Ämnen: Tyskland, västerländsk ideologi, riksdagspartiernas ideologi, svensk rösträtt, porr, Sydafrika, argument mot vänstern, tvångssteriliseringar, Benito Mussolini, USA och Kuba

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 24 januari 2000-24 februari 2000.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

Ä-280 Jag skulle vilja veta lite om Tysklands och Sveriges statsskick när det gäller: Valsystem, partisystem och förhållandet mellan statschef, parlament och regering.
Jenny Malmström, Tranemo (19 februari 2000)
hakan.malmstrom@tranemo.mail.telia.com

Det tyska valsystemet skiljer sig en del från det svenska. Till att börja med så är det så att Tyskland har två kammmare i sitt parlament medan Sverige bara har en.

Sveriges parlament, Riksdagen, väljs genom proportionella val. Tanken är att alla partier som får över 4% av rösterna ska få exakt lika hög andel av riksdagsmandaten som dess andel av de röster som gick till partier som fick över 4% av det totala antalet röster. Om något parti får över 12% av rösterna i någon av de 29 valkretsarna så kan de dock få komma in även om de inte har över 4% i hela landet.

Ledamöterna i det tyska parlamentets ena och viktigaste kammare, förbundsdagen, Bundestag, utses på 2 olika sätt. Varje väljare i Tyskland ska rösta i 2 val, ett partival och ett personval (det finns inget som hindrar att man i personvalet röstar på en person som tillhör ett annat parti än det parti som man röstar på i partivalet). Hälften av ledamöterna utses genom partival, hälften genom personval. De 328 som utses genom partival utses på ungefär samma stt som de svenska riksdagsledamöterna, det vill säga partierna får samma andel av dessa ledamöter som deras andel av rösterna som gick till partier som fick mer än 5%. Observera att spärren alltså rä något högre i Tyskland än i Sverige , det vill säga 5% istället för 4%.

De ledamöter som utses genom personval väljs däremot i majoritetsval ("the winner takes it all") i 328 enmansvalkretsar. Den kandidat som får flest röster i en valkrets vinner platsen i förbundsdagen, ett system som gynnar de stora partierna och missgynnar de små som vanligen inte vinner några personval, såvida de inte ingått valallians med ett större parti.

De 68 ledamöterna i den andra kammaren i det tyska parlamentet, förbundsrådet, Bundesrat, utses däremot indirekt av delstatsregeringarna. Delstaterna har vardera 3-6 ledamöter, beroende på hur stor delstaten är. Maktskiften i delstaterna ändrar sammansättningen av förbundsrådet. Förbundsrådet skall godkänna lagar som berör delstaternas kompetensområden (till exempel kulturpolitik, skolväsen, socialpolitik, polisväsen och delstatsfinanser) och har viss vetorätt i lagstiftningsarbetet.

Partisystemet i Tyskland och Sverige skiljer sig en del, men inte så mycket. I Sverige så är borgerligheten mer splittrad, i fyra partier, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet. I Tyskland finns det 2 partier, det stora allmännborgerliga CDU/CSU och det lilla liberala FDP. CDU är mittenorienterad och finns i hela Tyskland utom Bayern. CSU, som är klart mer konservativt finns bara i Bayern där den traditionellt haft en egen majoritet. På vnstersidan så är partierna i Tyskland däremot en direkt motsvarighet till de svenska. SPD är en motsvarighet till de svenska socialdemokraterna, SAP, Die Grüne är en motsvarighet till svenska Miljöpartiet, det f.d. östtyska kommunistpartiet, PDS, är en motsvarighet till svenska vänsterpartiet.

PDS är väldigt starkt i det f.d. Östtyskland men finns knappt i det f.d. Västtyskland. Det finns i Tyskland också en del relativt starka extremnationalistiska partier, Republikanerna, DVU och NPD som på delstatsnivå vunnit en del framgångar. Dessa partier är dock inte representerade på federal nivå i något av det tyska parlamentets båda kammare.

I både Sverige och Tyskland är det så att Statschefen saknar nästan all makt och mest bara har representativa uppgifter. I Sverige så är det dock så att det är en ärftlig monark, medan man i Tyskland har en president som utses indirekt av ett särskilt valkollegium, förbundsförsamlingen. I Sverige så utses regeringen av riksdagen, medan det i Tyskland är så att regeringen utses av den ena kammaren, förbundsdagen.

Ä-279 Belys, redovisa fakta samt argumentera för eller emot påståendet "införandet av västerländsk teknologi i ett u-land är mer skadligt än utvecklingsfrämjande"
Anna-Maria Spaniol, Uddevalla (21 februari 2000)
annmariaspaniol@hotmail.com

Västerländsk teknologi är inget absolut begrepp. Den västerländska teknologin måste ses i sitt ekonomiska sammanhang. Det är till exempel direkt olönsamt och ett resursslöseri att införa de senaste automatiseringsprocesserna i en industri där det går att driva produktionen manuellt med hjälp av lågavlönad arbetskraft. Mycket av det som kallas "västerländsk teknologi" är tekniker som är ekonomiskt försvarbara bara om löneläget är högt. Man kan i dessa fall utgå från att det finns andra tekniska lösningar som är mer avpassad till de relativa priserna mellan kapital och arbetskraft i det aktuella u-landet. Kanske är det den teknik som användes i Västerlandet för några decennier sedan.

När det gäller uppfinningar som är ekonomiskt försvarbara även i ett låglönesamhälle är situationen en helt annan. Sådan teknologi ska användas även i u-länderna. Det är - och får inte vara - ett självändamål att sysselsätta folk. Folk ska bara sysselsättas med produktivt arbete, som tillför samhället något. Ett dåligt exempel på hur man stoppat modern teknologi är att de gamla indiska socialistiska planmyndigheterna förbjöd modern tändstickstillverkning av sysselsättningsskäl. Visserligen hade Svenska Tändsticks AB ett antal fabriker som tillverkade tändstickor med moderna metoder, men de var förhindrade från att utöka kapaciteten. Istället fanns det hundratusentals indier som ägnade sig åt manuell framställning av tändstickor. Resultate av ett sådant stopp för modern teknologi var dels att tändstickor blev dyrare än de annars skulle ha varit, till nackdel för de indiska kunderna (och laga mat måste man göra på öppen låga i Indien, så tändstickor är verkligen var mans nödvändighetsvara). Dels förhindrades hundratusentals människors inmarsch i den moderna ekonomin. Istället arbetade de år ut och år in med en urmodig teknologi, som inte kunde försvaras ekonomiskt. Indiens roll som ett fattigt och underutvecklat samhälle förstärktes genom att regeringen förhindrade uppbyggnaden av en modern tändsticksindustri.

Ä-278 Vilka ideologier är partierna i riksdagen grundade på och hur kan man se detta?
Mikael, Gällivare (14 februari 2000)
g.elimae@gallivare.mail.telia.com

Det finns avgörande skillnader mellan svenskt och amerikanskt domstolsväsende. Liksom de politiska systemen. Det är viktigt att komma ihåg att juridik är mycket central i det amerikanska samhället. Hälften av världens advokater finns i ett land med 6 procent av världens befolkning... Nästan alla politiker på toppnivå har en bakgrund som jurister. Advokater har länge varit lika dominerande i den amerikanska kongressen som lärare i den svenska riksdagen.

Domstolarna är också, i enlighet med Montesquieus maktdelningslära, som influerade den amerikanska författningen, betydligt mer självständiga än de svenska domstolarna. De svenska domstolarna ska visserligen också vara självständiga. Den gode Montesquieu påverkade även 1809 års svenska grundlag. Men i praktiken har det varit annorlunda.

I USA har man en tradition där domarna på det lokala planet utses i direkta val. Detta gäller även en del andra viktiga befattningar i rättsväsendet. Självklart är dock att bara personer som uppfyller strängt ställda krav kan kandidera, men det går inte att komma ifrån att en viss politisering av domarens rolöl kan ske genom detta förfarande. Vi hade i Sverige i forna tider en liknande princip när folket valde en lagman, som var både domare och politisk ledare. Senare har vi borgmästarinstititutionen som kombinerade politiska och rättsliga funktioner långt in på andra halvan av 1900-talet. Dock är domarämbetet i Sverige normalt - på lägre nivå - ett opolitiskt ämbete. När det gäller domare i de centrala prejudikatsskapande instanserna Högsta Domstolen och Regeringsrätten sker utnämningarna numer normalt på så sätt att höga ämbetsmän i centrala positioner i departementen, vanligen personer med lojalitet mot den socialdemorkatiska regeringen, utses till befattningarna. Det är alltså ett system där det politiska inslaget är faktiskt stort, men i teorin inte existerande.

Ett inslag i det svenska systemet är att nämndemän i tingsrätter och andra domstolar helt tillsätts på politiska grunder. Det finns inga nämndemän i Sverige som inte fått sitt uppdrag genom att tjäna ett politiskt parti. Det gör att den största delen av svenska folket, den som valt att inte engagera sig i något politiskt parti, är helt orepresenterade i de dömande institutionerna. Saken har kritiserats av Europadomstolen i målet Holm mot Sverige, där en Contra-medarbetare angripit sättet att utse tryckfrihetsjury i svenska domstolar. Domstolen fann att Sverige kränkte artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna genom den politiska metoden att utse domstolen. I USA är det inte tal om att juryn, den amerikanska motsvarigheten till nämnden, ska utses bland politiskt aktiva. Tvärtom är det enligt amerikansk praxis viktigt att juryn representerar "mannen på gatan".

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det svenska domstolsväsendet är betydligt mer politiserat än det amerikanska, trots att direktvalen till vissa domarbefattningar i USA kan ge sken av att motsatsen skulle vara fallet.

Ä-277 Vad finns det för likheter mellan den franska och amerikanska revolutionen (ekonomiska, politiska och sociala orsaker), vad blev det för följder, konsekvenser av revolutionerna? Hur påverkar de vår tid?
Sabina, Landskrona (13 februari 2000)
nv97sabt@olympia.helsingborg.se

Det finns egentligen bara en likhet mellan den franska och den amerikanska revolutionen som är att ta på allvar: Det fanns ett genuint folkligt missnöje som kunde mobiliseras för att genomföra en revolution.

Den amerikanska revolutionen grundades på missnöjet med att kolonierna i Nordamerika var fjärrstyrda från London av den brittiske kungen. Kolonisterna ansåg att de saknade de rättigheter som tillkom medborgarna i moderlandet. De misstyckte särskilt till den skattebelastning som var särskilt riktad mot kolonierna och som kom till uttryck i "The Boston Tea Party" 1773. De amerikanska upprorsmännen hade ett mycket uttalat program som gick ut på att skapa en mer begränsad statsmakt. Ledarna var dessutom synnerligen kvalificerade och därför kunde de utarbeta en konstitution som än idag är ikraft. Den äldsta skrivna konstitutionen i världen.

I Frankrike rådde också missnöje, men främst rörande de ekonomiska förhållandena och obalansen mellan hovets ekonomiska utsvävningar och de magra förhållanden som allmänheten levde under. När revolutionen satte igång hade den inget egentligt konstitutionellt program utan drevs framåt av mobben och radikaliserades successivt. Till att börja med ställdes krav på mänskliga rättighneter, men med tiden koncentrerades alla rättigheter till "direktoratet" och till slut till Maximilien Robespierre själv - för att senare slå över på så sätt att även Robespierre avrättades. Revolutionen åt sina egna barn. I Frankrike saknades alla resonemang om konstitutionella balanser och följden blev också diktatur av värsta sort.

Den som redan 1790, när revolutionen i Frankrike var ett drygt år gammal, förtjänstfullt analyserade skillnaderna mellan den amerikanska och den franska revolutionen var den konservativa ideologiens fader Edmund Burke.

Ä-276 Jag skulle vilja få en blick över det politiska klimat som rådde i Sverige från slutet av sextiotalet till mitten av sjuttiotalet. Med studentuppror, gruvstrejker och radikaliseringen av arbetarrörelsen. Hur såg folk på borgare, företagare och näringsliv? Hur såg det politiska tänkandet ut? Hade arbetarrörelsen, socialdemokraterna och kommunisterna något gemensamt i sin syn på det socialt efterblivna borgarna, när man läser gamla uttalanden om att "Östtyskland framhölls som ett framgångsland" och "företagare sågs ofta som suspekta individer", eller var det bara radikala kommunister som ansåg att borgare var mindre goda medborgare än arbetare?
Carl Rutgerson, Göteborg (4 februari 2000)
carl.rutgerson@swipnet.se

Det politiska klimatet i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var mycket annorlunda än idag.

Bara någa exempel på sådant som var helt annorlunda:

det fanns bara en enda TV-kanal, helt kontrollerad av staten (från 1969 fanns två TV-kanaler, bägge kontrollerade av staten; ett helt kompani nyutexamnierade kommunister anställdes 1969 för att driva den nya kanalen)
SSU-ordföranden Bosse Ringholm krävde att banker och försäkringsbolag skulle förstatligas
det var föbjudet att ta med sig mer än 6.000 kronor i kontanter vid en utlandsresa
det var inte tillåtet att investera i utländska aktier (annat än inom ramen för ett en gång för alla för hela landet fastställt belopp, rätten att investera i utländska aktier handlades på marknaden som "float" och kunde tidvis vara uppe i 70 procent, dvs det kostade 170 kronor att köpa en aktie som i London var värd 100 kronor)
vid återkommande tillfällen införde staten prisstopp, vilket innebar att företagen inte fick sätta de priser de ville
den som uttalade uppfattningen att Sverige skulle bli medlem i EU (dåvarande EEC) eller NATO stämplades genast som högerextremist
den rådande utrikespolitiken ansåg att kommunistdiktaturen Sovjet var "lika god kålsupare" som demokratin USA, men när det kom till praktisk utrikespolitik valde regeringen ändå att ställa upp på kommunistsidan, exempelvis i Vietnam.
en uttalad målsättning var att skapa det "starka samhället", individen skulle tjäna samhället
privatskolorna skulle avskaffas som ett uttryck för klassamhället, även föregivet borgerliga personer som Carl Bildt ställde upp för detta i elevorganisationen SECO

Bakgrunden till det som händes måste sökas ända tillbaka till Andra världskriget. Krigsåren innebar lysande tider för dem som ville reglera och stärka statens kontroll. När kriget var slut skulle regleringarna vara kvar och socialdemokraterna talade om "skördetiden", nu äntligen skulle socialism införas. Näringslivet startade en kampanj som kom att gå under benämningen PHM (planhushållningsmotståndet). Den byggde bland annat på Friedrich von Hayeks tänkande. Kampanjen blev en total framgång. Socialdemokraterna drog tillbaka sin skördetidskampanj och de ideologiska skillnaderna suddades ut. Kommunistpartiet reducerades till en obetydlig sekt. När det hade gått tjugo år började emellertid den totala framgång som PHM vunnit att blekna. De som växt upp visste inte varför vi skulle ha marknadsekonomi och i studentkretsar började olika socialistiska ideologier vinna insteg. I dessa kretsar utvecklades en slags "arbetarromantik". Det var fint att vara arbetare. Det var fullt att vara akademiker. Men studenterna rationaliserade tillvaron så att studenter likställdes med arbetare. Till många traditionella arbetsplatser sökte sig studenter för att få jobb som "arbetare" och där kunna organisera "arbetarklassen" enligt marxistiska teorier. Kampen förhärligades, liksom strejken. Kamp och strejk blev självändamål. Det gällde att sätta upp mål som inte kunde nås utan "kamp".

Samtidigt pågick en ganska kraftig löneutjämning i samhället. Följden blev att det relativa lönelägget försämrades för vissa arbetargrupper, främst för de mycket högavlönade gruvarbetarna och grafikerna. Kommunistiska agitatorer var inte sena att underblåsa det naturliga missnöjet med den pågående löneutjämningen och en av de största strekerna var gruvarbetarstrejken i Malmfälten som pågick 1969/70. Malmfälten var visserligen ett traditionellt gammelkommunistiskt område, men agitationen skedde på den "nya vänsterns" villkor.

En viktig faktor i utvecklingen var Vietnamkriget. Olof Palme insåg att han kunde använda radikala studenter som ett redskap för att bygga upp en maktposition. Han utnyttjade skickligt konflikten i Vietnam för att bygga upp en studentrörelse som kunde driva radikaliserande krav mot det socialdemokratiska partiet. Han hade en faktor som utifrån kunde påverka de i grund och botten ganska traditionella och konservativa fackliga ombudsmännen som utgjorde basen för socialdemokratiska partiets organisation.

I den här utvecklingen, med en allt radikalare marxism som pådrivande faktor, blev utrymmet allt mindre för företagande och egna initiativ. Det mesta skulle ske i kollektiv anda och de som tjänade pengar var "kapitalister", något som sågs som fult.

Utvecklingen kulminerade med förslaget om löntagarfonder, som äntligen väckte den borgerliga oppositionen till liv. De gamla PHM-tankarna togs fram på nytt och det blev till och med en borgerlig regering 1976. Socialdemorkaternas maktmonopol var brutet. Men inte det idémässiga monopolet. För de regeringar som under ledning av Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten styrde landet mellan 1976 och 1982 förde i stort sett en socialdemokratisk politik. Till skillnad från den regering som under Carl Bildt styrde landet mellan 1991 och 1994.

Ä-275 Jobbar vänsterpartiet efter samma grova ideologi som t ex Stalin och Lenin? Varför ska vi ledas av en diktatur när vi ska ha rättvisa? Hur många har strukit med under Stalins och Lenins tid som regenter? Finns det någon likhet mellan nazism och kommunism?
Martin, Perstorp (31 januari 2000)
Kanche@hotmail.com

Visst är Vänsterpartiet en direkt arvtagare till Stalins och Lenins ideologier. Partiet bildades 1921 som en utbrytning ur socialdemokratiska partiet. Medlemmarna i det ny bildade Sveriges Kommunistiska Parti ville genomföra en revolution i Sverige för att med våld införa socialismen. Det som Stalin och Lenin redan lyckats med i Sovjetunionen. Att genomförandet skulle ske med våld var en viktig principfråga för partiet.

Partiet bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna och 1990 till Vänsterpartiet. Men det är samma parti.

Partiet har genom historien gått diktatorers ärenden. Man stödde helhjärtat Stalin under 1930-talet och ända fram till 1953 då senare partiledaren C H Hermansson skrev en tårdrypande dödsruna om massmördaren i partiorganet Ny Dag. Han betecknade till exempel Stalin som "en av alla epokers mest geniala vetnskapsmän". Innnan Stalin-beundran hade gått så långt hade Hermansson fått tillfälle att uttala sitt gillande över Hitler. I tidskriften Clarté skrev han 1940 om pakten mellan Hitler och Stalin att "Tyskland tilldelat det brittiska och franska finanskapitalet ett hårt slag". Han anslöt sig för övrigt till partiet när Tyskland just hade ockuperat Danmark och Norge och SKPs tidning Ny Dag lovordade detta resoluta slag mot den brittiska imperialismen...

C H Hermanssons var partiledare mellan 1964 och 1975. Han efterträddes av Lars Werner som var partiledare 1975-1993. Werner efterträddes av Gudrun Schyman. Under hela perioden efter sin avgång 1975 har Hermansson betraktats som partiets grå eminens.

Det förtjänar också att påpekas att de enda nationalsocialister som någonsin suttit i Sveriges riksdag var invalda på kommunistiska mandat. Det var Kilboms-kommunisterna som under namnet Socialstiska Partiet hade representation i riksdagen ända fram till 1940. Mest känd efter Karl Kilbom var Nils Flyg som öppet arbetade för Tysklands sak i Andra världskriget.

Antalet dödsoffer för Stalin uppskattas av världens främste expert på området professorn Rudolph J. Rummel till cirka 43 miljoner. För Lenin föll ungefär 4 miljoner människor offer. Andra forskare anser att antalet offer var betydligt högre. Om man räknar samman kommunismens offer - Rummel har räknat med 23 länder - så når det sammanlagda antalet dödsoffer 110 miljoner. Förutom de två ovan nämnda skurkarna är Mao med 38 miljoner offer och Pol Pot med över 2 miljoner offer personer som är skyldiga till mord i mångmiljonklassen.

Vad beträffar likheterna mellan nazism och kommunism är de påtagliga. Bägge ideologierna bygger på en kollektivistisk syn på människan där gruppen (klassen eller nationen) är viktigare än individen. Bägge ideologierna arbetar också för en socialistiskt reglerad planekonomi. De har också gärna gett sig in på social och genetisk ingenjörskonst. Sterilisering av "mindervärdiga individer" infördes i Sverige på socialistiskt initiativ. Meningen var att i Darwins efterföljd utveckla människosläktet. Bara konservativa och religiösa människor satte sig emot detta ingrepp mot den naturliga ordningen. I Tyskland drevs samma politik som en integrerad del av det nationalsocialistiska projektet.

Ä-274 Ni verkar ha rätt god kunskap om kommunistiska rörelser. Jag undrar därför om ni kan berätta om vad som hände med alla små vänstergrupper (t ex MLK, KPML(r), SKP, APK, FK, RMF osv osv), hur de uppkom, och vilka mer kända personer som var med.
Tony Hallman (27 januari 2000)
tony.hallman@spray.se

Du har gett en ganska sorglig förteckning över organisationer på den allra extremaste vänsterkanten från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Då man talade om "bokstavsvänstern", eftersom den organiserade sig i en aldrig sinande ström av nya bokstavskombinationer. Organisationerna finns beskrivna bland annat i Bertil Häggmans och Jon Skards bok "Så arbetar kommunistpartierna", som utgavs av Contra redan 1979. Du kan också läsa boken "Medlöparna" (1991) av Bertil Häggman, eller Lars Johannesens "Litet konversationsMarxikon" (1990).

MLK - Marxist-Leninistiska Kampförbundet. MLK bildades 1970. Det var en av två organisationer som uppstod ur SKP/VPKs ungdomsförbund som lämnade moderpartiet 1969. Den andra organisationen som uppstod på ruinerna av ungdomsförbundet var Förbundet Kommunist. MLK tog med sig namnet Stormklockan på sin tidning. Stormklockan hade ursprungligen grundats 1908 inom SSU, men hamnade vid partidelningen 1921 i den kommunistiska delen av den socialistiska rörelsen. Den var sedan länge organ för SKPs (senare VPKs) ungdomsförbund och hamnade alltså hos MLK. Den upphörde att utkomma 1985 och MLK har knappt haft någon verksamhet sedan dess. Redan 1983 hade MLK gått ihop med SKPs (f d KFML) ungdomsförbund Röd Ungdom. Organisationens mest kända medlem var Gudrun Schyman.

KPML(r) - Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) bildades 1970. Partiet bröt sig ur dåvarande KFML (senare namnändrat till SKP). KPML(r) med bas i Göteborg ansåg inte att det intellektuella SKP var tillräckligt renlärigt kommunistiskt. Inom KPML(r) odlades "arbetarmytologin". Partiet gav sken av att vara ett arbetarparti, men de arbetare som fanns inom partiet var i huvudsak avhoppade akademiker som börjat som arbetare av ideologiska skäl. KPML(r) existerar än idag med bas i Göteborg. Partiet hade under en mandatperiod ledamöter i Göteborgs kommunfullmäktige och har haft enstaka ledamöter i andra kommunala församlingar. I Karlshamn i Blekinge har partiet lyckats skafa sig en lokalt stark position och finns än idag representerad i fullmäktige. KPML(r) har arbetat för en kommunistisk revolution och under 1970-talet tvekade man inte att ta till våld. Partiet såg till en början Albanien som en ideologisk förebild (Europas fattigaste land), men har med tiden svängt till en mer prosovjetisk linje, efter Sovjetunionens fall finns det bara ett idealland kvar: Nordkorea. Där folk svälter ihjäl. Partiets i särklass mest kända namn är skådespelaren Sven Wollter. En annan känd person är Katarina Engberg, som i sin ungdom var aktivist i KPML(r). Hon arbetade sedan under många år som analytiker på Utrikespolitiska Institutet, men idag arbetar hon på ÖBs stab (!!!!!). Partioets ordförande under många år var Frank Baude, men han lämnade ordförandeposten häromåret.

SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) bildades ursprungligen som KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) 1967. Det var en vänsterutbrytning ur dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, sedermera Vänsterpartiet Kommunisterna och nu Vänsterpartiet. SKP var kärnan i den så kallade "nya vänstern" från slutet av 1960-talet och spelade en betydelsefull roll för att samla extremister på vänsterkanten. Redan från början var organisationen kritiskt inställd till dåvarande SKPs (nuvarande Vänsterpartiets) underdåniga inställning till Sovjetunionen. Man var däremot vänligt inställda till Kina och betecknades därför som maoistiska. SKP utvecklade till fulländning tekniken med frontorganisationer, där man försökte få "nyttiga idioter" att arbeta för partiets syften. Den största framgången i det avseendet var De Förenade FNL-grupperna, som arbetade för kommunistisk diktatur i Vietnam. Man lyckades över hövan väl i sin frontorganisationstaktik och lyckades den vägen rekrytera många socialdemokrater att arbeta för kommunismens genomförande. 1973 antog förbundet namnet Sveriges Kommunistiska Parti, dvs man stal det namn som så länge innehafts av nuvarande Vänsterpartiet, som bytt namn till Vänsterpartiet Kommunisterna 1967. SKP ansågs allmänt stå långt till vänster om VPK. Med tiden blev SKP en mer nationellt orienterad kommunistisk sekt, som alltmer principiellt motsatte sig VPKs nära kontakter med Sovjetunionen. En följd av den inställningen var till exempel att många SKPare började arbeta för ett starkt försvar, från att tidigare ha lutat åt att bli värnpliktsvägrare. Med tiden omvandlades partiet från SKP till Solidaritetspartiet. Det omvandlades 1987 till Solidaritetspartiet, som tynade bort och försvann i början av 1990-talet. Sista numret av partitidningen Gnistan utkom i december 1989. Partiet fick som mest 0,5 procent av rösterna i riksdagsvalet. SKP leddes under sin storhetstid av läkaren Gunnar Bylin. Det var ett utpräglat elitparti som knappt hade en arbetare bland sina medlemmar, trots att man gjorde anspråk på att representera "arbetarklassen". Bland personer som varit engagerade i SKP finns flera personer som idag har viktiga positioner i media och förvaltning. Till exempel journalisterna Robert Aschberg, Göran Rosenberg, Peppe Engberg och Jan Guillou, författaren Jan Myrdal, litteraturkritikern Mats Gellerfelt förra TCO-ordföranden Inger Ohlsson, Lärarförbundets ordförande Christer Romilson, statsrådet Marita Ulvskog och SE-Bankens chefsekonom Klas Eklund (Eklund har också varit med i KPML(r)s studentförbund och den trotskistiska organisationen KAF, Kommunistiska Arbetarförbundet).

APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) var också en utbrytning ur VPK. Utbrytningen skedde 1977 sedan VPK gått alltför mycket i riktning mot det redan utbrytna SKP. APK var mer Moskvatroget och tog med sig två av VPKs riksdagsledamöter. Under 1977-1979 hade därför partiet representation i Riksdagen av Alf Lövenborg från Luleå och Rolf Hagel från Göteborg. Partiet fick ekonomiskt stöd från Sovjetunionen och samlade de mest doktrinära och efterblivna kommunisterna i landet. Kapitalismen hann dock så småningom ifatt partiet som gjorde konkurs. Konkursen var dock välplanerad och partiet kunde återbildas, medan fordringsägarna (bland annat tryckerier) blev utan pengar. Det dröjde dock inte länge innan partiet även i sin nya skepnad tynade bort. APK samlade de mest doktrinära kommunisterna, vilket innebar att partikulturen var mycket inskränkt. Några välkända personer var därför aldrig aktiva i APK. Partiet lyckades dock - efter diverse processer i det borgerliga domstolsväsendet - ta hand om partitidningen Norrskensflamman. Under drygt tio år var Norrskensflamman organ för APK. Efter nya konflikter 1990 lyckades Norrskensflamman frigöra sig från APK och det var början till slutet för partiet.

FK (Förbundet Kommunist) var en av de organisationer som bildades på ruinerna av SKPs/VPks ungdsomförbund 1970. Den fick aldrig någoin större betydelse.

RMF (Revolutionära Marxisters Förbund) var en trotskistisk rörelse. Den saknade också nämnvärd betydelse.

KAF, Kommunistiska Arbetarförbundet, hade också en trotskistisk inriktning.

Ä-273 Arbetskraftsinvandring, behöver vi det? Hur ser framtiden ut vad det gäller arbetskraftsinvandring? Vilka positiva reps. negativa effekter uppstår vid en ökad arbetskraftsinvandring och hur kan vi skapa ett optimalt samhälle utifrån det?
Jenny (28 februari 2000)
cerridwhen@hotmail.com

Vi tror att det finns anledning att akta sig för att utifrån politiska utgångspunkter skapa ett "optimalt samhälle". Det är sådant som samhällsplaneringsideologier typ kommunism och nationalsocialism försökt och skändligen misslyckats med. Däremot är det naturligtvis en ansvarig politikers uppgift att analysera aktuella samhällsproblem och undersöka huruvida problemet är något som kan påverkas av politiska åtgärder. Om så är fallet gäller det att övertyga väljarna om att man har rätt i sina slutsatser.

Under de expansiva åren på 1950- och 1960-talen, då Sverige växte fram till ett av världens fem rikaste länder (idag ligger vi på ungefär tjugonde plats) var suget efter arbetskraft stort. Företagen rekryterade i framförallt Finland och Medelhavsområdet (Italien, Spanien, Jugoslavien, Grekland, så småningom även Turkiet). Arbetskraftsinvandringen, som huvudsakligen bestod av "unga friska män" hjälpte till att få ännu bättre fart på den ekonomiska tillväxten. LO upptäckte dock att det inte gick att pressa fram tillräckligt stora löneförhöjningar om företagen hela tiden kunde rekrytera arbetskraft utomlands. Därför genomdrev LO - som ett beställningsjobb till den socialdemokratiska regeringen - en rad åtgärder som satte stopp för arbetskraftsinvandringen omkring år 1970 (det var flera åtgärder som följde efter varandra, varför stoppet genomfördes gradvis).

Därför har vi efter 1970 knappt haft någon arbetskraftsinvandring alls. Det har rört sig om ett par hundra personer om året, främst specialister och VDar för utländska dotterbolag verksamma i Sverige.

De invandrare som kommit efter 1970 har alltså varit en helt annan kategori än "unga friska män" och de har därför snarare utgjort en belastning än en tillgång för samhällsekonomin.

Födelsetalen i Sverige har nu sjunkit till en mycket låg nivå och det går lätt att göra prognoser om att Sveriges med tiden åldrande befolkning inte räcker till för att hålla industrin och serviceapparaten rullande. En lösning på detta problem är arbetskraftsinvandring. En annan lösning är högre nativitet. Nativiteten varierar kraftigt av olika skäl. Omkring 1990 var till exempel nativiteten hög och den räcker en bra bit på vägen mot att ersätta dem som pensioneras omkring 2010. Men sedan 1990 har nativiteten sjunkit drastiskt. Ett sätt att kompensera för detta är naturligtvis att återigen öppna gränserna. LO kommer inte att bli glada, eftersom det återigen blir svårare att driva upp lönerna. Arbetskraftsinvandring är ett ganska billigt sätt att skaffa arbetskraft. Det behövs ju kanske bara något års investering i utbildning och liknande för att få ut full effekt jämfört med tjugo år för en "arbetskraftsenhet" som skapas på den "naturliga vägen". Å andra sidan kommer naturligtvis inte arbetskraftsinvandrare att lika enkelt smälta in i den svenska samhällsstrukturen som den som har växt upp här från början.

Det resonemang som vi har fört här är måhända lite kallahamrat ekonomiskt. Vad är billigaste sättet att få fram nödvändig arbetskraft. Det finns naturligtvis en massa andra faktorer att ta hänsyn till, men dem får Du fundera över själv.

Ä-272 Jag vill veta lite grann om Chile, lite historia och sånt som kan vara bra att veta för ett skolarbete.
Emma (26 januari 2000)
chilipoppa@hotmail.com

Chile var avvikande från resten av Latinamerika i den meningen att det var ett ganska välmående industriland som hade en stabil demokrati ända från början av 1930-talet. Industrin utvecklades och landet drabbades inte av grannländerna Argentinas och Uruguays kollaps i de sociala välfärdssystemen, när dessa fick växa utan gräns.

Den chilenska stabiliteten krossades i och med att marxisten Salvador Allende blev vald till president 1970. Han fick bara 36 procent av rösterna i presidentvalet (men de två andra kandidaterna fick 35 respektive 29 procent, så Allende hade flest röster). Han förklarade redan när valsegern var klar att han inte skulle bli alla chilenares president utan att landet skulle genomföra en socialistisk omvälvning. Efter ett par års ansvarslös utgiftspolitik, då statens pengar slösades bort i generösa bidragsprogram och offentliga investeringar, måste dock räkningen betalas. Inflationen gick i topp, produktionen föll, företag som inte klarade ekonomin socialiserades. Folk kunde inte köpa mat.

Under hela den här perioden hade parlamentet en borgerlig majoritet. Allende kunde därför bara genomföra sin politik genom att utnyttja presidentmakten i strid mot parlamentet. Till slut var övergreppen mot konstitutionen så långtgående att parlamentets majoritet förklarade Allendes regering för olaglig. Det var inte bara parlamentet utan även Högsta Domstolen som förklarade Allendes socialistiska regim för olaglig.

I den situationen genomförde Augusto Pinochet en militärkupp. Kuppen hade inledningsvis stöd från de demokratiska partierna (kristdemokraterna och nationalisterna), eftersom de trodde att militärens maktinnehav skulle bli kortvarigt och att man skulle återinföra den konstitutionella ordningen. Så blev dock inte fallet. Pinochet kom att sitta vid makten i sammanlagt 17 år och först mot slutet av den perioden började de mänskliga rättigheterna återigen att respekteras. 1990 kunde dock makten överlämnas fredligt till en i fria vald utsedd kristdemokratisk president, Patricio Aylwin.

Till sitt försvar skulle Pinochet kunna hävda att de socialistiska krafterna under Allendes tid vid makten lärt sig att nävarnas rätt gällde. Det var till exempel så som företagarna berövades sin egendom. Militanta socialistiska fackföreningar marscherade in på fabriken och "tog över". Ringde företagaren till den av socialisterna kontrollerade polisen blev han i bästa fall utskrattad. Efter några månaders ockupation blev företagaren i "laga ordning" berövad sitt företag. Han hade ju misskött det genom att inte bedriva någon produktion (det var ju ockupanter i fabriken) och då hade staten rätt att beslagta egendomen. Med den typen av människor i verksamhet krävdes det förvisso rätt hårda tag för att återinföra lag och ordning, när socialisterna störtades. De flesta av socialisternas politiker hade ju gjort sig skyldiga till grova brott enligt chilensk lag, men de lagfördes inte av de socialistiska myndigheterna. De som drabbades av Pinochets "hårda tag" tillhörde i stor utsträckning de grupper som skulle ha lagförts och dömts till fängelsestraff i ett fungerande rättssamhälle.

Men Pinochet lagförde dem inte. Det blev inga rättegångar - åtminstone inte inledningsvis - och säkert var det många oskyldiga som drabbades också. Kort sagt Pinochets agerande var nästan lika brottsligt som Allendes.

I motsats till Allende hade Pinochet inga ambitioner att kontrollera landets ekonomi. Han lät liberala krafter få ganska fria händer, vilket först hjälpte till att röja upp i det ekonomiska kaos som skapats av Allendes socialistiska tvångspolitik och sedan ledde till ett chilenskt ekonomiskt under, som återförde landet till positionen som Sydamerikas mest utvecklade och välmående.

Idag är Chile en fungerande demokrati.

Ä-271 Jag håller på att skriva en magisteruppsats om värdeteori. Jag undrar om det finns något/några objektiva värden som kan ligga till grund för "värden" utifrån ett företagsekonomiskt perspektiv. Vari ligger skillnaden mellan ett pris och ett värde. Jag anser att dessa två begrepp felaktigt används som synonymer. Vad anser Ni. Tacksam för svar och förslag till litteratur.
Jimmy Wahlberg, Stockholm (24 januari 2000)
jimmywahlberg@hotmail.com

Du har naturligtvis helt rätt i att pris och värde är två helt skilda saker. Värde är annars en central variabel i företagsekonomin, särskilt inom redovisningsteorin. Enligt gällande bokföringslag ska ju ett värde åsättas tillgångar - både lager och maskiner - enligt lägsta värdets princip (försiktighetsvärdering), vilket innebär att de ska värderas till den lägsta av anskaffningskostnad och marknadspris. Detta innebär alltså att värdet i bokföringslagens mening kan understiga marknadspriset, men aldrig överstiga det.

Ofta görs i många sammanhang inte korrekt åtskillnad mellan värde och pris. Inte minst i marxistisk ekonomisk teori får detta bisarra konsekvenser, som har kostat de kommunistiska ländernas befolkning oerhörda välfärdsförluster. Enligt marxistisk teori var ju till exempel maskiner lika mycket värda som kostnaden att prdoucera dem. Och maskinerna var bara en kostnad i takt med att de slets ned. Följden blev att många industrier investerade i maskiner som med ett marknadsekonomiskt synsätt var olönsamma. De användes knappast alls och fick rosta sönder. Begränsade resurser utnyttjades oekonomiskt, slöseriet blev helt enkelt enormt.

Modern värdeteori i nationalekonomisk mening bygger på neoklassisk pristeori, som den utvecklats av Herman Gossen, Alfred Marshall, Stanley Jevons, Carl Menger, Léon Walras med flera. Litteratur om detta kan vara till exempel kapitel 4 i Richard T. Gills bok "Den moderna nationalekonomin". Teorin bygger helt på gränsnytteresonemang, som torde vara det enda sättet att i modern nationalekonomi fastställa ett värde. I företagsekonomi kan det naturligtvis se annorlunda ut.

Tillbaks