Frågor till Contra
-äldre frågor samlade, C
Ämnen: Vad är bäst - kommunism eller nazism?, är ANC kommunister?, Kuba och det kalla kriget, varför gjorde de borgerliga ett så dåligt val?, depressionen på 1930-talet, vad ska vi göra åt marxismen?, det kalla kriget, är det rätt med en världspolis?, Angola och UNITA
Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tolv frågor och svar. Den här sidan innehåller frågor från perioden 27 juli1998-24 oktober 1998.
En översikt över alla frågorna hittar Du här
För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.
Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.
C-30 Hej!! Jag undrar om ni vet hur läget
är i Angola idag? Hur går det med förhandlingarna mellan
MPLA-regeringen och UNITA? Finns FNLA fortfarande med i bilden och i så
fall vilken sida ser de ut att stödja? Tacksam för svar!
Johan Carlson (24 oktober 1998)
Johan.Carlsson[snabel-a]moderat.se
Sedan en tid pågår återigen oroligheter inklusive regelrätta strider i Angola mellan MPLA-regimen och befrielserörelsen UNITA under ledning av Jonas Savimbi. Det senaste fredsfördraget daterar sig till Lusaka, Zambia den 20 november 1994, men det har alltså brutits. Lusakafördraget kan sägas ha fått sin dödsstöt då FN-emissarien Alioune Blondin Beye - som utformade Lusakafördraget - omkom i en flygkrasch i Elfenbenskusten den 26 juni 1998. Beye hade tidigare kritiserats av såväl MPLA-regimen som UNITA; MPLA ansåg till exempel att Beye var alltför UNITA-vänlig och har därför av en del bedömare misstänkts ha arrangerat flygolyckan.
UNITA uppger i sina regelbundet utkomamnde kommunikéer från London - där rörelsen fortfarande är representerad - att man ansträngt sig för att leva upp till Lusakafördragets stadgar om avmobilisering av sina soldater, inlämnande av vapen etc, men att man hela tiden motarbetats av såväl MPLA som FN. Det beräknas att UNITA fortfarande är relativt välbeväpnat med omkring 30 000 - 60 000 man med olika typer av militär status och färdigheter. UNITAs stridande enheter anses vara betydligt mer disciplinerade och motiverade än MPLAs soldater. Det är ett välkänt faktum att MPLA är beroende av legosoldater, bland annat från Sydafrika, för att klara sig kvar vid makten. Tidigare har det sydafrikanska privatföretaget Executive Outcome varit starkt engagerat i Angola.
Det som händer i Angola har vidare samband med situationen i Laurent Kabilas Kongo, där rebeller ledda av professor Ernest Wamba dis Wamba utmanar den socialistiska regeringsmakten i Kinshasa. Eftersom Kabila får stöd från MPLA har UNITA föredragit att satsa på rebellseger i Kongo, något som i sin tur fått Kabila att söka hjälp från omkringliggande stater såsom Sydafrika, Zimbabwe, Zambia och Tanzania i syfte att betvinga rebellerna. För närvarande råder splittring mellan de sistnämnda staterna.
FNLA finns kvar men knappast som någon seriös maktspelare. Veterligt har rörelsen dock representanter i det parlament som valdes i Angola 1992, men som UNITA bojkottat därför att man anser att man anförtrotts för lite makt. Det kan nämnas att FNLAs ledare Holden Roberto tillhör samma stam som rebelledaren Wamba (Bakongo), varför man kan anta att också FNLA stöder oppositionen i Angola och Kongo.
Det kanske ska tilläggas att MPLA träffat en överenskommelse med ett par UNITA-ledare från det tidigare valda parlamentet, men UNITA vill inte längre kännas vid dessa personers rätt att företräda UNITA.
C-29 Min åsikt om andra kulturer är
att det inte går att bedöma dessa utifrån våra
egna liberala värderingar. Själv är jag liberal och demokrat,
men bara för att jag själv är det betyder inte det att
detta passar alla kulturer lika bra. Därför anser jag att det
är lika fel av oss att till exempel lägga oss i Irans inre angelägenheter
som för dom att skicka självmordsbombare till israeliska mål,
eller för den delen att döma Salman Rushdie till döden.
Nåja, detta resonemang var bara till för att visa ett exempel.
Min fråga lyder så här: Är det rätt att vara
världens samvete och rannsaka Pinochet när hans eget folk inte
har gjort detta? Var går västvärldens moraliska gräns?
Är det rätt av västvärlden att anse att egna moraliska
värderingar är universella? Om så är fallet, hur
mycket världspolis ska västvärlden vara?
Fredrik, Linköping (22 oktober 1998)
leather[snabel-a]algonet.se
Låt oss först hålla med om principen att det är fel att önska alla kulturer stöpta i västerländska liberala former. Olika nationer måste få utforma sina samhällen så att de passar det egna landets historia, kultur, religion och moral. Men, den principen kanske ändå inte kan drivas till sin fulla spets. Det är ju trots allt så att i många länder som är geografiskt och kulturellt avlägsna från Sverige har folket självt föga att säga till om när det gäller hur landets styre utformas. Ta till exempel Rwanda, där tutsier och hutuer turas om att sitta vid makten och mörda den andra folkgruppen. Där tror vi att lite västerländskt liberalt tänkande skulle sitta fint, trots att kulturen är helt främmande. Ett annat exempel på när principen inte kan drivas till sin spets är när en majoritetsanpassad lagstiftning på ett helt orimligt och oresonligt sätt över minoriteter eller enskilda individer. Ta till exempel dödsdomen mot tysken som varit ihop med en muslimsk kvinna i Iran. Eller de kristnas situation i en del muslimska länder - till exempel Pakistan. När det gäller slaveri är det också en fråga där det förefaller rimligt att "sätta sig på" främmande kulturer. Om chansen finns. Men allt detta är frågor som kräver låntgående filosofiska överväganden, som vi knappast kan göra på de få rader som står oss till buds.
Världspolis i Väst? Ja, i viss utsträckning är det nog bra, till exempel när det gäller att hålla efter förföljelser i Bosnien eller Kossova, för att ta två aktuella exempel.
Världspolis i meningen att rannsaka skurkar som rör sig över gränserna? Här hamnar vi i en helt annan situation. Även västerländska demokratiska traditioner kräver rättssäkerhet för den misstänkte. Och i rättssäkerheten ingår till exempel att brott ska rannsakas i det land som framgår av nationell lag och internationella överenskommelser. Vi känner i och för sig inte till vilka överenskommelser som gäller mellan Chile och Spanien. Men det förefaller helt absurt att en chilensk medborgare ska rannsakas i Spanien för brott som möjligen begåtts i Chile, bara för att offren var spanjorer. Sverige skickade till exempel inte den i Sverige bosatta irakier till Irak för rannsakning när han i Umeå slog ihjäl sin syster för att hon gick ut och dansade. Den saken klarades av helt i Sverige. Samma bör gälla för Chile. Landet är ju nu sedan lång tid en etablerad demokrati och rättsstat. Och vi har all anledning att respektera det sätt som Chile valt att hantera sitt förflutna.
I det snedvridna mediaklimat som råder i Sverige måste det understrykas att detta på inget sätt innebär något stöd för Pinochets gärningar. Tvärtom. Den allra första artikeln i det första numret av Contra 1975 var en mycket kraftfull attack mot Pinochets regim. Samtidigt som artikeln lika kraftfullt gick till attack mot hans föregångare Salvador Allende.
C-28 Vilket av länderna har störst
ansvar för det Kalla Kriget, och hur uppkom kriget? Varför tog
kriget slut? Var det någon som egentligen vann? Trots att Kalla
Kriget är slut finns det vissa som talar om en period av en Kall
Fred istället. Vad menar de med det? Svaret ska gärna vara så
ingående som möjligt.
Natalie Majerski (3 oktober 1998)
tommaj[snabel-a]algonet.se
Det går naturligtvis att diskutera vad som egentligen avses med det kalla kriget. Men med rimliga defintioner skulle det kalla kriget kunna sägas ha pågått mellan den 5 mars 1946 och den 26 december 1991. Det behöver inte råda någon tvekan om vem som var huvudansvarig för "det kalla kriget": Hans namn var Josef Stalin.
I början av Andra världskriget stod Storbritannien och Frankrike i stort sett ensamma mot det nationalsocialistiska Tyskland. Frankrike föll och bara Storbritannien fanns kvar. Stalin och Hitler var såta allierade. Efter Hitlers anfall mot Sovjetunionen i juni 1941 bytte Sovjet sida. Och i december 1941 anslöt sig USA till samma sida i kriget. Det var en mycket udda allians, två av världens främsta demokratier i allians med en av seklets mest barbariska diktaturer.
Efter flera års krig var Tyskland krossat och världen fick fred. Men världen fick inte frihet. Stalin såg möjligheten att göra landvinningar för Sovjetunionen. Estland, Lettland och Litauen försvann som självständiga stater. Stora delar av Polen och halva Ostpreussen införlivades med Sovjetunionen. Det gällde även delar av Finland, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien. Övriga stater i Öst- och Centraleuropa förvandlades en efter en till sovjetiska satelliter. Jugoslavien 1945. Ungern, Bulgarien och Rumänien 1946. Polen 1947. Metoden var densamma nästan överallt. Eftersom Sovjet under senare delen av kriget hade slagits mot nationalsocialisterna fick de lokala kommunistpartierna ett visst folkligt stöd - kanske 10-20 procent av rösterna i de val som hölls. Men även om icke-kommunistiska partier hade en förkrossande majoritet kontrollerades länderna fortfarande av sovjetiska ockupationstrupper. Obekväma politiska motståndare arresterades och sköts (eller som med den tjeckoslovakiske utrikesministern Jan Masaryk, kastades ut ur fönstret på utrikesdepartementet, det var dock inte förrän 1948). Kommunisterna skaffade sig överallt en ministerpost, inrikesministeriet, vilket innebar att polisen kunde kontrolleras. I land efter land manövrerades därefter de demokratiska krafterna ut med hjälp av sovjetiska ockupationstrupper och en polismakt kontrollerad av polisen.
Det var den utvecklingen som Winston Churchill såg när han i ett berömt tal i Fulton i Missouri den 5 mars 1946 talade om att en järnridå sänkts från Stettin till Trieste. Churchill manade till motstånd och Västmakterna bildade försvarsalliansen NATO 1949.
Sovjet fortsatte sin offensiv, man försökte ta över Grekland, som drababdes av inbördeskrig 1947. Under 1948 genomfördes en kupp i Tjeckoslovakien, genom vilken även Tjeckoslovakien föll bakom järnridån.En liknande kupp planerades också 1948 i Finland. Men den finske kommunist som skulle ha stått i ledningen, inrikesministern Yrjö Leino, hoppade av. Han kom på att hans lojalitet stod mer till Finland än till Stalin. Offensiva operationer från Sovjets sida förekom under de första efterkrigsåren också i Irak och Iran.
Sovjet flyttade på punkt efter punkt fram sina positioner. Men när Sovjet försökte ta över Väst-Berlin genom att blockera stadens tillfartsvägar (1948) satte Väst hårt mot hårt och startade en luftbro som försåg mångmiljonstaden med alla förnödenheter via luften.
Här var det "varma kriget" nära, men det bröt aldrig ut. Demokratierna stod mot Stalins diktatur, men det blev aldrig någon militär konfrontation.
Under åren närmast efter Andra världskriget beslöt USA att sätta in en massiv ekonomisk hjälpinsats till det av kriget sönderslagna Europa. Programmet fick sitt namn efter den amerikanske utrikesministern Marshall. Marshallhjälpen erbjöds utan villkor till alla länder i Europa, men Sovjet såg till att alla dess satellitstater tvingades tacka nej.
Under de kommande decennierna ställdes USA och dess allierade mot Sovjet i område efter område. Men många konfrontationer sköttes genom ombud. Till exempel på Kuba, i Angola, i Malaysia. I andra konflikter var enbart den ena parten aktivt involverad, medan den andra parten backade upp ombud. Vietnam, Afghanistan och Kuba för att ta några exempel.
I Koreakriget ställdes Sydkorea mot Nordkorea och FN mot Kommunist-Kina. Men bakom FN stod USA (Sovjet hade bojkottat FNs säkerhetsråd och därför hade säkerhetsrådet kunnat rösta igenom fullt stöd till Sydkorea). Och bakom Kina stod Sovjetunionen.
Signifikativt för det kalla kriget var alltså att USA stod mot Sovjet, men att de två aldrig möttes i öppen militär konfrontation, eftersom bägge parter insåg att alla skulle förlora på en sådan. Däremot slog bägge sidor vakt om sin intressesfär och försökte i mån av möjlighet smyga sig in på motsidans planhalva.
Den viktiga skillnaden var här att Sovjetunionen var en diktatur som inte tvekade att tillämpa våld och förtryck, medan USA var en demokrati, där offensiven oftast sköttes genom stöd till folk att bygga upp egna demokratiska institutioner.
Nästan alla militära konflikter under efterkrigstiden har haft något inslag av "kalla kriget" över sig. Undantagen är få, men några finns, till exempel kriget om Falklands-öarna mellan Argentina och Storbritannien. Och i Mellersta Östern har grundläggande konflikter förorsakat krig, som emellertid mer eller mindre har inordnats i det kalla krigets mönster.
De ekonomiska framgångarna i de västerländska marknadsekonomierna ökade gapet till de stela planekonomierna i Öst. Östsidan mötte detta genom att satsa en allt större del av sina resurser på militären. Men när andelen var uppe i 20-30 procent (jämfört med västsidans 5 procent) kunde man inte följa med Ronald Reagans Strategiska Försvarsinitiativ (populärt kallat "Stjärnornas Krig"), ett defensivt system som skulle stoppa sovjetiska robotar innan de nått USA. Varken ekonomisk eller teknologisk nivå tillät Sovjet att svara och Ronald Reagan var därmed den som framgångsrikt satte stopp för det Kalla Kriget. Det blev närmast en formell avslutning när Gorbatjov avgick den 25 december 1991 och Sovjetunionen dagen därpå upplöstes.
Skurken är alltså Josef Stalin.
Och hjälten nummer 1 Ronald Reagan.
Om andra hjältar i det kalla kriget går det att läsa i tidskriften Contras artikelserie, som hittills innehållit ett dussintal avsnitt.
C-27 Jag, liksom en grupp studenter på LiTH som jag känner, blev mäkta förfärade och upprörda över vänsterpartiets framgångar i valet. För att inte tala om de mer extrema kommunistpartiernas framgångar i vissa lokalval. Dessa illasinnade Marxister och fanatiker är ett hot mot ALLT! En kårpolitiker på LiTH råkar vara en hängiven kommunist som hävdar att den bästa bok han har läst är Marx manifest. Det är ju rent ut sagt ofattbart hur man kan komma med ett sådant uttalande!
Vad ska man göra åt denna otrevliga utveckling?
Krister Thorén, Linköping (2 oktober 1998)
m96krith[snabel-a]embassaden.liu.se
Vi delar helt Din uppfattning att utvecklingen är otrevlig. Mycket otrevlig. Vi kan dra en parallell med 1944 då kommunisterna hade nästan lika stor andel i riksdagsvalet (knappt 11 procent). Efter krigets slut lanserade socialdemokraterna ett rent planhushållningsprogram, baserat på gammal redan då omodern marxistisk ideologi. Valet 1948 var - som 1998 - ett katatsrofval för socialdemokraterna, men de lyckades hålla sig kvar vid makten med hjälp av kommunisterna och med hjälp av den då eftersläpande första kammaren.
Socialdemokraternas planhushållningstankar ledde till en massiv näringslivskampanj under namnet "PHM" - Planhushållningsmotståndet. Bland annat tog det sig uttryck i bildandet av "Byrån för ekonomisk information". På några år var den allmänna opinionen så ordentligt vaccinerad mot planhushållningstankar att det inte var förrän tjugo år senare, 1968, som kommunisterna återigen började sticka upp sitt fula tryne. Och då gjorde ändå dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (som bytt namn från Sveriges Kommunistiska Parti 1967) ett bottenval, eftersom de associerades med Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien ungefär en månad innan valet. Men trots VPKs usla valresultat 1968 måste nog ändå det året sägas vara ett av de onda i svensk politik, precis som 1944. Den här gången uppstod inom några år en ny reaktion i form av Demokratisk Allians, sedermera utvecklad till Contra, och bokförlaget Timbro. Återigen började pendeln sakta svänga över åt förnuftets och anständighetens håll. Men det varade alltså inte längre än till 1998. Så nu är det dags att gå till ny offensiv och nu gäller naturligtvis krav på nya angreppsmetoder, anpassade till dagens situation. Inte minst angelägenhet är det ju att avslöja Vänsterpartiets raka koppling till kommunismen och mord på miljontals människor. I Frankrike hette 1997 års bestseller "Le Livre Noir de Communisme" (över 800 sidor utgiven av förlaget Robert Laffont). I Tyskland heter översättningen "Schwarzbuch des Kommunismus" och är 1998 års bestseller. Må 1999 års bestseller bli "Kommunismens svartbok", den lär vara på gång på Dagens Nyheters förlag. Det kan ju vara första steget på väg mot en lösning av problemet.
C-26 Jag har en fråga om "Den stora
depressionen i USA": Varför blev det depression i USA och löstes
depressionen bra (med Keynes teorier)?
Johanna Wickenberg (29 september 1998)
johanna.wickenberg[snabel-a]moderat.se
Fortfarande 59 år efter början på "Den stora depressionen" är den ekonomiska vetenskapen inte överens om orsakerna - eller botemedlen. Några av de som på den tiden var med och analyserade och påverkade förloppet har fått Nobelpriset i ekonomi. Till exempel förre folkpartiledaren Bertil Ohlin, som började sin politiska karriär under depressionen och fick Nobelpriset 1974 för sin teori om utrikeshandeln (Ohlin var professor i nationalekonomi). Men alla är förvisso inte ense i Ohlins och andras analyser.
När så stora hjärnor misslyckats med att knäcka depressionens gåta är det kanske förmätet att säga att vi har svaret, men vi har i alla fall bestämda synpunkter.
Och de avviker en hel del från den allmänna uppfattningen. Depressionen började med kraschen på Wall Street den 24 oktober 1929. På en månad sjönk börskurserna med hälften. Det var slutet på det glada tjugotalet, då konjunkturerna visserligen svängt kraftigt, men då åtminstone den senare delen var ett enda glatt investeringsrally. Spararna köpte alltfler aktier för att hänga med i kursuppgången. Och till slut var kursuppgången så stor att den gick långt utöver vad företagens resultat kunde försvara. Kurserna sjönk drastiskt. Många tror att depressionen då bröt ut för att politikerna inte vidtog några åtgärder. Och att problemen löstes först när Franklin Roosevelt tillträtt som president i USA 1933 och genomfört den keynesianska och socialistiska "New Deal"-politiken. Så var det emellertid inte alls. Myndigheterna var tidigt väl införstådda med att börskurserna skenade iväg. Redan i början av 1928 höjde "Fed" (den amerikanska Riksbanken) räntorna för att dämpa den ekonomiska överhettningen. Industriproduktionen började sjunka våren därpå, 1929. Och sommaren 1929 sjönk industriproduktionen i en årstakt på 20 procent.
När börskraschen kom var ekonomin (den reala ekonomin alltså, inte den finansiella) redan på nedgång. Och börskraschen medverkade till en ytterligare nedgång. Vid den här tiden hade världen i huvudsak fasta växelkurser genom guldmyntfoten. När efterfrågan i USA sjönk sänktes priserna, exporten ökade och den exporten betalades med guld. Därmed skulle balans ha uppnåtts. Men regeringen ingrep och stoppade guldflödet påverkan på den amerikanska ekonomin genom att dra in likviditet. Genom att ge ut stora statsobligationslån ströps krediterna på marknaden och efterfrågan sjönk ytterligare.
Resten av världen skickade emellertid sitt guld till USA och med guldmyntfoten ledde det till minskad penningmängd och därmed sjunkande efterfrågan också där. Guldutflödet var en följd av att importen ökat och regeringar runt om i världen försökte stoppa importen genom att införa eller höja tullarna. Över hela världen skars utrikeshandeln ned. Vilket ytterligare sänkte efterfrågan. Recessionen blev depression och depressionen blev världsomfattande.
Notera att regeringarnas ingripande i mångt och mycket förvärrade, fördjupade och förlängde krisen.
Under 1930 började amerikanska banker att gå i konkurs. Fed lät det ske utan att ingripa och misstron mot banksystemet växte. För att hjälpa till krävde Fed säkerheter som bankerna inte kunde ställa upp med och det ledde till den ena konkursen efter den andra. När bankerna börjar gå omkull blir det lätt rusning till kvarvarande banker för att ta ut sparpengarna, innan den banken också går omkull. Och när den rusningen börjar går även normalt sunda och friska banker omkull, eftersom de naturligtvis inte kan betala tillbaka alla insättningar genast, insättarnas pengar är ju utlånade på längre tid.
När depressionen blev djupare sjönk skatteintäkterna (arbetslösa betalar nästan ingen skatt) och staten fick underskott i finanserna. President Hoover höjde 1932 skatterna för att få balans i budgeten (ungefär som Göran Persson gjort under perioden 1994-1998) och därmed förstärkte finanspolitiken den ogynnsamma penningpolitiken. Lågkonjunkturen fördjupades ytterligare. Samtidigt genomfördes en rad regleringar för att minska (!) konkurrensen, konkurrensen hade ju medfört sjunkande priser och företagskonkurser...
När guldmyntfoten avskaffats började efterfrågan hämta sig och ekonomin började bli starkare (1935), men då började den nye presidenten Roosevelts regleringar slå åt andra hållet och det blev en ny recession. Under 1939 var arbetslösheten i USA fortfarande 17 procent. Den expansiva finanspolitiken löste alltså aldrig problemen. Så kom andra världskriget och en stor del av USAs unga män skickades iväg som soldater. Arbetslösheten försvann och kom aldrig tillbaka i samma omfattning.
I Sverige kom den stora depressionen med något eller några års eftersläpning. Den svenska motsvarigheten till kraschen på Wall Street i slutet av 1929 var väl snarast Ivar Kreugers självmord i början av 1932. Självmordet var förorsakat av de stora förluster Kreuger-koncernen gjort på grund av depressionen. Kreuger lånade ut på lång sikt och finansierade verksamheten med korta lån, när långivarna begärde tillbka sina pengar blev slutet oundvikligt.
Kruegerkraschen medförde kraftigt ökad arbetslöshet i Sverige och vid valet 1932 kom socialdemokraterna till makten, i allians med bondeförbundet. Den nya regeringen satsade på expansiva åtgärder, men de tog egentligen aldrig Sverige ur krisen. Under hela 1930-talet var arbetslösheten hög. De teorier som Keynes utarbetat hade många förespråkare i svensk politik. Främst på den teoretiska sidan var Bertil Ohlin, men även socialdemokraterna anslöt sig med glädje till Keynes teorier, de innebar ju en möjlighet att öka statens andel av den samlade ekonomin i en lågkonjunktur. Felet med den socialdemokratiska tillämpningen av Keynes teorier var att man gärna ökade den offentliga sektorn i en lågkonjunktur, helt i enlighet med teorin. Men att man aldrig förmådde att minska den offentliga sektorn i en högkonjunktur. Därmed fick vi en gradvis expansion av den offentliga sektorn till dagens högskattesamhälle. Tyvärr måste man konstatera att Keynes teorier inte fungerade på 1930-talet. Arbetslösheten låg kvar på en hög nivå under hela decenniet. En viktig förklaring till att det gick så illa var dock att penningpolitiken inte alls anpassades till behoven.
Många ledande ekonomer lägger idag större vikt vid penningpolitiken och penningmängden. Inte minst Milton Friedman, också han Nobelpristagare i ekonomi, har företrätt den uppfattningen. Och på det området är det bara att konstatera att den politik som fördes på 1930-talet gick rakt emot den som skulle ha rekommenderats idag.
Men har vi egentligen tagit till oss några lärdomar? Under de senaste årens finansiella kris har regeringarna runt om i världen skurit ner utgiftsnivån, rakt mot den teori som egentligen aldrig tillämpades på 1930-talet.
C-25 Vad tror ni att det svaga borgerliga valresultatet beror på? Trots att landet missköts, arbetslösheten är skyhög, vårdköerna växer och skatterna är högst i världen så lyckades de borgerliga partierna inte locka mer än 44% av väljarna.
Varför har Moderaterna förlorat så många väljare
till Kd. Hur kommer det sig att de har lyckats vinna till sig nästan
hela den borgerliga tillväxten medan Moderaterna bara ökar med
några tiondels procent?
Johan Carlsson (22 september 1998)
Johan.Carlsson[snabel-a]moderat.se
Först förtjänar det att konstateras att valet flyttade tyngdpunkten i svensk politik åt höger. De borgerliga tog 11 mandat från de tre socialistiska partierna. Men visst, regeringen kunde sitta kvar.
Studier genom åren visar att den sittande regeringens stöd varierar med konjunkturen. I en uppåtgående konjunktur går det bra för regeringen. Och vi har haft en uppåtgående konjunktur ett tag, något som förvisso inte Göran Persson kan ta åt sig äran för. OK, men det gick ju dåligt för socialdemokraterna? Jo, men på något sätt lyckades vänsterpartiet ge intryck av att vara en del av ett kommande regeringsunderlag.
Rent generellt är det nog också så att förtroendet för den politiska världen är lågt - och sjunkande. Det syns inte minst i ett sjunkande valdeltagande. Många med ganska ljumma politiska intressen röstar halvhjärtat som de alltid gjort. Många vägrar också att rösta eller röstar blankt för att de saknar förtroende för de etablerade partierna (blankrösterna räknas inte ens av valförrättarna, de betecknas som ogiltiga - de "ogiltiga" rösterna i detta val var cirka 120 000, vilket skulle räckt till 7 mandat).
Mycket av politiken har okså blivit en fråga om administration och tjänster istället för visioner. Man väljer en "VD" för AB Sverige, inte en politisk ledare. Ingen har vågat framföra några djärva visioner, utan det har mest varit fråga om att klaga på att saker och ting sköts dåligt. Till exempel vården, där den avskaffade vårdgarantin lett till årslånga operationsköer. Den borgerliga visionen är ju inte så högtflygande, när det i praktisk politik gäller en så konkret åtgärd som att införa en vårdgaranti. Valet blir en fråga om vem som kan erbjuda bäst service.. och det tror ändå ingen att politikerna kan. Vi har ju ingen "matkris", för det finns kapitalistiska företag som levererar mat. Vi har ingen "klädkris" eftersom kapitalistiska företag levererar kläder. Men vi har en vårdkris, en skolkris osv. För ingen politiker förmår egentligen att leverera dessa produkter. Varken socialdemokrater eller moderater är egentligen att lita på. Det är ingen som inte är underkastad marknadens obönhörligt hårda villkor med ett nytt val varje dag, inte vart fjärde år.
En annan viktig faktor bakom valutgången är säkert att mer än halva väljarkåren idag är beroende av staten för sin utkomst. Bara 40 procent lever idag huvudsakligen på inkomster från den privata sektorn. Medan återstående 60 procent har pension, studiemedel, arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag eller lön från stat och kommun. Med den fördelningen på penningpåsen (där makten ju till syvende og sidst ändå sitter) är det inte lätt att vinna gehör för ett omtänkande när det gäller den offentliga sektorns storlek. Persson gjorde ju för övrigt ytterligare en insats för att stärka beroendet av den offentliga sektorn genom att lova sänkta dagisavgifter, som gör att en grupp som idag huvudsakligen lever på inkomster från den privata sektorn (arbetande barnfamiljer) får en ökad andel offentligstyrd nettoinkomst, samtidigt som antalet kommunalanställda dagisfröknar ökar.
Men visst ställer vi oss i mycket frågande till att företrädare för gårdagens idéer kan få tillräckligt med röster för att sitta kvar vid makten. Svenska folket borde skämmas...
Vad beträffar kristdemokraterna är det väl bara att gratulera Alf Svensson. Han har effektivt sugit upp den socialkonservativa delen av den svenska opinionen. De mer liberalt orienterade har stannat kvar hos moderaterna. Vid ett studium av valresultatet visar det sig för övrigt att det gått dåligt för moderaterna (stora minus faktiskt) i "södra landsbygdssverige", där har kristdemokraterna istället vunnit stort. Det moderata budskapet och Carl Bildts profil har helt enkelt inte gått hem på landsbygden och i småstäderna. Däremot har de moderata framgångarna rört sig om flera procentenheter i de mer dynamiska områdena, storstäderna och universitetsområdena, där de moderna idéerna först vinner genomslag.
C-24 På vilket sätt påverkades
Kuba av det Kalla Kriget? Svaret ska gärna vara så ingående
som möjligt.
Natalie Majerskie (20 september 1998)
tommaj[snabel-a]algonet.se
Kuba har inte bara påverkats av, utan i hög grad själv påverkat det Kalla Kriget. En av det Kalla Krigets mest centrala händelser går under benämningen Kubakrisen.
Större delen av Latinamerika blev oberoende av Spanien och Portugal redan under början av 1800-talet, men Kuba var ända fram till 1898 en spansk koloni. Den revolutionära rörelse som med vapenmakt motsatte sig den spanska närvaron fick 1898 stöd av USA och på några månader var spanjorernas välde över. Efter några års amerikansk ockupation blev Kuba självständigt 1902. Det amerikanska engagemanget i Kubas frigörelse från Spanien och den geografiska närheten gjorde att förbindelserna blev utomordentligt täta.
Under självständighetstiden styrdes Kuba med auktoritära metoder av olika "caudillos" (starka ledare), som ofta tog makten med odemokratiska metoder. En av de värsta hette Fulgencio Batista. Han var någorlunda demokratisk president 1940-1944, men efter några års bortovaro tog han makten i en kupp 1952. Batistas styre blev ökänt för sin hårdhet och sin korruption.
När en upprorsrörelse mot Batista fick växande inflytande blev han därför utan amerikanskt stöd och Fidel Castro kunde ta över makten på nyårsdagen 1959. Inledningsvis sågs Castro som en lätt verklighetsfrämmande reformvän, men det visade sig ganska snart att han lät sig styras av hårdföra marxister som ingick i den egna rörelsen. De demokratiska krafter, som också ingått i Castros rörelse, kastades i fängelse. Socialdemokraten Huber Matos, som fick en toppost under Castro under något år, fick till exempel tillbringa mer än tjugo år i fängelse, för att han krävde demokrati. Den gamla regimens män avrättades urskillningslöst och regimen gav sig ikast med att nationalisera amerikanskägda egendomar, utan att ens ge ersättning till de privatpersoner och företag som blev av med sin egendom. Sedan alla demokratiska krafter försvunnit ur Castros rörelse förklarade sig Castro själv vara marxist-leninist i december 1961.
Då hade konflikten med USA trappats upp. USA som inledningsvis varit någorlunda positiv till att Batista störtades var nu svuren fiende till Castros diktatur. Och Sovjetunionen var inte sen att haka på möjligheten att förbättra sitt strategiska läge. Redan 1959 hade Sovjet levererat vapen till Kuba och 1962 skickades 5000 tekniker dit. Samtidigt uppgraderades det militära stödet och Kuba fick de senaste versionerna av de sovjetiska vapensystemen. Detta på 20 mils avstånd från Florida.
Sovjetunionen låg under hela efterkrigstiden efter USA i kärnvapenkapprustningen. Vid den här tiden, i början av 1960-talet, hade USA interkontinentala kärnvapenrobotar, som var betydligt mer funktionsdugliga än de sovjetiska. USA hade också strategiskt bombflyg utrustat med kärnvapen. Sovjet hade några få interkontinentala kärnvapenrobotar, men de var tekniskt sett långt efter de amerikanska. Sovjet hade däremot en - jämfört med USA - helt överlägsen arsenal av medeldistansrobotar. Det innebar att Sovjet utövade ett kraftigt hot mot Västeuropa (dit medeldistansrobotarna nådde från bland annat Östtyskland), men bara ett lindrigt hot mot USA. Sovjets ledare Nikita Krusjtjev ville ändra på detta och beslöt att installera medeldistansrobotar också på Kuba. Genom detta skulle både Washington och New York hamna under det sovjetiska hotet och den amerikanska förvarningstiden vid ett robotanfall skulle minska från 30 minuter till några få minuter.
Amerikanska spaningsplan upptäckte vad som var på gång och president Kennedy agerade kraftfullt för att stoppa planerna. Han beslöt att införa en flottblockad mot Kuba för att stoppa leveranserna av robotar. Krusjtjev fick vika sig och omdirigera de fartyg som redan var på väg mot Kuba. Den sovjetiska reträtten skedde mot bakgrund av den amerikanska militära överlägsenheten, både vad gällde konventionella marinstridskrafter i Karibien och vad gällde interkontinentala robotar. De amerikanska robotarna kunde vara ständigt startberedda, medan de sovjetiska med flytande bränsle behövde flera dygn för att göras avskjutningsklara, samtidigt som startberedskapen inte kunde upprätthållas särskilt länge.
Samtidigt som Sovjet backade i medeldistansrobotfrågan fick man emellertid också ett underhandsmedgivande att USA inte militärt skulle ingripa mot Kuba. Kuba hade därmed hamnat helt i händerna på Sovjetunionen.
Innan Castros revolution hade Kuba två viktiga näringsgrenar, turismen och sockerodlingen. Turismen upphörde helt efter nationaliseringarna av amerikanskägd egendom, vilket ledde till att amerikaner förbjöds att besöka Kuba (och även om förbudet hade införts hade nog få frivilligt rest till en ö som styrdes av revolutionära kommunister). Sockerexporten hade länge uppbackats av USA, som köpte stora mängder socker till priser långt över världsmarknadspriserna. Också dessa affärer upphörde efter Castros nationaliseringar.
Castro genomförde nu en planekonomi av sovjetisk modell. Det innebar att Kuba som innan revolutionen varit Latinamerikas mest utvecklade land (när det gällde genomsnittsinkomst, hälsovård, läskunnighet etc intog Kuba en positiv särställning), snabbt rasade utför. Idag är Kuba bland de fattigaste länderna i Latinamerika, efter snart fyrtio års kommunistisk diktatur.
Sovjet backade upp Kuba genom att köpa upp sockerskörden och Kuba fick betala igen genom att vara en bas för export av revolutionen till Latinamerika. Försök efter försök gjordes att omstörta länderna i Latinamerika. Så reste den argentinske läkaren Ernesto "Che" Guevara, som varit både riksbankschef och industriminister under Castro, till Bolivia (1966) för att starta revolutionen. Han berättar i sina dagböcker hur fullständigt ointresserade de bolivianska bönderna var när de kubanska gerillasoldaterna med den argentinske intellektuelle i spetsen, försökte värva dem. Den bolivianska armén tog slutgiltigt hand om upprorsmakaren och sköt honom 1967. Castro försökte dock gång på gång starta revolutioner i andra latinamerikanska länder - där det ju i flera länder fanns legitima skäl att protestera mot de sociala och ekonomiska förhållandena. Mest framgångsrik var han i Nicaragua, där de pro-kommunistiska sandinisterna lyckades störta den korrupte presidenten Anastasio Somoza 1979. Liksom på Kuba var det inte att tänka på att genomföra fria val och folket hade inget att säga till om. När det äntligen - efter amerikanska påtryckningar och framgångar för den antikommunistiska gerillarörelsen Contras - blev fria val 1990 kastades kommunisterna ut med dunder och brak. Sedan dess har Nicaragua styrts med demokratiska medel.
Övriga försök att ingripa i latinamerikansk politik blev ännu mindre framgångsrika, även om de på sina ställen satte djupa spår.
Kubas ekonomiska och politiska isolering blev allt djupare, när de omgivande länderna alltmer fick känna av marknadsekonomins välsignelser (det gammeldags feodala ekonomiska systemet föll alltmer sönder, samtidigt som modern teknik importerades från USA och Japan) och dessutom i ökad utsträckning kom att styras av demokratiska krafter. Kuba föll allt djupare ner i beroende av Sovjetunionen. De fick betala med vad de hade. Socker i första hand, men eftersom planekonomin med tiden bröt ned produktionskapaciteten i sockernäringen räckte sockerexporten på långa vägar inte till att betala vad Sovjet ville ha. Lösningen blev att kubanska trupper skickades för att uträtta de smutsiga uppdrag som Sovjetunionen inte själv kunde åta sig. Kuba har därför haft tiotusentals man på krigsuppdrag i bland annat Angola och Etiopien. Det har naturligtvis varit en svår belastning för Kubas folk, som samtidigt allt mer drabbades av det ekonomiska förfallet. De kubanska truppernas närvaro i olika konfliktområden bidrog till att fördjupa konflikterna i det Kalla Kriget. Överallt var det fråga om att understödja utvecklingsfientliga krafter som med vapenmakt motarbetade demokratiska och ekonomiska reformer och samtidigt understödde Sovjetunionens och kommunistvärldens strategiska intressen.
I och med Sovjetunionens fall 1991 upphörde i stort sett det ekonomiska stödet till Kuba. Det ekonomiska förfallet förvärrades och i mitten av 1990-talet var förfallet så djupt att till och med Fidel Castro tvingades för sig själv att erkänna att kommunismen var "körd". Kubanerna tilläts inneha dollar. Småföretagande blev tillåtet (visserligen inte med anställd personal, men de hantverk och serviceyrken som varit obefintliga började i alla fall leva upp). Landet började öppnas för turism. Många politiska fångar släpptes. I början av 1960-talet hade landet 100 000 politiska fångar, idag finns det bara något tusental kvar. Katolska kyrkan fick lättare att verka. Med mera.
Men fortfarande är Kuba en kommunistisk diktatur. En politisk och ekonomisk relik från en svunnen tid. Det lär dock bara vara en tidsfråga innan denna det västra halvklotets skamfläck faller för de demokratiska krafterna. Då faller ett av de kvarvarande minnesmärkena från det Kalla Kriget.
C-23 Anser ni att ANC är kommunister?´
C-22 En fråga till: vad är
bäst kommunism eller nazism?
Erik (27 juli 1998, vi räknar det här som två frågor)
viking[snabel-a]online.idg.se
Nej, vi anser inte att ANC är kommunister. Inte minst Nelson Mandela personligen har visat en betydande resning och beredvillighet att stå för demokratiska ideal. Vår bedömning av honom var tidigare mer negativ, vilket berodde på att mycket av hans åsikter under fängelsetiden filtrerades genom den allt annat än demokratiska Winnie Madela. Tyvärr är det också så att flera ledande medlemmar i sydafrikanska kommunistpartiet har haft ledande positioner inom ANC. Detta är och har varit ett svårt minus för ANC. Dock har organisationen lyckligtvis hållit kommunisterna borta från de verkliga topposterna.
Det förtjänar för övrigt att noteras att det sydafrikanska kommunistpartiet ursprungligen grundades av vita gruvarbetare på 1920-talet. Det var en protest mot att svarta började arbeta inom gruvindustrin, vilket drog ner lönenivån. Kommunistpartiet var då en kamporganisation mot de svarta i Sydafrika.
Vad beträffar den andra frågan är den alldeles felställd. Vad är sämst kommunism eller nazism? är en mer rimlig formulering. Vi besvarar frågan med att citera Olof Palme: Man kan inte välja mellan pest och kolera. Kommunismen har 100 miljoner människoliv på sin lott, nationalsocialismen 30 miljoner. Men ett enda liv är ett liv för mycket, så det går inte på den grunden att dra några slutsatser om vilken ideologi som är sämst.
