Ämnen: Kolonialismen, Nord- och Sydkorea, domstolar i USA och Sverige, svensk rösträtt, porr, Sydafrika, argument mot vänstern, tvångssteriliseringar, Benito Mussolini, USA och Kuba

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 24 januari 2000-24 februari 2000.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

Å-270 Vilken roll spelar idag det faktum att flertalet av tredje världens länder varit koloniserade? Kan vi verkligen fortfarande skylla på kolonisatörerna?
Kristina Frid (23 januari 2000)
kristina.frid@telia.com

Vi har aldrig kunnat skylla tredje världens underutveckling på kolonisatörerna! Tredje världens länder var mer underutvecklade före kolonialismen än efter den. I många kolonier - men inte alla - tillförde kolonialmakten betydande värden i form av kapital, utbildning och administrativ kapacitet. Utvecklingen tog därmed betydelsefulla steg i rätt riktning. I några länder förde dock kolonialmakten med sig socialistiskt tänkande och i de länderna ledde självständigheten till en ekonomisk och mänsklig katastrof. Som exempel på sådana länder kan nämnas Mozambique, Ghana och Indien. Indien håller dock för närvarande på att ta sig ur den socialistiska tvångströja som skapades av den brittiska "fabianismen".

Inte minst belysande är att länder som aldrig varit koloniserade, som Etiopien, Afghanistan och Nepal tillhör de minst utvecklade i sina respektive geografiska regioner.

Å-269 Jag håller på med ett skolarbete om Koreakriget och situationen i Nord- respektive Sydkorea idag. Jag undrar om ni skulle kunna ge mig lite grundläggande information om det tidigare fascistiska Sydkorea och det kommunistiska Nordkorea samt deras förhållande till varandra, Kim Il Sungs styrande av landet, ekonomisk politik i respektive länder, maktskiftet till Kim Il Jong m.m. Jag är inte särskilt bevandrad inom ämnet och de kunskaper jag har är de från skoltimmarna.
Sigge Andersson , Sollentuna (24 februari 2000)
sigge@bboy.com

Tyvärr verkar Du ha fått dålig information på skoltimmarna. Sydkorea har aldrig varit en fascistisk stat. Landet har visserligen under vissa perioder styrts av militären, men är nu sedan många år en demokrati.

Vid delningen av Korea 1945, då Sovjet ockuperade noprra Korea och USA södra Korea, hamnade naturtillgångar och rikedomar i den norra halvan. I söder fanns knappt några naturtillgångar alls och snart översköljdes den södra delen av landet av flyktingar från norr som var helt utblottade.

Men söder hade två viktiga tillgångar: Stöd från USA och ett marknadsekonomiskt system. Det dröjde därför ett antal år, men inte alltför många, innan Sydkorea hade passerat Nordkorea i levnadsstandard. Idag är Sydkorea ett av världens mest dynamiska industriländer och landet blev häromåret medlem i de rika industriländernas samarbetsorganisation OECD. Befolkningen är i allmänhet mer välutbildad än den svenska och det är väl en tidsfråga innan den sydkoreanska levnadsstadarden passerar den svenska. Landet är en av världens ledande fartygsbyggare. Man är också stora inom elektronik, bilar och maskiner.

Landet drababdes visserligen av ett temporärt bakslag i samband med den så kalalde Asien-krisen 1998, men har nu med besked återhämtat sig. En viktig förklaring till återhämtningen är att regeringen nu börjat föra en mer marknadsinriktad politik gentemot de stora industrikonglomeraten, så kallade chaebols. Dessa stora företag har på sitt sätt fungerat som planekonoiska enklaver där förlustprojekt har kunnat gömmas och där staten alltid i slutänden har varit beredd att backa upp företaget. Men nu tar regeringen sin hand från chaebols och de tvingas därför till modernisering och omstukturering.

I Nordkorea tog en av Sovjet och senare Kina uppbackad stalinistisk regering över 1945. Med planekonomi har man kört landets ekonomi i botten och svälten är svår i stora delar av Nordkorea. Bara de militära förbanden får tillräckligt med mat. På sina ställen kan också internationella hjälporganisationer leverera livsmedel. Under 1970-talet satsade Sverige generöst exportkrediter för uppbyggnad av Nordkoreas ghruvindustri. De stora svenska leverantörerna av gruvindustrimaskiner (Atlas Copco, Skega, Sala m fl) fick aldrig betalt och istället fick skattebetalrna i Sverige betala - på grund av kreditgarantierna. Nordkorea är fortfarande den stat som har mest oreglerade skulder till Sverige. Gruvindustriprojekten blev stora fiaskon och hjälpte inte Nordkorea in på rätt väg.

Nordkorea har utvecklats till "arvkommunism". Kim Il-sungs son Kim Jong-il har övertagit ledningen för landet. Personkulten är enorm och kan bara jämföras med vad som tidigare upplevts under personer som Hitler, Stalin och Mao.

Å-268 Hej, jag skulle vilja veta lite mer om domstolsväsendet i USA jämfört med Sverige. Politiskt tillsatta eller ej. Fördelar och nackdelar.
Andreas (30 januari 2000)
andreas@folksam.se

Det finns avgörande skillnader mellan svenskt och amerikanskt domstolsväsende. Liksom de politiska systemen. Det är viktigt att komma ihåg att juridik är mycket central i det amerikanska samhället. Hälften av världens advokater finns i ett land med 6 procent av världens befolkning... Nästan alla politiker på toppnivå har en bakgrund som jurister. Advokater har länge varit lika dominerande i den amerikanska kongressen som lärare i den svenska riksdagen.

Domstolarna är också, i enlighet med Montesquieus maktdelningslära, som influerade den amerikanska författningen, betydligt mer självständiga än de svenska domstolarna. De svenska domstolarna ska visserligen också vara självständiga. Den gode Montesquieu påverkade även 1809 års svenska grundlag. Men i praktiken har det varit annorlunda.

I USA har man en tradition där domarna på det lokala planet utses i direkta val. Detta gäller även en del andra viktiga befattningar i rättsväsendet. Självklart är dock att bara personer som uppfyller strängt ställda krav kan kandidera, men det går inte att komma ifrån att en viss politisering av domarens rolöl kan ske genom detta förfarande. Vi hade i Sverige i forna tider en liknande princip när folket valde en lagman, som var både domare och politisk ledare. Senare har vi borgmästarinstititutionen som kombinerade politiska och rättsliga funktioner långt in på andra halvan av 1900-talet. Dock är domarämbetet i Sverige normalt - på lägre nivå - ett opolitiskt ämbete. När det gäller domare i de centrala prejudikatsskapande instanserna Högsta Domstolen och Regeringsrätten sker utnämningarna numer normalt på så sätt att höga ämbetsmän i centrala positioner i departementen, vanligen personer med lojalitet mot den socialdemorkatiska regeringen, utses till befattningarna. Det är alltså ett system där det politiska inslaget är faktiskt stort, men i teorin inte existerande.

Ett inslag i det svenska systemet är att nämndemän i tingsrätter och andra domstolar helt tillsätts på politiska grunder. Det finns inga nämndemän i Sverige som inte fått sitt uppdrag genom att tjäna ett politiskt parti. Det gör att den största delen av svenska folket, den som valt att inte engagera sig i något politiskt parti, är helt orepresenterade i de dömande institutionerna. Saken har kritiserats av Europadomstolen i målet Holm mot Sverige, där en Contra-medarbetare angripit sättet att utse tryckfrihetsjury i svenska domstolar. Domstolen fann att Sverige kränkte artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna genom den politiska metoden att utse domstolen. I USA är det inte tal om att juryn, den amerikanska motsvarigheten till nämnden, ska utses bland politiskt aktiva. Tvärtom är det enligt amerikansk praxis viktigt att juryn representerar "mannen på gatan".

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det svenska domstolsväsendet är betydligt mer politiserat än det amerikanska, trots att direktvalen till vissa domarbefattningar i USA kan ge sken av att motsatsen skulle vara fallet.

Å-267 Jag undrar över rösträttens historia i Sverige och dess orsaker och konsekvenser?
Frida Jonsson, Uppsala (25 januari 2000)
idasnow@hotmail.com

I forna tider samlades alla fria män till ting. Det behövdes alltså ingen rösträtt i den meningen att man skulle rösta på någon representant eftersom alla fick vara med och fatta besluten på plats. Den här beslutsformen fanns kvar i mindre socknar (kommuner) på landet långt in på 1900-talet.

När Riksdagen inrättades (en del anser 1435) innebar det att representanter samlades från hela landet. De fyra stånden bestod av ombud för alla delar av folket.

När industrialismen kom på 1800-talet blev den gamla representationsformen förlegad. En del hamnade vid sidan av stånden och var därmed orepresenterade i riksdagen. Det gamla borgarståndet utsåg sina representanter bland dem som var hantverkare eller köpmän, vilket var de enda personerna som fanns i städerna på den tiden. Men på 1800-talet tillkom fabriksarbetare, kontorspersonal, lärare som inte samtidigt var präster och en rad andra yrken. När stånden avskaffades 1866 innebar det alltså att en större del av befolkningen blev representerad i riksdagen.

Men det fanns andra begränsningar - olika för första och andra kammaren. Begränsningarna innebar först och främst krav på innehav av fast egendom eller arrende och en viss minsta inkomst för att man skulle få rösträtt.

Den nya riksdagen mötte genast krav på vidgad rösträtt. Under slagordet "en man - ett gevär - en röst" drevs krav på allmän värnplikt och allmän rösträtt från främst liberalt håll. Men det var en högerregering under Arvid Lindman som vid riksdagar 1907 ocvh 1909 genomdrev allmän och lika rösträtt till riksdagen. Och det var den starkt högerorienterade författaren och Nobelpristagaren Verner von Heidenstam som skrev den berömda strofen "Det är en skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar" (första gången publicerad i Svenska Dagbladet i september 1899).

En kraftigt bidragande orsak till rösträttsreformen 1907/1909 var den allmänna värnpliktens införande 1901. Skulle man försvara sitt land med vapen i hand skulle man också ha rätt att vara med och påverka besluten.

Den nya rösträtten var lika för alla över 24 år - förutsatt att man betalt sin skatt. Dessutom fick inte omyndigförklarade behålla sin rösträtt.

Kvinnlig rösträtt kom drygt tio år senare.

Rösträtten fick politiska konsekvenser i första hand i två avseenden: Socialdemokraterna som tidigare bara haft några enstaka representanter i riksdagen gick kraftigt framåt. Liberalerna, vars främsta projekt var just genomförande av den allmänna rösträtten, tappade sin paradfråga och gick därför successivt ned i röstetal. När kvinnlig rösträtt genomfördes påverkades det politiska snittet något åt höger, men i stort sett var ju de politiska sympatierna lika fördelade mellan kvinnor och män varför effekterna blev små.

Å-266 Vi skriver ett arbete om porren på skolan, och jag undrar vad ni tycker om själva porrindustrin. Ska den förbjudas m.m. Ska ministrarna verkligen bestämma vad svenska folket bör se? Hur förhåller ni er till dokumentären "Shocking truth"?
Anna (17 februari 2000)
jag@lovergorl.com

Man behöver inte var för något för att det inte ska förbjudas. Socialism är enligt vår uppfattning fullt jämförbar med porr från moraliska utgångspunkter, men varken porr eller socialism bör för den skull förbjudas. I bägge fallen hoppas vi på att folk ska komma på bättre tankar.

Det finns i gällande lag begränsningar som gör att porr som tillkommit på brottsligt sätt (barnpornografi) inte får spridas. Vad samtyckande vuxna sysslar med - till exempel när det gäller att producera och sprida porrfilm bör staten inte lägga sig i.

Det kan för övrigt noteras att länder med en friare lagstiftning om pornografi än Sverige (till exempel Danmark och Nederländerna) har färre sexualbrott, medan länder med en hårdare lagstiftning mot pornografi (Storbritannien, USA) har fler sexualbrott. Danska studier när porren släpptes fri i början av 1970-talet visade också på en klar nedgång av sexualbrotten. Detta är fakta som talar för att porr bör vara förhållandevis fri.

Å-265 Denna frågan är om Sydafrika. Vi håller på med en sak i skolan om att vi ska skriva minst 4 sidor om ett land i Sydafrika- Frågan gäller har ni lite fakta om statsskicket i Sydafrika? Jag vet ju att dom har republik, men jag vill veta mer
Alexandra Carlsson, Dalsland
alexandra_carlsson@yahoo.com

År 1948 vann National Party valet och införde då apartheidsystemet, vilket gick ut på att raserna skulle hållas åtskilda. I praktiken blev de vita de dominerande. Fyra rasgrupper fastställdes: vita, svarta, färgade och asiater. De vita utgjorde ungefär 20 procent av befolkningen, medan de svarta var en stor majoritet.

Efter hand tvingades dock den vita regimen till eftergifter och i slutet av 1980-talet var i praktiken nästan alla apartheidlagar borta. När F. W. de Klerk blev president 1989 lät han frige Nelson Mandela ur fängelset. Mandela hade dömts till livstids fängelse, eftersom han förespråkat militärt våld för att störta regeringen. Om han hade avsvurit sig våldet hade han, framhöll Nationalistpartiet senare, släppts fri. Mandela, som grundat ANC:s väpnade gren Umkhonto we siswe (Nationens spjut) gav ett mycket radikalt intryck medan han sätt i fängelse, främst för att hans kommunikation med allmänheten skedde genom hans dåvarande hustru Winnie. Som president agerade han på ett modererande sätt och fick bland annat vara med om att avskeda sin före detta hustru ur regeringen sedan hon drivit odemokratiska linjer i politiken.

Mandelas auktoritet kan dock inte undanskymma att Sydafrika har betydande problem idag. Och idag är Mandela före detta president, som snart inte har något inflytande alls. ANC har i stort sett misslyckats med att förverkliga sina vallöften om minskad arbetslöshet, ökat bostadsbyggande etc. Inte heller har våldet i samhället minskat. Tyvärr finns en tendens hos ANC att skylla alla brister på "de vita", vilket inte bådar gott för framtiden. AIDS är också ett stort och växande problem.

Ändå förblir Sydafrika Afrikas mest välmående land. Det måste, trots allt, framhållas att det var boerättlingarna som skapade det välstånd som nu finns.

Å-264 Vi ska ha en politisk debatt i skolan och jag undrar om ni har några tips på bra frågor som man kan grilla de vänstervridna partierna med.
Henrik Andersson, Avesta
hata_kommunism@hotmail.com

Om det är mycket vänstervridna partier är kommunismens massmord naturligtvis centrala. 130-140 miljoner döda! Om det är mycket vänstervridna parti är Vänsterpartiet är det lika självklart att ge sig på deras bakgrund för att sy in dem ordentligt i kommunismens brottsliga historia. Stödde Hitlers överfall på Danmark/Norge. Stödde Stalin. Skickade hyllningstelegram till alla bödlar i Öst ända fram till Ceausescu hösten 1989 vid högtidliga tillfällen.

Om det är miljöpartiet som är aktuellt bör Du grilla dem på marknadskrafternas välsignelsebringande verkan och hur detta inte hänger ihop med miljöpartiets planhushållningstankar.

Om det är Sverigedemokraterna (jo, se dem som ett vänsterparti) bör Du ta upp deras kollektivistiska grundsyn och hur de fram till början av 1999 hade socialisering av banker, försäkringsbolag med mera i sitt partiprogram tillsammans med allmänna planhushållningsförslag.

Om det är sossarna slutligen borde man i dessa dagar kunna ta upp de små ländernas självbestämmanderätt och de små folkens demokratiska rättigheter, med tanke på hur man behandlar Österrike (men läs på om Haider och FPÖ först i "Veckans Contra" som Du hittar på Contras hemsida).

Vi föreslår också att Du bläddrar på Contras anslagstavla liksom i sektionen "Frågor och svar" för att få fler idéer.

Å-263 Jag ska skriva ett arbete om tvångssteriliseringarna som skedde med början på 30-talet, vad var det egentligen som skedde och varför?
Caroline J (24 januari 2000)
caroline_tilda@hotmail.com

Den steriliseringslag som infördes 1934 och gällde - efter vissa förändringar - till 1975 hade sina rötter i 1920- och 1930-talets politiska tänkande. Redan 1920 motionerade Hjalmar Branting (ledare för socialdemokraterna och statsminister i tre omgångar mellan 1920 och 1925) om att staten skulle inrätta ett rasbiologiskt institut. Allan Vougt, chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet, mångårig riksdagsledamot och ledamot av socialdemokratiska partistyrelsen samt så småningom även försvarsminister gav 1926 ut boken "Rasbiologi och socialism", där han redogjorde för det tydliga släktskapet mellan rasbiologi och socialism.

Med rasbiologi förstods en darwinistisk syn på människan där man genom det "naturliga urvalet" skulle utveckla människosläktet och staten skulle gärna medverka till detta genom att påverka det naturliga urvalet. På samma sätt som man gör i husdjursavel och växtförädling.

Naturligt var att mer konservativa krafter, som var skeptiska till Darwins läror, inte alls var lika intresserade av rasbiologin. Därav var det personer som Hjalmar Branting, Allan Vougt, makarna Alva och Gunnar Myrdal (med boken "Kris i befolkningsfrågan" 1934) som gick i spetsen för steriliseringspolitiken som ett led i den sociala ingenjörskonst som stod högt i kurs hos alla socialister.

Vougt gick till kraftfullt angrepp mot den konservativa synen på rasbiologi: "Ännu reagerar människornas konservativa flertal starkt mot det förslag om sterilisering av förbrytare, vilken bara är den ena sidan av rashygienens krav på inskränkning av de mindre goda elementens fruktsamhet... men framtidens människosläkte kommer utan tvivel att visa långt mindre skonsamhet mot de neddragande elementen än vi". Vougt fick rätt i denna förutsägelse när nationalsocialisterna i Tyskland ytterligare utvecklade de rasbiologiska tankar som socialdemokraterna i Sverige redan gjort lag av.

Den socialistiska studentorganisationen Clarté gav 1925 ut en skrift om rashygien skriven av Karl Evang och Ebbe Linde. Där hävdade författarna att det var viktigt att lägga en modern vetenskaplig syn på samhällslivet och den socialistiska utvecklingen. "Med glädje ser socialismen därför varje framstöt i riktning mot ökad tillämpning av biologins resultat på människornas kollektiva liv. Tanken att inskränka antalet bärare av oförmånliga anlag är sålunda en rationell tanke, som alltid fått stöd från socialistisk sida. I ett socialistiskt plansamhälle kommer åtgärder i denna riktning att ingå i det allmänna hälsovårdsarbetet". "Principiellt är också socialismen livlig anhängare av tanken på att människornas samhälle tillämpa samma betraktelsesätt som gäller för naturen i övrigt, för växterna och djuren alltså också att på människorna använda rationella avelsprinciper".

Hjalmar Branting fick sitt rasbiologiska institut (som inrättades vid Uppsala Universitet under ledning av Hjalmar Lundborg 1921), men först sedan socialdemokraterna mer långsiktigt övertagit regeringsmakten (1932) kunde tankarna på sterilisering av "mindre goda element" förverkligas, vilket skedde genom en lag 1934. Tanken var att imbecilla och andra allmänt efterblivna personer skulle förhindras från att skaffa barn. I lagens grundregler var det tänkt att den berörde själv skulle acceptera en sterilisering, men i praktiken blev det ofta så att myndighetspersoner "övertalade" personerna att skriva under om sterilisering, inte sällan i utbyte mot andra förmåner, till exempel sociala bidrag eller en bra lägenhet. Det fanns också utrymme i lagen för tvångsmässiga åtgärder mot dem som var så efterblivna att de inte ansågs vara rättskapabla. De personerna var i allmänhet omyndigförklarade. Med tiden tillämpades de socialistiska rashygieniska lagarna allt mindre och nuvarande steriliseringslag behandlar därför reglerna kring friviliiga steriliseringar.

Å-262 Jag skulle gärna vilja veta lite mer om Benito Mussolini, vilken roll han spelade under andrta världskriget
Viktoria Elgander (26 januari 2000)
viktorias@hotmail.com

Fascismen som politisk rörelse skapades av socialisten Benito Mussolini (1883-1945) i Italien. Mussolini hade en bakgrund från Socialistpartiet och han hade bland annat varit chefredaktör för socialistpartiets tidning Avanti. Vid kongressen 1912 derev han en radikal revolutionär linje, en linje som besegrade de reformistiska socialdemokrater som tidigare haft kontroll över partiet. Han startade emellertid med tiden eget och det blev "fasci di combattimento", som grundades 1919. Det var en form av kampgrupper och egentligen inte ett politiskt parti. Grupperna ägnade sig åt diverse handfasta aktioner (ofta rena våldsdåd). Med tiden utvecklades organistaionen till ett parti (1921), Partito Nazionale Fascista.

Fascistpartiet var till en början ett elitparti, dvs en liten grupp av människor, som ansåg sig vara förmer än andra och utsedda att styra folket in på rätt väg. Dvs ungefär samma organisationsmetod som Lenin använt sig av för sitt bolsjevikparti i Ryssland. Partiet krävde omfattande sociala reformer och kombinerade sina krav på sociala förmåner för breda grupper med ointresse för att förklara var pengarna skulle hämtas.

Italien efter Första världskriget var i kris. Socialistiska fackföreningar härjade hänsynslöst och utanför lagen. Det fanns god marknad för den som ville göra något åt saken. Strejker var vanliga och regeringarna lyckades inte få bukt med problemen. I oktober 1922 genomförde Mussolini "marschen mot Rom". När han och hans anhängare kom till Rom utsågs han till regeringschef, trots att han i senaste valet bara fått 7 procent av rösterna. Till att börja med fanns dock företrädare för andra partier representerade i regeringen (bara Mussolini själv och två andra representerade fascistpartiet). De andra partierna manövrerades successivt ut och från 1928 fanns bara ett tillåtet parti i Italien.

Fast egentligen ville Mussolini inte ha några partier alls. Han var motståndare till det parlamentariska systemet sådant det växt fram och ansåg att samhället istället skulle byggas upp på korporativa grunder. Det innebar att väljarna inte skulle representeras efter åsikter utan vilka yrkesgrupper de tillhörde. Han menade att "folket" skulle representeras via yrkesorganisationer, som skulle vara sammanslagna fackföreningar och arbetsgivarföreningar. Det var tankar som lånats från syndikalismen - och mycket riktigt tillhörde den tidigare ledande syndikalisten Michele Bianchi de personer som grundade partiet 1919. Först 1939 hade man kommit så långt att parlamentet utsågs efter dessa principer.

Andra viktiga inslag i fascismen var att man inte tolererade avvikande åsikter. Organisations- och yttrandefriheten försvann. Organisationerna inordnades i det korporativa systemet.

Vidare var Mussolini hängiven beundrare av "handlingen som princip". Det var viktigt att människor som var handlingskraftiga fick ansvar och att ansvaret lades i just dessa människors händer. Där är steget inte långt till personkult, något som också kom till stånd i Italien, även om det aldrig där gick så långt som i Tyskland och Sovjetunionen.

Fascismen var i sin italienska form starkt nationalistisk. Staten var en historisk organism, som skulle uträtta stordåd. Till exempel genom militära operationer. De operationer som genomfördes, till exempel angreppet mot Abessinien (Etiopien), blev dock föga framgångsrika för Italien. Staten var i det fascistiska tänkandet den viktigaste sociala enheten, helt överordnad inte bara individerna utan också andra organistaioner som fackföreningar, partier etc. Staten hade alla rättigheter. I och med att staten sattes överst skulle folkets gemensamma intressen stå högst. Därmed var fascisterna principiella motståndare till såväl det liberala demokratiska systemet med många partier som marxisternas tal om klasskamp. Alla skulle uttrycka sina gemensamma intressen i staten, utan konflikter mellan olika åsikter.

Någon egentlig ekonomisk teori skapades aldrig av fascismen. Man var i demagogiska sammanhang kraftfulla motståndare mot de internationella företagen och "storkapitalet". Inom landet gjordes dock aldrig - i motsats till i Tyskland - några förösk att upprätta en socialistisk planekonomi. Men självklart måste även företagen underordna sig statens och ledarens vilja. Samma gällde fackföreningarna.

Mussolini själv avvisade länge Hitlers raslära som absurd, men när Italien hamnat tillräckligt i skuggan av Tyskland (efter italienska militära misslyckanden och motsvarande tyska framgångar) gick även Mussolini med på att införa raslagar i Italien.

Mussolini må ha varit framgångsrik när det gällde att gripa makten i Italien och bygga upp sin maktställning i landet. När det gällde internationell politik blev han dock en katastrof. Han ville återge Italien (som var en ganska ny företeelse som nation, enat från en rad småstater under 1800-talet) rollen som en stormakt med glans från det forna Romarriket. Den första insatsen i den riktningen var angreppet mot Abessinien 1935. Italien lyckades på ungefär ett halvår krossa Abessinien (Etiopien), men detta till priset av total internationell isolering. Några år senare, våren 1939, besatte Italien Albanien. Detta kunde dock ske med visst lokalt stöd, eftersom Albanien var hårt pressat av storserbisk expansionism (jämför dagens konflikt mellan albanerna i Kosova och Serbien). Erövringen av Albanien skedde dock till priset av ytterligare italiensk isolering.

Sedan Andra världskriget brutit ut stod Italien till att börja med utanför, mern Mussolini såg chansen att ytterligare bygga ut sin maktposition på Balkan i samband med Tysklands framgångar. Den italienska offensiven tog sin början med ett anfall mot Grekland i slutet av 1940. Anfallet blev ett stort fiasko och det såg snarast resultera i att även Albanien skulle bli befriat. På våren 1941 genomfördes en statskupp i Jugoslavien, där en tyskvänlig regering störtades. Följden blev att Tyskland ingrep på Balkan, sedan Mussolini misslyckats.

Efter ytterligare två år, 1943, var Mussolinis militära fiasko så totalt att han störtades av det egna fascistpartiet! Han arresterades av en ny fascistisk regering. Tyskland ingrep återigen och en kommandostyrka under Otto Skorzeny befriade Mussolini och förde honom till norra Italien där han blev ledare för en ny italiensk republik, som egentligen kontrollerades av Tyskland.

Vid Skorzenys operation hade de allierade (USA) redan landstigit i södra Italien. Och allteftersom de avancerade norrut blev den nya republikens ställning alltmer pressad. Mussolini sköts av italienska partisaner i slutet av april 1945.

Å-261 Jag skulle vilja veta lite mer om förändringarna i USA's relation till Kuba under nittonhundratalet, på vilka sätt har den förändrats och vilka faktorer har spelat in? Jag vill helst ha ett ganska ingående svar, tack!
Sofia Jansson (28 januari 2000)
sofia.janson@beta.telenordia.se

Vi tar oss friheten att utvidga Din fråga bakåt i tiden till 1898!

Kuba var ända sedan Kolumbus en spansk koloni. Under 1890-talet bildades en kubansk frihetsrörelse under José Martí (han stupade 1895). 1898 engagerade sig USA i den amerikanska frihetsrörelsen och ingrep militärt, vilket ledde till en snabb förlust för spanjorerna. Det fanns amerikanska trupper kvar på Kuba i ytterligare fyra år till 1902, då Kuba formellt blev självständigt.

USA hade alltifrån frihetskriget nära och intima förbindelser med Kuba. Det var ju i praktiken USAs insatser som frigjort Kuba från Spanien. Dessutom var USA en stor och stark ekonomi på bara något tiotals mils avstånd. Helt naturligt blev förbindelserna mellan USA och Kuba mycket intima. Amerikanska investeringar stod för mycket av Kubas ekonomiska utveckling (bland annat socker- och tobaksplantager).

Under 1930-talet tog Fulgencio Batista makten på Kuba. Som Kubas president fördjupade han de nära förbindelserna med USA och de amerikanska investeringarna fortsatte. Kuba blev med tiden också ett populärt turistmål, inte minst på grund av restriktiva bestämmelser om alkohol och spel i USA. Och Ernest Hemingway bodde i Havanna!

Under början av 1950-talet började en ny opposition att växa fram. Liberala krafter protesterade mot Batistas auktoritära styre. De liberala krafterna fick under hand stöd från USA. När Fidel Castro på nyårsdagen 1959 störtade Batista erkände USA därför omgående den nya regimen. Dock var Castro inte den liberale demokrat som den amerikanska administrationen hade inbillat sig. Efter några månader genomförde han expropriationer som innebar att amerikanskägd egendom utan ersättning beslagtogs av den kubanska regeringen. Efter ett par år framstod det som klart att Castro var kommunist och USA medverkade då i en del försök från kubanska flyktingar att störta den nya diktaturen. Tyvärr misslyckades dessa försök, bland annat i den omtalade invasionen i Grisbukten 1961. Kuba konsoliderades därefter som kommunistisk stat. USA införde handelsembargo mot Kuba 1962 och sedan dess har förbindelserna mellan USA och Kuba varit djupfrysta.

Dock bor ett par miljoner kubanska flyktingar i USA, främst i Florida. Där bidrar de verksamt till att motarbeta Castros regim och till att se till att USA inte gör några eftergifter mot den kommunistiska diktaturen (med tanke på Clintons inställning i andra frågor kunde man frukta det värsta). Kubanerna i USA har varit mycket framgångsrika och deras sociala status och inkomster ligger långt över andra invandrargrupper. Den legendariske Roberto Gouzieta var till och med VD för det mest amerikanska företaget av alla, Coca Cola, under nästan 20 år, till dess att han avled i cancer häromåret.

Idag är förbindelserna mellan Kuba och USA sparsamma. Men helt säkert kommer de att bli lika goda och nära som historien och geografin talar för när förtryckaren Fidel Castro inom en inte alltför lång framtid har störtats eller avlidit.

Tillbaks