nazism, Religiösa krig, Övriga politiska krig. En del av beräkningar som finns är förståss ganska grova uppskattningar. Kan ni hjälpa mig med dessa siffror, och har ni siffror, varifrån har de hämtats?
Bernt Annersiö, Tyresö
banner@koll.se

Det blir ju väldigt olika resultat beroende vilket tidsperspektiv man anlägger. Och använder man tillräckligt långa tidsperspektiv blir uppgifterna dessutom väldigt osäkra. Du får också ett klart definitionsproblem om Du vill skilja på "religiösa krig" och "politiska krig". Trettioåriga kriget är väl för många grundtypen av ett religionskrig. Men Frankrike, som var katolskt, deltog av politiska skäl på samma sida som flertalet protestanter...

Vårt förslag är att Du lånar uppgifter som avser enbart 1900-talet från förre vice statsministern Per Ahlmarks bok "Det öppna såret". Då har Du en trovärdig källa och jämförbara uppgifter.

Enligt Per Ahlmark, som tar hjälp av den amerikanske professorn Rudolph J Rummel kan man sammanfatta nittonhundratalets hemskheter enligt följande:

Kommunismen 110 miljoner döda (varav Sovjetunionen 62, Kommunist-Kina 35)
Nationalsocialismen 21 miljoner döda
Kina under Chiang Kai-shek 10 miljoner döda

Ahlmark/Rummel räknar med att cirka 38 miljoner människor dött på slagfältet under 1900-talet. De är inte inräknade i de "ideologiska" siffrorna ovan.

Antalet döda i religiösa krig är under 1900-talet försumbart - även om konflikterna i före detta Jugoslavien naturligtvis kan räknas till religionskrigen i viss utsträckning

AB-309 Jag har valt terroristgruppen FLN i Algeriet och skulle vilja veta lite om organisationens bildande, typ varför den har uppstått, målet med organisationen, vilken typ av terrorism det är frågan om. Vidare lite om terrorhandlingar och andra politiska metoder som gruppen använt sig av och om de lett till det resultat man tänkt. Till sist vill jag veta om gruppens verksamhet idag, dvs om den helt har slutat att existera.
Ulrik Larsson (1 maj 2000)
quarterpounder_co@hotmail.com

FLN-ledaren Ahmed Ben Bella började sin bana med ett postrån i den algeriska staden Oran 1949. Med några hundra tusen kronor i dagens penningvärde kunde han påbörja sin kamp för att frikoppla Algeriet från Frankrike. Algeriet var vid den här tiden en del av det franska moderlandet och algerierna hade samma rättigheter och skyldigheter som sina landsmän på norra sidan av Medelhavet.

I november 1954 påbörjade Ben Bella och hans medarbetare Belkassem Krim och Mohammed Khider ett gerillakrig mot den franska närvaron i Algeriet. Samtidigt bildades FLN (Front de Libération Nationale). Ungefär 10 procent av Algeriets befolkning var fransmän.

Gerillakampanjen finaniserades av det vänsternationalistiska Egypten under diktatorn Gamal Abdel Nasser. Gerillan genomförde till en början mindre operationer. Man mördade - under bestialiska former - fransmän eller araber som var lojala med regeringen. Fransmännen svarade med hårda motåtgärder och kunde 1957 besegra gerillan. FLN levde dock kvar som organisation och genomförde även i fortsättningen vissa operationer. Fransmännen och de regeringstrogna araberna flyttade i allt större utsträckning över Medelhavet (det var ju en enkel flytt inom samma land). Därmed försvagades den franska närvaron i Algeriet, samtidigt som kraven på militära insatser väckte allt större opposition i Frankrike norr om Medelhavet. När Charles de Gaulle blev president 1958 öppnades möjligheten för FLN att ta makten i Algeriet, vilket man lyckades med 1962. Åtminstone 300 000 algerier hade fått sätta livet till under kriget. Kanske så många som en miljon. Under den sista tiden bedrev den underjordiska hemliga armén OAS en gerillakrigföring mot FLN och den franska regeringen.

Ben Bella upprättade efter självständigheten en hård diktatur, men störtades av den ännu hårdare Houari Boumedienne (som ingått i FLNs ledning) 1965. Därmed blev det inte bara militärdiktatur i det en gång demokratiska franska Algeriet utan också socialistisk planekonomi. FLN var det enda tillåtna partiet fram till 1989. Även efter 1989 har FLN varit en stark kraft i algerisk politik, nu med udden riktad mot en fundamentalistisk islamsk opposition. FLN med sin franska marxistiska och ateistiska bakgrund har av naturliga skäl haft svårt att förlika sig med de muslimska terrorister som nu bekämpar regimen.

Under 1995 hölls det första presidentvalet sedan 1962 och FLN förlorade för första gången presidentposten. Dock har man även senare ingått i den regeringskoalition som motarbetat de islamska fundamentalisterna.

Mer än en miljon fransmän flydde undan den nya diktaturen 1962 och bosatte sig i Frankrike. De araber som varit lojala med Frankrike förhindrades dock från att flytta till Frankrike.

AB-308 Hej, jag har sökt ett tag efter 21-punktsprogramet som kommunistpartierna var tvungna att anta för att få vara med i komintern, men jag har inte kunnat hitta det. Därför undrar jag om ni kanske vet vart jag ska leta. Tackar på förhand.
Petter Brunzell (1 maj 2000)
petter.brunzell@spray.se

Tyvärr har vi inte tillgång till 21-punktsprogrammet, som antogs vid Kominterns andra kongress sommaren 1920. De ska på svenska vara publicerade i en skrift, "Teser om den borgerliga demokratin, Internationalens huvuduppgifter. Villkor för anslutning till Kommunistiska Internationalen", Röda Häften 6/7 1970.

Spridda punkter ur 21-punktsprogrammet som vi har från andra källor är:

2. Varje organisation som önskar ansluta sig till den Kommunistiska Internationalen måste systematiskt avlägsna alla reformister och centrister från alla ansvarsposter inom arbetarrörelsen och ersätta dem med kommunister; även till priset av att till en början ersätta "erfarna" personer med män ur arbetarleden

3. I nästan alla Europas och Amerikas länder går klasskampen in i en period av inbördeskrig. Kommunisterna kan under sådana omständigheter inte förlita sig på de borgerliga lagarna. Det är deras plikt att överallt, parallellt med den lagliga organisationen, bilda en underjordisk organisation som i det avgörande ögonblicket kan fullgöra sin plikt gentemot revolutionen.

12. I den nuvarande epoken med oförsonligt inbördeskrig kommer kommunistpartiet att kunna uppfylla sin roll endast om dess organisation är ytterst centraliserad, om en järndisciplin som liknar militär disciplin tillåts råda där, och om dess centrala organ har vidsträckta befogenheter äger en obestridd auktoritet och åtnjuter aktivisternas enhälliga förtroende.

13. Kommunistpartierna... måste företa periodiska utrensningar i sina organisationer för att avlägsna de egennyttiga småborgerliga elementen

Alla Kominterns medlemmar skulle bära namnet Kommunistiska partiet

Alla Kominterns medlemmar skulle vara uppbyggda efter den demokratiska centralismens principer [en odemokratisk centralistisk princip]

Det kommunistiska partiet skall "helt och hållet förkroppsliga kampen för socialismen" och vara ett vapen i de mest stridbara arbetarnas (avantgardets) händer.

Kollektivanslutning (som socialdemokraterna tillämpade) var otänkbar, bara de arbetare som medvetet tagit ställning för programmet och aktivt arbetade för det kunde upptas som medlemmar i partiet.

Kominterns världskongress skulle anta program och organisationsnormer. De nationella partiernas program fick inte avvika från Kominterns riktlinjer. Kominterns Internationella Exekutivkommittés beslut var bindande för medlemspartierna.

AB-307 Jag behöver några informationer om den ekonomiska krisens förlopp 1992 i Sverige. Jag behöver information om orsaker till krisen och om riksbanken eller regeringen kunde ha handlat annorlunda.
Violetta Krasowski, Umeå (28 april 2000)
violah@hem.passagen.se

Sverige hade en mycket gynnsam ekonomisk utveckling under slutet av 1980-talet. Den förstärktes av en snabb kreditexpansion, som blev möjlig genom att de tidigare hårda regleringarna både för utlandstransaktioner och för bankernas utlåning till hushållen avvecklades. På några få år skaffade hushållen och framförallt fastighetsspekulanter de lån som normalt borde ha fördelats under tio-femton år. Konjunkturen var god och tiderna föreföll goda. Bankväsendet hade varit hårt reglerat, vilket innebar att det i hela näringen saknades erfarenhet och kompetens för att sköta utlåning på en fri marknad (bara Handelsbanken hade vad som skulle visa sig vara en rimlig kreditprövning). Banker och finansbolag lånade ut till osäkra betalare till låga räntor.

När den internationella marknaden började skaka, första gången i samband med Saddam Husseins invasion av Kuwait hösten 1990, förstärktes chockvågorna i Sverige. Stora låntagare blev oförmögna att betala räntor och amorteringar. Och säkerheternas värde sjönk drastiskt eftersom det inte längre fanns någon som ville eller kunde köpa fastigheter till de höga priser som betalats under de sista åren av högkonjunkturen. Stora finansbolag kraschade och med tiden (1992) blev två av landets största banker (Götabanken och Nordbanken) helt beroende av statligt stöd.

Regeringen försökte inledningsvis lösa de ekonomiska problemen på traditionellt keynesianskt sätt - eller man kanske kan säga att den offentliga sektorns uppbyggnad tvingade regeringen att vidta åtgärder som automatiskt fick en finansiellt expansiv effekt på ekonomin. Men situationen skilde sig markant från tidigare. För första gången rådde någorlunda frihet för finansiella transaktioner och regeringen kunde inte skruva åt penningpolitiken på det sätt som man tidigare gjort med regleringar. Regleringarna var avskaffade och kunde inte återinföras.

Men trots att flertalet regleringar var avskaffade kontrollerades fortfarande valutakursen av Riksbanken. Riksbankens huvuduppgift var att försvara kronans värde. Den internationella marknaden såg däremot hur de svenska statsutgifterna sköt i höjden (med automatik på grund av de ekonomiska bakslagen, höjd arbetslöshet osv), samtidigt som statsinkomsterna krympte ihop (inga reavinstskatter - alltfler tvingades istället göra avdragsgilla realisationsförluster - och inga skatteintäkter från arbetslösa som saknade inkomster). De internationella betalningarna kunde - med bibehållen växelkurs - bara klaras med en allt högre ränta. Vilket ytterligare ökade budgetunderskottet eftersom räntan på statsskulden var den enskilt största utgiftsposten i statens budget. Först när räntan över en helg hållits på den bisarra nivån 500 procent insåg regering och opposition att situationen var ohållbar. Kronan släpptes fri och marknadsekonomins självläkande krafter kunde skapa basen för den högkonjunktur som vi har idag. Men det tog flera års hård ekonomisk politik med hög arbetslöshet innan vi var tillbaka på den tidigare utvecklingslinjen.

Grunden till att krisen blev så allvarlig var de fasta växelkurserna. De som var ansvariga för den politiken är också ansvariga för att folkhushållet har förlorat 100-200 miljarder kronor i samband med krisen.

Regeringen är medansvarig, oppositionen är medansvarig och Riksbanken är medansvarig. Alla kunde och skulle ha agerat annorlunda om de haft svenska folkets välfärd som mål.

Regeringen försökte på olika sätt strama åt när underskottet ökade. Inledningsvis förde oppositionen en överbudspolitik och skyllde problemen på regeringen och när åtstramningarna kom menade man att dessa var onödiga. Regeringen insåg då att den måste få med den socialdemokratiska oppositionen på åtstramningarna om dessa skulle få någon internationell trovärdighet, vilket var nödvändigt om ränteuppgången skulle kunna begränsas.

Socialdemokraterna ställde upp på flera krispaket föreslagna av regeringen. Men i grund och botten var inte problemet underskottet i statsfinanserna utan den orealistiskt värderade valutan. Det var helt enkelt omöjligt att föra en så stram politik att den skulle kunna kompensera för den övervärderade svenska kronan.

AB-306 jag skulle vilja veta mycket om USAs statsskick. vad innebär det att USA är en federal stat.
Gustav Hedberg, Kungälv (12 april 2000)
lisa_a72@hotmail.com

USA är i motsats till Sverige en presidentiell stat, dvs presidenten är samtidigt "premiärminister" och ansvarar inte inför parlamentet för sin politik (men väl om han skulle begå brott). I Sverige har vi som bekant parlamentarism, dvs regeringschefen måste vinna stöd för sin politik i parlamentet.

Den amerikanska författningen är också mycket strikt i sin reglering av de olika statsmakternas befogenheter och balansen mellan den verkställande (presidenten). lagstiftande (kongressen) och dömande (Högsta Domstolen) makten. Författningen reglerar också individens rättigheter (som är betydligt starkare än i Sverige) och begränsar den federala makten. Det som inte uttryckligen faller under den federala myndighetens maktbefogenheter enligt författningen ska beslutas av delstaterna eller på lägre nivå.

I Sverige tar ju Riksdagen/regeringen till sig rätten att bestämma vad de får bestämma om... Så är det inte i USA där kongressen/presidenten har att hålla sig inom de ramar som författningen ställt upp. Vill någon fatta politiska beslut som inte står omtalade i författningen är det OK, men bara på delstatsnivå eller lägre.

AB-305 Jag undrar varför det är så trendigt att vara vegetarian? vi har 300-400 000 älgar och älgens enda naturliga fiende vargen är bara cirka 80 stycken. Vi skjuter 100 000 älgar per år. Hur skulle 80 vargar kunna döda 100 000 älgar?
David Hellgren, Karlstad
david.hellgren@telia.com

Du ställer en bra och egentligen retorisk fråga.

Människan har i alla tider ätit kött. Det finns en del människor som inte har gjort det, eftersom de levt i miljöer där det varit god tillgång på växtbaserad föda och svårt att jaga.

Idag är dock ofta vegetarianer politiska extremister.

Det är "trendigt" att vara nationalsocialist.
Det är "trendigt" att vara vegetarian.
Sambandet finns genom att Adolf Hitler själv var vegetarian.

Man kanske kan tillägga att älg smakar gott och att det inte finns någon anledning att förbehålla vargarna njutningen att äta älg.

AB-304 vad man kan göra om man vill stärka amerikanskt inflytande i Sverige på alla plan, finns det några föreningar eller till exempel är det något man bör tänka på när man konsumerar?
Marcus
staternarules@hotmail.com

Contra må ha en politisk plattform. Men den innebär inte att vi tycker att Amerika ska ha inflytande på Sverige. Allra minst under en president som Bill Clinton. Vi anser därför inte att vi kan hjälpa Dig med ett svar på frågan.

Samtidigt håller vi dock med om att mycket i USA är betydligt bättre än i Sverige. Men då bör vi svenskar se USA som ett föredöme, som vi kan efterlikna. Inte låta amerikanerna ha inflytande på hur vi ordnar det i Sverige.

AB-303 Hur många människor har kommunismen o dess ledare dödat genom åren?
Martin Andersson, Varberg (3 april 2000)
martin1andersson@hotmail.com

Mord i den skala som kommunismen gjort sig skyldig till förvandlas lätt till statistik. Därför är det viktigt att komma ihåg att kommunismen som system inte skulle vara ett dugg mer försvarlig om antalet offer var en tiondel eller en hundradel av de som man kan komma fram till.

Flera framstående forskare har studerat hur många människor som fallit offer för kommunismen. I brist på dokument, avrättningslistor osv, har man fått tillgripa indirekta metoder. Precis som när man uppskattat antalet offer för nationalsocialismen under Andra världskriget. Vad gäller nationalsocialismens offer har forskarna tidigt fått tillgång till dokument som erövrades vid krigsslutet. Vad gäller kommunismens offer är det bara under de allra senaste åren som det varit möjligt att ta del av dokument från mördarnas egen byråkrati. Både vad gäller nationalsocialism och kommunism har dokument förstörts och redovisningen varit ofullständig. Men viktigaste invändning är att det trots allt bara är en mindre del av det totala antalet offer som direkt avrättats. Det stora flertalet offer har gått under på grund av undernäring och omänskliga prestationskrav i lägren. Eller som i Ukraina på 1930-talet genom att den kommunistiska regimen helt sonika beslagtog böndernas livsmedelslager, så att de svalt ihjäl. Självklart är även de som på detta sätt dukat under offer för kommunismens (respektive nationalsocialismens) mordpolitik.

En av de som ägnat mycken forskningsmöda åt offer för folkmordsregimer, inklusive kommunistiska sådana, är den amerikanske forskaren Rudolph J. Rummel. Hans hemsida hittar Du här.

Rummels slutsats är att kommunismen kostat 110 miljoner människor livet. Det material som Rummel tagit fram redovisar både högre och lägre siffror som möjliga. Siffran 110 miljoner är det antal som Rummel anser ligga närmast sanningen.

Rummels forskning redovisas utförligt i förre vice statsministern Per Ahlmarks bok "Det öppna såret" (Stockholm 1997). Andra böcker som behandlar samma frågeställningar är den kortfattade "Aldrig mer" av Staffan Skott och den stora tegelstenen "Kommunismens svarta bok" av Stéphane Courtois.

Dagens stalinister framhåller ibland att det bara är några miljoner som avrättats i Sovjetunionen. Att antalet offer bara skulle vara några miljoner och inte tiotals miljoner gör ju inte kommunismen ett uns mer försvarlig. Dessutom bygger stalinisterna sina påståenden på de avrättningslistor som släppts till forskare från sovjetiska centrala arkiv. Men alla som avrättades bokfördes inte noggrant och de som dukade under i lägren eller massvälten måste, som vi påpekade ovan, också räknas till dem som mördats av kommunisterna.

AB-302 Varför är det i dag starka spänningar mellan Indien och Pakistan?
Frida (13 april 2000)
idasnow@hotmail.com

Det som idag är Indien, Pakistan, Bangladesh och Sri Lanka var fram till 1947 delar av Brittiska Indien. Brittiska Indien delades i en muslimsk stat (Pakistan, som senare i sin tur delades i Pakistan respektive Bangladesh), en buddhistisk stat (Sri Lanka, tidigare Ceylon) och en hinduisk stat (Indien).

Redan vid statens bildande bröt konflikt ut kring kontrollen av Kashmir. Befolkningen i Kashmir var huvudsakligen muslimer, medan maharadjan av Kashmir var hindu och anslöt Kashmir till Indien. Krig bröt ut, men stillestånd utverkades efter ingripande av FN.

Nya krig mellan Indien och Pakistan bröt ut både 1965 och 1971 och strider utkämpades även i början av 1999 - där indiska armén fick god användning för sina Bofors-haubitsar.

Både Pakistan och Indien har utvecklat och provat kärnvapen.

Det är alltså i grunden motsättningar baserade på ländernas religiösa tillhörighet. Saken görs inte enklare av att det finns många muslimer i Indien (100 miljoner) och åtskilliga hinduer i Pakistan. Indien har efter frigörelsen från Storbritannien utvecklat en demokratisk tradition (trots vissa avsteg under Indira Gandhi på 1970-talet), medan de olika diktaturerna har avlöst varandra i Pakistan. Indien har, trots sin hinduiska majoritet, visat viss tolerans mot andra religioner, medan situationen varit betydligt hårdare för religiösa minoriteter i Pakistan, där tidvis även muslimsk lag (sharia) tillämpats.

AB-301 Jag håller på med ett samhällsarbete angående kurder. Jag skulle behöva lite information
1.Har kurder samma rättigheter som andra folkgrupper?
2.Är det skillnad i levnadsstandarden mellan olika kurder?
3.Har kurdernas livssituation förbättras (rättigheter, bostäder mm) sedan för t ex 30 år sedan?
4.Vad gör kurder för att få ett eget land och vilka positiva/negativa följder?
5.Finns det några motsättningar mellan kurder och andra folkslag?
Sofie Sundsberg, Älvsbyn (13 april 2000)
sofie.sundberg@alvsbyn.gymnasiet.se

I Contra nummer 1 1999 fanns en artikel om kurderna. Prenumeranter på tidskriften Contra kan hitta artikeln i pdf-format på Contras stängda sidor - endast för prenumeranter. Hur Du kommer in där hittar Du på sidan 2 i senaste numret av Contra. Vi vill också hänvisa till en "Veckans Contra", nummer 8 1999.

Det är viktigt att komma ihåg att kurder finns i sex olika länder och att villkoren är ganska olika mellan dessa länder. Kurderna i Irak har i praktiken självstyre sedan Gulfkriget 1991, eftersom FN/USA/Storbritannien ser till att Saddam Hussein inte kan kontrollera området. I Turkiet har det till för några år sedan varit förbjudet att tala kuridska, att bedriva undervisning på kurdiska och att ge ut böcker/tidningar på kurdiska. Alla dessa förbud är upphävda, vilket inte hindrar att de kurdiska områdena fortfarande är eftersatta och ekonomiskt ligger efter resten av Turkiet. I Iran, det tredje landet med ett stort antal kurder, är kurderna nog i praktiken mer tillbakpressade än i såväl Turkiet som Irak. I övriga länder med kurdisk befolkning (Syrien, Armenien och Libanon) är den en liten andel av befolkningen.

Generellt kan man säga att situationen för kurderna i Turkiet har förbättrats och att situationen för kurderna i Irak har gått mot ökad självständighet. Fortfarande är det dock så att kurder är minoriteter och eftersatta minoriteter i de här länderna. Många kurder har därför engagerat sig för ett självstyrande Kurdistan. I Irak har man i praktiken nått dithän med framförallt amerikansk hjälp. I Turkiet har den marxistiska terroristorganisationen PKK fört en politik som försämrat deras möjligheter att uppnå politiska rättigheter.

Tillbaks